En materialistisk skolpolitik?

Våra politiker lovar jämt och ständigt mer och mer pengar till den offentliga skolan. Och mer pengar har det också blivit. Detta trots att det inte tycks finnas något samband mellan hur många miljarder man lägger ned på det och på skolornas resultat. (Om något skulle man faktiskt kunna argumentera för att den offentliga skolan bara blir sämre och sämre, ju mer pengar man slänger på den. Varför inte? Om man belönar dåligt arbete, lär man ju få mer av det.) I USA, där trenden har varit i stort sett densamma som i Sverige, kan följande observation göras:

Few people are aware that our education spending per pupil has been growing steadily for 50 years. At the end of World War II, public schools in the United States spent a total of $1,214 per student in inflation-adjusted 2002 dollars. By the middle of the 1950s that figure had roughly doubled to $2,345. By 1972 it had almost doubled again, reaching $4,479. And since then, it has doubled a third time, climbing to $8,745 in 2002.

Since the early 1970s, when the federal government launched a standardized exam called the National Assessment of Educational Progress (NAEP), it has been possible to measure student outcomes in a reliable, objective way. Over that period, inflation-adjusted spending per pupil doubled. So if more money produces better results in schools, we would expect to see significant improvements in test scores during this period. That didn’t happen. For twelfth-grade students, who represent the end product of the education system, NAEP scores in math, science, and reading have all remained flat over the past 30 years. And the high school graduation rate hasn’t budged. Increased spending did not yield more learning. (Jay Greene, ”Education Myths”, The American Enterprise.)

Idén att skolans problem kan och bör lösas genom mer resurser kan man, inte minst i kontexten av allt detta, tycka vara lite fantasilöst. Varför lär sig politikerna inte av sina misstag? Många politiker tjatar säkert om mer resurser eftersom de helt enkelt inte har valt att tänka aktivt, att ifrågasätta den etablerade ”sanningen”.

Många politiker bryr sig egentligen inte om de står för sanning eller lögn, de är bara ute efter makt för maktens skull, och säger därför vad som helst som för dem dit. Så om slöseri på den offentliga skolan är vad man måste lova för att få makten, då är det slöseri på den offentliga skolan man lovar.

Men jag börjar ana att en annan delförklaring är materialism, dvs föreställningen om att allt som bara finns är materia, dvs förnekan av att människan har ett medvetande (eller avfärdandet av det mänskliga medvetandet som en meningslös biprodukt av atomerna som utgör hjärnan). Det är denna filosofiska idé som ligger bakom marxisternas föreställning om att det endast är muskler, fysiskt arbete, som ligger bakom välståndet (varför kapitalisterna som inte arbetar så mycket rent fysiskt måste ha blivit rika på att exploatera arbetarna). Så om man gör sig av med kapitalisterna och affärsmännen, kommer välståndet att på något sätt bara fortsätta att produceras, av arbetarna. Detta sätt att tänka innebär att man inte förstår sig på vikten av idéer, tänkande, intellektuellt arbete. Det som spelar roll är inte tänkande och idéer; det som spelar roll är ytterst strikt materiella omständigheter.

Det är enligt marxismen de ekonomiska omständigheterna som bestämmer våra tankar, våra övertygelser, våra idéer. Det är denna idé som ligger bakom myten om att brottslingar orsakas av fattigdom och att överklassen är determinerade av sina ekonomiska omständigheter att bli företrädare för kapitalismen. Det räcker med att materialisterna observerar att barn som växer upp i dåliga ekonomiska förhållanden rent statistiskt presterar sämre i skolan. Det heter att eftersom de lever i en annan samhällsklass, med andra förhållanden förknippade med deras ekonomiska klass, vilket i debatten oftast betyder att de saknar en ”akademisk tradition” eller ”studievanor” i hemmet. När de ser detta, ser de också den givna implikationen: för att barnen ska lära sig måste staten tillföra mer och mer resurser.

Men det fungerar, som vi kan se, inte. Materialisterna har fel. Men så länge de ignorerar eller tonar ned det faktum att människan har ett medvetande, att idéer – inte materiella omständigheter – styr hur människor tänker, hur deras medvetande fungerar, att medvetandets natur i sig själv bestämmer hur man bör gå till väga för att undervisa, då kommer man aldrig att inse att mer resurser inte kommer göra någon större nytta. Och med tanke på vad det är för sorts pedagogik (John Deweys ”progressiva” pedagogik) som sedan decennier tillbaka dominerar, i varje fall det amerikanska skolsystemet, så är det inte undra på att mer och mer pengar endast tycks göra saken värre.

En reaktion på ”En materialistisk skolpolitik?

  1. Jag har tänkt i liknande banor många gånger. Framför allt vänstern är besatt av pengar – allt som inte fungerar i samhället beror på bristande ekonomiska resurser, och lösningen är alltid pengar, pengar, pengar. Inte bara angående skola, utan brist på pengar (fattigdom) är också standardförklaringen till våld och terrorism etc. Någon borde lära vänstern att pengar INTE är allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.