En del påstår att det händer en massa saker inom religionsfilosofin och att objektivismen inte har hängt med. Det finns tydligen en hel hög med nya argument som ingen objektivist har bemödat sig med att bemöta. Hur kan objektivister, med hänsyn till denna utveckling, vara så säkra på att Gud inte finns, när de inte ens har bemödat sig med att bemöta de senaste argumenten?

Anledningen till att de flesta objektivister inte har bemödat sig med att bemöta de senaste argumenten är ganska uppenbar: dessa nya argument är egentligen inget annat än nya versioner av samma gamla gudsargument som har vederlagts tusentals gånger förut. Inget nytt under solen, med andra ord. Att en del verkligen tror att de nya argumenten tillför något nytt som man ”måste” bemöta, beror på att de inte kan tänka i essentiella termer.

Vad är dessa ”nya” argument? Vi har till exempel det kosmologiska kalamargumentet, finjusteringsargumentet, Alvin Platingas argument om gudstro som ”basic belief” och Platingas evolutionsbaserade argument mot naturalism.

Vad som slår mig är att de är så fantastiskt svaga. Ändå finns det folk som verkligen faller för dem. Vad är anledningen? Jag kan åtminstone komma på tre förklaringar: en vilja att tro på Gud som gör att man tar till vad som helst för att rationalisera detta irrationella begär; ofattbar godtrogenhet och, ja, låg intelligens. (Psyko-epistemologiskt sett är omfattande rationalism är det enda som gör att dessa argument verkar plausibla.)

Jag tänker systematiskt gå igenom det ena argumentet efter det andra. Jag tänker inleda med det kosmologiska kalamargumentet. Som alla andra kosmologiska gudsargument söker det bevisa att Gud måste finnas eftersom universum finns, eftersom allting har en orsak, och orsaken måste vara Gud.

Du kanske tror att universum är evigt, men universum kan inte vara evigt. Varför? Därför att det implicerar (matematiska) motsägelser. Varför? Därför att det förutsätter att en *faktisk* oändlighet finns, när i själva verket oändlighet endast existerar som en matematisk *potential*.

Detta ”problem” finns endast i huvudet på extremt rationalistiska filosofiprofessorer, och deras studenter, som behandlar tiden som en summa av odefinierade ”moment”. De vet inte vad tid är.

Tid är ett mått på rörelser. Tid förutsätter att det finns två eller fler rörelser och att du använder en av dem som en måttstock för att avgöra hur många rörelser det går per rörelse. Eller mer konkret: När du undrar hur lång tid det tar för dig att gå från Helsingborg till Lund och någon svara ”två dygn”, då säger man hur många dygn det går på en sådan promenad.

Därför kan man inte uppskatta, varken faktiskt eller potentiellt, ”åldern” på universum. För att göra det måste man nämligen relatera universum till någonting bortom eller utanför universum. Men det finns inget ”bortom” eller ”utanför” universum. Begreppet tid är därför inte tillämpbart på universum som sådant. Universum står utanför tiden; universum är evigt, utan början eller slut.

Egentligen är allt detta inget annat än ett enda gigantiskt sidospår, då den första premissen är falsk: universum har nämligen ingen orsak. Till att börja med kan inget komma ur intet.

Idén att ”universum har en orsak” förutsätter dessutom en begreppsstöld. Man kan inte tillämpa begreppet ”orsak” på universum som sådant. Att tillämpa begreppet på universum, dvs fråga vad som är orsaken till allt som finns, är därför att göra sig skyldig till en begreppsstöld. Detta i och med man då förnekar den kontext som gav upphov till begreppet till att börja med. Vi bildar inte begreppet genom att observera *inget göra ingenting*. Nej, vi bildar det genom att observera existerande entiteter som agerar och tillämpar det på ingenting.

Härnäst: ”finjusteringsargumentet”.