Dagens Nyheters Susanne Möller har recenserat det nya spelet BioShock. Möller skriver:

Men trots att ”Bioshock” på alla plan lyckas leva upp till, och överträffa, förväntningarna, och därmed skriva in sig i spelhistorien som ett av spelen som revolutionerade förstapersons-skjutar-genren (FPS), så är det storyn och det politiska perspektivet som kittlar mest. Det ställer frågor. Det överlåter till spelaren att reflektera över moraliska kakor som ska ätas eller has kvar. Ett gediget granskande av en filosofi och därmed självklart en ståndpunkt.

Mänsklighetens förfall är tydligt närvarande. De före detta aristokraterna rör sig i undervattenskorridorerna i misslyckade försök att imitera en mänsklighet på höjden av sin utveckling. Ganska snart står det klart att de fiender du möter har avhumaniserats för att själva överleva i Rapture, där människans allrådande förnuft övergått i djungelns lag. Men ingen är fläckfri. Själv är man på samma sätt nödgad att beträda samma väg som de andra för sin egen överlevnad. Genmodifikationen är nödvändig för din överlevnad, men hur mycket är du villig att offra av din mänsklighet?

Det är lätt att se att Rapture är filosofen och författaren Ayn Rands roman ”Och världen skälvde” i inverterad version. I romanen krossas ett samhälle under kollektivet – i ”Bioshock” krossas ett samhälle av individualismen. Ayn Rands ande är ständigt där, referenserna till hennes filosofiska skola haglar tätt; namn, propagandan på väggarna, uppdragen i sig. (Min kursivering.)

Så det säger du? Ett ”gediget granskande” av Ayn Rands filosofi? Ett exempel på hur förnuft och individualism leder till ett helvete på jorden? Knappast. Men inte desto mindre hävdar spelets skapare, Ken Levine, att spelet intellektuellt sett handlar om vad som händer när man försöker omsätta objektivismen i verkligheten.

BioShock’s story — for those who wish to stop blowing things up to delve into it — is about translating this Objectivist ideology into the real world. ”One of the things that’s very appealing about Rand to me, and about Rapture, is at least in the beginning they’re driven by reason.” Indeed, this is what attracts most people to Objectivism: it’s based on rationality above all else. By both highlighting and skewering Objectivism, Levine’s on the warpath against zealots. ”I’m trying to write about what happens when real people try to do things,” he explains. ”The characters in Ayn Rand’s books are paragons.” But paragons aren’t real people, and Levine has written his characters to be as real as possible. They may be drawn in broad strokes, but they’re human. ”Real people aren’t perfect. That’s the problem with ideologies. Real people carry out ideologies. So even the best of intentions gets screwed up.”

Levine ger ingen motivering eller förklaring på vad han menar med att människor inte är ”perfekta” nog för att omsätta en rationell filosofi som objektivismen i praktiken. Levine fortsätter:

”If people take anything intellectual away from this game, I hope it’s just ‘here some new ideas, think about them.’ But there’s no polemic in this except think for yourself. And watch out if someone is telling you that something is absolutely true.” It’s anti-zealotry, pure and simple. ”That’s a message I think Rand would be very comfortable with. You have your own reason. All human systems are fallible.” (Min kursivering.)

Så Ayn Rand skulle inte ha något emot uppfattningen att alla idéer ”måste” vara problematiska att förverkliga eftersom alla mänskliga idéer ”måste” ha fel och brister – endast för att de är skapade av människor? Och därför skulle hon vara ”bekväm” med anklagelsen, den grundlösa anklagelsen, att även hennes filosofi förmodligen var felaktig – och att hennes filosofi av allt att döma måste, på ett eller annat sätt (även om ingen riktigt kan förutse hur eller varför), mynna ut i helvetet på jorden. Jag skulle inte tro det.

Dessa påståendena kommer inte ur ett filosofiskt vakuum. Vare sig Levine själv vet det eller inte har hans egna uttalanden ett tydligt filosofiskt avtryck. Vad är det för filosofi som Levine implicit tycks propagera för? I en annan intervju ger han en ledtråd:

Shack: Do you think you gave Objectivism short shrift at all? I’m not an Objectivist, I’m just curious as to how you’d respond to that.

Ken Levine: I’m fascinated by Objectivism. I think I gave it–I think the problem with any philosophy is that it’s up to people to carry it out. It could have been Objectivism, it could have been anything. It’s about what happens when ideals meet reality. If you had to sum up BioShock’s story, that’s what it is.

When philosophers write books, when they write fictional works like Atlas Shrugged, they put paragons in the books to carry out their ideals. I always wanted to tell a story of, what if a guy wasn’t a paragon? What if his intentions were really good, but at the end of the day he was human? I think that’s where the problem is.

It’s not an attack on Objectivism, it’s a fair look at humanity. We screw things up. We’re very, very fallible. You have this beautiful, beautiful city, and then what happens when reality meets the ideals? The visual look of the city is the ideals, and the water coming in is reality. It could have been Objectivism, it could have been anything. (Min kursivering.)

Detta är i stort sett samma förklaring som Levine har gett i alla sina intervjuer, vilket talar för att den förklaring som han har gett knappast var en olyckshändelse eller något som han bara improviserade fram under intervjuns gång. Detta implicerar att i den mån han propagerar för en filosofi, vare sig han vet det eller inte, så är det en extrem form av platonism.

Jag säger inte att Ken Levine befinner sig, mentalt eller filosofiskt sett, i Platons idévärld. Vad jag säger är att Platons filosofi, ger människor i princip två falska alternativ: två sidor av samma falska platonska mynt. Antingen väljer du att leva ”med fötterna på jorden”, och med en ”realistisk”, ”pragmatisk” syn på tillvaron. Detta är Herakleitos bidrag till Platons filosofi: sinnevärlden. En värld av imperfektioner och bleka kopior.

Eller också väljer du att lämna jorden till förmån för en annan dimension av abstraktioner. Du väljer alltså Parmenides bidrag till Platons filosofi: en värld av perfekta, oföränderliga och eviga idéer. Levine tycks ha fått för sig att filosoferna befinner sig på den senare, medan han själv befinner sig på den första sidan. Vilken sida han än befinner sig på, är han en implicit anhängare av Platons världsbild.

Så vad är det då för brist hos människan som Levine ser? Han pekar inte ut den direkt. Han säger bara att människor, för det mesta, inte är ”perfekta” enligt någon odefinierad standard. Men vad tycks vara deras främsta imperfektion då? Om detta inte är en specifik attack mot objektivismen då är det en kritik mot människan som sådan. Det vill säga människan i sinnevärlden. (Detta finner jag nästan mer irriterande än hans förvrängda version av objektivismen.)

Människor är inte perfekta eftersom de kan fela, säger Levine explicit. Den ”perfekta” människan – som inte finns i ”sinnevärlden”, dvs i denna världen – är en människa som inte kan fela. Detta är en uppenbart irrationell standard att döma mänskligheten efter – vad människan än försöker åstadkomma.

Ayn Rand förnekade aldrig att människor kunde fela. Och hjältarna i Ayn Rands böcker var inte felfria. De flesta begick något misstag eller hade någon brist. Ayn Rands hjältar var inte några ”övermänniskor”. De var förvisso ofta väldigt intelligenta, men det var aldrig avgörande för deras moraliska perfektion. Notera att karaktären Eddie Willers inte var ett geni som Hank Rearden eller John Galt, men moraliskt sett var han ändå, såvitt jag vet, felfri.

Moralisk perfektion, i den meningen att man aldrig någonsin begår några fel eller misstag, är dessutom inte nödvändig för att man ska kunna implementera en rationell filosofi som objektivismen – utan att allt slutar som i BioShock. Moralisk perfektion handlar om att alltid göra sitt bästa – moraliskt sett – vilket betyder att man alltid försöker vara så rationell som möjligt. Moralisk perfektion har inget med graden av intelligens att göra.

Det utmärkande med Ayn Rands hjältar är inte att de ofta är ovanligt intelligenta eller att de på något sätt skulle vara ofelbara. Nej, det utmärkande är att de alla gör sitt bästa på att vara så rationella som möjligt. Och detta är knappast ett orimligt krav att ställa på mänskligheten.

Om odefinierad ofelbarhet är idealet för en perfekt människa enligt Levine, då är det inte undra på att han ser hopplöst på alla försök att implementera en filosofi – oavsett dess faktiska natur – i verkligheten. Frågan är bara var Levine fick detta ideal ifrån. Var det än var så var det inte ifrån verkligheten. Frågan är inte om människan är felbar eller inte, frågan är varför Levine tycker att det är lämpligt att döma mänskligheten utifrån irrationella ideal.

Så en fundamental brist hos somliga människor är, enligt Levine, att de överhuvudtaget tar filosofi på allvar. En sådan slutsats är inte svår att dra om Levine är så influerad av platonism som han ger sken av att vara. Men om det nu är platonistiska föreställningar som styr Levines tänkande, då är hans spel, BioShock, inte ett exempel på vad som kan hända om man tar objektivismen på allvar. Det är, om något, ett närmast perfekt exempel på vad som händer när man tar platonism på allvar.