De senaste dagarna har mitt schema varit fullspäckat med studier och relaterade aktiviteter. Därav den relativa inaktiviteten på bloggen. Jag tänkte bland annat igår uppdatera bloggen men det blev inte av pga tidsbrist. Jag tänkte följa upp min kommentar om miljörörelsen; uppföljningen kommer snart. Men för de som har ett bra minne kan jag nu annonsera att min essä om keynesianismen numera går att läsa.
Varför tog det en sådan tid? Det finns flera skäl till det. Dock är inte redigeringsarbetet den primära orsaken. Nej, den primära orsaken var att när jag först skrev den insåg jag att den är alldeles för teknisk på sina ställen. Så pass teknisk att knappt jag orkade läsa igenom texten själv. Och med tanke på publiken jag riktar mig till kom jag på att detta inte var publicerbart. Så jag skrev om stora delar av texten så att den nu var mer lämpligt anpassad.
Nu uppstod emellertid ett annat problem. Nu hade jag nämligen tagit bort så mycket från texten, att jag nu tyckte att jag bara upprepade sådant som alla redan visste. Så jag såg inget värde i texten längre. Men när en vän till mig tidigare idag bad mig om en bra text om Keynes tänkte jag att hon kanske kunde ha nytta av min egen text, som då hade legat och dammat ganska länge. Så jag läste igenom den och upptäckte att den faktiskt inte var så dålig trots allt.
Jag insåg då att jag har nog fel attityd här. Jag borde nog inta attityden att de som inte har läst samma böcker och essäer som jag har läst, kanske kan ha någon nytta av det jag skriver. Och om ni tycker detsamma, då får ni gärna sprida kännedom om texten. Om ni däremot tycker att texten är dålig, då tar jag gärna emot hjälpsamma förslag till ändringar.
Vad ni än väljer att kritisera mig för, försök komma ihåg för vem det är jag skriver: det är för folk som vet en del, men inte jättemycket om ekonomi, och som kanske precis har börjat studera ekonomisk historia vid, säg, Lunds universitet. Min avsikt är att med så få ord som möjligt visa dem varför Keynes inte är något att ha.
Hur som helst. Ni kan läsa essän här och den heter ”Keynes är ond”. Trevlig läsning!
PS: Jag har också andra projekt på gång. Jag funderar bland annat på att skriva en essä som kritiserar GE Moores argument ”det naturliga misstaget”. Om tid och energi finns, tänkte jag låta det vara början på en serie av artiklar som syftar till att hjälpa nybörjarobjektivister som funderar på att ta upp filosofistudier vid något av landets universitet. Syftet är att hjälpa dem med att lättare se, mer explicit, vad som är fel med många av de moderna filosofernas argument och resonemang.
Uppdatering: Jag kommer senare idag (söndag) att komma med en uppdaterad version av min text. Jag har nämligen fått många bra och hjälpsamma kommentarer från olika håll, inte minst Stefan Karlsson. Det kommer inte att vara fråga om några dramatiska förändringar, men ändå tillräckligt stora för att de ska vara värda att uppmärksamma. Tack igen Stefan!
Uppdatering II: Redigerad version finns tillgänglig nu. Tack igen!
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
En undring: Vad menar Stefan Karlsson med att ”det inte vore omöjligt med total överproduktion”? Som jag förstått saken gäller Says lag fullt ut, och allt som anförs som exempel på ”total överproduktion” är i själva verket fall av relativ överproduktion av vissa varor.
En vanlig invändning mot Says lag från dem som inte förstått den är ju att den skulle innebära att det är väldigt lätt att sälja kylskåp till eskimåer, bara kylskåpen väl är producerade. Och i verkligheten blir man tvungen att sälja dem till vrakpris för att alls bli av med dem. Min förståelse är att alla motexempel mot Says lag är av samma sort som denna.
Jag uppfattade det, kanske felaktigt från min sida, som att det inte var logiskt omöjligt. Dvs det är inte omöjligt att man i någon avlägsen framtid, kanske kan under total laissez-faire kapitalism skapa ett sådant ofattbart överflöd av välstånd. (Det enda som gör det omöjligt är väl just det att man inte skulle producera mer än vad som var nödvändigt och lönsamt även om, så att säga, kapaciteten för att göra det fanns där.) Men jag kanske missförstod honom.
OK, men i så fall är det ju ett tankeexperiment utan relevans för verkligheten. För det skulle bli precis som i ditt eget exempel: mp3-spelare och superdatorer skulle komma regnande som manna från himlen.
Och dessutom, om jag ska vara petig och elak, är det ju ett exempel på ”dikotomin mellan analytiskt och syntetiskt”: det *logiskt* möjliga vs. det *faktiskt* möjliga.
POS: Du är inte alls elak. Du är bara ärlig och rättvis. ;) Du har rätt. Jag ska ändra det.
Jag är visst elak! Så det så! ;-)
POS: Om du undrar vad jag menar så borde du framföra det direkt till mig (du har min mailadress). Det är inte alltid jag följer med i kommentarsfälten här. Det var bara av en ren tillfällighet som jag såg din kommentar nu.
Vad jag menade var att det inte är omöjligt att produktiviteten en dag ska bli så hög att folk har allt materiellt de vill ha. Dvs det är inte omöjligt på samma sätt som det är omöjligt att någon gud skulle bokstavligen få prylar att regna ner som manna från himlen. Det är inte analytisk-syntetisk distinktion då det inte är analytiskt falskt att en gud skulle kunna få prylar att regna från himlen, utan en otrolig/omöjlig distinktion.
Varför ta upp det ner det inte lär hända? Ja, helt enkelt eftersom många som läser det lär kunna komma på den invändningen. Då är det meningsfullt att påpeka att förutom att det är väldigt otroligt och ej tillämpbart på faktiska kriser så skulle det inte vara något problem (eller m.a.o. ingen ekonomisk kris skulle existera) om så vore fallet.
Stefan: Jag hade hoppats på ett direkt svar från dig, och nu fick jag ett indirekt svar från Carl i stället (som naturligtvis var Carls svar och inte ditt). Men det är klart att du har rätt i att jag lika gärna kunde ha mejlat dig. Jag räknade med att du skulle se det här på bloggen. Men misstaget är mitt: jag kunde ju faktiskt ha gjort både-och. (Och det enda jag egentligen kan ursäkta mig med är att jag har mycket att göra, och ibland blir inte allt gjort som borde bli gjort. Men just nu känner jag mig faktiskt lite skamsen.)
Hursomhelst, så tror jag att du har fel – för det finns ingen bestämd gräns uppåt för människans materiella behov. Oavsett vilka materiella behov som tillfredsställs, kommer det alltid till nya. (Det finns ett långt avsnitt om detta i Reismans ”Capitalism” med början på s. 42 under rubriken ”The Limitless Need and Desire for Wealth”.)
Det är en tur att ingen av oss är studenter av Derrida… ;)
Nu talar du i gåtor. Derrida? Intertextualitet?
Jag upplever det som att det *delvis* har skett en misskommunikation här. Och därför menar jag att vi ska vara glada för att vi åtminstone inte med flit försöker missförstå varandra genom att läsa av varandra a la Derrida. Kanske lite långsökt. Men jag försökte. :)
Och det är ju tanken som räknas!
OK, gåtan löst. :-)
Men, POS, det vi diskuterar är möjligheten att alla anser att de inte vill ha några fler varor/tjänster än de redan har. Detta är en attityd som vissa redan idag har av olika skäl (vanligen någon form av antimaterialisk filosofi). Är verkligen scenariot att denna attityd sprider sig från vissa till alla helt omöjligt? Det vill jag hävda att det inte är. Högst osannolikt, ja, men inte omöjligt.
Stefan: Det är i varje fall ett skräckscenario. Visst finns det människor idag som har den attityden, men om *alla* hade den, kan jag inte se annat än att det skulle innebära mänsklighetens slutgiltiga nederlag och de livsfientliga krafternas slutgiltiga seger. Visserligen är jag inte världens störste optimist, men *fullt* så pessimistisk är jag inte.
De allra flesta människor har väl ändå attityden ”mycket vill ha mer” och skulle gärna skaffa sig (t.ex.) den nyaste och bästa datormodellen, ifall de bara hade råd?
Och förresten gällde väl diskussionen vad som skulle kunna tänkas hända i en avlägsen framtid, när några århundraden av ohejdad laissez-faire-kapitalism åstadkommit ett välstånd som vi idag inte riktigt kan tänka oss? Men om denna antimaterialistiska attityd blir den dominerande, kommer vi ju ändå aldrig att nå dithän. Vi kommer väl snarare att retrogradera till stenåldersförhållanden?
Nog för att jag är ganska pessimistiskt lagd, men det är inte det som det här handlar om. Pessimism/optimism handlar om den sannolikhetsgrad man tillskriver olika möjliga scenarios. Det vi diskuterar är om scenariot är möjligt överhuvudtaget.
Min pessimistiska läggning till trots finner jag det ändå osannolikt att alla eller nästan alla skulle anta hållningen att de inte vill ha ökat materiellt välstånd. Men det måste ändå anses möjligt då en del redan idag har den hållningen, och då det finns primitiva samhällen och primitiva subkulturer i moderna samhällen (som Amishfolket i USA) som i princip har den hållningen.
Jag måste dock återigen understryka att den viktigaste poängen är att även om det är möjligt att total efterfrågetillfredställelse kan uppnås så vore det verkligen inte ett problem om så skulle ske (om det skulle inträffa innebär det ju att det ekonomiska systemet fungerar optimalt), varför det inte kan användas som argument för keynesiansk politik.
OK, Stefan anser att det är ytterst osannolikt, och jag anser att det är helt omöjligt. Jag tror inte vi kommer längre utan att ge oss in på en djupgående debatt om teoribildning och förhållandet mellan teori och praktik.
Det här är väl inte mycket att orda om, eftersom vi alla är överens om att scenariot är verklighetsfrämmande. Men jag tycker den kunskapsteoretiska poängen är lite intressant, så låt mig ge ett par exempel. (Dessutom är det söndag idag, så jag har gott om tid.)
Exempel 1: Det är ytterst osannolikt att Sevilla kommer att vinna spanska ligan. För det fordras nämligen att Sevilla vinner sin sista match, samtidigt som både Real Madrid och Barcelona förlorar sina. Men Barça möter bottenlaget Gimnastic och Real möter Mallorca, som ligger någonstans mitt i tabellen. Och dessutom har både Barça och Real hemmaplan. Men naturligtvis är det fortfarande *teoretiskt möjligt* att Sevilla vinner; det är bara ytterst osannolikt. (Se den spännande upplösningen ikväll på TV4+!)
Exempel 2: Det sägs ibland att om bara tillräckligt många schimpanser satt tillräckligt länge vid tillräckligt många skrivmaskiner, skulle de kunna knacka ihop Shakespeares samlade verk. Men detta är inte bara ”ytterst osannolikt”, det är helt omöjligt!
Om någon vill övertyga mig om att det ens är ”teoretiskt möjligt”, måste han/hon först ge mig empiriska belägg på att det går att lära en schimpans att skriva maskin. Ja, kanske är det möjligt, men det räcker ju inte. Nästa steg är nämligen att lära inte bara *en* schimpans utan ett antal zillioner schimpanser skriva makin. Och för det skulle det fordras zillioner människor som ägnar sin tid åt att dressera schimpanser (för att inte tala om att det fordras zillioner schimpanser). Så många zillioner finns bara inte! Så om man påstår att det ens är ”teoretiskt möjligt”, bortser man från minst en zillion faktorer som gör det omöjligt!
Poängen med detta kåseri är att scenariot vi diskuterar hör till ”schimpanskategorin”, inte till ”Sevillakategorin”. Jag kan i varje fall inte se annat – för det grundar sig på antaganden som inte låter sig förenas. Det ena antagandet är att tillräckligt många människor är tillräckligt materialistiska för att garantera ekonomisk tillväxt, och det andra är att tillräckligt många skulle vara tillräckligt anti-materialistiska för att sätta stopp för tillväxten.
Naturligtvis är det sant att det finns anti-materialister i varje samhälle eller kultur. (Blir de inte ”miljövänner” så blir de trappistmunkar i stället.) Men om de blev så många att de blev dominerande, skulle tillväxten redan ha stoppats eller dragits ner väsentligt. Och det, menar jag, skär sig mot antagandet att de helt plötsligt, i en värld som redan nått fram till laissez-faire-kapitalism, skulle kunna bli så många att de ens kan sätta en liten käpp i hjulet.
Sedan har Stefan säkert rätt i att en keynesian skulle kunna komma dragandes med det här scenariot. Jag tycker bara att det inte är mycket att fästa sig vid. Vilket väl bevisar att jag redan utbrett mig för länge om saken… ;-)
Underskatta aldrig schimpanser! De har besegrat professionella fondförvaltare som aktiespekulanter! :-)
Sen behöver inte en ekonomisk nedgång i samband med allmän konvertering innebära att behovsotillfredsställelse uppstår, så länge de fortfarande bara producerar tillräckligt för att nå den nivå de är nöjda med. Och så länge det tekniska kunnandet för att åstadkomma den nivån är kvar så bör inte det vara något oöverkommligt problem.
Och de jag tänkte skulle komma dragandes med det är inte så mycket professionella keynesianer, som de där vanliga studenterna som essän är riktad till. Att då försöka bedriva en lång filosofisk diskussion om möjlighetsgraden likt den vi haft menar jag är onödigt då poängen (att otillräcklig total efterfrågan aldrig kommer att vara ett problem) ändå kan drivas igenom genom att enkelt konstatera att detta scenario inte är tillämpbart på någon verklig kris och inte skulle vara ett problem om det förverkligades.
Asså, jag tar denna kontrovers på djupaste allvar, så jag *måste* helt enkelt replikera:
1. Jag vet att schimpanser är bra på att kasta pil. Men frågan här var ju om de också kan skriva maskin!
2. Studenter är dumma, de också! ”Akademiska studier i nationalekonomi kan allvarligt skada din förmåga att göra ekonomiska kalkyler”, för att travestera en okänd tänkare.
Äsch, förresten… Jag har ju redan sagt att det inte är mycket att bråka om…