Välfärdsstatens pris: reallönestagnation och relativ fattigdom

Idag tänkte jag bara dela med mig av ett par slumpmässiga observationer, ur högen, som indikerar och konkretiserar välfärdsstatens pris—ett pris som många undviker att prata om och de få som ändå gör det tenderar att underskatta.

I ”Shattering the American dream: The US government’s Ponzi scheme” skriver ekonomerna Richard Evans, Laurence Kotlikoff och Kerk Phillips om hur USAs statliga pensionssystem hämmar sparande och därmed investeringar:

In 1965, the US net national saving was 15.6% of net national income. Last year, it was just 0.9%. And, according to Gokhale et al (1996) and Lee and Mason (2012), the secular demise in US saving has coincided with a spectacular rise in the consumption of older Americans relative to that of younger Americans.

As Feldstein and Horioka (1980) document, US net domestic saving tracks US net national saving. Hence, postwar intergenerational redistribution has not only lowered net national saving; it has also reduced net domestic investment, from 14.0% of national income in 1965 to just 3.6% in 2011. This decline in the rate of net domestic investment is, no doubt, playing a major role in the slow growth in US wages. Indeed, the level of private-sector average real earnings per hour, exclusive of fringe benefits, is lower today than it was 40 years ago.

En annan relaterad observation bidrar ekonomen Edgar K. Browning i Stealing From Each Other: How the Welfare State Robs Americans of Money and Spirit (2008):

We cannot know with certainty the exact magnitude, but the research discussed in this book suggests that the welfare state lowers the income of the average American by about 25 percent. Note that this does not refer to the direct tax burden of supporting these policies; the 25 percent loss is in before-tax income and is in addition to any taxes paid. Put somewhat differently, gross domestic product (GDP) is a quarter lower than it would have been without the welfare state. The loss ultimately reflects the reduced productivity of the economy that results from the myriad effects of welfare-state policies.

Skulle du tacka nej till en lönehöjning på 25%? Skulle du vara likgiltig inför en lönesänkning på 25%? Ändå är detta en konservativ uppskattning på hur mycket amerikanerna har gått miste om på grund av välfärdsstaten. Och ja, samma logik gäller för alla andra välfärdsstater.

Den stora stagnationen

Ekonomen Tyler Cowen menar att ekonomin har ”stagnerat” sedan 1970-talet. Ja, vår levnadsstandard är bättre idag än 1970. Vi är rikare. Men vi kunde ha varit betydligt rikare om framstegstakten vore lika snabb som under de föregående 100 åren.

Att inom loppet av 100 år gå från att ha nästan ingenting till ha rinnande vatten, elektricitet, luftkonditionering, tåg, färja, bil, flyg, telefon, radio, tv, läkemedel, datorer—och många andra fantastiska varor och tjänster som tillsammans utgör vår höga levnadsstandard—motsvarar framsteg av en helt annan natur och magnitud än de mestadels små och stegvisa förbättringar som vi har sett sedan 1970-talet.

Om du tittar på en film från 1970 känner du igen dig. Mycket är detsamma. Men de som levde 1970 skulle knappast känna igen sig om de kunde se en film från 1870. Och de som levde 1870 skulle nog inte heller känna igen sig om de kunde se en film från 1800. Så ur ett historiskt perspektiv råder det ingen tvekan om att framstegstakten har saktat in avsevärt sedan 1970-talet.

Vad beror då detta på?

Ekonomen George Reisman påpekar att med tanke på hur mycket USAs ekonomi dras ned av statliga tvångsingrepp, borde inte denna stagnation (eller nergång) förvåna oss det allra minsta. Skatter, omfördelningspolitik, välfärdspolitik, regleringar, inflation, etc., är skadliga. De underminerar ekonomiska framsteg.

Reisman påpekar också att om man vill argumentera för motsatsen—att ekonomin inte stagnerar (eller värre)—då måste man också vara beredd att förklara varför alla dessa destruktiva tvångsingrepp inte skulle kunna göra tillräcklig med skada för att orsaka stagnation.

Jag säger inte att detta är en omöjlig uppgift. Jag säger bara att det är en svår och (förmodligen) onödig uppgift. Då statliga tvångsingrepp skadar ekonomin finns det ingen anledning att tvunget bevisa att stagnationen måste vara inbillning. Om denna relativa stagnation är verklig då bör man lägga skulden där den mest sannolikt hör hemma: hos (välfärds)étatisterna.