Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet; många människor tvingas på sina håll att vänta i månader, år eller decennier på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad där människor blir tvungna att betala onaturligt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär.

Fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull – utan blott som ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen.

Enligt altruismen är människan ett offerdjur utan rättigheter vars enda moraliska existensberättigande ligger i hennes förmåga att osjälviskt tjäna andra. Detta är också syftet med hyresregleringarna; det handlar om att förhindra bostadsbolagen från att tjäna sitt ekonomiska egenintresse.

Det hyresregleringarna gör mot hyresvärdarna är orättvist. Det är direkt jämförbart med att staten skulle tvinga alla löntagare att gå ned i lön för att vara ”solidariska” gentemot näringslivet. Om löntagarna skulle utsättas för en sådan sak då skulle de med all rätt protestera. För vem vill leva som en slav för andras behov?

Det omoraliska är som vi kan se idag också det opraktiska. Det lönar sig inte att vara orättvis mot hyresvärdarna. Vi har ju trots allt en bostadsbrist med allt det innebär. Visst är det uppmuntrande att det därför ändå finns lite rättvisa i världen. Det enda problemet är att också de av oss som inte söker det oförtjänta, lider av den ”sociala” bostadspolitiken. Hyresvärdarna är således inte de enda offren för denna orättvisa. Eftersom orättvisa inte lönar sig är det uppenbart att det ligger i vårt egenintresse att verka för en fri och rättvis bostadsmarknad.

Den moraliska förutsättningen för att etablera en fri bostadsmarknad är att komma till insikt om att människan har rätt att leva för sin egen skull; att varje människa är ett självändamål. Omsatt i praktisk politik handlar det om att erkänna och respektera individens rättigheter – att erkänna och respektera individens rätt till liv, frihet och egendom.

Notera att hyresregleringen är en kränkning av rätten till liv, frihet och egendom. Rätten till egendom kränks eftersom hyresvärdarna inte är fria att själva få sätta hyran. Rätten till frihet kränks eftersom hyresvärdarna bara tillåts existera så länge de går med på att fungera som slavar under andras behov av bostäder. Rätten till liv kränks eftersom hyresregleringarna ofta gör hyresvärdarnas investeringar till en olönsam affär.

I dess essens är det just detta – att erkänna och respektera individens rättigheter – som upprättandet av en fri och moralisk bostadsmarknad handlar om. Och som vi kommer att se är en fri och moralisk bostadsmarknad också det praktiska.

En fri bostadsmarknad skulle till en början resultera i att hyrorna på många håll går upp. Detta skulle skapa ett ekonomiskt incitament för att börja bygga fler bostäder. Det kommer i sin tur inte bara att resultera i fler bostäder utan på sikt även lägre hyror. Detta visar på att det faktiskt inte råder några intressekonflikter mellan människor som inte begär det oförtjänta. Det är bara när en del människor kräver det oförtjänta som det uppstår en konflikt mellan människor. Det är just detta som vi ser på bostadsmarknaden: en del människor kräver bostäder men de är inte villiga att betala vad hyresvärdarna vill ha för att det ska löna sig för dem. Följaktligen byggs inga nya bostäder och följaktligen får vi en bostadsbrist.

Till en början kan en del människor behöva anpassa sin efterfråga av boende efter sin plånbok, vilket kan betyda att de måste flytta till en mindre lägenhet, eller en lägenhet som har ett sämre läge, eller en sämre standard. Om detta verkar orättvist då måste man komma ihåg att den största orättvisan är att de som faktiskt är villiga och kapabla att betala vad som krävs för att bo i dessa lägenheter tidigare var förhindrade från att göra just detta. Dessa var tidigare tvungna att bo och leva i lägenheter som de inte trivdes i, som kanske var för små för deras behov, eller som var på ett mindre attraktivt läge, eller som hade en sämre standard än vad de var villiga att betala för.

Det är i förbigående sagt bara rättvist att de mer produktiva som ju har gjort sig förtjänta av en större inkomst än de mindre produktiva, också har råd att betala en högre hyra för att tjäna sina behov och begär, än de mindre produktiva som inte har gjort sig förtjänta av en lika hög inkomst.

Det ligger i människors intresse att betala så mycket som krävs för att komma över en lägenhet. Detta skapar nämligen de incitament som krävs för att göra det mer attraktivt för bostadsbolag att bygga nya bostäder och att göra sitt allra bästa för att behålla sina nuvarande kunder genom att förbättra servicen och standarden i bostäderna. Ett ökat bostadsbyggande kommer följaktligen att leda till ett större utbud, vilket kommer att resultera i att hyrorna stabiliseras eller går ned. Självfallet kommer det även på en fri bostadsmarknad att finnas ekonomiska incitament för bostadsbolagen att bygga billigare boende för låginkomsttagare.

På en fri bostadsmarknad kommer det att finnas plats för alla, inte bara höginkomsttagare. För även om var och en inte kan ha råd med att hyra precis allt det boende de behöver, kan de tillsammans med andra alltid ha råd med något boende. På så vis kan man se till att betala för exakt det boende man har råd med. Detta betyder att man får precis vad man betalar för.

Det kommer inte heller bara att vara höginkomsttagare som kommer att ha råd att konkurrera om bostäderna genom att bjuda över varandra. Även låginkomsttagare kommer att ha råd att ta del av denna konkurrens och i många fall kommer de också att kunna konkurrera ut höginkomsttagarna i konkurrensen om boendet. Anta att en höginkomsttagare bor i en fyra och nu funderar han på att skaffa sig ytterligare ett rum. Samtidigt finns det ett par av låginkomsttagare som bor i en trea och som även de funderar på ett flytta in i en fyra. Höginkomsttagaren är kanske bara villig att betala en hyra på ytterligare 900 kr i månaden för att komma över ett femte rum, medan låginkomsttagarna kanske är villiga att betala upp till 1000 kr extra i hyra för att komma över en fyra. Följaktligen kan och kommer låginkomsttagare i alla sådana situationer att ha den ekonomiska makten att konkurrera ut även höginkomsttagare.

Det är vidare värt att notera att till skillnad från vad man skulle kunna tro, så är det faktiskt först när bostadsmarknaden är fri och det inte längre råder någon brist på bostäder, som den ekonomiska makten hos hyresgästerna återställs. När människor inte kan vända sig till några alternativ, som det är idag, känner sig många tvungna att bo kvar i lägenheter de vantrivs i, även om servicen är dålig, huset förfaller eller huset är större än vad man själv behöver. Hyresvärdarna som ju har förvandlats till trälar, och som på grund av situationen på bostadsmarknaden knappast är rädd för att förlora några av sina kunder, har däremot inga ekonomiska eller psykologiska incitament för att bry sig om sina kunder. Om det inte passar vet han att det alltid finns någon annan som är villig att flytta in där istället. Men när det råder en fri bostadsmarknad då finns det som sagt inte bara de ekonomiska incitamenten som krävs för att bygga nya bostäder, det finns också ett ekonomiskt incitament för fastighetsbolagen att sköta underhållet, förbättra servicen och konkurrera om kunderna genom att sänka hyrorna eller förbättra standarden.

Det finns en lösning till bostadsbristen. Det handlar om att erkänna och respektera principen om individens rättigheter. Det handlar med andra ord om att etablera en fri bostadsmarknad. En fri bostadsmarknad är inte bara det enda moraliska, det är som vi har sett också praktiskt.