Hur ska man förstå sig på användbarheten av principer? Jag ska göra ett försök att visa på varför principer är ytterst praktiska medel för att handskas med världen.

Principer fungerar ungefär som våra begrepp. En princip är en grundläggande och generell sanning. Av samma anledning som vi behöver begrepp för att tänka och för att fatta världen på det unika sätt som utmärker oss människor, nämligen begreppsligt, behöver vi principer för att vägleda oss i vårt handlande. Och då talar jag inte bara om moralprinciper. Vi behöver och använder oss av principer inom praktiskt taget varje aspekt av våra liv. Och om vore det inte för våra begrepp och principer, då skulle vi varit tvungna att försöka överleva som djur. Det kan fungera, om vi har tur, på kort sikt. Men det fungerar aldrig på lång sikt.

Låt mig försöka illustrera vad det i vardagen innebär att använda sig av begrepp och principer: När du ser en bit bröd framför dig då kan du inte bara genom att titta på det förstå vad det innebär. Din förståelse för vad detta innebär är en begreppslig sådan. Det är ett resultat av din förståelse för begreppet bröd. (Hur pass bra din förståelse är, beror på hur du gick till väga för att bilda detta begrepp.) Du vet att brödet är ätbart, att du kan skära det i bitar med hjälp av en kniv, att du kan bre smör på dessa brödskivor, att du kan rosta dessa brödskivor. Du vet att du kan frysa in det. Du vet att det kan bli för gammalt, torrt och i värsta fall helt oätligt. Allt detta följer av din förståelse av begreppet ”bröd”; allt detta och mycket mer ligger, så att säga, i brödets natur, givet din kunskaps kontext, dvs givet allt du vet om bröd. Det är därför du inte, likt en nyfödd bebis, måste behandla detta föremål som om det vore något helt nytt. Du behöver inte, varje gång du ser ett bröd framför dig, börja undersöka det, experimentera, observera och spekulera. Du behöver inte tillsätta någon kommitté att utreda vad detta är för något och vad du kan göra med det. Nu menar jag att principer fungerar på exakt samma sätt. Och det är det som är hela poängen med principer: att ta bort behovet av att jämt och ständigt göra nya uträkningar, gissningar, experiment, spekulationer av vad som följer av att vidta en handling framför en annan.

Om du vet, bara för att ta ett enkelt exempel, vad essensen av oärlighet är, då vet du på förhand varför det är en dålig idé och varför du inte kan vinna något på det. Du behöver, precis som i fallet med brödet, inte ”verifiera” detta genom att göra nya experiment eller gissa dig till vad konsekvenserna blir av just den här specifika instansen av oärlighet; konsekvenserna måste och kommer att bli desamma just eftersom det hör oärligheten till. Exakt vad konsekvenserna blir, är bara en obetydlig fråga om detaljer som naturligtvis kan variera från fall till fall, men att det måste sluta illa, det kan du veta i förväg. Observera att ditt liv skulle vara otroligt komplicerat och ohanterbart om du försökte leva utan begrepp. Av exakt samma anledning vore livet otroligt komplicerat och ohanterbart om du försökte leva utan principer.

Du har bara två alternativ: principer eller pragmatism. Om du väljer principer då kan du bara välja mellan att ha rationella eller irrationella principer. Om du lever enligt rationella principer, då handlar du egoistiskt och därmed moraliskt. Om du lever enligt irrationella principer, då handlar du oegoistiskt och därmed omoraliskt. Om du försöker handla utan hänvisning till principer, dvs enligt ett pragmatiskt förfaringssätt, då kommer du aldrig att veta vad som verkligen ligger i ditt egenintresse, och du kommer på grund av sakens natur (pragmatismens natur) att utelämnas till vad som ”fungerar”. I praktiken betyder det att gå efter vad som ”känns rätt” för stunden. Så ditt alternativ är egentligen principer eller att gå efter dina känslor. Dvs principer eller emotionalism. Men det är alltid en dum idé att blint och hjälplöst gå efter dina känslor.

Så länge du söker överleva medelst principer kan du som sagt bara välja mellan sanna eller falska principer, dvs rationella eller irrationella principer, dvs livsvänliga eller livsfarliga principer. Så antingen, bara för att ta ett exempel, anammar du principen att människan har rättigheter, eller också anammar du principen att hon inte har rättigheter. Om hon har rättigheter, då betyder det att alla människor har rättigheter. Om hon inte har rättigheter, då betyder det att inga människor har rättigheter. Det är antingen eller. Det finns ingen medelväg när vi har att göra med frågor om principer. Fråga nu gärna dig själv: vilken princip är den rationella? Principen som säger att du har rättigheter eller principen som säger att du inte har några rättigheter? Fundera lite på vad de faktiska konsekvenserna blir av att anamma de olika principerna. (Har du svårt att konkretisera konsekvenserna? Studera då de blodbad som de kollektivistiska staterna har förorsakat under 1900-talet.)

Att hävda att människan har rättigheter, dvs att alla människor har rättigheter, men att du, och bara du, har rätt att kränka dessa rättigheter, är att begå en logisk självmotsägelse. Så det går inte att på logiska grunder argumentera för denna position. Världen är svart och vit; det finns inga motsägelser i verkligheten annat än i ditt tänkande. Tankar som är motsägelsefulla är därför tankar som inte är förenliga med verkligheten. Tankar som är oförenliga med verkligheten, dvs som inte korresponderar med verkligheten, är falska. Att hålla på denna princip är således att hålla på en motsägelsefull och således falsk princip. De som tvunget vill hålla på denna princip måste därför överge verkligheten, logiken och förnuftet. Att överge förnuftet är av en ren händelse oförenligt med den primära dygden: rationalitet. Den som överger sitt förnuft överger sitt grundläggande överlevnadsmedel och gör sig därför oförmögen att överleva. Att överge principen om rationalitet, till förmån för principen om irrationalitet, är således inte förenligt med människans liv som standard, och är således oegoistiskt och således omoraliskt. (De som tror att de fortfarande är rationella, bara för att de fortsätter att vara rationella ”när de känner för det”, lurar bara sig själva.)

Blev det här med vikten av principer lite begripligare nu? Är det någon som har några invändningar emot min redogörelse?

Nej, riktigt så bra är det inte. Men det ser utan tvekan ut som om vi börjar närma oss ett sådant stadie. Att Robert Tracinskis kolumner blir publicerade på RealClearPolitics är ett, av många, tecken på det. Hans senaste kolumn, ”The Suicide Bomb Morality”, visar på att kriserna i världen är, precis som på Rands tid, av en moralisk natur. Tracinski skriver:

The West’s conflict with Islamic terrorism is more than a ”clash of civilizations.” It is, at root, a clash between two world views and two moral models, a clash much wider and more important than any political conflict.

I was reminded of this by a brilliant observation in a recent column by Charles Krauthammer–an observation far more significant than Krauthammer himself seems prepared to recognize. Writing about the way in which Palestinians have consistently rejected every opportunity for statehood, peace, and prosperity, instead choosing constant warfare and destruction, he concludes: ”This embrace of victimhood, of martyrdom, of blood and suffering, is the Palestinian disease.”

What Krauthammer doesn’t realize is that this worship of suffering is the world’s disease, a very old affliction that has evaded our cultural immune system by disguising itself as a morality. That morality is accepted as uncontroversial in today’s world, and you hear it, and probably nod in agreement, whenever someone tells you that self-sacrifice is the essence of moral virtue.

But isn’t self-sacrifice–or, as Krauthammer puts it, ”victimhood, martyrdom, blood and suffering”–the essence of the horrific plight the Palestinians have chosen for themselves? And shouldn’t this make us question, at its very roots, the morality of self-sacrifice?

Läs resten här.

I min artikel, ”Varför moralprinciper?”, försökte jag redogöra för två saker. Först för att vi behöver moralprinciper för att överhuvudtaget veta vad är rätt eller fel, dvs vad som är i vårt rationella egenintresse eller inte. Sedan för att när vi väl vet vilka dessa rationellt validerade moralprinciper är, vet vi också att det aldrig finns några fördelar eller värden att hämta genom att bryta mot dem. I denna artikel tänker jag mer konkret visa på varför det inte har några fördelar. Jag tänker med andra ord fylla i med de exempel och observationer som man måste ta till sig för att på induktiva grunder verkligen ska förstå giltigheten i dessa moralprinciper. Min avsikt är att visa, genom ta tjuvar, bankrånare och snattare som exempel, varför brott inte lönar sig.

Låt mig gå rakt på sak.

Vad är det tjuvar gör? Vad är det utmärkande för deras handlande, oavsett om de rånar en bank, rånar människor på gatan, gör inbrott i människors bostäder, stjäler bilar eller snattar i affärer? Vad är essensen? Essensen är att de försöker ta saker som inte är deras utan andras tillstånd; de stjäler. Vad händer med offren i samtliga fall? Vad som händer är att de blir fattigare. I värsta fall kan deras liv helt förstöras. Detta kan ske antingen om tjuven lyckas ”ta allt” eller om han mördar för att komma över sitt byte. Vad betyder detta? Eftersom tjuven förlitar sig på att andra producerar, för att det ska finnas något för honom att stjäla, är detta beteende självdestruktivt. Det är ekvivalent med att slakta hönan som värper guldägg. Ayn Rand skrev:

If some men attempt to survive by means of brute force or fraud, by looting, robbing, cheating or enslaving the men who produce, it still remains true that their survival is made possible only by their victims, only by the men who choose to think and to produce the goods which they, the looters, are seizing. Such looters are parasites incapable of survival, who exist by destroying those who are capable, those who are pursuing a course of action proper to man… Such looters may achieve their goal for the range of a moment, at the price of destruction: the destruction of their victims and their own. (The Virtue of Selfishness.)

Vad tjuvar gör är att de rent principiellt förnekar och kränker rätten till egendom. Att kränka denna rätt är, med människans liv som standarden, fel av princip. För om människor inte har rätt till egendom, dvs till det som de själva har skapat, då har de inga möjligheter att försörja sig. Har de inga möjligheter att försörja sig då har de ingen möjlighet att överleva. Så att kränka rätten till egendom är detsamma som att kränka rätten till liv. Det är därför i principiella termer detta som man gör när man kränker rätten till egendom; man kränker producenternas rätt till liv. Om man bryter med principen om rätten till egendom, då ersätter man denna med principen om rätten till stöld. (Det enda alternativet här är, som jag påpekade i min artikel om moralprinciper, att man överger allt vad principer heter, men då är man också helt oförmögen att veta vad som faktiskt ligger i ens egenintresse, dvs huruvida man bör producera eller stjäla eller göra något annat. Resultatet blir att man pragmatiskt går efter vad som känns bäst. Men att gå efter vad som för stunden ”känns bäst”, är knappast en rationell princip.)

Vad betyder det att man ersätter principen om rätten till egendom med principen om rätten till stöld? Det betyder att du, som tjuv, säger att alla människor bör stjäla och vad du då hävdar är att det även ligger i ditt intresse att andra stjäler från dig. Annars är du, som tjuv, inkonsekvent. Men detta är naturligtvis inget som någon tjuv vill gå med på. Tjuvarna vill, som Ayn Rand uttryckte det, vara ”hitchhikers of virtue”. Han vill och förväntar sig att andra ska fortsätta producera välstånd, medan han — och bara han — ska stjäla detta välstånd. Enligt vilken rationell moralprincip kan han berättiga detta? Ingen — och ingen tjuv har någonsin förmått sig att berättiga det heller.

Vad händer om en tjuv är så pass självmordsbenägen att han konsekvent förespråkar parasitism som en princip? Rand skrev:

…when a society establishes criminals-by-right and looters-by-law — men who use force to seize the wealth of disarmed victims — then money becomes its creators’ avenger. Such looters believe it safe to rob defenseless men, once they’ve passed a law to disarm them. But their loot becomes the magnet for other looters, who get it from them as they got it. Then the race goes, not to the ablest at production, but to those most ruthless at brutality. When force is the standard, the murderer wins over the pickpocket. And then that society vanishes, in a spread of ruins and slaughter. (Atlas Shrugged.)

Tjuvarna är inkonsekventa eftersom de på något plan inser att det är självdestruktivt att konsekvent leva enligt principen att det är rätt att stjäla. Han kommer att vara en hycklare som kommer att förvänta sig av andra att de ska arbeta, just för att det ska fortsätta finnas någonting för honom att stjäla. Tjuven delar denna insikt med de socialistiska politiker som är ovilliga att ta ut 100% i skatt eller lägga beslag på de privata produktionsmedlen. De avstår inte från det eftersom de har några moraliska problem med att plundra producenterna. De avstår bara av ”praktiska” skäl. Detta är ett implicit erkännande från deras sida att deras linje är självmordsmässig. Deras traditionella ”lösning” är en pragmatisk sådan: välfärdsstaten.

Att stjäla skadar offren och därmed på sikt även tjuvarna. Observera att tjuvarna som sagt behöver offren — men om och när potentiella offer tar slut — då är det också slut med tjuven. Ju mer framgångsrik tjuven är, desto mer destruktiv effekt får hans plundrande — desto snabbare ser han till att göra slut på sina offer. Så att stjäla är alltid självdestruktivt. I Ayn Rands idéroman, Altas Shrugged, slutade det mycket riktigt med att landets plundrare började svälta. En del är kanske inte villiga att ta detta på allvar, men då får ni inte glömma bort att plundrare, vid upprepade tillfällen, genom historiens gång har lyckats försätta hela nationer i svält. Under 1900-talet såg vi det i land efter land som socialisterna tog över.

Ett aktuellt exempel på detta är Robert Mugabe som tillsammans med sina gangsters till underhuggare, ”krigsvetaranerna”, har stulit de vita böndernas mark. Resultatet? Ett land som tidigare kunde exportera mat, kan nu inte ens föda sin egen befolkning. Miljoner svälter och landets ekonomi är i ruiner. Det är värt att notera att det enda som skiljer en plundrare som Mugabe från en snattare är omfattningen på deras stöld. Det enda de kan och kommer att åstadkomma är död och lidande. I en rättvis värld, dvs en värld där väst av altruistiska skäl inte försörjer socialistiska länder med bistånd, är det bara en tidsfråga innan plundrarna själva drabbas av svält. (Jämför här med vad hjältarna i Atlas Shrugged gjorde.)

Men vi behöver inte vända oss till länder där socialister har tagit över. Det räcker med att vi studerar de samhällen där brottslingarna har tagit över. Gör vi det ser vi hur brottslingarnaa genom att förstöra för andra också förstör för sig själva. Walter William visar detta tydligt i sin artikel ”Unseen Crime Costs”:

Criminal behavior hurts in ways seldom appreciated and understood; and the level of crime in black communities has consequences far more devastating than the racism our ancestors experienced. Not only does crime reduce upward mobility, it reduces the value of anything in the community and turns whole neighborhoods into economic wastelands. Let’s look at a very minor example that captures the essence of some of the unappreciatd effects of criminal behavior — the case of supermarkets.

Supermarket owners seek to maximize the rate of product turnover per square feet of rented or purchased space as a means to maximize profits or return on equity. As you travel around, conduct your own experiment by observing supermarket behavior in low versus high crime locations. In lower crime neighborhoods, you’ll see maximum space usage. Merchandise will be seen beyond the cashier’s booth along the walls or windows and in entry ways. In some cases, you’ll even see merchandise placed outside of the store along the walkways. Sometimes merchandise (plants, fertilizer, and peat moss) is left outside overnight. All of this means that the supermarket enjoys a more profitable operation because it has a greater variety and quantity to sell.

This marketing strategy won’t be observed to any significant degree in high-crime locations. Managers in high crime location can’t place items near entry ways and outside. That in turn means they pay for square footage they can’t put to commercial use. That raises their per unit cost of operation. In addition, supermarkets in high-crime neighborhoods often find they must pay higher insurance. They must purchase more protective equipment and hire guards; neither of which is free. Since supermarkets operate on a very slender margin, any kind of theft is very costly.

Chain supermarkets find it difficult to shift higher operating costs on to customers. The same supermarket charging one price for a product in one location and a higher one in another doesn’t do much for goodwill and might even invite prosecution. They might adjust by reducing quality or customer service but that too is risky. Thus, a more likely supermarket response to higher cost neighborhoods is to move or simply not to locate there in the first place. Some would have us believe racial discrimination is the driving force. In other words, white supermarket owners don’t like dollars coming out of black hands. That’s nonsense.

Varför är död och lidande det enda tjuvar i varierande skala kan åstadkomma? Därför att deras sätt att leva är fundamentalt oförenligt med alla de dygder som människans liv kräver. Eftersom tjuvar söker överleva medelst våld är deras sätt att leva direkt oförenligt med den primära dygden: rationalitet. Rationalitet kräver nämligen av människor att de använder sitt förnuft, att de tänker, och att de sedan handlar i enlighet med sitt omdöme, sina slutsatser. När en skurk, oavsett orsak, initierar fysiskt våld, då gör han det omöjligt för sitt offer att handla i enlighet med sitt tänkande. Detta gör hennes tänkande meningslöst. Därför kommer hon att sluta att tänka. Därför är våld, initierandet av våld, fel av princip. Men initierandet av fysiskt våld är inte bara fel eftersom det är oförenligt med den primära dygden, det är faktiskt oförenligt med samtliga dygder. Leonard Peikoff skrev:

In unleashing a process of force, he acts to nullify his victims’ independence — while himself becoming a second-hander, whose concern is the conquest not of nature, but of men. He seeks to prevent men from remaining loyal to rational principles — and he seeks it not on the grounds of a principle but, as is true in every case of evil, without grounds; he seeks it through evasion and whim-worship. He orders his victims, when he feels like it, to accept and pass on to others any lie he commands. He throws out the concept of ”desert”; his method of dealing with men is to extract the unearned for the sake of benefiting the undeserving, whether himself or others. As to the virtue of moral ambitiousness, I quote Ayn Rand: ”[M]orality ends where a gun begins.” (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.)

Till detta skulle jag bara vilja tillägga följande: Livet slutar där gevärsmynningen börjar; brott lönar sig inte.