Låt mig ta Alvin Platingas argument för Gud som en ”basic belief” eller grundläggande trosföreställning. Idén är att Gud kan tjäna som ett axiom för all kunskap. I så fall kan det vara rationellt att tro på Gud, utan att ge några bevis för att Gud finns.

Argumentet börjar med att ifrågasätta idén att all kunskap måste kunna härledas ifrån självklara sinnesdata som alltså utgör grunden för all kunskap. Hur? De har en massa argument. Men i essentiella termer handlar det om att visa att David Humes empirism är absurd eftersom om vi tar den på allvar, då måste vi förneka en massa saker som det verkar rimligt att tro på utan att ha några bevis för det. Till exempel entiteter, yttervärlden, jaget och kausalitet. Eftersom detta är absurt, menar Plantinga med flera att om vi kan tro på dessa saker utan bevis, eftersom det verkar rimligt, varför kan vi inte då tro på Gud utan bevis?

Detta argument är ett perfekt exempel på att skepticism är alltid en hopplös återvändsgränd som får mysticism att framstå som ett rimligt alternativ. (Detta är förresten en anledning till att jag tror att de nya ateisterna på lång sikt gör mer skada än nytta. De flesta av dem är nämligen, i essentiella termer, anhängare av Humes filosofi.)

Hume, och hans efterträdare, förnekar allt detta eftersom han inte kunde direkt se någonting av allt detta. Allt han ser är mer eller mindre regelbundna förnimmelser. Ibland ensamma, ibland kombinerade. Men det är allt. Han kan inte se några abstraktioner eller någon ”nödvändighet” mellan dem. Följaktligen finns det inga rationella skäl att tro på dessa saker och alla dessa abstraktioner är meningslösa och/eller overkliga.

De tre underliggande orsakerna till detta är framför allt hans nominalism som resulterar i en förnekan av alla abstraktioner (eftersom han bara ser förnimmelser, inte abstraktioner, när han öppnar ögonen). Humes nominalism implicerar också en förnekan av abstraktioner från abstraktioner, dvs kunskapens hierarkiska natur. (Detta betyder att om du inte kan direkt se atomer, då finns det ingen anledning att tro på dem.)

Vad gäller nödvändighet, ser Hume bara att någonting *är* fallet, inte att det ”måste” så. Hume tror att om man kan föreställa sig någonting då är det också ”logiskt möjligt”, även om det inte finns några som helst bevis för att tro att det är möjligt. Släpper man in det godtyckliga i sitt tänkande då spelar det ingen roll om man faktiskt direkt observerar det ena kausala sambandet efter det andra, eftersom allting kan när som helst omkullkastas med ett godtyckligt ”Men tänk om…?”

Jag tänker inte gå in mer på djupet här. Jag vill bara visa var Hume kommer ifrån och indikera varför Hume har fel. Jag vill bara säga tillräckligt för att visa att en vederläggning av Hume inte utgör en vederläggning av förnuftet.

Om du vänder dig till Ayn Rands rationella kunskapsfilosofi, i synnerhet hennes begreppsfilosofi, då upphör alla dessa problem omgående. Den som vill veta mer om objektivismens kunskapsfilosofi bör läsa Introduction to Objectivist Epistemology av Ayn Rand, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff och The Logical Leap av David Harriman.

Låt mig nu, med detta sagt, ställa några kritiska frågor kring idén att Gud kan tjäna som ett axiom. För saken är den att oavsett hur irrationell David Hume är ger det inte teisterna någon rätt att ta Gud som ett axiom.

Hur kan man ens för ett ögonblick jämföra tron på entiteter, yttervärlden eller jaget med tron på Gud? Det kan man uppenbarligen inte. Att det finns entiteter, en yttervärld, och ett jag är faktiskt självklart. Vi är implicit medvetna om det i varje vaket ögonblick. Det är också därför vi inte behöver bevisa det. Det finns däremot inga bevis, inga observationer, inga fakta – ingenting – som ger oss skäl att tro på Gud. Så att stoppa in Gud här är helt omotiverat.

De bästa försöken att motivera Gud som en grundläggande trosföreställning genomsyras av godtycke. Låt mig citera ett exempel för att ge er en indikation om vad jag pratar om:

There are at least two reasons to believe that it might be rational for a person to accept belief in God without the support of an argument. The first is a parity argument. We must, by our nature, accept the deliverances of our cognitive faculties, including those that produce beliefs in the external world, other persons, that the future will be like the past, the reality of the past, and what other people tell us—just to name a few. For the sake of parity, we should trust the deliverances of the faculty that produces in us belief in the divine (what Plantinga (2000), following John Calvin, calls the sensus divinitatus, the sense of the divine).

Eller med andra ord: ”It is natural to suppose that if God created us with cognitive faculties which by and large reliably produce beliefs without the need for evidence, he would likewise provide us with a cognitive faculty which produces belief in him without the need for evidence”.

Detta är lika godtyckligt som det är fantastiskt. Vi har alla rationella skäl för att tro på yttervärldens existens, andra medvetanden, kausalitet och mycket mer. (En del av detta är ju axiomatiskt.) Det faktum att de flesta accepterar många vetenskapliga teorier som sanna utan att veta allt betyder inte att de tror på det utan anledning eller bevis. Det faktum att alla inte alltid kan ge någon bra redogörelse för hur de kom att tro på vissa saker är inte bevis för att de accepterade idéer utan anledning eller bevis. Det är ganska vanligt att folk bara kommer ihåg deras slutsatser, men inte vilka fakta eller resonemang som övertygade dem. Jag kan fortsätta men låt oss gå vidare.

Det finns annat skäl till varför Gud kan tjäna som en grundläggande trosföreställning:

The second reason is that belief in God is more like belief in a person than belief in a scientific hypothesis. Human relations demand trust, commitment, and faith. If belief in God is more like belief in other persons than belief in atoms, then the trust that is appropriate to persons will be appropriate to God.

Detta mynnar ut i att vi ska tro på Gud eftersom det är praktiskt. Men hur vet vi att det är praktiskt? Vi vet genom erfarenhet att det är praktiskt att vara hederlig och att ha med hederliga människor att göra, att hålla sina löften, att ha tillit till människor som har bevisat sin pålitlighet genom åren. Vi vet däremot inte att Gud finns, eller att det finns någon anledning att tro på honom. Än mindre har vi någon anledning att ha visa någon ”tillit” till Gud. Hela argumentet är cirkulärt, då det förutsätter att Gud finns och att vi bör tro på honom av samma skäl som vi tror på människor. Inte för att vi har några förnuftiga skäl till det, utan för att precis som det finns fördelar med att skapa och bevara goda relationer till andra människor, finns det fördelar med att skapa och bevara ett gott förhållande till Gud.

Jag vill citera ett annat skäl till varför det inte är irrationellt att tro på Gud utan några som helst bevis eller argument: ”First, there are very few people who have access to or the ability to assess most theistic arguments. It is hard to imagine, therefore, that the demand for evidence would be a requirement of reason”. Kommentarer är överflödiga.

Om Gud ska vara en ”grundläggande trosföreställning”, dvs en som ligger till grund för all kunskap, då är det dömt att misslyckas eftersom det förutsätter en massa kunskap för att ha någon som helst plausibilitet.

Man kan inte ta vad som helst man känner för och låta det få tjäna som ett axiom. Kom ihåg att ett riktigt axiom ska inte bara vara självklart, det ska också vara grunden för all kunskap. Gud är allt annat än självklar just eftersom det är allt annat än grundläggande.

Gud är, enligt traditionella definitioner, en perfekt varelse: allvetande, allsmäktig och god. För att få en minimal förståelse för vad detta betyder måste man alltså redan veta en hel del: att det finns varelser, att en del av dem är perfekta, vad det innebär att vara perfekt, vad det innebär att vara allvetande, allsmäktig och god, etc. Inget av detta är självklart eller ens i närheten.

Man kan inte ta, som ett axiom för all kunskap, en trosföreställning som i själva verket förutsätter en massa ganska sofistikerad kunskap. Det är därför helt obegripligt hur man ska kunna motivera all annan kunskap med Gud som axiom.

Jämför detta med riktiga filosofiska axiom som objektivismen har identifierat: ”existens existerar”, ”medvetandet är medvetet” och ”A är A”. Dessa utgör grunden för *all* kunskap, inte bara objektivismen som ett filosofiskt system.

Det enda som är självklart är det varseblivningsmässiga. Objektivismens tre filosofiska axiomer valideras därför genom varseblivning. Det är här vi börjar.

Det är inte svårt att se hur axiomerna utgör grunden för all kunskap: det måste finnas (existens) någonting (identitet), annars finns det inget att veta (medvetande) någonting om. Alla försök att förneka axiomerna slutar också av nödvändighet i motsägelser. Detta visar att de verkligen är axiomer. Axiomerna är verkligen sanna, självklara och oreducerbara.