Johan Norberg skrev nyligen en artikel i Expressen om liberal miljöpolitik:
Är det möjligt att i det läget [”hotet” från den globala uppvärmningen] fortsätta att förespråka människors frihet att resa, välja, skapa och handla fritt? Finns det över huvud taget någon liberal beredskap för den typen av frågor?
Visst gör det, i den liberala traditionens grundsats. John Locke formulerade det som friheten att kontrollera sitt eget liv och egendom, men inte andras, John Stuart Mill talade om rätten att leva som man vill så länge man inte skadar andra och Herbert Spencer menade att ens frihet tar slut där andras börjar.
Amerikanska marknadsliberaler har tillämpat sådana idéer på miljöfrågor sedan 1960-talet, då dessa frågor började närma sig det samhälleliga strålkastarljuset. Grundperspektivet är att äganderätt skyddar resurser. Det är när ingen äger skogsmark eller fiskerättigheter som resultatet blir rovfiske och skogsskövling, och vi får motsvarande problem med ozonlager och klimatsystem som inte kan ägas. Lösningen är att den som gör sig skyldig till utsläpp och föroreningar måste kompensera dem som skadas.
Idéerna har också importerats till den svenska debatten. I en Timbrobok 1992 skrev den liberale filosofen Ingemar Nordin att man bör betrakta globala miljöhot som en form av rättighetskränkning mot dem som drabbas av dem. I Liberal Debatt 1996 skrev en ung hetlevrad nyliberal: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad… Marknadsekonomi får aldrig innebära att produktionens kostnader socialiseras… på BNP-siffrornas altare”.
Jo, det var jag själv. Marknadsliberaler är inte yrvakna inför miljöproblemen. Det har länge funnits en analysapparat för att förstå och möta hoten. Miljöavgifter kommer ur den traditionen. I stället för att förlita sig på snälla konsumenter eller på statens vishet, avgiftsbeläggs utsläpp så att den som gör sig skyldig till dem tvingas stå för kostnaden.
Jag är, så klart, helt med på att om man gör någon faktisk skada ska man på ett eller annat sätt få betala för det. Det är inte mer än rättvist. Det är vad principen om individens rättigheter kräver.
Men om man inte kan bevisa att någon skada har skett, då ska man inte behöva straffas med en eller annan avgift för det. Alla är och bör betraktas som oskyldiga till motsatsen är bevisad. Man bör inte inta det kollektivistiska perspektivet att den enskilde ska hållas för effekten av mänsklighetens samlade aktiviteter. Det vore nämligen oförenligt med principen om individens rättigheter och principen om rättvisa och därför oförsvarbart.
Jag har flera gånger redogjort för vad jag ser som den genuint liberala attityden till miljöproblem. Vad som däremot är mycket förbluffande i mina ögon är vad Norberg själv ser som en ”marknadsvänlig metod”:
En mer marknadsvänlig metod [jämfört med att staten subventionerar utvecklingen av viss ”miljövänlig” teknologi] skulle vara en internationell koldioxidskatt, så man betalar i proportion till den skada man orsakar. Det ökar konkurrenskraften för alla alternativ, som får tävla fritt i enlighet med vetenskaplig utveckling, tekniska genombrott och konsumenters val – inte efter politikers gissningar och godtycke.
Så en internationell koldioxidskatt vore ett ”marknadsvänligt alternativ”? Det må vara ett bättre alternativ än att politikerna ska göra storsatsningar på utvecklandet av viss teknologi. Men det betyder inte att det är ett genuint marknadsliberalt förslag. (Detta är inte första gången Norberg presenterar en sådan här socialistisk ”lösning”.)
Med undantag från punktskatter är det ju faktiskt inga skatter som detaljreglerar våra liv – inte ens våra skyhöga inkomst- och konsumtionsskatter. Men det är ju fortfarande fråga om en indirekt kontroll över människors ekonomi och därmed liv. Bara för att det säkert finns betydligt värre sätt för staten att driva in skatten, betyder det inte att dagens skattesystem är ”marknadsvänligt”.
Det kanske bästa med Norbergs ”marknadsvänliga” lösning är ironiskt nog att om man nu verkligen skulle betala en skatt i proportion till den faktiska skada varje enskild individ gör, då skulle det resultera i en skatt på kanske en krona per år. Om ens så mycket; kanske talar vi om inte mer än några ören per år. För i verkligheten är inte de enskilda individerna ansvariga för de eventuella skador som en människotillverkad global uppvärmning orsakar. (Se här och här och här för detaljer.)
Så när Norberg i nästa stycke skriver:
Fördelen ur en liberal synvinkel är att detta inte förutsätter någon reglering av människors beteende, inga kommittéer som berättar hur vi ska bo, vad vi får handla och vart vi får resa. Ingen som tvingar oss att ta cykeln i stället för bilen, eller tvärtom eftersom vältränade cyklister äter mer kött, vilket är än farligare för klimatet. Det kräver bara att vi själva står för kostnaderna för vårt beteende och därmed tjänar på att leva grönare.
Har han alltså alldeles rätt. Fast inte alls på det sätt som han nog hade tänkt sig. En internationell koldioxidskatt som tar hänsyn till den enskilde individens faktiska ansvar kan inte medföra något mer än några ören eller som mest en krona om året i koldioxidskatt.
Norberg måste i vilket fall som helst mena att koldioxidskatt ska göra att det blir väsentligen dyrare att resa på semester, importera varor eller köra bil jämfört med att avstå från dessa saker (vad är annars vitsen med förslaget?). Det är därför bara absurt att påstå att man inte därmed kommer att indirekt kontrollera människornas liv. Kan ni se det framför er? ”Jaha ungar, då blir det ingen charterresa detta år heller… Vår marknadsliberala regering har gjort det ekonomiskt omöjligt för oss… Det är bilen till jobb, skola och affären varje dag… eller en charterresa… Frihet du vet… Om det finns pengar kvar kan vi kanske ta och tågluffa lite i Sverige… Vi får se…”.
Allt som ett straff för ett brott som de faktiskt inte är skyldiga till. Så ut med frihet, ut med rättvisa, ut med individualism – in med koldioxidskatt. Det är det ”marknadsvänliga” alternativet.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Du är inne på det själv, men så missar du det, tycker jag. Norberg skriver ”En _mer_ marknadsvänlig” och du noterar det med en liten kommentar. Men sen skriver du direkt: ”Så en internationell koldioxidskatt vore ett ‘marknadsvänligt alternativ’?”
Faktiskt så säger han ju inte uttryckligen att det är marknadsvänligt. Bara att det är mer marknadsvänligt.
Det hela löser sig nog när hela klimathistorien klarläggs dock. Då håller ni med varandra igen :-)
En skatt kan ju aldrig vara en ”marknadsvänlig” lösning. Men det värsta med det här är ju att ”antropogen global uppvärmning” är en gigantisk bluff, iscensatt i avsikt att montera ned industrisamhället och driva oss tillbaka till – ja, kanske till stenåldern. Och Norberg bara lägger sig platt inför det hotet!
Men håll med om att en åtgärd (skatt) som gör lite skada är mindre ”marknadsovänlig” än en som gör mycket skada. Tolka det som att det är mindre av marknadsovänlighet.
Att det är en bluff, medveten eller omedveten, står ju någorlunda klart. Men det tycker inte ”folk”. Norberg skriver utifrån att det är sant, och det är där han bör bemötas. För som Svanberg skriver, ”Jag är, så klart, helt med på att om man gör någon faktisk skada ska man på ett eller annat sätt få betala för det.” Kritiken riktar sig alltså mot grundtesen, inte mot åtgärden.
Eller?
Min kritik riktar faktiskt sig åt både och. Jag säger att även OM teorin om antropogen uppvärmning var sann, 100% sann, följer det inte att ”marknadsvänliga” eller -”ovänliga” skatter är en legitim åtgärd. Åtgärden är mycket dum bland annat då den är orättvis. Den tvingar folk att betala för ”skador” som de inte har förorsakat. Dessutom hjälper den inte till att lösa problemet med ett förändrat klimat, oavsett dess påstådda orsak. Tvärtom gör den det SVÅRARE att hantera våra problem. Bara för att ta ett exempel ur högen: Koldioxidskatter innebär en skatt på förbränningen av fossila bränslen. Fossila bränslen krävs dock för att underhålla och expandera industrin i väldigt många länder som t ex till skillnad från Sverige inte kan producera en massa (billig) energi från vatten. Modern industri är en förutsättning för det välstånd som krävs för att vi med lätthet ska kunna hantera sådant som stigande havsnivåer.
När man tänker efter är Norbergs argument rätt fantastiskt. Det är nog rätt många statliga interventioner i ekonomin som skulle kunna motiveras med hjälp av samma argumentation. Inte bara ”trängselavgifter” och en internationell koldioxidskatt. Nästan all skatt kan motiveras som ”marknadsvänligt”. De ”imiterar” marknaden. Folk som jobbar inom t ex den offentliga sjukvården ska ju inte jobba gratis, eller hur? Det vore slaveri att tvinga dem till det. Alltså bör vi betala för vår sjukvård. Det handlar om att ”bära våra egna kostnader”. (Detta är för övrigt exakt samma argument som t ex förespråkarna av alkohol- och tobakskatter har resonerat.) Så skulle vi göra på en marknad. Alltså är det en ”marknadsvänlig” lösning att betala skatt för offentlig sjukvård – om alternativet är att direkt tvinga läkarna att jobba gratis. Sådan är Johan Norbergs ”argumentation”.
För det första så är hans argumentation att det är ”marknadsvänligare” att betala skatt för offentlig sjukvård än att direkt tvinga läkarna att jobba gratis. Han skriver inte att det är ett ”genuint marknadsliberalt” förslag, utan som du säger ” ett bättre alternativ än att politikerna ska göra storsatsningar på utvecklandet av viss teknologi.”
För det andra så inser jag precis att det är som du säger, att det är en dum och orättvis åtgärd. Fast jag tycker ändå att du blandar bort korten. Som jag förstår det så är tanken med Norbergs koldioxidskatt att man ska betala för de skador som ett förändrat klimat orsakat. Inte att förhindra utvecklingen, även om det skulle vara en önskvärd effekt. Dvs att det går att visa att din bilfärd har varit en delorsak i att någons hem har blivit bortblåst av en orkan eller nåt liknande, kanske dränkt av en höjd havsnivå. Som sagt, dumt.
Jag tror att Norberg sysslar med nån sorts politisk skademinimering. Nåt i stil med en idé om att ”politikerna kommer hålla på och styra och reglera och de kommer inte sluta med det. Man måste få dem att sluta reglera där det gör stor skada och få in dem på ett område där de gör mindre skada”. Många människor är inte mottagliga för argument, som du säkert vet. Taktik, taktik.
Det där med taktik är lustigt för övrigt. Jag tror att du skulle kunna vara rätt bra på det, fast på ett lite annat sätt. Av vad jag läst av dig så tror jag att du skulle klara att skriva en artikel som är samhällskritisk på ett sätt som gör att många vänstermänniskor skulle hålla med dig. Fast sen skulle de nog bli arga när de kom fram till vad åtgärden borde vara, men ändå… :-)
Johan Norberg kan väl ändå inte vara helt blind för vad som faktiskt försiggår i världen idag?
Vad som försiggår är att den environmentalistiska strypsnaran dras åt lite mer för var dag som går. Det gå väl ändå inte att missa att vi dagligen dränks av desinformation om ”klimathotet”, och att dissidenter i frågan förlöjligas och/eller tigs ihjäl? Det går väl inte att missa att Al Gore om bara ett par veckor ska få ta emot mängder av pengar för sin desinformativa insats? Och som om inte det vore nog, nås vi av nyheten att Australiens nya regering nu har för avsikt att ratificera Kyotoprotokollet.
Vad Norbergs förslag om koldioxidskatt faktiskt innebär är ju inget annat än att han hjälper till att dra den där snaran runt våra halsar! Och varför gör han det, i så fall? Skulle idén vara att han kan åstadkomma något positivt genom att kompromissa med mänsklighetens fiender och möta dem någonstans på halva vägen? Men att det bara hjälper fienden på traven är väl inte så svårt att förstå?
Nej. Snarare att det är mindre negativt att sluta en kompromiss som ligger närmare ens egna värderingar än en som ligger närmare fiendens.
Men jag vet inte hur Norberg tänker. Jag kan bara spekulera, och jag tror att när han skriver ”mer marknadsvänlig” så ska det tolkas som ”mindre marknadsovänlig”. Mindre negativt, snarare än positivt. Det är inte korrekt, men det är lätt att tänka sig att dessa två kan uppfattas som synonymer.
Tomas: förklara gärna för mig hur man når en ”kompromiss” med environmentalismens människofientliga agenda och som ligger ”närmare” sina egna värderingar? (En ledtråd till vad som är problemet med ditt resonemang: man kan inte kompromissa i frågor om principer.)
Hela poängen är ju faktiskt att Norbergs förslag *går fiendens ärenden*. Varför käbbla om *hur mycket* det går fiendens ärenden?
Carl: Jag förstår precis vad du menar. Mat och gift och allt det där. Vad jag gör är att jämföra två kompromisser. Den ena ”mer marknadsvänlig” än den andra.
I ett utgångsläge som ligger i ens egna värderingar är förstås varje kompromiss av ondo. Men om du lever i ett samhälle som ligger längst möjligt från dina värderingar, tar då inte varje kompromiss dig närmare dem?
För att ta exemplet med rånaren. En kompromiss med rånaren är dålig för dig. Men i situationen att rånaren redan rånat dig, är det inte bättre om du lyckas få tillbaka en del av det bestulna värdet? Det kanske inte kan kallas en kompromiss, förvisso. Men då är bara ordvalet i diskussionen fel.
För att återgå till bloggposten så menar jag att det enda du gör i princip är att märka ord.
Men Thomas, varför är det så svårt att fatta poängen?
Det enkla faktum är ju att det råder ”bred konsensus” bland alla klimatologer *som inte sålt sina själar till IPCC* om att antropogen global uppvärmning ingenting annat är än en *gigantisk bluff*. (*Antropogen* global uppvärmning, nota bene. Det är möjligt att vårt klimat faktiskt blir varmare, men det beror i så fall inte alls på människans aktiviteter.)
Vad det möjligtvis inte råder någon bred konsensus om är det yttersta *motivet* bakom klimatbluffen. Motivet är anti-kapitalism och hat mot industrisamhället – vilket i slutändan innebär hat mot människan och hennes liv och välbefinnande.
Jo, det är klart att det kan finnas de som säljer sina själar till IPCC utan att drivas av ett fullt så människofientligt motiv. De har nog inga ”värre” motiv är att simma med strömmen och yla med ulvarna. Men det ändrar ju inte det faktum att de – låt vara utan att de själva begriper det – *går människofiendernas ärenden*.
Så varför jämföra koldioxidutsläpp med rån? De verkliga rånarna här är de som driver driver miljörörelsens agenda – och om några ska utsättas för straffskatt för att de vållar oss andra skada, är det de! (Och den dag dimman lättar och det blir klart väder i klimatfrågan hoppas jag innerligt att Al Gore et consortes ställs till ansvar för att ha spridit medveten desinformation i frågan.)
Koldioxidskatt är ingen ”kompromiss” – eller, om det är en kompromiss, så är det en kompromiss om grundpriciper – om människan fortsatta överlevnad. En sådan ”kompromiss” är att lägga sig platt!
Ursäkta om jag tar i, men klimatbluffen är inte någon akademisk fråga utan ett reellt hot mot våra liv (och om inte våra liv, så i varje fall våra välbefinnanden). Och det har redan gått alldeles för långt. Själv känner jag *maktlöshet* inför utvecklingen. Jag tror att miljörörelsen kommer att få precis som den vill. Folk kommer inte att lyssna, strypsnaran kommer att fortsätta dras åt, och mänskligheten kommer villigt att låta sig ledas till slaktbänken.
Den enda klena trösten är att jag förmodligen hinner dö innan industrisamhället på allvar avvecklats. Men ni andra? Ni kommer förmodligen att få känna av det in på bara skinnet! Och förmodligen kommer ni inte ens att få köpa en minkpäls för att skydda er mot kylan!
Sätt alltså in Johan Norbergs förslag i *den* kontexten.
Ja, och läs gärna min uppsats ”Djupekologi” (http://www.nattvakt.com/online/bilagor/djupekologi.htm).
Förresten sägs det ju att om man ger Djävulen lillfingret tar han hela handen.
Men kanske det här bara är elakt förtal mot Djävulen? Han kanske inte vill ha mer än lillfingret?
OK, men på vad sätt blir detta ett argument för att också *ge* honom lillfingret?
Men Pher-Olof, allt jag menar är att ”mer marknadsvänlig” skall läsas ”mindre marknadsovänlig”.
Om miljörörelsen får som den vill, eller om miljörörelsen får lite som den vill, vilket är mest fördelaktigt? Självklart är det bästa om den inte får som den vill alls (i alla hänsyn den har fel).
Om djävulen är på väg att ta din hand och du kan rädda allt utom lillfingret, är inte det bättre? Inte bättre än att inget förlora såklart, men relativt bättre än att förlora hela handen.
Är Johan Norbergs förslag relativt mer marknadsvänligt än alternativen han åsyftar? Då är det så han ska läsas, och sedan kanske kritiseras för att han inte vill gå ända fram.
Men nu får det vara nog här. Jag vet var ni står och förhoppningsvis har jag lyckats förklara var jag står. Jag kanske kommer att läsa igenom din uppsats, jag får se. Du har många och långa och det tar tid att ta sig igenom alltihop…
Thomas: ”Men Per-Olof, allt jag menar är att “mer marknadsvänlig” skall läsas “mindre marknadsovänlig”.
Men Thomas, det har jag uppfattat! Det är ju just det jag har försökt svara på flera gånger nu!
[…] På sidan sex ungefä är någon mening med som jag skrivit i en liten ordäxling på Carl Svanbergs blogg om Johan Norberg. Upprinnelsen var ett inlägg om Norbergs debattartikel i Expressen någon […]
[…] ett oroande tecken för hur långt det faktiskt har gått, skulle jag bara vilja påminna er om att Johan Norberg också har börjat gå miljörörelsens ärenden genom att förespråka en internationell […]