Kategori: Etik

Varför skapar Oxfams ojämlikhetsrapport rubriker?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen lyssnade jag på OmniPod, som jag alltid gör på morgonen, och då fick jag höra att Oxfam, en anti-kapitalistisk och pro-socialistisk organisation, av tradition hade släppt en ny årlig rapport om hur den globala ekonomiska ojämlikheten ökar. Omni skriver:

Världens allra rikaste blir allt rikare – samtidigt som klyftorna inom länder ökar… Sedan finanskrisen har antalet miljardärer nästan fördubblats och under 2017 och 2018 tillkom en ny miljardär varannan dag. Världens 26 rikaste personer har i dag en lika stor förmögenhet som hela den fattigaste halvan av världens befolkning, som lever på mindre än 50 kronor om dagen.

Jaha. Där ser man. Så vadå? Vem bryr sig?

Det var då det slog mig plötsligt: Vad ger Oxfams ojämlikhetsrapport ett nyhetsvärde? Varför är jag helt likgiltig inför denna nyhet, medan de allra flesta reagerar med vrede?

Det finns ingen neutral journalistik i den meningen att journalisterna kan rapportera precis allt som händer i världen. Detta är omöjligt. De måste prioritera. De måste därför ha någon standard enligt vilken de avgör vad är värt att rapportera om och vad som inte är värt att rapportera om. Så enligt vilken standard tror de att folk i allmänhet bryr sig om ekonomisk ojämlikhet? Svaret är inte uppenbart.

Om jag säger så här: Det är inte alla som bryr sig om detta. Jag personligen kunde inte bry mig mindre. Och jag vet att många andra jag känner inte heller kunde bry sig mindre. Så detta har inget som helst nyhetsvärde för mig. Men jag tillhör en försvinnande liten minoritet.

För det allra flesta är detta en “fruktansvärd” nyhet. Det är en nyhet som, i deras ögon, lyfter fram en enorm “orättvisa” i världen. Det är en rapport som belyser en, för många, moraliskt obekväm sanning. Så de reagerar med moralisk indignation. (Många reagerar med förnekelse, men mer om detta en annan gång.)

Oxfam vet att deras rapport kommer att skapa rubriker, och det beror inte bara på att de vet hur man ska spinna vilseledande siffror. Det beror på att de förlitar sig på att de allra flesta delar samma syn på ekonomisk ojämlikhet. De förlitar sig på att de allra flesta, inte minst journalisterna, delar uppfattningen att ekonomisk ojämlikhet är ett moraliskt ont—en intrinsikal orättvisa—som måste bekämpas.

Varför tror då så många att ekonomisk ojämlikhet är ett ont? Vilken premiss måste vi anta för att logiskt motivera denna fientliga inställning till ekonomiska skillnader?

Om du någonsin undersöker saken på djupet kommer du (precis som jag) att se att svaret är den konventionella moralen dvs altruismen.

Enligt altruismen handlar “godhet” om att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. Den altruistiska sloganen “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” säger allt: De som har bör offra sig för dem som inte har. Och då det alltid finns någon som har mindre än dig, finns det alltid något som du bör offra för någon annan. Därför är ekonomisk ojämlikhet fel, orättvist, omoraliskt.

Därför spelar det ingen roll varför det råder klyftor. Det spelar alltså ingen roll att de som har, har det eftersom de är, säg, hårt arbetande företagare medan de som inte har, inte har det eftersom de är hårt knarkande lodisar. (Enligt altruismen följer det tvärtom att ju mindre någon förtjänar dina pengar, desto större är din självuppoffring—och ju större din självuppoffring är, desto mer förpliktigad är din självuppoffring.)

Det spelar inte heller någon roll att nästan alla tenderar att få det bättre tack vare kapitalismen. Så länge det finns ekonomiska skillnader utgör det ett bevis för att alldeles för många, inte minst “de rika” har varit alldeles för upptagna med att själviskt förbättra sin egen levnadsstandard. (Enligt altruismen är själviskhet eller egoism omoraliskt. Det är alltså omoraliskt att försöka göra det bästa av sitt liv här på jorden; att sträva efter sitt rationella egenintresse och lycka—utan att offra andra.) Så länge de har mer än andra, då har de inte offrat sig (tillräckligt mycket) för andra. Det är ju fel, enligt altruismen. Och om du inte tänker göra rätt för dig dvs du tänker inte frivilligt offra dig (tillräckligt) för andra, då kräver altruismen att vi helt enkelt tvingar dig till det genom omfördelningspolitik.

Genom sina årliga rapporter tar Oxfam tillfället i akt att påminna oss om vår bristande offervilja och uppmanar oss att göra rätt för oss dvs offra oss för andra. Det är på detta vis som altruismen fungerar som en moralisk hävstång för att skapa rubriker och sätta agendan för samhällsdebatten.

Alexandria Ocasio-Cortez och är/altruism-dikotomin

Carl SvanbergLämna en kommentar

Den amerikanska pressen har börjat notera att Alexandria Ocasio-Cortez har en tendens att ljuga och hitta på. Och det är ju bra. Bättre sent än aldrig.

Ocasio-Cortez har tidigare bland annat påstått att den enda anledningen till att arbetslösheten i USA är så låg är för att “alla har två jobb” och “jobbar 60-70 timmar i veckan” (och ändå kan de knappt överleva på vad de tjänar).

Detta påstående är felaktigt. Det är så felaktigt att det är omöjligt att tro att Ocasio-Cortez ens försökte ta reda på sanningen. Nej, hon bara ljuger och hittar på—och hoppas på att ingen ska se igenom henne.

Men vad som slog mig när jag läste Washington Posts genomgång av Ocasio-Cortez inställning till sanningen är att det ändå finns en viss intern “logik” här.

Låt mig citera vad Ocasio-Cortez sade i sin intervju med CNNs Anderson Cooper:

COOPER: One of the criticisms of you is that– that your math is fuzzy. The Washington Post recently awarded you four Pinocchios —

OCASIO-CORTEZ: Oh my goodness —

COOPER: — for misstating some statistics about Pentagon spending?

OCASIO-CORTEZ: If people want to really blow up one figure here or one word there, I would argue that they’re missing the forest for the trees. I think that there’s a lot of people more concerned about being precisely, factually, and semantically correct than about being morally right.

Ocasio-Cortez svar implicerar att fler borde vara mer måna om att ha rätt i moral än rätt i sak. Det är som om hon tror att man kan ha rätt i moral även om man har helt fel i sak; som om sant och falskt är en sak och vad som är gott och ont är en helt annan sak.

Vad är detta för inställning till fakta? Tja, detta är ju inget annat än “den konventionella visdom” som nästan alla filosofer har propagerat för sedan David Humes dagar.

Det råder, säger de, en fakta/värde-dikotomi. En klyfta mellan “är” och “bör”. En klyfta som inte går att logiskt överbrygga.

Det är sant att det inte går att deducera fram ett böra ur ett vara. Men det följer inte att det är omöjligt att logiskt härleda ett böra ur ett vara. Den ologiska slutsatsen följer bara om man lika ologiskt likställer logik med deduktion. Men logik är mycket mer än bara deduktion.

Logik är konsten att motsägelsefritt identifiera verklighetens fakta. Att resonera logiskt handlar alltså om att man ser till att våra tankar är förenliga med verklighetens fakta.

Ett sätt är att resonera logiskt är att deducera dvs att tillämpa generaliseringar på konkreter. Ett enkelt exempel på en deduktiv slutsats är “alla människor är dödliga; Sokrates är en människa; därför är Sokrates dödlig”. Ett annat att resonera logiskt är att inducera dvs att observera konkreter och generalisera. Ett enkelt exempel på en induktiv slutsats är “alla människor är dödliga”. (Notera förresten att deduktion förutsätter induktion.)

Så att resonera deduktivt är ett sätt att motsägelsefritt identifiera och integrera verklighetens fakta; att resonera induktivt är ett annat. Och Rands argument för sin moralfilosofi är induktivt, inte deduktivt:

  • Fakta implicerar att livet är det som ytterst står på spel, varför det är det yttersta värdet. Fakta implicerar därför att människans liv—vad individens liv och lycka kräver—är måttstocken för bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, värden och moral. Det goda är det som främjar människans liv och välbefinnande och vice versa.
  • Fakta implicerar att det är endast om man vill leva som man bör handla i harmoni med verkligheten genom att leva i enlighet med moralprinciper som rationalitet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, integritet, självständighet och stolthet.
  • Fakta implicerar därför att moralen av nödvändighet är en—från början till slut—självisk eller egoistisk företeelse. Alla moraliska böra förutsätter nämligen att du vill leva. Om du inte vill leva, då finns det inte heller något som du bör göra. Så fakta implicerar rationell egoism. (Vad jag har beskrivit ovan är bara min extremt abstrakt sammanfattning av Rands induktiva argument för sin moralfilosofi. För en längre och mer detaljerad genomgång se t ex här, här och här, såväl som t ex här, här och här.)

Lägg märke till att Rand inte härleder någon version av den konventionella moralen. Rand förespråkar (rationell) egoism, inte altruism. Det är ingen slump.

Gemensamt för nästan alla filosofer är att de förespråkar någon form av altruism. Men inte bara det. De allra flesta likställer dessutom moral med altruism. De behandlar moral som en synonym till altruism. Så om det inte går att logiskt härleda någon altruism ur fakta, då betyder det att man inte kan härleda någon moral ur fakta. Och detta är viktigt för att förstå varför samma filosofer insisterar på att det inte går att härleda “bör” ur “är”.

För saken är den att hur man än vänder och vrider på det, så finns det inget sätt att logiskt härleda altruismen ur fakta. Det finns inte ett enda världsligt argument för altruismen. Inte ett enda.

Altruismen är en trossats, inte en logisk slutsats. Folk tror alltså på altruismen på samma sätt som de tror på Gud. Och att tro är att gå på sina känslor, inte fakta och logik. Så det är inte undra på att nästan alla filosofer tror att det är omöjligt att logiskt härleda altruismen ur fakta.

Så när allt kommer omkring borde det knappast komma som någon överraskning att folks moraliska dvs altruistiska övertygelser sällan eller aldrig har något med fakta att göra. Det finns ju ändå ingen nödvändig koppling, så varför ens försöka? Det är ju, som Alexandria Ocasio-Cortez antyder, ändå viktigare att ha rätt i moral än att ha rätt i sak.

Vad är egoism?

Carl Svanberg2 kommentarer

Som anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen förespråkar jag egoism. Eller rationell egoism, för att vara övertydlig.

När jag säger att jag förespråkar rationell egoism, då ryggar många tillbaka. De vill inte utmana sina altruistiska fördomar. De vill inte ifrågasätta sina invanda tankebanor. De vill inte ta ett par steg utanför sin intellektuella bekvämlighetszon.

Men jag vet att det finns några som fortfarande är intellektuellt nyfikna av sig; som gillar att ta del av ett nytt och annorlunda perspektiv på saker och ting; och som inte räds utforskandet av radikala och kontroversiella idéer. Och för er har jag idag goda nyheter.

ARI publicerade nyligen en hel serie av föreläsningar, under den passliga titeln “Self-Interest”, i vilken den objektivistiska filosofen Tara Smith behandlar frågor som: Vad är egenintresset? Finns det intressekonflikter mellan egoister? Varför är det inte i ditt egenintresse att exploatera andra? Vad är altruism? Varför bör man vara egoist? Är vi ändå inte alla egoister? Behöver vi moralprinciper?

Lyssna på alla sex föreläsningar här:

$ $ $

Berätta gärna vad, om något, ni lärde er av Smiths föreläsningar. Var det något som förvånade er, positivt eller negativt? Var det några viktiga frågor som ni inte fick svar på? Ge er reaktion i en kommentar nedan.

Varför tjatar jag om altruismens ondska?

Carl Svanberg1 kommentar

Det kortaste möjligaste svaret är: Därför att jag brinner för kapitalismen, det enda moraliska sociala systemet som finns. Det enda sociala systemet som ger oss frihet och rättvisa. Det enda sociala systemet som har lyft oss ur fattigdomen och gjort det möjligt för miljarder människor att tillhöra en växande global medelklass, som idag åtnjuter en levnadsstandard som skulle göra 1920-talets miljardärer gröna av avundsjuka. Fler människor än någonsin är inte bara vid liv, utan lever bättre liv än någonsin förut—allt tack vare kapitalismen (eller vad som är kvar av den).

Trots att kapitalismen är precis så underbar som jag säger, är det nästan ingen som kan eller vill ge kapitalismen ett logiskt hållbart moraliskt försvar. Och det beror på att nästan alla förlitar sig på den konventionella moralen som alla har blivit itutade i sedan barnsben. Föräldrar, släkt och vänner, lärare och präster, universitetsprofessorer och konstnärer—alla säger, i enlighet med alla ledande religioner och filosofier, att det moraliska idealet är att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. De förespråkar med andra ord altruism. Och saken är den att altruism är, från början till slut, logiskt och moraliskt oförenlig med kapitalismen. Kapitalismen som ju bygger på principen om individens rättigheter—idén att individens liv tillhör henne och att det moraliska målet är att sträva efter sin egen lycka—ger individen friheten att frodas som en rationell egoist. Det vill säga, att främja sitt eget rationella intresse. Att förverkliga sin egen rationella lycka.

I ekonomiska termer tar sig denna egoism bland annat sig i uttryck i vinstintresset. Det är därför vinstintresset alltid attackeras då alla vet att det, på altruistiska grunder, är moraliskt oförsvarbart. Det är därför framgångsrika företag alltid fördöms för att de inte betalar högre löner åt sina arbetare—stora vinster tyder på att företagen och deras ägare inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför ekonomisk ojämlikhet alltid fördöms av anti-kapitalister—stora rikedomar tyder ju på att samhällets mest produktiva medlemmar inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför som så kallade högerpartier som Moderaterna inte kan moraliskt försvara skattesänkningar för högproduktiva och lägger nästan all vikt på att sälja in något enklare som skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare.

Det är därför som socialister och anti-kapitalister ständigt fördömer kapitalismen på moraliska grunder: den gör all denna egoistiska “synd” möjlig; den tvingar nämligen inte människor att offra sig för andra, att leva för och att slava för andra. Kapitalismen är det enda sociala system som gör sociala framsteg möjliga utan att någon måste offra eller offras. Det är bland annat just därför så många hatar kapitalismen.

De mest konsekventa och medvetna altruisterna—inklusive de första kristna sekterna—alltid har förespråkat socialism och bekämpat kapitalism. Marxismen är egentligen inget annat än en sekularisering av den kristna altruismen. Den marxistiska sloganen, “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, är inget annat än en parafrasering av Bibelns altruistiska budskap. Vänstern har den altruistiska moralen på sin sida. Det är därför de är passionerade och moraliskt aggressiva medan högern är passiva och moraliskt defensiva. Tror du mig inte? Titta noga på hur högern försöker försvara skattesänkningar till “de rika” och neddragningar i välfärdspolitiken. Om du tittar noga kommer du att se hur otroligt ömklig deras argumentation är. Den övertygar absolut ingen.

Ja, socialismen är inget annat än det politiska förverkligandet av altruismen—ett socialt system som omsätter slaveriets moral till slaveriets ekonomi. Ett socialt system som förnekar och systematiskt kränker individens rättigheter och som tvingar individen att offra sig för andra. (Välfärdsstaten är ett urvattnat uttryck för samma orättvisa slavmoral. I sin essens går den ju ut på att tvinga de mer produktiva individerna att offra sig för de mindre produktiva; att tvinga de rationella, ansvarsfulla och långsiktiga att offra sina välförtjänta pengar för till förmån för de irrationella, ansvarslösa och kortsiktiga.)

Om du tror att altruism bara handlar om att vara “snäll” eller “hjälpa andra”, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Kan en egoist, som jag själv, någonsin ha skäl för att vara snäll eller hjälpa andra? Ja, egoistiska skäl. Om så, då följer det att egoism är detsamma som altruism—vilket betyder att något är allvarligt fel med hur du definierar och, därför, tänker om egoism och altruism.

Om du tror att altruism tillåter dig att bestämma vem du ska offra dig åt, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Om det goda är att offra sig för andra, därför att deras behov kräver din uppoffring för att tillgodoses, då spelar det ingen som helst roll huruvida du vill offra dig eller inte. Du ska offra dig för dem, punkt slut. Vad du vill har, enligt altruismen, ingen som helst moralisk relevans. Att bara offra sig för dem du gillar eller tycker om är alldeles för egoistiskt. Och att offra sig för andra för att det får dig att tillfälligt känna dig som en “bättre” osjälvisk människa, är också alldeles för egoistiskt. Det tyder på att du inte har offrat dig tillräckligt—det finns ett alldeles för stort utrymme för dig och dina värderingar. Jesus påpekar att det finns inget moraliskt berömvärt med att bara “göra gott” för dem man tycker är förtjänta av sin hjälp. Kant håller med: endast när det tar emot, och gör ont, har din uppoffring möjligen moralisk vikt.

En sann altruist offrar sig för andra för det är vad en altruist ska göra—vad du, som altruist, vill är helt ovidkommande. En god altruist offrar sin egen vilja, omdöme, idéer och värderingar; en god altruist låter andra bestämma vem du ska offra dig för och hur.

Enligt altruismens logik följer det att det är själva uppoffringen som räknas. Och ju mindre andra förtjänar det, desto större uppoffring—så ju större uppoffringen är, desto mer moraliskt förpliktigande. Som en god altruist ska du sätta totala främlingars behov framför familj och vänner; svurna fienders som hatar dig och vill dig illa framför dina nära och kära; oansvariga knarkare framför otursamma offer; dina barns våldtäktsmän och mördare framför dina trevliga grannar; och så vidare.

Om du tycker att att altruismen låter som en fruktansvärd moralfilosofi—ja, som en orättvis och destruktiv morallära—då har du rätt. För det är precis vad den är. Men det blir bara uppenbart om man grundligen och kritiskt granskar altruismens natur. Men man kan inte inse altruismens ondska om man om och om igen intalar sig att det bara betyder “välvilja” och “var snäll mot andra” eller “hjälpa andra” eller “offra sig för dem man tycker om på sina egna själviska villkor”. Man måste definiera sina begrepp klart och tydligt—onda idéer och rörelser kan endast överleva genom begreppslig förvirring och oklarhet. Altruisterna vill inte att vi tänker klart och tydligt. Om du vill bidra till en bättre samhällsdebatt, börja då med att sluta ge altruismen en begreppslig livlina; sluta genast med att rädda altruismen undan en grundlig och kritisk granskning genom att sudda ut viktiga begreppsliga distinktioner.

Så ja, jag argumenterar mot altruismen och för egoismen eftersom jag värderar kapitalismen, frihet, rättvisa, och den fantastiskt rika och underbara värld som den har skapat. Och om du, som säger dig stå till “höger”—som säger sig till stå för kapitalism, individualism och rättvisa—också tar idéer på allvar, då bör du genast sluta försvara och skönmåla altruismen, och bidra till att attackera och svartmåla egoismen.

Altruismen: de logiska felslutens moral

Carl Svanberg3 kommentarer

Trots dess destruktiva natur accepteras idag altruismen i någon mån av nästan alla. Naturligtvis är det ingen som konsekvent vidhåller altruismen—i varje fall inte särskilt länge. Snarare accepterar de flesta den som sann—och sedan sviker de den.

Alla större religioner—kristendom, judendom, islam—förespråkar altruism; deras heliga skrifter kräver det. Alla så kallade “sekulära humanistiska” filosofier—utilitarism, postmodernism, egalitarism—kräver också altruism. (Notera att “sekulära humanister” inte kallar sig för “sekulära egoister” eller “sekulära individualister”.)

“Alter” är latin för “andra”; “altruism” betyder “andra-ism”; den hävdar att du bör offra dig för andra. Från en kristen, judisk och muslimsk synvinkel är de relevanta “andra” “Gud” och “de fattiga”; i Gamla Testamentet säger Gud till exempel: “Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land” (5 Moseboken 15:11). Från den utilitaristiska synvinkeln är de “andra” “alla i allmänhet”; den utilitaristiska principen är “det största möjliga goda åt största möjliga antal”. Från den postmoderna och egalitära synvinkeln är de “andra” vem som helst med mindre rikedomar eller möjligheter än vad du har; desto bättre är du har det med andra ord, ju mer bör du offra dig för andra—desto sämre du har det, ju mer bör andra offra sig för dig.

Offra. Offra. Offra. Alla tror att detta är det moraliskt rätta att göra. Och ingen filosof har varit villig att utmana denna idé.

Förutom Ayn Rand:

[D]et finns ett ord—ett enda ord—som kan tillintetgöra altruismens moral och som det inte kan stå emot—ordet: “Varför?” Varför måste människan leva för andras skull? Varför måste hon vara ett offerdjur? Varför är det gott? Det finns inget världsligt skäl till det—och mina damer och herrar, i hela filosofins historia har inget världsligt skäl någonsin getts.

En närmare granskning visar att detta är sant. Inget skäl har någonsin getts till varför människor bör offra sig för andra. Påstådda skäl har naturligtvis getts, men inga giltiga. Så låt oss överväga dessa påstådda skäl—det finns omkring sex sådana—varav samtliga medför ett logiskt felslut.

1. “Du bör offra dig eftersom Gud (eller någon annan röst från någon annan dimension) säger så”. Detta är inget skäl—säkerligen inget världsligt sådant. I bästa fall är detta en vädjan till auktoritet—det vill säga de “auktoriteter” som påstår sig föra Guds talan. Men bara för att en präst eller en bok påstår något så betyder det inte att det är sant. Bibeln påstår ju bland annat att en buske talade. Mer fundamentalt är detta icke-skäl ett godtycklig påstående då det inte finns några bevis för guds existens. Men även de som tror på en gud kan medge att vädjan till auktoritet är ett logiskt felslut.

2. “Du bör offra dig eftersom detta är rådande konsensus”. Detta är inget skäl utan en vädjan till massan. Sanning och moral bestäms inte av konsensus. I Amerika brukade det finnas en bred konsensus om att slaveri borde vara lagligt, och detta är fortfarande konsensus i delar av Afrika. Det gjorde det inte rätt då och gör det inte rätt nu. Inte heller rättfärdigar något konsensus föreställningen att du eller någon annan bör offra eller offras.

3. “Du bör offra dig eftersom andra människor behöver nyttan av din uppoffring”. Detta är en vädjan till medlidande. Så även om andra människor skulle behöva nyttan av din självuppoffring följer det inte att detta är en anledning för att offra sig. Fast än viktigare är att denna föreställning, att människor behöver nyttan av din uppoffring, är falsk. Vad människor behöver är att skapa värden och att handla med andra som skapar värden. Och för att kunna göra det måste vi vara fria att producera och handla i enlighet med vårt eget omdöme. Detta, inte människooffer, är vad människors liv kräver. (Jag kommer lite senare att beröra förhållandet mellan frihet och egoism.)

4. “Du bör offra dig för annars blir du slagen, bötad, fängslad, eller på något annat sätt fysiskt angripen”. Hot om våld är inget skäl; det är motsatsen till ett skäl. Om våldsutövarna kunde ge ett skäl till varför du bör offra dig då skulle de inte behöva bruka våld; de skulle ha använt sig av övertalning istället för tvång.

5. “Du bör offra dig för, tja, när du växer upp eller blir mer erfaren då kommer du att inse det”. Detta är inget skäl, utan ett personangrepp och en förolämpning. Detta mynnar ut i “Om du inte ser det dygdiga i att offra dig för andra, då är du barnslig eller dum”—som om det skulle tyda på bristande mognad eller intelligens att man kräver ett skäl för en moralisk övertygelse.

6. “Du bör offra dig därför att bara en skurk eller odåga skulle utmana detta påvisade faktum”. Den här sortens påståenden förutsätter att du anser att andras uppfattningar om dig är viktigare än din egen bedömning av sanningen. Det är också ett exempel på vad Ayn Rand kallade för “skrämselargument”: försöket att ersätta ett rationellt argument med ett psykologiskt tryck. Precis som ett personangrepp är detta ett försök att slippa att ge ett rationellt argument för en position för vilken inget rationellt argument kan ges.

Det var allt. Sådana är de “skäl” som ges till stöd för påståendet att du bör offra dig för andra. Ta inte mitt ord för det; fråga runt. Fråga dina filosofiprofessorer. Fråga en präst eller rabbin. Du kommer att finna att alla “skäl” som ges är olika varianter av dessa—och att alla är så långt ifrån ett “skäl” att de utgör skolexempel på logiska felslut.

Detta är en översättning av Craig Biddles “Altruism: The Morality of Logical Fallacies” via The Objective Standard

Bristen på själviskhet som roten till det onda

Carl SvanbergLämna en kommentar

I sin introduktion till The Virtue of Selfishness skriver Ayn Rand att

There is a fundamental moral difference between a man who sees his self-interest in production and a man who sees it in robbery. The evil of a robber does not lie in the fact that he pursues his own interests, but in what he regards as to his own interest; not in the fact that he pursues his values, but in what he chose to value; not in the fact that he wants to live, but in the fact that he wants to live on a subhuman level. . .

Medan nästan alla skulle säga att rånarens ondska följer av att han är självisk, menar Ayn Rand istället att rånarens ondska följer av att han har fel om vad som bäst tjänar hans egenintresse.

Medan många kanske kan gå med på att “måttlig” själviskhet är okej (“man måste ju leva lite”), varför rånarens ondska följer att han är “omåttligt” självisk, menar jag istället att hans ondska följer av att han är otillräckligt självisk.

Låt mig förklara: Någon säger sig vilja bygga ett hus. Det är vad han vill. Men han vill inte ta sig tiden att göra en ordentlig ritning. Från början till slut snålar, slarvar och genar han sig fram. Som väntat rasar huset. Skulle vi nu säga att orsaken till att huset rasade var för att vår glade amatör ville bygga ett hus? Nej. Skulle vi säga att orsaken till att det rasade var för att vår snåle, slarvige och genande byggare var ”omåttligt” intresserad av att bygga sitt hus? Nej. Huset kollapsade som en följd av hans bristande byggintresse.

Detsamma är sant med alla onda “egoister” som Al Capone, Saddam Hussein och Bernie Madoff. Det som gör dem till onda skitstövlar är inte att de ville tjäna sitt egenintresse. Nej, det som gör dem till onda skitstövlar är att de har helt fel om vad som bäst tjänar deras intressen (att offra andra genom att t ex ljuga, stjäla och mörda). Och de har bland annat helt fel om detta som en direkt följd av deras bristande egenintresse.

De säger sig vilja ha det goda livet—men i handling visar de att de inte vill göra vad som krävs för att åstadkomma det; nämligen att leva i harmoni med verkligheten genom att utöva dygder som rationalitet, produktivitet, rättvisa och ärlighet.

Precis som byggaren vägrar göra en ordentlig ritning, kan de inte bemöda sig med att identifiera de värden och principer som objektivt sett främjar deras liv. Precis som byggaren snålar, slarvar och genar de sig fram, istället för att göra vad som faktiskt krävs för att långsiktigt tjäna deras liv och välbefinnande.

Handling väger tyngre än ord. Om någon bara säger att de vill ha det goda livet men sedan aldrig lyfter ett finger för att åstadkomma det, då tyder dennes handlingar på att man inte värdesätter det goda livet. Om någon på motsvarande sätt säger att de vill ha det goda livet men sedan endast förmår sig att snåla, slarva och gena sig fram, då tyder dennes handlingar på att man inte värdesätter det.

Att halvhjärtat bygga ett hus tyder på bristande byggintresse. Att halvhjärtat bygga ett liv tyder likaså på bristande egenintresse.

Att älska något kräver att man älskar att jobba för det. Man lurar bara sig själv om man försöker intala sig själv om något annat. Det goda livet växer inte på träd. Som manna regnar det inte ned från himlen. De som försöker snåla, slarva och gena sig fram—genom att offra andra för sig själva—visar att de inte värderar ett liv rikt på mening och pengar, kärlek och vänskap tillräckligt mycket för att också vilja betala för det. Precis som byggarens bristande byggintresse gjorde att han slutade upp med ruiner, kommer skitstövlarnas bristande egenintresse göra att de slutar upp som förlorare.

$ $ $

Tips: Lyssna på Tara Smiths kurs “Self-Interest” och “Being Selfish, Being Happy” på ARI Campus.

Sveriges altruistiska invandringspolitik

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag är de allra flesta är överens om att något är fel med Sveriges invandringspolitik. Migrationsverkets utvisningsbeslut säger egentligen allt man behöver veta om hur illa ställt det är.

Med fasa läser vi om den ena skamliga “kompetensutvisningen” efter den andra. Nästan lika skrämmande ofta kan vi läsa om hur dömda brottslingar—våldtäktsmän såväl som mördare—slipper utvisning.

Så driftiga, skötsamma och företagsamma invandrare slängs ut med huvudet före på grund av byråkratiska småsaker samtidigt som våldtäktsmän och mördare får stanna kvar. Detta är en total inversion av rättvisan.

Vad förklarar detta? Det fundamentala svaret är den moral som nästan alla har blivit uppfostrade i: altruismen, dvs tron att den största dygden är att osjälviskt offra sig själv för andra.

Om den största dygden är att offra sig själv för andras behov, då följer det enligt altruismens logik att om någon har ett behov, intresse eller en önskan som endast kan tillgodoses genom självuppoffring, då har det moralisk vikt och relevans. Då räknas det. Ett behov, intresse eller önskan som däremot kan tillgodoses utan någon självuppoffring, då saknar det moralisk vikt och relevans. Då räknas det inte.

Det är därför som driftiga, skötsamma och företagsammas invandrare behov av att få stanna så att de kan förverkliga sig själva genom egna ansträngningar ignoreras. Deras behov kräver nämligen inte någon självuppoffring för att tillgodoses. Tvärtom så vinner alla på att ha med dem att göra. Därför saknar deras behov av att få stanna moralisk vikt.

Brottsliga invandrares behov av att få stanna i Sverige så att de kan få sitta av sina löjligt låga straff  på ett av Sveriges bekväma fängelser erkänns däremot. Deras behov kräver nämligen någon självuppoffring för att tillgodoses. Därför har deras behov av att få stanna moralisk vikt. (Vem måste offras för att tillgodose deras behov av att få stanna i Sverige? Framför allt de oskyldiga som tvingas offra tid, pengar och i värsta fall sina liv när fel brottslingar kommer ut i samhället igen, vilket naturligtvis ger dem chansen att stjäla, misshandla, våldta och mörda igen.)

Att altruismen leder till sådana här fruktansvärt orättvisa och destruktiva konsekvenser borde egentligen inte överraska någon. Tror du mig inte? Då råder jag er att läsa den i västervärlden enskilt viktigaste källan för altruismen, nämligen Bibeln.

Bibeln är en propagandabok för altruismen. Ärkealtruisten Jesus säger till exempel att om man uppskattar och belönar andra för deras dygder då är man minsann inte ett dugg bättre än “syndaren”. Bara själviska “syndare” ger upp något av lägre värde för att vinna något av högre värde. Att ge folk som de förtjänar är alltså själviskt och därför omoraliskt. För att vara en “god” altruist krävs det att man uppskatta och belönar andra ovillkorligen, dvs vare sig de förtjänar det eller inte. Man ska bara ge, ge och ge utan att någonsin förvänta sig något tillbaka. Som en “god” altruist ska man dessutom uppskatta och belöna andra trots deras allvarliga moraliska fel och brister. Man ska göra gott för dem som hatar en. Ja, man förväntas till och med att älska sina fiender, de som stjäl, våldtar och mördar. En sådan “kärlek” räknas just eftersom den är självuppoffrande.

Altruismen är en orättvis, destruktiv och därför ond lära. Det är därför den alltid har lett till och alltid måste leda till orättvisa och destruktiva konsekvenser Det är också därför ingen överraskning av Sveriges altruistiska invandringspolitik är som den är.

 

Flyget gör människans miljö bättre, inte sämre

Carl Svanberg3 kommentarer

Tidigare i år infördes flygskatten för att straffa svenskarna som (enligt SVT) har blivit “bortskämda” med billiga flygresor. Ju längre resor, desto mer ska svenskar straffas. Att “kunna fynda en flygbiljett för under hundralappen till Berlin eller London kommer snart vara ett minne blott. En del miljöpartister vill att man ska tredubbla flygskatten. Argumentet för flygskatten är att flyget bidrar till “klimatutsläpp” som är “dåligt för miljön”. Flyget orsakar alltså “klimatförändringar” och måste därför begränsas eller stoppas.

Låt oss ignorera att det finns inga vetenskapliga belägg för att den globala uppvärmningen kommer att få katastrofala konsekvenser. Låt oss ignorera att i den mån den milda uppvärmningen för med sig klimat-relaterade problem kan vi handskas med dem med hjälp av vår fossilbränsle-baserade industri och teknik. Låt oss ignorera att svenskarnas samlade “klimatutsläpp” gör varken till eller från om syftet är att bromsa uppvärmningen—något som många kritiker har påpekat. Låt oss ignorera implikationen av detta, nämligen att om svenskarnas samlade “klimatutsläpp” varken gör till eller från, då gör inte heller den enskilde individens “klimatutsläpp” någon skillnad, varför flygskatten straffar enskilda individer för påstådda klimat-relaterade problem som deras flygresande omöjligen kan orsaka. Flygskatten innebär således att man straffar oskyldiga individer för påstådda klimat-relaterade problem som de alltså omöjligen kan vara ansvariga för. Hur kan man någonsin försvara detta på moraliska grunder? Det kan man inte—och ingen har ens försökt. Men låt oss också ignorera detta.

Många kritiker till flygskatten gör många bra poänger. Men alldeles för många av dem begår också ett misstag när de oavsiktligen omfamnar miljörörelsens korrupta måttstock för gott och ont. Man kan se detta när de t ex säger att “miljöförbättringen” av att begränsa flyget är i bästa fall “marginell”. Detta är fel. Att begränsa flyget är inte att förbättra miljön, utan att tvärtom försämra den.

Jag är medveten om att detta låter lite “out there”, men ge mig en chans så ska jag förklara vad jag menar.

Vad är gott och ont? Vad är bra eller dåligt? Vad är av värde? För att avgöra detta behöver vi en måttstock, värdemätare eller standard. Som en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen håller jag att den enda giltiga måttstocken för moraliska värden är människans liv: det som främjar människans liv är gott medan det som hämmar det är ont. (När jag säger “människans liv” menar jag individens liv då det bara finns individer; det goda är gott, bra eller värdefullt för någon och denna någon är alltid en individ.)

Enligt denna måttstock är sådant som mat, vatten, kläder, boende, medicin såväl som billig och pålitlig energi gott då det gör mänsklig överlevnad möjlig.

Men människan kan inte bara leva på bröd. Vi har också många själsliga överlevnadsbehov. Vi behöver t ex självkänsla, syfte och mening, variation och njutning, för att inte tala om konst och underhållning. Vi har ett behov av att lyssna på Metallica, “binga” tv-serier på Netflix, spela X Box One och när man har tid och pengar, resa världen runt för att jobba; semestra; hälsa på släkt och vänner; etc., etc., etc. Som transportmedel har flyget förbättrat våra liv och tillvaro något enormt. Och precis som mat, kläder, boende, medicin, etc., alltså ett objektivt värde—men endast om din måttstock är främjandet av människans liv och välbefinnande.

Om begreppet “miljö” har en mening, då måste det syfta till människans naturliga omgivning. Att forma om vår naturliga omgivning, dvs miljön, så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov är att förbättra miljön. Att t ex skövla en skog för att kunna bygga bostäder är att forma om miljön så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov. Att skövla skogen för att kunna bygga bostäder är alltså en miljöförbättring.

Vad vi gör när vi skövlar en skog är att vi tar något som är av ett mindre värde för oss (skogen) för att bygga något som är av ett större värde för oss (bostäder). Att bo i ett hus är objektivt sett bättre för oss än att bo på gatan eller i skogen. Det är därför ingen rationell människa vill vara hemlös och tvingas sova på gatan. Samma sak med att odla upp mark för att producera mat. Jordbruket är, som sådant, en miljöförbättring. Att ha en god tillgång till billig mat är objektivt sett bättre för oss än att svälta ihjäl.

Samma sak med flyget. Att bygga flygplan och flygplatser innebär att vi formar om vår naturliga omgivning så att den bättre tjänar våra överlevnadsbehov. Och med tanke på hur mycket pengar vi är villiga att spendera på att flyga—och att fler och fler väljer att flyga så fort de får en chans—kan vi konstatera att flyget utgör en enorm miljöförbättring. (Till den som säger att flyget också har gjort våra liv sämre på grund av dess samlade bidrag till den milda globala uppvärmningen och de klimat-relaterade problem det eventuellt kan ställa till med, svarar jag att i relation till hur mycket flyget har gjort våra liv bättre så råder det ingen tvekan om att flyget är en nettovinst av gigantiska proportioner. Ska vi prata om nackdelar, då ska vi också prata om fördelar.)

Om vi håller människans liv och välbefinnande som måttstock då kan vi se att flyget är en miljöförbättring medan alla försök att begränsa det utgör en miljöförsämring. Flyget är något som vi ska vara glada för och villiga att kämpa för, inte uppoffra. Det minsta vi kan göra för miljöns skull—människans miljö—är att avskaffa flygskatten.

Dagens citat

Citat Carl SvanbergLämna en kommentar

Part of the context of any desire or value is the knowledge of what would be the long-range consequences of achieving it, what it would do to the total of your life. The concept of “Eat, drink, and be merry, for tomorrow we die,” has one crucial flaw: we don’t die tomorrow. — Barbara Branden. Think […]