Alla som någonsin har haft en diskussion vet att en vädjan till uppenbarelser eller intuitioner eller känslor är att vädja till logiska felslut. Ändå är detta den grundläggande metod som de flesta akademiska filosofer använder sig av idag.
I höstas läste jag en kurs som handlade om moraliskt ansvar. Det var en ganska ointressant kurs. Det var rätt mycket slöseri med min tid om jag ska vara ärlig. (Under andra omständigheter hade kursen kanske varit mer intressant. Men nu var omständigheterna som de var.) Låt mig förklara varför genom att dela med mig av mina observationer.
Jag tyckte att det var ganska svårt att följa med i dessa seminarier. Inte för att innehållet i diskussionen var särskilt komplicerat, utan för att jag inte alls förstod hur de andra deltagarna behandlade materialet. Jag förstod, kort sagt, inte hur de tänkte.
Hur tänkte jag? När jag läste artiklarna inför seminarierna ställde jag mig två frågor: 1. Vad betyder detta? 2. Är det sant?
Ibland kunde det vara riktigt svårt att förstå vad det var de pratade om. Det beror på att akademiska filosofer är ganska dåliga på att skriva. Deras metod går ut på att totalt bombadera ditt medvetande med oväsentligheter och tekniska detaljer. De tror att de gör detta för att vara ”tydliga” men då medvetandet bara kan behålla en viss mängd information åt gången, blir det bara för mycket. Och när det blir för mycket, då blir det bara en obegriplig röra.
Eller också tar de en, två, tre, eller femton olika exempel på någonting och för långa diskussioner om vad de känner inför dessa exempel. Det är deras modus operandi: förvirra genom att prata om konkreter utan hänsyn till principer. Och som om detta inte var illa nog, kan de mer än gärna ägna flera stycken åt att reda ut detaljer i en viss formulering. Och så håller det på i ytterligare 20, 30 eller 40 sidor.
När man har plågat sig igenom 100 sidor av sådant, kan man med en viss förtvivlan slås av att man kunde sammanfatta allting till en eller två sidor. Ibland kunde man till och med sammanfatta det till några stycken. Eller ett par meningar. Detta lämnar en med en känsla av frustration; man känner sig mentalt misshandlad och utnyttjad.
Om man fortfarande bryr sig vid det här laget, då återstår bara att avgöra om det är sant eller falskt. Hur avgjorde jag om något var sant eller falskt? Jag försökte se om det stämde överens med verkligheten och med allt annat som jag vet. För det allra mesta gjorde det inte det. Men även när det stämde överens med verkligheten, gjorde det det sällan ellar aldrig av de skäl som författaren angav. Om jag inte hade förlorat allt intresse dessförinnan hade jag definitivt förlorat det nu. Jag kunde inte bry mig mindre.
Men de andra brydde sig. De pratade så mycket att även när jag försökte säga någonting, var det svårt att få en syl i vädret. De försökte aldrig avgöra om idéerna i fråga var sanna eller falska. I varje fall inte i någon rationell mening. Jag upptäckte att det var vad de höll på med, eftersom de frågade sig aldrig explicit eller ens implicit: ”Är detta sant?”
Vad pratade de om istället? I grunden kunde jag bara urskilja två typer av frågor: 1. Hur förhåller sig detta nonsens till annat nonsens? 2. Hur förhåller det sig detta nonsens till mina känslor? De säger naturligtvis inte känslor. De säger ”intuitioner”, men det är samma sak. Om en idé svarar väl med våra känslor, då är den förmodligen sann. Såvida man inte känner annorlunda nästa dag. Detta är en ”metod” jag inte är särskilt van vid.
Att jag inte bara inbillade mig verifierades på en rast då jag pratade med en av deltagarna på seminarierna. Jag påpekade att jag nog inte läser dessa texter på samma sätt som alla andra. Jag påpekade att jag framför allt vill avgöra om teorierna är sanna eller falska. Han tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Något förbluffad sade han: ”Men det är ju det som är så svårt!” Och tillade: ”Det är därför vi förlitar oss på våra inuitioner!”
Jag sade att jag inte använder mig av mina ”intuitioner” eller känslor. Jag förklarade att inom alla andra vetenskaper skulle man aldrig acceptera känslor som ett argument eller bevis för eller emot någonting. Varför ska det då vara annorlunda inom filosofin? Jag fick inget svar här. Ingen motivering. Bara en tom, förvånad blick. Jag förklarade sedan att när jag försöker avgöra om någonting är sant eller falskt, då försöker jag göra det genom att se om det stämmer överens med verkligheten eller inte. Han förstod, till synes, absolut ingenting. Han bara frågade: ”Vad menar du? Vadå ‘stämmer överens med verkligheten’?”
En normal människa, som inte vet vad man kan förvänta sig från irrationella och förvirrade akademiker, skulle förmodligen bli totalt paralyserade av frågan. Inte för att den är hopplös att svara på, utan för att man aldrig skulle kunna tro att någon skulle kunna vara förmögen att ställa en så korkad fråga.
Sedan kom ytterligare en fråga: ”Kan du ge ett exempel?” Man skulle kunna tro att en filosof vet vad det innebär att sätta en idé i relation till verkligheten. Men då måste man komma ihåg att detta inte är en del av deras metod. Jag svarade så här: ”Låt oss säga att ett argument vilar på premissen att fri vilja inte existerar. I så fall vet jag att resonemanget är falskt, eftersom vi vet ju trots allt att fri vilja existerar. Hur? Genom direkt observation; genom introspektion”. När jag sade detta, då såg det ut som att personen inte visste var han skulle ta vägen.
(Jag kan inte låta bli att nämna att samma person utvecklade senare innebörden av sin egen ”metod”. Han förklarade att han medvetet använde sig av vad han kallade för en popperiansk ”crash and burn”-metod. Den går helt enkelt ut på att man bara häver ur sig det första man kommer på och sedan ser vad som händer. Hur grundlöst, godtyckligt, obegripligt, osammanhängande det än är. Sedan låter han de övrigas intuitioner få ta över diskussionen.)
Nu kanske någon undrar: ”Blev inte du förvånad över de konstiga svar du fick?” Nej. Varför? Därför att detta är långt ifrån första gången jag har varit med i samma diskussion. Det är inte första gången som jag ifrågasätter hur känslor eller ”intuitioner” kan utgöra bevis eller argument. Om man läser vad akademiska filosofer skriver i sina uppsatser eller doktorsavhandlingar, ser man om och om igen en vädjan till ”intuitioner”. Ibland säger de, uttryckligen, att de hoppas att läsaren delar samma ”intuitioner”. Detta är tydligen en vanlig och accepterad praxis.
Man skulle kunna tro att detta är en fröjd. Att bara häva ur sig vad som helst och i tid och otid hänvisa till ”intuitioner”. Lägg därtill det faktum att argumentationen är ömsom konkretbunden, ömsom extremt rationalistisk. Men det är ingen fröjd. För jag varken kan eller vill försöka emulera dessa metoder. Jag kan inte stå för det. Ändå verkar det som att detta är vad man måste göra för att skriva en uppskattad uppsats. Det är en smärtsam insikt.
Följaktligen har jag på sistone känt mig mer och mer desillusionerad över den akademiska filosofins tillstånd. De som undrar varför vet nu varför: det beror på vad som idag passerar som ”filosofi” och ”tänkande”. Med anledning av detta låter jag David Hume få sista ordet:
I dine, I play a game of backgammon, I converse, and am merry with my friends; and when after three or four hours’ amusement, I would return to these speculations, they appear so cold, and strained, and ridiculous, that I cannot find in my heart to enter into them any farther.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
När någon undrar varför jag inte är så motiverad att anmäla mig till filosofikurser, skall jag hänvisa dem hit.
Akademisk filosofi är värsta irrationalistiska röran, det vet jag baserat på min erfarenhet av Umeå universitets filosofiinstitution . Jag vet inte om du fortfarande har som ambition att försöka förbättra den akademiska filosofin inifrån, men om du har det så önskar jag dig lycka till, men jag är dock ärligt talat pessimistisk om dina chanser, av skäl jag förklarade för nära ett år sedan i detta inlägg.
http://kulturrevolution.wordpress.com/2008/02/04/hur-filosofiamnet-kan-raddas/
Henrik Sundholm: Jag skulle ALDRIG rekommendera någon att läsa filosofi vid universitetet, om de inte ”behöver” en sådan examen. Lyckligtvis behöver den överväldigande majoriteten av mänskligheten ingen sådan examen.
Stefan Karlsson: På sistone har mina förhoppningar om att jag har en chans minskat radikalt. Just nu i mitt liv vill jag bara försöka plåga mig igenom de resterande poängen. Jag vet inte när jag kommer att bli klar i denna takt. Men jag ska försöka bli klart nu till sommar. Emellertid trodde jag att jag skulle bli klar nu till våren. Men så blev det inte. Vad som händer senare efter det, vet jag inte.
[…] Svanberg skriver ett tragikomiskt inlägg om akademiska filosofistudier här. Hit skall jag hänvisa folk som menar att jag borde läsa några formella kurser i […]
Stämmer helt med mina erfarenheter. Var därför som jag inte valde att läsa vidare på c-nivå. Jag fattade aldrig vad de ville säga. Och vid varenda invändning som jag hade mot ett resonemang fick jag ett svar som gjorde mig ännu mer förvirrad. Tacka vet jag teologen i Lund där erkänner de (vissa) i alla fall att de berättar sagor…
Carl Svanberg: Jag har själv börjat läsa 30p grundkurs i praktisk filosofi på SU denna termin, så jag är väl knappast någon att säga huruvida du har rätt eller fel egentligen. Anledningen till att jag nu står konfunderad är att den första delkursen är argumentationsanalys, och jag känner att min förståelse för logik och rationalitet har förbättrats avsevärt. Det kanske är naivt av mig, men jag har svårt att tro att vi kommer bli uppmanade att överge rationellt tänkande när vi går över till normativ etik.
Vad jag vill ha sagt är väl egentligen att mina erfarenheter skiljer sig från era i frågan. Vi får väl se hur det fortgår.
Sylwester: Jag hade också stor nytta av en kurs om argumentationsanalys. Men det motsäger på inget sätt det jag säger. Förresten var inte det jag sade begränsat till normativ teori. Det jag säger gäller för praktiskt taget alla filosofiska områden, om än i varierande omfattning. När det kommer till normativ teori så finns det bokstavligt så många irrationella idéer att det är praktiskt taget omöjligt att undvika dem. Du kommer att se en massa obevisade och obevisbara påståenden. Du kommer att se ständiga hänvisningar till intuitioner och känslor. Du kommer, om och om igen, att få höra att det omöjligt att härleda moralen ur verklighetens fakta.
Låt mig ge ett exempel på vad du kan förvänta dig.
Det finns en filosof som heter David M Estlund. Han kom förra året ut med en bok som heter Democratic Authority. I denna bok argumenterar Estlund bland annat för att vi har en moralisk skyldighet att underkasta oss statens beslut – vare sig vi ger vårt samtycke eller inte. Ett uppenbart anti-liberalt synsätt.
Hur kommer han fram till detta? Jo, vi har ”humanitära” plikter att hjälpa andra människor. Vi väljer dem inte, så klart. De kommer från mer eller mindre ingenstans. De bara ramlar ned i knäet på oss: ”Moral obligations can simply befall us. Sometimes we are morally required to help someone in need, or to tell the truth, or to undo some damage we have inadvertently caused, and we are required whether or not we consented to accept these requirements”. (s 117.) Detta är en obevisad och obevisbar premiss för hela resonemanget. Estlund försöker mycket riktigt aldrig argumentera för det. Han bara antar vad han vill när han känner för det: ”If poverty, when it exists, is a humanitarian problem, then so is anarchy … and I assume that people have a humanitarian duty to contribute to its remediation”. (s 146.) Vi bör därför lyda staten, vare sig vi ger vårt samtycke eller inte, eftersom staten tjänar ett ”högre” humanitärt syfte, nämligen att motarbeta anarki.
Om du nu säger: ”Nog för att anarki är inget att ha, och att det därför ligger i vårt rationella egenintresse att göra allt vad vi kan för att etablera en nattväktarstat, men det är väl ändå så att staten ska tjäna oss, inte vi som ska tjäna staten och dess ‘högre’ syften? Är det ändå inte så att jag har rättigheter? Att mitt liv tilhör mig? Att ingen har någon rätt att utan vidare bara placera förplikter på mig?” Då har Estlund ett svar: han känner annorlunda och han förväntar sig att hans läsare känner detsamma: ”Consent theory, with its libertarian clause, draws the libertarian conclusion: Joe may have various obligations in such a terrible scenario, but the flight attendant’s instructions have no authority over him. Why? Because, lucky for Joe, he is despicable. If you find consent theory’s implication implausible here, as I do, then you think that Joe has not escaped the authority by refusing to consent”. (s 124. Min kursivering.)
Detta är essensen av hela ”argumentet”. Estlund är inte en 18 årig nybörjare som precis har börjat studerat lite argumentationsanalys. Han är professor. Han vet vad han kan skriva och komma undan med, utan större protester från sina kollegor.
(Estlund är ingen speciell filosof. Han är faktiskt ganska ointressant. Att jag överhuvudtaget nämnde honom är för att hans bok lär, enligt somliga, bli nästa ”stora grej” som kommer att ”diskuteras” i flera år fram över.)
Att det du skrev enbart skulle omfatta normativ etik trodde jag förstås inte heller. Anledningen till att jag nämnde just den kursen var att det är den jag kommer läsa härnäst och det kändes rimligt att din kritik riktar sig främst mot kurser av det slaget.
Jag återkommer med rapport när jag själv fått erfara det du beskriver. Vet inte riktigt om jag ska se fram emot ”argument” av det här slaget med spänning eller vemod. Lite av varje kanske.
Att påstå att man genom introspektion kan bevisa att det finns en fri vilja är lite att våldföra sig på konceptet om att pröva något mot verkligheten. Introspektion kan enbart ge information om qualia, alltså hur något upplevs, inte huruvida medvetandet har någon objektiv kausalitet eller ej. Enkla neurobiologiska experiment (riktiga experiment, ej introspektion) kan idag visa sekunder innan ett beslut blir medvetet hur beslutet kommer falla. Synen på människan som en individ med ett medvetande som har kausal verkan på sin omvärld (nånting i stil med det problematiska begreppet fri vilja) kan starkt ifrågasättas på denna grund.
Märkte när jag läste igenom inlägget att jag lätt jävligt dryg. Jag kan inte annat än att be om ursäkt och skylla min brist på hövlighet på feber och sena timmar framför datorn.
Erik: Introspektion är lika mycket att pröva något mot verkligheten som extrospektion. Därför är uppdelningen mellan ”riktiga experiment” och introspektion falsk. Faktum är att den är fullständigt grundlös. Det finns inga observationer eller experiment eller bevis eller någonting, som på något sätt motbevisar existensen av fri vilja, mer än att det skulle finnas ”observationer” eller ”experiment” som ”motbevisar” sinnenas giltighet. Filosofiska sanningar kan för övrigt inte motbevisas av vetenskapliga teorier. Det är filosofins primat som råder. För detaljer se min artikel med samma namn här: http://tinyurl.com/dxmgyg I samma artikel förklarar jag att all vetenskap vilar på den fria viljans existens och att alla försök att på vetenskapliga grunder motbevisa den fria viljan slutar i gigantiska motsägelser.
Det enda sådana här experiment kan visa är ju faktiskt att ett beslut fattas ett kort ögonblick innan det verkställs.
Alldeles nyss bestämde jag mig t.ex. för att lyfta kaffekoppen till munnen. Någon kort sekund eller kanske bråkdel av en sekund tog det innan jag faktiskt fattade kaffekoppen och lyfte den till munnen.
Per-Olof: Fast bråkdelen av sekunden du nämner ägde rum innan du blev _medveten_ om det hela. Det innebär en enorm skillnad i mening.
Nej, det hände bråkdelen av en sekund innan jag lyfte koppen till munnen. Och försök inte tala om för *mig* vad som försiggår i *mitt* medvetande. Det har jag bra mycket bättre koll på än vad du har.
Låt gå för det, men då är du väldigt speciell på den punkten.
Ursäkta, men *vad* är det för speciellt med det? Beslut fattas *innan” de verkställs, inte efter. Om du fattar dina beslut efter det att du redan verkställt dem, är det allt *du* som är väldigt speciell.
Jag vet inte riktigt vad du vill åt. Det jag talar om är den välkända aktionspotentialen som inträffar innan området i hjärnan som rör *medvetandet* blir aktiverat. Sen kanske det är så att denna aktionspotential till elektrisk impuls är vad du kallar fri vilja, fri från allehanda påtryckningar, men det var inte det jag sade någonting om från första början.
[…] utan val? En del säger att hjärnan fattar ett beslut innan vi själva är medvetna om det. De som säger det begår ett felslut. En del säger dessutom att neurovetenskapen har lyckats […]
Carl: Jag vet inte om det är mig du syftar på beträffande felslutet du redogör för. Om detta är fallet får du nog läsa mina kommentarer en gång till då jag endast hävdar att aktionspotentialen föregår medvetenheten om den. Detta är ju klart belagt av empirisk forskning. Den fria viljan är kompatibel med dessa forskningsresultat.
Jag låter andra få läsa vad du skrev, sedan får du se om jag har missförstått dig. Den kommentar som jag tänker på är denna: ”Fast bråkdelen av sekunden du nämner ägde rum innan du blev _medveten_ om det hela. Det innebär en enorm skillnad i mening.” Och kontexten här är: att fatta ett beslut. Det var det du och POS pratade om. Så detta betyder: Innan jag blev medveten om det, fattades det ett ”beslut” av min hjärna (eller någonting annat). Du kanske menade något helt annat. Du kanske bara menade beredskapspotentialen, men det är inget ”beslut”. Och jag betvivlar inte heller att den inleds innan vi är medvetna om det, men det är inget beslut. Du tar besluten – och ett beslutstagande är en av tusentals viljestyrda handlingar vi utför. Så jag säger att om jag missförstod dig beror det på dina egna slarviga formuleringar och din bristande hänsyn till sammanhanget.
Jag har uttryckt mig klart och tydligt. Så missförståndet kan nog förklaras av din slarviga läsning.
P-O skriver att hans beslutsfattande föregår hans lyftande av koppen och jag tillägger att hans beslutsfattande föregås av den empiriskt belagda aktionspotentialen (som också föregår medvetandet om denna).