Har du en fråga om fråga om filosofi i allmänhet? Eller om objektivismen i synnerhet? Eller du har kanske någon undran i största allmänhet? I så fall tycker jag att du ska ställa din fråga här på bloggen som en kommentar till detta inlägg. Sedan har jag för avsikt att besvara dem i tur och ordning.
Jag kommer inte att sätta en deadline för när er fråga måste vara inne. Jag kommer inte heller att sätta några gränser för hur många frågor ni kan ställa.
Det spelar i princip ingen roll vad det är för fråga. Jag tänker inte utesluta en fråga bara för att jag anser att svaret förefaller ”uppenbart” för mig. Jag har kommit underfund med att svaret kanske inte alltid är så ”uppenbart” som jag inbillar mig. Jag tänker inte heller kategoriskt ignorera en fråga bara för att jag tycker att ni gott kunde läsa er till svaret på egen hand. Var inte blyga.
Jag kan förstås inte lova att jag kan svara på alla frågor eller att svaret kommer att vara tillfredställande. Men jag ser detta som en rolig utmaning. Plus, i bästa fall kan jag ju faktiskt svara på era frågor på ett tillfredställande sätt, i vilket fall det förhoppningsvis även ger er någonting.
Jag ser fram emot era intressanta frågor.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Min fråga rör fortfarande vem som var först att tillämpa identitetslagen på gudshypotesen. Jag vet att vare sig du, Svanberg, eller POS har ett bra svar på den, och jag har mailat Peikoff också. Jag misstänker att det är Rand, men jag vet ju inte säkert. Frågans relevans beror främst på att jag och en vän planerar att tillsammans skriva en liten pamflett för ateism.
Skulle tro att Ayn Rand var först, om man nu inte tar Anselm av Canterburys gudsbevis på allvar. Anselm menade att det ligger i Guds natur att vara perfekt, och om han då inte existerade, skulle det vara en imperfektion, vilket skulle strida mot hans identitet som Gud. Ja, vederlägg det, den som kan…
Nej, jag är faktiskt rätt övertygad om att Ayn Rand var först med det här.
Tack Per-Olof för ännu en perfekt kommentar! ;)
Man tycker ju annars att *någon* borde ha kommit på den ljusa idén att själva gudsbegreppet innebär en motsägelse. Men jag kan som sagt inte komma på någon. Och de flesta berömda filosofer har faktiskt hållit sig med någon form av gudstro.
Jag skrev som svar till Sundholm, i ett e-mail, att jag inte kunde komma på någon som var före, även om jag inte kunde utesluta det så klart. Men jag tror att jag ska snabbt slå i lite böcker nu, bara för det, och se om jag hittar något som jag inte har sett förut.
Anser objektivister att altruism alltid är moraliskt felaktigt, även fast altruisten själv inte försöker tvinga på folk att göra något altruistiskt?
[…] Hoppas att detta svarar på din fråga. Har du som ställde denna fråga några följdfrågor är det fritt fram att ställa dem. Har ni andra några frågor om helt andra ämnen är det också fritt fram att ställa dem. […]
En fråga rörande objektivitet i objektivismens epistemologi.
Ett koncept refererar till vissa attribut hos ett objekt i verkligheten som måste uppfyllas för att kunna kategoriseras i det nämnda konceptet. Dessa refererade attribut är de som distanserar den — människoskapade — typ av objekt från andra. Attributen som ingår i konceptet skall vara essensen. Essensen bestäms av i vilket tillstånd mänsklig kunskap befinner sig.
Mitt spörsmål gäller uttrycket “mänsklig kunskap”. På s. 113 i Objectivism: The philosophy of Ayn Rand” skriver Peikoff “state of human knowledge” för att beteckna vilken kontext ett konceptets essens väljs utifrån. Här är det uppenbart att den samlade mängden kunskap hos människor avses, och inte den individuella.
På s. 96 beskriver Peikoff hur ett barn omdanar sitt koncept av “människa” efter behov. I det här fallet gäller i så fall att kontexten som används för att välja konceptets essens är den individuella kunskapen.
Är det den första eller andra som är den rätta tolkningen?
Om det är den förstnämnda så är det en de facto-omöjlighet att vara objektiv, så länge man antar att en individ inte kan hålla sig uppdaterad med all hittils upptäckt information om ett enda koncept. Om så är fallet att någon lyckas hålla sig uppdaterad, så kan det bara vara någon som sysselsätter sig enbart med det — en professor eller dylikt. Sagda professor skulle dock bara förhålla sig objektiv till just det ämnet han studerar.
Det sistnämnda förefaller vara ett troligare alternativ. Detta leder mig dock till en följdfråga, huruvida begreppet “objektiv” har en koppling till hur precist man definierat verkligheten, och inte bara berör frågan om kontradiktion med den eller ej. För att illustrera med ett exempel från matematiken kan vi använda konceptet “differentialkalkyl”. För mig betecknar konceptet “flödes- och förändringsberäkning över tid”. Detta är visserligen sant, men mycket mer preciserat kan man uttrycka det som (http://sv.wikibooks.org/wiki/Formelsamling_matematik_Differentialkalkyl#Definition).
Ett annat exempel kan vara att jämföra med barnets första definition av en människa (enligt Peikoff ungefär: “en sak som går runt och skapar ljud”, s. 98) och läkarens. Både matematikerns och läkarens definitioner är mycket mer preciserad än min och barnets. Är detta irrelevant för huruvida ett koncept skall ses som objektivt eller ej i objektivistisk epistemologi?
Ett exempel på att ”tillämpa identitetslagen på gudshypotesen” är ju faktiskt det gamla teodiceproblemet (Gud påstås vara både allsmäktig och allgod, och ändå tillåter han ondska att existera). Men de flesta filosofer som skrivit om detta har ju faktiskt ägnat sig åt att försöka slingra sig undan motsägelsen.
Sedan finns ju också argumentet att om Gud vore allsmäktig skulle han kunna skapa en sten som är så tung att inte ens han själv kan lyfta den – dymedelst upphävande sin egen allmakt.
Samuel: En liten detalj bara: jag kollade länken du gav, men den handlade ju om definitionen av begreppet ”derivata” (ett viktigt begrepp inom differentialkalkylen, förvisso, men det var ju inte en definition av hela ämnet ”differentialkalkyl”).
Det var länge sedan jag överhuvudtaget studerade differentialkalkyl (och då var det på gymnasienivå), men ”off the cuff” tycker jag att din egen definition (“flödes- och förändringsberäkning över tid”) verkar OK.
Jag kanske återkommer till resten av din fråga senare.
Samuel igen: Du gör misstaget att blanda ihop *begrepp* och *definition*. Det är inte *begreppet* människa som ”omdanas” i den här utveckligen som ett barn går igenom, det är *definitionen* av ”människa” som blir mer och mer precis. Själva *begreppet* människa står för precis samma varelser för det minsta barn som för den mest avancerade vetenskapsman.
Och en viktig punkt att observera är ju att det inte är något *fel* med barnets första (implicita och primitiva) definitioner. Även sedan man kommit fram till att människan är ett rationellt djur (och att detta är det definierande kännetecknet), förblir det lika sant som det alltid varit att hon ”rör sig och ger ifrån sig ljud”, ”går på två ben och saknar päls” och ”pratar och gör saker inga andra levande väsen kan göra”. Påståendena duger inte längre som definierande kännetecken när man har lärt sig lite mer om människorna, men de är fortfarande *sanna*.
Eftersom det Peikoff skriver om saken i OPAR är en kort samanfattning av kapitlet om definitioner i ”Introduction to Objectivist Epistemology” är det bästa rådet egentligen att läsa igenom hela det kapitlet i ITOE. Bara en kort kommentar om ”mänsklighetens samlade kunskap”:
Det är klart att om man behövde *all* den kunskapen för att kunna formulera en korrekt definition, så skulle man aldrig kunna göra det – livet är för kort, helt enkelt. Men så mycket behöver man ju faktiskt inte för att komma fram till definitionen ”rationellt djur”. Det räcker med att observera några av de verksamheter människor ägnar sig åt och som djur aldrig ägnar sig åt, och se att de alla involverar bruket av förnuftet.
Ayn Rand obseverar i ITOE bl.a. att människan är det enda levande väsen som stoppar strumpor. Men man definierar ju inte för den skull ”människa” som ”det strumpstoppande djuret”. Utan man observerar att strumpstoppning – tillsammans med ett otal andra aktiviter vi ägnar oss åt – är en verksamhet som fordrar utövande av förnuftet.
Jag fick hem mitt ex av Andrew Bernsteins bok ”The Capitalist Manifesto” idag så jag tänkte fira med en lite oseriös fråga:
Vad tyckte du om filmen ”300” om du sett den ännu? :P
MVH Fredric Hansson
PS. Du borde lägga upp en permanent länk till det här inlägget på din blogg ifall jag eller någon annan kommer på en mer seriös fråga lite längre fram, så slipper man bläddra igenom flera sidor på din blogg för att komma till det.
Jag tycker föresten att det är kul med sånna här ”roliga timmen” inlägg då och då, så fler sånna :P
Hej Fredric Hansson:
The Capitalist Manifesto är en jättebra bok. Så det kan man verkligen fira. :)
Jag var och såg på 300 förrförra helgen. Och även om jag inte har tid (ska bokstavligen gå härifrån igen om ca 10 minuter) att skriva en recension av filmen, eller objektivt motivera mina åsikter, kan jag kortfattat säga så här: Jag tyckte att den var jättebra. Den var underhållande. Jag och mina kompisar skrattade jättemycket när vi såg den. Värd vartenda öre. Dessutom var den inspirerande. Så om du inte har sett den och du är ute efter en väldigt underhållande aktionfilm med ett inspirerande tema, då rekommenderar jag dig varmt att se den.
Om du vill ha en mer objektiv recension, då får du vänta till en annan dag. Tyvärr.
Vad gäller ditt förslag om att jag borde göra detta till ett permanentinlägg tycker jag att det var en väldigt bra idé. Ska åtgärda det så snart jag bara kan. Tycker också att det är kul att du gillar denna idé.
Mvh,
Carl Svanberg
Jag ställde min fråga till Peikoff, som nu svarade:
”I have never made a study of the question you raise. I can say only that I know of no one prior to Ayn Rand who made any such point.”
Man kan nog med gott samvete påstå att Rand förmodligen var den första att tillämpa identitetslagen på gudshypotesen.
Carl Svanberg:
Vilka tycker du borde få rösta? Givet ett rationellt samhälle alltså.
Jag frågar för jag är inte så säker på att jag är nöjd med dagens system där alla över 18 har rösträtt.
Som jag resonerar nu så ser jag inte hur rösträtten skulle kunna härledas från filosofiska principer. Om vi kunde sätta t.ex en superdator att styra landet och vi kunde vara 100% säkra på att den skulle skydda individens rättigheter utan undantag så vore det en bättre lösning.
Nu finns ingen sån lösning vad jag vet så den bästa lagtekniska lösningen är väl att låta folket välja representanter som administrerar staten under en stark konstitution och med makten delad mellan president, senat och högsta domstolen.
Nu till frågan om vilka som ska vara röstberättigade. Borde inte det bara vara en fråga om att hitta en demografisk grupp som man kan förvänta sig är ansvarsfulla människor som röstar fram representanter som värnar om människans rättigheter?
Det finns säker många fler faktorer att räkna in, till exempel måste gruppen vara tillräkligt stor så det inte är risk att det blir något sorts feodalsamhälle, alla som anstränger sig måste kunna kvala in etc.
Avslutningsvis ett förslag off the cuff bara för att visa ungefär vad jag tänkt mig:
Först skulle jag höja åldern från 18 till kanske 21 då jag tror att många 18-åringar inte är riktigt mogna ännu.
Sen skulle jag vilja se en avgift för medborgarskap i storleksordningen 5-10 000 kronor dvs inga jättestora summor för normalt folk men borde avskräcka “trailor-trash“ som inte ens kan sköta sitt eget liv.
Alternativt/samt borde man kunna ställa upp i en jury, eller avlägga en ed att vittna om man bevittnar ett brott, eller ställa upp i försvaret eller något liknande.
Man borde också kräva att personen är ostraffad.
Bollen över till dig.
MVH Fredric Hansson
[…] begräsningar i rösträtten Filed under: Q&A — by svanberg @ 3:07 pm Q: “Vilka tycker du borde få rösta? Givet ett rationellt samhälle […]
Hej,
jag har ett problem. Jag kan inte riktigt acceptera att gå till doktorn, åka kommunalt, ta emot studiebidrag osv. och på så sätt upprätthålla ett system som tillåter stöld av andra människors pengar.
Hur skulle en objektivist resonera i detta fallet? Är det rationellt att utnyttja det staten erbjuder eller inte? Jag har ju själv blivit tvingad att bidra till systemet.
mvh
Christoffer
”Eftersom om jag har fattat det rätt så handlar objektivism bl a om att det finns en sak som är det rätta, alltså kan jag inte fortsätta tro på något om jag inte är säker på att det är rätt, eller?”
Det där är väl en del av objektivismen, ja. Men objektivismen som filosofi är så mycket mer. Om du vill veta vad objektivismen är läs då de länkar som finns på min blogg och som behandlar ämnet. Läs Ayn Rands böcker. Läs lite ur Ayn Rand Lexiconet för att få dig en uppfattning.
Ett par länkar:
http://www.aynrand.org/site/PageServer?pagename=objectivism_essentials
http://www.aynrandlexicon.com/
(Men objektivism eller inte, inser du inte själv hur dumt det är att tro på saker om du inte är säker på varför det är rätt? Vänta åtminstone med att fälla ett omdöme tills du har skäl för att vara säker på din slutsats.)
”Jag tror på kapitalismen men jag kan inte allt om den, därför skulle jag vara glad om om du kunde förklara varför dessa påstående och kritiseringar är fel.”
Innan jag svarar på några frågor vill jag bara rekommendera en massa böcker till dig. Dessa böcker besvarar i princip alla dina frågor och många mer därtill:
Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand
Markets don’t fail! av Brian P Simpson
Economics in One Lesson av Henry Hazlitt
Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman
The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein
Det finns fler böcker och böckerna i fråga är av varierande svårighetsgrad, men jag vill bara upplysa dig om dem så att du vet var du kan gå vidare för att få svar på en massa andra frågor.
”Om ett barns föreldrar av någon anledning inte har råd att betala avgift för en skola så kommer denne inte få någon bra utbildning”
Det är nog omöjligt att svara på detta. Allt jag kan säga är att det finns ingen anledning att utesluta att barnet skulle kunna få en bra utbildning även om föräldrarna inte skulle ha råd att betala en avgift för att gå på en viss skola. Frågan verkar förutsätta att det bara finns ett fåtal skolor som förser folk med en bra utbildning men till priser som gör att en del inte har råd. Men det finns ingen som helst anledning att anta att en sådan situation skulle uppstå under kapitalism. (Varför har jag redan antytt i ett tidigare svar till en tidigare fråga till dig.)
”Hur ska de handikappade (nivå sängliggande) kunna överleva om de ej får några bidrag?”
Om du med ”bidrag” menar statliga bidrag, då är svaret uppenbart att det finns inget som utesluter att privatpersoner kan försörja dem.
”De som jobbar halvtid av någon anledning och har ett lågavlönat jobb kommer inte haq tillräckligt med pengar för levnadsomkostnader inklusive försäkringar och dylikt”
Återigen, varför antar du detta? Varför tror du att detta är en vanlig och realistisk situation?
Även om det vore sant, på kort sikt, finns det ingen speciell anledning att anta att detta skulle vara ett långsiktigt perspektiv. I ett kapitalistiskt samhälle är det lätt att få ett jobb. När du väl har ett jobb är det lätt att skaffa dig ett annat bättre jobb, pga de meriter du har fått från det första jobbet. Sedan kan du ju försöka gå från deltid till heltid. Då ökar din inkomst. Eller så kan du spara pengar och plugga deltid på distans och kanske få större möjligheter att skaffa dig ett bättre avlönat jobb på den vägen. Osv.
Sanningen är att i den utsträckning fattigdom inte beror på individens egna beteende (försummade skolan, knarkar, tänker inte långsiktigt, drar på sig stora skulder), så är det faktiskt statliga interventioner i ekonomin som gör folk fattiga på olika sätt. George Reisman har en jättebra artikel som du kan läsa här:
http://www.capitalism.net/articles/What%20Is%20Interventionism.html
”Varför finns det så mycket fattigdom i USA?”
Det mesta om fattigdomen i USA är en myt. Se här:
https://svanberg.wordpress.com/2005/09/06/om-fattigdomen-i-usa/
I övrigt, läs de böcker som jag har rekommenderat.
”Jag har en till fråga som ofta kritiseras. Ådalen 31. Jag kan inte så mycket om historien men vad jag förstår så var Sverige liberalt då. De menar på att om arbetarna fick så dåliga förutsättningar då, varför skulle dom inte kunna få det nu?”
Det är mer än en fråga här. För det första så vet jag inte jättemycket om Ådalen. Jag vill därför citera vad Henrik Unné skrev i en insändare för ett tag sedan:
Nu säger Unné att han inte vet detta med säkerhet, men eftersom den här sortens våld som Unné talar om har förekommit genom hela fackets historia, över hela världen, är det inte ett dugg osannolikt.
Vad gäller fackets våldsamma natur och historia hänvisar jag dig till Thomas DiLorenzo artikel ”The Myth of Voluntary Unions”. Ett utdrag:
Jag vet inte varför folk som vill argumentera för att ett relativt liberalt Sverige, år 1931, skulle leda till att arbetarna hade det dåligt, skulle peka på just Ådalen som om det bevisade detta på något sätt. Sanningen är hur som helst att det var Sveriges liberala ekonomi som gjorde att arbetarna hade fått det så bra vid 1930-talet. På mindre än hundra år hade Sverige gått från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett ganska välmående rikt land. Kring 1950 var vi definitivt ett av Europas allra rikaste länder. Sverige var inte unikt; alla länder med samma ekonomiska frihet genomgick samma fantastiska förvandling. Det visar den ekonomiska historien. Detta var långt innan välfärdsstaten byggdes ut. Det var långt innan fackföreningarna fick så mycket makt. Kort sagt, premissen för frågan, nämligen att arbetarna skulle kunna få det ”dåligt igen”, är inte sann. Den är falsk.
Låt mig citera en annan artikel av Thomas DiLorenzo:
De amerikanska arbetarna hade mer frihet än de flesta i Europa och de var mindre fackföreningsanslutna än de flesta i Europa. De fick det bättre tack vare denna frihet, inte trots den. Fackföreningar kan inte höja människors levnadsstandard. Se Nathaniel Brandens essä i ämnet här.
Tips: läs Economics in One Lesson av Henry Hazlitt, Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand och The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein.
”Hur är det perfekta samhället enligt objekivismen?”
Det är ett fritt samhälle (lasseiz-faire kapitalism) där alla är rationella. Det vore det perfekta samhället. Men det behöver inte vara så här för att jag ska vara nöjd. Det räcker med att det är fritt och att de allra flesta är rationella merparten av tiden. Det kan man utan att vara orimlig begära av folk.
”Om en del är att det inte ska finnas några som blir utan sjukvård och utbildning som inte har orsakat det själv så undrar jag om det rätt med privata sjukhus och skola.”
Om du avser att ställa frågan: Om man inte själv kan hjälpa att man blir utan sjukvård eller skola, pga man är ett barn, är det då rätt med privat sjukvård och skola? Om detta är frågan du försöker ställa, då är mitt svar: Ja. Vare sig man har bett om det eller inte, vare sig man kunde hjälpa det eller inte, har man ingen rätt till varken sjukvård eller skola. Att hävda en sådan rätt – oavsett varför – är att hävda rätten att förslava andra människor. På vilka logiska grunder kan man hävda en sådan rätt? Sanningen är att det kan man så klart inte. Privat sjukvård och skola blir inte fel bara att en del inte har råd med det. Ditt behov av vård eller utbildning ger dig inte rätt att kräva det av andra.
”Om ett barn vars föreldrar inte har tecknat sjukförsäkring åt denne blir dödligt sjuk, är det barnets fel då?”
Det är inte barnets fel. Men det implicerar ingenting när det kommer till det moraliska med privat sjukvård eller skola. Se ovan.
”Det bästa vore väl om man förskäkrar barnet innan födseln för annars så blir det ju lite svårt om barnet föds med en sjukdom. Men om föreldrarna inte gör det?”
Det är synd om barnet. Och om du vill hjälpa barnet ifråga, då kommer jag inte att stoppa dig. I ett fritt samhälle är du fri att hjälpa vem du vill. Men du har ingen rätt att tvinga mig eller någon annan att hjälpa.
”Om föreldrarna försöker teckna försäkring på barnet innan det föds men blir nekade eftersom de har dåliga gener. Då är det inte heller barnets fel, eller?”
Nej, det är inte barnets fel, så klart. Man kan inte ta ansvar för saker som är bortom ens egen kraft att påverka. Barnet kan inte hållas ansvarig för sina gener. Men återigen implicerar det ingenting. Se ovan.
Emil, Objectivisten Andrew Bernstein intervjuas om sin syn på barns rättigheter här:
http://www.aynrand.org/site/PageServer?pagename=interviews_pmac
Jag tänkte att det kunde vara av intresse. (Det är femte intervjun uppifrån.)
Jag skulle inte riktigt formulera mig så eftersom frihet enligt din formulering tas som ett självklart värde. Men så är det inte. Men jag skulle helt klart säga att man har igen rätt att kränka andras rättigheter och att man alltså inte har rätt att ta sig ”friheter” som sker på andras bekostnad. Alla har rätt till liv, frihet och egendom och de har det av en och samma anledning, eftersom människans liv kräver frihet i ett socialt sammanhang. Har din fråga något syfte? Menar du att din fråga är en följdfråga till någon av de föregående frågorna? Om så, vilken och på vilket sätt?
Emil: Bara så att det är alldeles glasklart. Idén att din frihet skulle ske på andras bekostnad om du INTE griper in och hjälper folk i nöd eller liknande, är fel från början till slut. Den förutsätter, felaktigt, att du har en moralisk skyldighet att leva för andra, att tjäna andra. Den förutsätter alltså, felaktigt, att du inte har en moralisk rätt att leva för din egen skull och inte som ett medel för andras ändamål.
Detta är falska altruistiska antaganden och alla altruistiska antaganden är alltid falska eftersom det finns _inga_ hållbara argument för altruismen. Du har rätt till liv, frihet och egendom – och just därför har ingen annan någon rätt att kränka dem. Dina rättigheter sker inte på någons bekostnad; att däremot kräva att du ska bara få vara fri om du går med på att frivilligt leva som andras tjänare, är en grav motsägelse. En rättighet är inte ett tillstånd eller privilegium som vi måste göra oss förtjänta utav. Om vi måste förtjäna rätten att leva, då har vi ingen riktig rätt att leva. Då lever vi på andras villkor: de som ska avgöra om vi förtjänar rätten till liv eller inte.
Nej, den enda som får sin ”frihet” på andras bekostnad är de som har rätten att tvinga andra att hjälpa dem på olika sätt. Så om jag t ex säger att jag behöver sjukvård men jag har inte råd med det (och det är inte mitt fel säger vi eftersom jag blev rånad på pengarna), därför måste du betala för min sjukvård, då gör jag anspråk på ”rätten” att förslava dig. Men denna rätt existerar inte. Den går inte att motivera. Du har rätt till liv, frihet och egendom av samma anledning som jag och jag har därför ingen rätt att kränka din rätt till frihet.
De enda som har skyldigheter gentemot barn är de som satte barnet till världen, nämligen föräldrarna. De har denna skyldighet eftersom de genom att sätta barnet till världen skapade, så att säga, en annars hjälplös varelse som inte hade klarat sig på egen hand. Tills barnet kan sköta sig själv är de därför ansvariga för dess välfärd. (Jämför med en situation där du t ex kör på en person och hon blir hädan efter oförmögen att ta vara på sig själv, på grund av sina skador, då blir du moraliskt och lagligt ansvarig för att sörja för hennes välfärd.)
Har jag någon idé om hur man ska rädda barnet? Bara för att föräldrarna inte har råd med att ge dig en försäkring eller bara för att försäkringsbolaget inte vill ge det en försäkring så betyder det inte att det måste räddas. Den enda gång jag anser att man ska göra något är om man kan bevisa att föräldrarna, som alltså har ansvar för barnet, har gravt försummat sin uppgift. Exakt vad som räknas som försummelse beror på sammanhanget. Det är en ganska komplicerad fråga som jag inte ens tänker försöka besvara, jag vill bara etablera principen. Och om en sådan försummelse uppstår, då kan man om man upptäcker den ringa polisen som då får ta hand om barnet, genom att placera det hos fosterföräldrar, tills de riktiga föräldrarna visar på en vilja och förmåga att förbättra sig. Det ska däremot inte finnas en massa statliga inspektörer som då och då undersöker familjer. Det vore totalitärt att staten ska gå runt och på måfå kontrollera folk, utifrån premissen att alla är skyldiga tills motsatsen är bevisad.
Emil: Nej. Kom ihåg vad jag faktiskt skrev: ”Bara för att föräldrarna inte har råd med att ge dig en försäkring eller bara för att försäkringsbolaget inte vill ge det en försäkring så betyder det inte att det måste räddas. Den enda gång jag anser att man ska göra något är om man kan bevisa att föräldrarna, som alltså har ansvar för barnet, har gravt försummat sin uppgift. Exakt vad som räknas som försummelse beror på sammanhanget. Det är en ganska komplicerad fråga som jag inte ens tänker försöka besvara, jag vill bara etablera principen”.
Så att någon inte går i skolan behöver inte betyda försummelse. Man måste se till omständigheterna. Med detta menar jag t ex vad föräldrarna faktiskt kan göra. Om föräldrar t ex har råd med att ge sitt barn medicin men avstår från det för att de föredrar att köpa en ny bil för pengarna, då skulle man eventuellt kunna anklaga dem för att ha försummat sitt barns välfärd. Men om föräldrarna inte har råd med att ge sina barn medicin och istället prioriterar de mer grundläggande saker som mat och bostad, då har man inget fog för att anklaga dem för försummelse.
”Men har inte du sagt att det inte finns någon anledning att antaga att man inte skulle ha råd till välfärd om man jobbade? Då borde väl de ända som inte kan betala sin barns välfärd bara inte villa jobba. Och i sådant fall så borde det vara en försummelse eftersom de lätt kan ta ett jobb så att de kan betala sina barns välfärd.”
Jag har nog inte sagt allt som krävs är ett jobb. Det är sant att det är mycket lättare att undvika fattigdom under kapitalism än under dagens blandekonomi. Och det finns ingen anledning att anta att en fri marknad för utbildning och sjukvård skulle göra dessa saker dyrare, snarare än billigare.
Men jag ser ingen anledning att utesluta att en liten grupp, varav den överväldigande majoriteten lär ha detta under en övergående tid, kommer att ha löga löner. Så löga löner att de kanske inte har råd med någon form av utbildning eller sjukvård. Detta är bara rena spekulationer, men om denna grupp finns så talar vi om folk som ungdomar som i början av sin produktiva karriär bara kan få väldigt lågavlönade jobb. Men med tiden kommer de att få mer erfarenheter vilket gör att de kan få högre lön på jobbet eller söka andra jobb som ger högre lön. Så är det redan idag i USA.
Men med detta sagt, kan jag nog tänka mig att göra som du säger. Dvs om folk inte tar ett jobb för att de inte vill och därför gör sig oförmögna att ta hand om barnen de har satt till världen, då bör de kanske anklagas för försummelse.
”I vilket fall som helst skulle jag tycka det var fruktansvärt att komma till världen omedveten om att jag inte kommer att få någon sjukvård om jag blir sjuk och att mina chanser att få en bra utbildning och bra jobb är pyttesmå.”
Det skulle vara tråkigt, ja. Dina föräldrar har ansvar för dig, inte samhället i stort. Om dina föräldrar inte kan ta hand om dig, då får man hoppas på att andra vänligt sinnade främlingar kan ta hand om dig. I fall där det förekommer försummelse eller värre saker mot barnen ska föräldrarna straffas för brott och barnen omhändertas av folk mer villiga och kapabla.
”Varför är det fel med en lag som säger att föreldrar måste förse sina barn med välfärd?”
Indirekt är detta ju vad en lag om försummelse säger. Det är bara viktigt att komma ihåg sammanhanget. I de exempel som jag gav vore det inte försummelse. För även om man jobbar och har en bra inkomst har man inte råd med allt. En del saker är utom räckhåll för folk, även om de inte är direkt fattiga. Vanliga medelklassfamiljer kan inte köpa vad som helst. Bara man kommer ihåg detta och inte begär det omöjliga av situationen, så är det inget fel med lagar som indirekt förpliktigar föräldrarna att efter bästa förmåga förse dem med sådant som utbildning och sjukvård.
Det här är ingen fråga, men jag skummade lite i din essä om perfekt konkurrens.
Jag läste inte allt, bara början och slutet, men vill bara påpeka att ingen ekonom på något sätt tror på den modellen. Den fungerar enbart som ett pedagogiskt redskap på grundnivån på universiteten. På fortsättningskurserna övergår man till imperfekt konkurrens.
Björn: Två saker. 1. Du borde läsa hela texten innan du uttalar dig. Det är sant att ekonomer gärna påstår att modellen bara är där av pedagogiska skäl men vad spelar det för roll? Det man av pedagogiska skäl lär ut är fel från början till slut. Det är det som är min poäng. (Sedan använder man den faktiskt indirekt som mer än ett pedagogiskt verktyg; man använder det även som en irrationell norm för hur konkurrens bör fungera på en fri marknad.) 2. Att man avfärdar ”perfekt konkurrens” och istället talar om ”imperfekt konkurrens” i fortsättningskurserna (vilket jag redan vet för jag har läst fortsättningskurserna), betyder ju att man faktiskt använder sig av teorin om perfekt konkurrens som om den vore sann och användbar.
Björn, Carl har iofs redan sagt det i sin replik, men det förtjänar att understrykas:
I praktisk politik används ”ren konkurrens” inte bara som en ”pedagogisk modell” utan som ett *ideal värt att eftersträva*. Det är den här idén som liggar bakom all konkurrenslagstiftning.
Carl: Jag håller absolut med om att det kan vara ett tveksamt sätt att bedriva undervising, om läraren inte tydligt understryker att det är just av pedagogiska skäl (precis som flera andra icke-realistiska antaganden, t ex riskneutralitet, kardinalnytta, och mycket annat – Österrikarna är ju bra på att peka ut sådana felaktigheter). Men jag tycker modellen är rimlig att börja med om man har detta i åtanke.
POS: Det hade jag faktiskt inte uppmärksammat. Som sagt stödjer jag inte modellen, utan menade som sagt bara på att ekonomer vet att den inte är realistisk. Att politiker, som sällan vet så mycket om ekonomi, missbrukar vetenskapen för att införa destruktiva regleringar såsom antitrustlagar är ju väldigt olyckligt. Man kan ju undra hur kompetenta de ekonomiska rådgivarna var egentligen….
Jag har inga minnen av att mina föreläsare, varken på mikro A, B eller C sade att detta BARA var en pedagogisk modell. De kanske antydde det implicit. Men även om de mot allt förmodan sade det och jag bara inte hörde det, är det ändå helt irrelevant i slutändan. Varför? För om du nu hade läst vad jag skrev i början av min essä skulle du veta att jag skrev detta:
Det är inte politikerna som missbrukar ekonomin. De bara tar vad ekonomerna ger dem.
Modellen är fel och falsk. Den beskriver inte konkurrens i teorin eller i praktiken. Den är helt värdelös. Den är värdelös av pedagogiska skäl och den är lika värdelös som en måttstock för hur riktiga marknader bör utvärderas. Detta är vad man bör ha i åtanke när man läser ekonomi och stöter på denna teori.
Varför tror Objektivister att manen har fri vilja, när alla undersökningar som någonsin gjorts inom fysik och biologi talar för att något sådant inte existerar? Är det för att Ayn Rand trodde det, eller är det något annat?
Varför tror Objektivister att
‘Reality, the external world, exists independent of man’s consciousness, independent of any observer’s knowledge, beliefs, feelings, desires or fears. This means that A is A, that facts are facts, that things are what they are—and that the task of man’s consciousness is to perceive reality, not to create or invent it’
när de flesta tolkningar av kvantfysiken går ut på att partiklar, innan man har gjort en mätning av dem, bara ‘existerar’ som en sannolikhetsfördelning? Är det för att ni litar mer på Ayn Rand än på fysiker, eller beror det på något annat?
Mvh, en varm beundrare
Professor Kalkyl,
Du påstår att du är en ”varm beundrare”, men i så fall måste jag bara påpeka för dig att du insinuerar saker i dina frågor som är förolämpande. Du insinuerar nämligen att jag och andra objektivister bara tror på saker som Ayn Rand säger FÖR ATT AYN RAND säger det. Vilket är ett annat sätt att säga att du insinuerar att vi inte tänker själva. Men du kanske bara uttryckte dig väldigt slarvigt och menade inget illa alls.
Svaret på dina frågor är att Ayn Rand ger skäl för sina åsikter med hjälp av fakta och logik. Hon argumenterar för dem och bevisar dem. Jag skulle vilja säga att ingenting bevisar att vi saknar fri vilja eller att kvantfysikernas prat om att verklighetens existens bara skulle vara en fråga om sannolikhet.
Fri vilja är ett axiom, dvs en självklar sanning, och likaså verklighetens existens; det är inget som vi måste bevisa eller bekräfta först i efterhand. Verkligheten är ett axiom eftersom det är självklart att det finns någonting ”där ute”, detta i motsats till ingenting, nämligen hela existensen (allt vi ser omkring oss), och det är DETTA som vi refererar till som ”verkligheten”. För att bekräfta detta behöver vi bara öppna ögonen och se oss omkring och mycket riktigt kommer vi att se att det finns någonting ”där ute”. Dvs verkligheten.
Vi vet också, förresten, att denna verklighet utgörs av ting och väsen som har en bestämd natur eller identitet. Att VARA är att vara NÅGOT. Saker och ting finns och de är vad de är: ”A är A” som identitetslagen gör gällande. Motsägelser existerar alltså inte i verkligheten.
Fri vilja är ett axiom som vi blir varse om varje gång vi öppnar ögonen på morgonen och gör det första av dagens alla val: ska vi gå upp eller ligga kvar? Alla dessa val är vi medvetna om. Vi vet det genom varseblivning och genom introspektion (dvs studier av vårt själsliga inre).
Varseblivningens giltighet är även den axiomatisk: det följer av att medvetandet är ett axiom. Det är en självklar sanning att vi är medvetna och om vi är medvetna då är det lika självklart att de instrument som gör oss medvetna är giltiga, dvs våra fem sinnen och den erfarenhet som de hjälper oss ta del av. Medvetandet förutsätter att det finns något att vara medveten om, nämligen verkligheten. Om det inget fanns, då skulle vi inte vara medvetna om något. Eftersom det finns något ”där ute” som vi kan se, dvs verkligheten, följer det som ett korollarium att vi är medvetna om detta.
Varseblivning är den ursprungliga källan till all kunskap. Vetenskapliga påståenden som strider med vår varseblivning eller några andra självklarheter håller inte som vetenskap. Det är ett skäl till varför ”vetenskapliga” studier eller ”vetenskapliga” teorier som strider mot de grundläggande filosofiska axiomen inte kan tas på allvar.
Du kan, om du vill, försöka argumentera emot de grundläggande axiomen, men du kommer att misslyckas kapitalt. Riktiga axiom är självklarheter som ligger till grund för ALL kunskap, inte bara filosofisk kunskap. Alla dina försök kommer att leda till motsägelser. (Du skulle t ex kunna argumentera för att du inte existerar, men om du nu inte existerar då kan du inte argumentera.) Så om du då förespråkar teorier, som sägs vara ”vetenskapliga”, men som uteslutande leder till motsägelser då måste det betyda att de strider med verkligheten och därför är felaktiga. Varje försök att förneka axiomerna kommer att förutsätta axiomernas giltighet och därmed kommer de att bekräfta sig själva.
Vill du veta mer om Ayn Rands filosofi objektivismen kan du börja med att studera dessa länkar:
http://www.aynrand.org/site/PageServer?pagename=objectivism_pobs
http://www.aynrandlexicon.com/
Ang fri vilja: Dessutom bör denna fråga i mitt tycke betraktas som irrelevant. För vad spelar det för roll om vi nu inte skulle ha någon fri vilja, och allt redan är förutbestämt? I sådana fall går det ju inte att påverka något ändå.
Jag har inte sagt att jag inte existerar, jag har sagt att ingen man, eller för den del hustru, ozelot, marsian eller marsipanpaj har någon fri vilja. Eller rättare sagt har jag sagt det inte finns något som tyder på att de skulle ha det, det finns ingen vetenskapligt utförd undersökning som har kunnat påvisa något sådant. Det verkar helt enkelt inte finnas något utrymme för fri vilja. Nu har ju inte någon teori om allting hittats ännu, så en viss ödmjukhet bör man alltid ha, men ingen av de lite mindre omfattande teorier som finns inom fysiken (olika kvantfältteorier exempelvis) inkluderar möjligheten att det skulle kunna finnas någon sorts ”fri vilja”, vad nu det innebär. På Newtons tid hade det här varit lätt att förklara, genom att se världen som ett gigantiskt biljardspel där 10^80 (eller så) partiklar studsar omkring på ett helt deterministiskt sätt, en riktigt så enkel analogi kan man inte göra efter den moderna fysikens inträde. Det här är det säkraste felet av de två.
Vissa varianter av många världar-tolkningen av kvantfysik kanske likt du och Rand talar om en exakt verklighet** som existerar ”där ute” och som vi sedan kan välja att utföra mätningar på, problemet är att den tolkningen är deterministisk (i en mening), vilket ger ”ännu mindre” utrymme för någon fri vilja (många andra tolkningar är odeterministiska, men avsteget från determinism har i de fallen inget med fri vilja att göra, utan att vissa processer *bara* har en viss sannolikhetsfördelning (som inte vanligtvis inte har en 100 %-topp för en viss händelse)).
Så oavsett hur man gör finns med stor sannolikhet minst ett av de här felen med Objektivismen (finns förstås massa annat fel också, kanske jag kan ta upp senare). Man skulle ju också kunna tycka att författare och ekonomer (?) borde vara lite ödmjukare när det gäller fysik.
** Även om vi utgår ifrån att en sådan inte existerar så upptäcker man, om man räknar lite på det, att på makroskopisk nivå är det *nästan* som om det fanns en sådan exakt (helt väldefinierad) verklighet. Det är också anledningen till att kvantfysiken inte utvecklades förrän på 1900-talet, när det blev möjligt att utföra noggranna experiment med enstaka partiklar.
Professor Kalkyl: Återkom inte med fler kommentarer eller frågor. Din uppenbara ovilja/oförmåga att läsa vad jag skriver, gör att jag inte tänker slösa mer tid på dig.
Okej, jag kan köra en fråga som jag gått och tänkt på den senaste tiden, men som jag inte riktigt känner att jag kommer till rätta med.
Ämnet är nödsituationers etik. Heinz dilemma, livbåten på det sjunkande skeppet, ja, du vet vad som menas. Det omedelbara svaret på dessa scenarion är förstås att rättigheter är hierarkiska, så att det inte är något problem med att i Heinz ställe ta apotekarens medicin, så länge han erkänner vad han gjort och kompenserar för det hela. Hans döende hustru får således leva, och rätten till liv ”trumfar” över äganderätten. Jag har ändå problem med att känna mig säker på den här lösningen. Det tycks mig mycket märkligt att jag skall få gå fram till någon och sno hans plånbok för att ha råd med en taxi till sjukhuset, ifall min kompis ligger döende och kanske inte skulle hinna fram på annat sätt. (Ja, exemplen blir bristfälliga, men poängen skall väl gå fram ändå.) Alltså, även om jag i efterhand kompenserar tycks det hela lite väl godtyckligt. Vad är dina tankar kring det hela? Jag har såklart läst ”The Ethics of Emergencies” men den ger inte riktigt svar på frågan, och ”Lifeboat Situations” av Rothbard som förvisso ger svar, men som ger väldigt underliga svar :p Såsom kan vara med Rothbard i icke ekonomiska frågor.
[Detta är visst någon annan än Sundholm. Så nu vet ni det.]
Sundholm skrev: ”Det omedelbara svaret på dessa scenarion är förstås att rättigheter är hierarkiska, så att det inte är något problem med att i Heinz ställe ta apotekarens medicin, så länge han erkänner vad han gjort och kompenserar för det hela. Hans döende hustru får således leva, och rätten till liv ‘trumfar’ över äganderätten. Jag har ändå problem med att känna mig säker på den här lösningen.”
Jag fömordar att du frågar efter den objektivistiska positionen i frågan. Om så, varför tror du att detta är det ”omedelbara svaret”? Var har du fått den föreställningen ifrån? I normala situationer finns det INGET som berättigar dig att kränka andras rättigheter; inte heller i nödsituationer. Skillnaden är bara den att i nödsituationer har du för tillfället kanske inget val, men när krisen väl är över då måste du ta på dig konsekvenserna.
I det klassiska Heinz dilemmat förekommer det förresten ingen riktig nödsituation; att inte ha råd med mediciner är ingen nödsituation i denna mening. Ayn Rand skrev: ”An emergency is an unchosen, unexpected event, limited in time, that creates conditions under which human survival is impossible—such as a flood, an earthquake, a fire, a shipwreck”. Det hör tyvärr till livets normala betingelser att folk blir sjuka och därför kan behöva mediciner – som man kanske inte har råd med.
Jag misstänker att din rädsla för godtycklighet ligger just i att om allt som krävs är en ”nödsituation”, då är allt tillåtet. ”Åt helvete med ‘individens rättigheter’, jag behöver mat! Mediciner! Boende!” Men denna rädsla är enligt mig obefogad. Nödsituationer medför inte en annan moralisk standard än den som råder under normala förhållanden, bara en annan tillämpning av exakt samma standard. Nödsituationer gör det inte ”fritt fram” att kränka individens rättigheter.
Låt oss ta Ayn Rands eget exempel med en person som efter ett skeppsbrott hamnar på en öde ö och blir under omständigheterna nödgad att bryta sig in i ett tomt hus för att kunna äta av maten som finns där. Han bör göra det, för att överleva en NÖDSITUATION, men han har ingen (politisk) rätt att göra det. Det är DÄRFÖR som han måste anmäla sig själv till polisen när den akuta krisen är över och, om så krävs, kompensera ägaren.
Sedan skulle jag nog aldrig uttrycka mig på det sättet som du gör. Det är inte en hierarki i rättigheter vi talar om här: rätten till liv ”trumfar” aldrig över en annan rätt; ingen rättighet är ”viktigare” än någon annan.
Det finns ingen konflikt mellan rätten till egendom och rätten till liv. Rätten till egendom ÄR rätten att praktisera rätten till liv.
Rätten till liv är den grundläggande rätten endast i den meningen att alla andra rättigheter härleds ur den, men detta säger bara att alla andra rättigheter kan ses som olika aspekter av en och samma rättighet. Jämför med rationalitet som den primära och grundläggande dygden. Alla andra dygder är bara olika aspekter av denna primära dygd. De är därmed inte mindre ”viktiga”. Det råder ingen hierarki.
Om det fortfarande känns godtyckligt, då får du försöka förtydliga vad det är du tycker är godtyckligt.
Jag ser kommentar #37 först nu. Det var inte jag som skrev den, utan en vän som var på besök hos mig i några dagar. Eftersom jag är inloggad på WordPress.com skrivs alla kommentarer på min dator automatiskt under med ”Henrik Sundholm”. Att han lag in en kommentar i mitt namn glömde (eller struntade) han uppenbarligen i att nämna.
Jag vill förtydliga att jag inte ser några som helst problem med att tillämpa objektivismens etik i nödsituationer. Rättigheter kan absolut inte sägas ”trumfa” över varandra. Det råder ingen konflikt mellan dem, och de är som sagt bara olika aspekter av en enda grundläggande rättighet: rätten till liv.
Till yttermera förvisso begriper jag inte riktigt vad som skall vara så komplicerat med nödsituationer. Dock verkar många tycka att det är komplicerat, så det vore kanske onödigt att be dig om att radera kommentarerna. Men du kan väl skriva till i kommentar #37, att den verklige skrivaren är en annan än jag.
Vad gäller Kalkyls fråga, vill jag passa på att skjuta in en liten kommentar (Inte angående den fria viljan, den delen var lite för underlig). När han skriver:
”när de flesta tolkningar av kvantfysiken går ut på att partiklar, innan man har gjort en mätning av dem, bara ‘existerar’ som en sannolikhetsfördelning?”
Så är det verkligen inget man endast kan avfärda, ty det är denna kunskap som möjliggjort microchipet.
Jag vill jag påstå att du missuppfattat frågan fatalt. Kalkyl tycks, såvitt jag tolkar det, inte ifrågasätta verklighetens existens, utan påpekar snarare att verklighetens beskaffenhet påverkas av observation.
När du sedan skriver: ”Vetenskapliga påståenden som strider med vår varseblivning eller några andra självklarheter håller inte som vetenskap”
Så är det egentligen bara arrogant, och visar att du inte är insatt i ämnet. Kvantmekaniken strider inte mot varseblivning, du kan själv verifiera detta med det så kallade ”double slit experiment”.
Men att påstå att saker som ej kan varseblis, utan endast bevisas matematiskt, i så fall ej skulle existera på grund av frånvaro av varseblivning är väldigt ovetenskapligt.
Vidare skriver du att:
”Det är en självklar sanning att vi är medvetna och om vi är medvetna då är det lika självklart att de instrument som gör oss medvetna är giltiga, dvs våra fem sinnen och den erfarenhet som de hjälper oss ta del av.”
Här är jag nyfiken exakt vad som menas med ‘giltiga’?
Angående detta med kvantfysik kan man se vad Magnus skriver i kommentarerna här:
http://www.equil.net/?p=444
OK, om det är ”Köpenhamnsversionen” av kvantfysiken som ska upp på dagordningen här, får jag väl säga några ord om saken:
För det första är ”sannolikhet” ett begrepp som handlar om vår kunskap om verkligheten, inte om verkligheten själv. Om vår kunskap är ofullständig, får vi laborerar med sannolikheter.
Om jag t.ex. säger att det är sannolikt att Real Madrid kommer att vinna spanska ligan – men att sannolikheten blivit mindre efter senaste omgången, där Real fick stryk och närmaste konkurrenten, Barcelona, krossade Levante med 5-1 – så säger jag ju att det ”bara är sannolikt” av den enkla anledningen att jag inte har den blekaste aning om hur det kommer att gå under resten av spanska ligan. Men säger jag att det ”bara är sannolikt” att Real också vann förra årets liga, så pratar jag i nattmössan, efersom den ligan är färdigspelad och vi vet vem som vann.
Heisenbergs ”osäkerhetsrelation” går i all enkelhet ut på att om man vill veta något om innanmätet i en atom, så måste man skicka in fotoner i atomen. Men fotonerna påverkar atomen, så vi kan inte veta hurdan atomen var, innan vi gick in och belyste den med fotoner.
Och det är ju inget konstigt med det. Det är inte konstigare än om man kommer in i ett mörkt rum och tänder lyset. Former och färger som vi inte kunde se i mörkret kommer nu till synes i all sin glans. Naturligtvis har vi ändrat rummet en smula genom att tända lyset – det ser annorlunda ut nu. Men det är ju inget av detta som är någon *slump*, något *orsakslöst*. Lika lite är det alltså slumpmässigt eller orsakslöst att fotoner inverkar på atomkärnan. Det är bara ett litet problem som gör det svårt att vinna fullständig kunskap om atomer.
Men ”Köpenhamnsversionen” går ett steg längre än så. Den säger att eftersom vi inte så noga kan *veta* vad de exakta orsakssambanden är på atomär eller subatomär nivå, så *finns* det inte heller några orsakssamband, utan det är ”slumpen som råder”.
En del berömnda fysiker har haft vett nog att vända sig emot denna tolkning av kvantfysiken. Två av dem var Einstein och Schrödinger. (Ifall det inte skulle vara allmänt bekant, så var Schrödingers berömda katt ett exempel som han hittade på för att påvisa det absurda i Köpenhamnsversionen.)
Men detta hindrar förstås inte diverse besserwissers (sådana som Kalkyl här) att hävda att om man inte accepterar ”Köpenhamnsversionen” med hull och hår, så är man emot kvantfysik överhuvudtaget.
Visst ger köpenhamnsversionen absurda konsekvenser, alla vilka löses via many-worlds ( http://frombob.to/many.html , ganska pedagogiskt förklarad här) tolkningen av kvantmekaniken. Dock tåls det att sägas att köpenhamnstolkningen är en ofta accepterad tolkning av kvantmekaniken.
Vidare skall man notera att osäkerhetsprincipen faktiskt stämmer mot observation, (våra sinnesintryck) varför man måste (enligt din egen logik) anse att den faktiskt stämmer. Återigen double slit alltså.
Vad gäller schrödingers katt kan man ase att en mätning i själva verket sker så fort en foton träffar sensorn som utlöser cyaniden (visst är det cyanid?), så katten kommer aldrig att vara både levande och död innan vi öppnar lådan, då en mätning sker innan dess.
Sannolikhetseräkningarna är inte riktigt lika simpla som du uttrycker, utan har att göra med ‘The sum over all possibilities’, där man bla använder imaginär tid för att utföra beräkningen (återigen en pedagogisk sida: http://www.einstein-online.info/en/spotlights/path_integrals/index.html )
naturligtvis har dock Kalkyl fel vad gäller Köpenhamnstolkningen eller inget, då själva kärnan i vetenskap handlar om ifrågasättande. Vi vet att osäkerhetsprincipen stämmer, men tolkningen av vad detta implicerar är, som sagt, fortfarande öppen.
Adam K: ”Vidare skall man notera att osäkerhetsprincipen faktiskt stämmer mot observation, (våra sinnesintryck) varför man måste (enligt din egen logik) anse att den faktiskt stämmer.”
Men vänta nu ett ögonblick: vad jag invände mot var idén att det skulle finnas undantag från kausalitetslagen och idén att Heisenbergs osäkerhetsrelation skulle utgöra någon sorts bevis för att så skulle vara fallet.
Vad osäkerhetsrelation visar är att det finns en osäkerhet i vår *kunskap* om vad som rör sig inuti atomkärnan. Men denna osäkerhet har en *orsak*, nämligen att vi måste skjuta in fotoner i atomkärnan för att se vad som försiggår där, och de fotonerna rubbar atomens inre, så att vi inte riktigt kan veta vad som händer där, när vi inte skjuter in fotoner.
Förresten var ju inte Heisenberg själv osäkrare än att han kunde presentera en exakt matematisk formel för hur stor osäkerheten är. (Jag vet inte om jag kan presentera en liknande formel för hur osäker man ska vara på att Real Madrid faktiskt vinner spanska ligan. ;.))
Men den grundläggande principen här är att vår *kunskap* om verkligheten förvisso kan vara osäker i många fall. Men man kan inte hoppa härifrån till slutsatsen att verkligheten *själv* skulle vara ”osäker” (d.v.s. inrymma undantag från lagen om orsak och verkan). Den är förbannat tvärsäker!
Heisenberg menade dock att denna osäkerhet just inte var ett resultat av våra begränsade instrument eller mätmetoder, uten en verklig egenskap hos universum.
Du verkar anamma Einsteins syn på saken; att osäkerhetsprincipen är ett resultat av vår egen okunskap, vilket i sin tur ger att du har en deterministisk syn på universum, ty då givet att alla partiklar verkligen har en exakt position och hastighet (och man förfinar sina instrument så de kan mätas, samt att man fastställer alla universums partiklars position och hastighet), skulle man kunna räkna ut framtiden (inte egentligen för beräkningen skulle ta så lång tid , men i teorin).
Om man kan göra detta i teorin så betyder det faktiskt: att allt redan är förutbestämt.
Köpenhamnstolkningen räddar oss från denna determinism. Så man får välja: Avsaknad av fri vilja, eller ett universum som faktiskt i grunden är osäkert.
Adam K: Köpenhamnstolkningen skulle inte rädda den fria viljan, enligt det resonemanget skulle vi vara slumpmässiga, inte fria.
Jag själv höll under en lång tid inte med Ayn Rand om den fria viljan. Faktisk, av de frågor jag ändrat ståndpunkt i så är determinism det jag varit mest säker på :D
Det som fick mig att ändra åsikt var boken *Objectivism: The philosophy of Ayn Rand* av Leonard Peikoff. Om möjligt rekommenderar jag att du läser *Introduktion to Objectivist Epistemology* av Ayn Rand först då OPARs upplägg blir lättare att förstå om du har viss kännedom om Ayn Rands teori om begrepp.
Vad jag tycker Objektivister ofta missar när de diskuterar den fria viljan är att de fokuserar på hur man blir varse om att man har fri vilja och inte hur det logiskt valideras.
Grejen är att om du vore determinerad så hade du inte haft någon kontroll över vilka ideer du accepterade. Om du är determinerad att tro på determinism och jag på fri vilja, hur ska du avgöra vem som har rätt? Vad du än kommer med för argument så är det också åsikter du determinerades att ha och så vidare i all oändlighet.
Fri vilja är nödvändigt för begreppsmässigt tänkande – fri vilja ÄR förnuft.
Adam K:
Du får nog läsa vad ”Kalkyl” faktiskt skriver igen, för det han säger är att han ifrågasätter att det finns en objektiv verklighet som existerar där ute. Han frågar mig varför jag tror på en objektiv verklighet (som om det behövde en motivering till att börja med), när kvantfysiken sägs ge oss skäl att ifrågasätta det. Jag gav mina skäl, men han bara gav mig ett goddag yxskaft-svar. Jag är trött på sådana svar och ger honom därför inte mer utrymme här.
Du säger att jag inte kan avfärda påståendet att verkligheten bara existerar som en ”sannolikhetsfördelning”. Det kan jag visst. När folk förnekar självklarheter eller förespråkar motsägelser, då räcker det för att jag ska vara berättigad att totalt avfärda dem. Det finns i varje fall ingen vits med att försöka föra ett givande samtal med dem.
Jag tänkte från början skriva ett långt svar men så säger du saker som bara verifierar att jag inte hade missförstått någonting alls. Adam K, om du undrar varför jag totalt avfärdar (åtminstone) Köpenhamnstolkningen, då beror det just på att den är totalt motsägelsefull. Detta enligt din egen beskrivning. Du medger ju att osäkerheten inte bara är en fråga om vår kunskap utan om verkligheten själv.
Jag säger för övrigt inte att vi måste kunna observera allt, för att tro att det finns. Jag säger t ex inte att vi måste kunna observera atomer för att dra slutsatsen att de finns. Vad jag säger däremot är att vår kunskap BÖRJAR med varseblivning och att all senare abstrakt kunskap (inklusive alla logiska härledning baserade på sådana observationer) måste vara förenliga med våra observationer. Dvs med grunden för all vår kunskap. Abstraktioner som inte, direkt eller indirekt, har sin grund i observationer, är bara godtyckliga deduktioner i vakuum och betyder ingenting.
Med ”giltig” menar jag, i detta sammanhang, ”de fungerar”. Dvs de gör vad de ska. Dvs de gör oss medvetna av verkligheten.
I övrigt har jag inget att säga utöver det POS redan har sagt.
Adam K: ”Heisenberg menade dock att denna osäkerhet just inte var ett resultat av våra begränsade instrument eller mätmetoder, uten en verklig egenskap hos universum.”
Ja, det är just det jag vänder mig emot.
”…man får välja: Avsaknad av fri vilja, eller ett universum som faktiskt i grunden är osäkert.”
Tydligen måste jag nu skriva en ny lång avhandling om den fria viljan, med inskärpande av vissa poänger jag gjort i tidigare avhandlingar om ämnet. Eller ska vi ta det kort? OK:
Fri vilja är inte detsamma som slump. (Idén att fri vilja skulle vara slump går tillbaka på en idé som kläcktes av Epikuros under antiken.) Och fri vilja har inte ett förbannade något med kvantfysik att göra.
FH: ”Vad jag tycker objektivister ofta missar när de diskuterar den fria viljan är att de fokuserar på hur man blir varse om att man har fri vilja och inte hur det logiskt valideras.
Grejen är att om du vore determinerad så hade du inte haft någon kontroll över vilka ideer du accepterade. Om du är determinerad att tro på determinism och jag på fri vilja, hur ska du avgöra vem som har rätt? Vad du än kommer med för argument så är det också åsikter du determinerades att ha och så vidare i all oändlighet.”
Det är förstås inget fel på denna logiska validering av den fria viljan. (Det enda som är lite frustrerande är att man kan upprepa den till leda när man diskuterar med determinister, och de uppfattar ändå inte logiken.)
Jag vill dock poängtera att om man inte först blev varse den fria viljan, skulle man inte ha någon fri vilja att logiskt validera. Så därför har i varje fall jag spenderat åtskilligt med tid och trycksvärta på den saken. Onödigt mycket, förmodligen, för det enkla faktum är ju att vi blir varse den genom att iaktta den hos oss själva.
Som t.ex. (och jag har använt liknande exempel förr) att jag alldeles nyss stod i en valsituation om jag ska bry mig om skriva någon replik här eller låta bli. Liksom jag nu står i en valsituation om jag ska trycka på ”submit-knappen” eller inte. Men när jag väl har tryckt på den knappen, har jag inte längre något val i just denna fråga. Gjort är gjort.
PS. Det är synnerligen osannolikt att jag skriver fel, men jag lyckades ändå skriva ”sannolikhet” i stället för ”sannolik” på ett ställe i förra inlägget
Jag ber om ursäkt, men jag råkade radera POS:s föregående inlägg. Därför publicerar jag det här igen under mitt namn. Men kom ihåg att det var POS som skrev det från början. (Om POS vill kan han ompublicera det under sitt namn och då tar jag bort mitt egna inlägg.) POS skrev hur som helst:
POS: ”För det första är ‘sannolikhet’ ett begrepp som handlar om vår kunskap om verkligheten, inte om verkligheten själv. Om vår kunskap är ofullständig, får vi laborera med sannolikheter.”
Den här poängen verkar ha missats, så jag får väl lov att vidareutveckla den.
Saker och ting som existerar ute i verkligheten (utanför våra medvetanden) är inte sanna eller falska, sannolika eller osannolika. De bara *är* (de djävlarna). Det är våra uttalanden (eller teorier) om dem som kan vara sanna eller falska, sannolika eller osannolika.
Säg t.ex. att det står en stor stenbumling ute på ängen. Naturligtvis är bumlingen varken sann eller falsk, än mindre då sannolik eller osannolik. Den bara står där. Det är först om jag fäller ett uttalande, typ: ”Det står en stenbumling på ängen”, som vi kan börja prata om sant eller falskt. (Och om jag vaknar nästa morgon och den första tanke jag tänker är att bumlingen säkert står kvar, eftersom det är synnerligen osannolikt att någon skulle ha kommit och baxat bort den under natten, då kan vi börja prata om sannolikheter.)
Och sedan kan vi börja kläcka teorier om hur bumlingen hamnat där. En populär teori är att den kastats dit av någon jätte i vredesmod över kristendomens införande runt år 1000. En annan teori är att den hamnat där i samband med att den senaste inlandsisen drog sig tillbaka. Och då kan man förstås säga att den senare teorin är betydligt sannolikare. Men stenbumlingen står där, oavsett vilken av dessa teorier som är sann!
Det är förstås likadant med atomer och subatomära partiklar. De är vad de är, oavsett våra svårigheter att vinna exakt kunskap om dem.
Tydligare nu?
Många misstag skulle undvikas, om folk bara tänkte sina tankar till slut och såg vart de leder.
Så t.ex. skriver Adam K så här:
”…det är denna kunskap [kvantfysisk kunskap] som möjliggjort microchipet.”
Så långt är ju allt gott och väl. Utan modern fysik, inga microchips. Men alldeles dessförinnan har han med instämmande citerat följande från professor Kalkyl:
“när de flesta tolkningar av kvantfysiken går ut på att partiklar, innan man har gjort en mätning av dem, bara ‘existerar’ som en sannolikhetsfördelning?”
Och lite senare:
”Heisenberg menade dock att denna osäkerhet just inte var ett resultat av våra begränsade instrument eller mätmetoder, *utan en verklig egenskap hos universum*. [Min kursivering.]
Men vad detta betyder är att om man inte först förnekar lagen om orsak och verkan (på subatomär nivå), kan man inte heller tillverka microchips!
Men detta är en absurd slutsats. Och har man en absurd slutsats, ska man börja fundera över vad i premisserna som kan ha slagit slint.
Dessutom: hur kommer det sig att microchips idag används i så många olika sammanhang? Därför att de är *pålitliga*. Men hur skulle något kunna vara pålitligt som grundar sig på orsakslöshet, d.v.s. på kaos?
Samma sak med atomur. Atomur mäter tiden exaktare än vad vanliga klockor förmår. Hur skulle de kunna göra det, ifall atomerna vore kaotiska?
Generellt gäller ju faktiskt att ju mer elektroniskt någonting är, desto exaktare och pålitligare är det också. Hur kommer exakthet och pålitlighet ur orsakslöshet? (Retorisk fråga: det kommer inte alls.)
Carl, vet du varför Ayn Rand definerade logik som ”The art of non-contradictory identification” och inte ”The *science* of non-contradictory identification”?
Mvh FH
Fredrik H: Jag har ett vagt minne av att jag faktiskt ganska nyligen har hört Peikoff svara på just denna fråga. Tyvärr minns jag inte svaret eller i vilket sammanhang jag hörde frågan och svaret, men jag lovar att återkomma så fort jag kommer på det igen. Förhoppningsvis redan nu i veckan. Om någon annan har ett bättre minne får de gärna svara i mitt ställe.
Men mitt _spontana_ svar är att logik är en _konst_ eller en _färdighet_ som man utövar genom att helt enkelt tänka och som man dessutom måste lära sig liksom alla andra färdigheter. Logiskt tänkande sker inte automatiskt eller instinktivt eller på “rutin”. Det kräver ständigt full fokus. Med lite övning och lite studier av logiken som vetenskap kan ens förmåga att snabbt se vad som är fel med ett resonemang öka, men inte utan övning. Du övar din förmåga att tänka logiskt genom att helt enkelt tänka logiskt, dvs genom att identifiera (och integrera) motsägelsefullt.
När man säger att logik är en _vetenskap_ då refererar man inte till det faktiska, praktiska logiska tänkandet utan till studiet av logiken som sådan, dvs av vad det är man gör när man tänker logiskt, varför vissa sätt att tänka är sanna och andra är falska, etc.
Att studera logik som en vetenskap är vad man gör när man läser böcker i ämnet. Genom att studera logik som vetenskap kan ens förmåga att tänka logiskt bli bättre. Men inte utan övning. I detta avseende är logiskt tänkande precis som alla andra färdigheter. Ta skrivandet som process. Du kan studera skrivandet som om det vore en helt vetenskap, men inga böcker i världen kan lära dig att skriva. Det är en färdighet som du måste öva upp.
Som sagt, om jag kommer på något som gör att mitt nuvarande _spontana_ svar visar sig vara helt tokigt, återkommer jag. Och om jag kommer på exakt vad Peikoff (eller vem det nu var) sade i sin Q&A återkommer jag också, om det visar sig att det strider fullständigt mot vad jag säger.
Jag har samma vaga minne som Carl här, d.v.s. jag har hört en utläggning av Peikoff i en frågestund där han fick denna fråga, men det är för länge sedan för att jag ska kunna minnas svaret något vidare.
Men jag tror inte det ligger något motsatsförhållande i att logik kan vara både en ”konst” och en ”vetenskap”. Vi talar ju faktiskt också om ”läkekonst”, även om medicin är en vetenskap. Och säger man ”läkekonst” så fokuserar man på färdigheten eller ”konsten” att bota sjuka, snarare än på den bakomliggande teorin.
Tack till både Carl och POS för ett bra svar.
Ja det hela är väl en fråga om ordens innebörder på engelska.
”Art” är mer praktik och tillämpning medan ”science” handlar lite mer om kunnande och sökandet efter detta.
Jfr.
http://dictionary.reference.com/browse/science
http://dictionary.reference.com/browse/art
Hej Carl
Jag såg under debatten mellan Dick Erixon och Johan Norberg om Karl Rove nyligen att Erixon hävdade att utbredd tro på kristendomen är en förutsättning för en begränsad statsmakt. Erixon hävdade bland annat att undersökningar skulle visa att ateister i USA skulle vara mer positivt inställda till högre skatter än kristna och menade vidare att anledningen till att Sverige har så höga skatter är att Sverige har så hög andel ateister och agnostiker.
Jag förstår att du inte håller med Dick Erixon och jag säger inte att han har rätt, men jag skulle gärna vilja veta hur du skulle bemöta hans argument.
Jonas: Det är ju inte ett riktigt utförligt svar men tänk på vad som kan vara orsak och verkan här. Det är ju väldigt vanligt att människor med vänstersympatier inte tror på gud. Detta har du säkert märkt själv. Men betyder det att de är vänster för att de inte tror på gud? Eller tvärtom?
Att konservativa är konservativa både i sin samhällssyn (kärnfamilj etc, vilket leder till ett motstånd mot klåfingrig politik och säkert också mot höga skatter) och i sin gudstro är inget konstigt, eller hur? Detta bottnar i deras moral och verklighetsuppfattning, eller filosofi. Det är inte så att de är motståndare till högre skatter för att de tror på gud.
Har man en rationell syn på världen tror man inte på gud. Om denna rationella syn också omfattar samhällssynen så bör det leda till att man förespråkar kapitalismen (något som ju egentligen varken konservativa eller vänster gör, fullt ut). Både vänstern och de konservativa har en delvis och avgränsat rationell syn på var sin del av detta, men båda gör också fel någonstans, antingen i början eller på vägen. Dessa två olika syner på verkligheten leder till det fenomen som Dick Erixon tar upp.
Det är alltså inte kristendomen som är förutsättningen för en begränsad statsmakt, lika lite som socialismen (eller vänstern) är en förutsättning för ateism. Men delar av dem har rätt eller snuddar vid det rätta svaret i vissa frågor.
Jag misstänker att Svanberg kan göra ett mycket bättre svar på det här, men förhoppningsvis så stämmer det överens med vad jag sagt. I annat fall blir det intressant att se vari skillnaderna består.
Dessutom så är det ju hans Q&A :-)
[…] kapitalismen kristendom? Jonas: “Jag såg under debatten mellan Dick Erixon och Johan Norberg om Karl Rove nyligen att […]
Undran i största allmänhet: varför är antalet tjejer som kommenterar intägg så låg? Finns det någon indikation på varfö det är så? Det som berörs på de objektivistiska bloggarna borde väl vara minst lika intressant för tjejer? hm.
Christian S: Jag tror den enkla förklaringen till detta är att tjejer i allmänhet inte är lika nördiga som killar :-)
Eller rättare sagt, tjejer kanaliserar sin nördighet till andra områden, såsom hästar, skor, kläder och annat stereotypt. Medan killars nördighet begränsar sig till motorer, rollspel, datorer och fotboll. Ungefär.
Christian S: Jag har faktiskt ingen aning. Men jag har noterat att det är inte bara sant om objektivistiska bloggar, utan om politiska bloggar i största allmänhet. Det verkar vara färre tjejer som kommenterar politik och filosofi överhuvudtaget. De flesta verkar bara blogga om tråkiga och ytliga saker som mode. (Mode är inte irrationellt, men jag personligen tycker att det är tråkigt.) Varför så är fallet, vet jag som sagt inte. Det tål dock att tänkas på.
Jag har några frågor:
1. I det objektivistiska samhället, vem finansierar vägar och vägunderhåll? Och hur är det med körkort och sånt? Är exempelvis fyllekörning tillåtet?
2. Om man hade en flickvän som var objektivist, hur kan man då veta att hon inte kommer att vara otrogen om hon kan komma undan med det?
3. Är det du som är Runnymede som står bakom denna eminenta blogg: http://islamkritik.blogspot.com
Johan: ”1. I det objektivistiska samhället, vem finansierar vägar och vägunderhåll? Och hur är det med körkort och sånt? Är exempelvis fyllekörning tillåtet?”
Privatpersoner, organisationer och företag finansierar vägar och vägunderhållet. De lär finansiera det genom att helt enkelt ta betalt av de som kör på vägarna. Exakt hur de gör det tänker jag inte spekulera i, eftersom det finns så många sätt man kan lösa detta rent praktiskt, att det finns ingen anledning att tro att man kommer välja en metod före en annan.
Troligtvis kommer det att vara en kombination av att man betalar en avgift vid så kallade vägtullar till att man betalar en fast månadsavgift till att man betalar vid bensinstationer när man tankar till att det på vissa ställen kommer att vara helt gratis då de finansieras på andra sätt. (Precis som en parkeringsplatser utanför köpcentrum idag är gratis och att detta finansieras just av att folk söker sig dit och handlar.) Etc.
Om körkort behövs, hur de ser ut och vem som utfäster dem, bestäms kommer att bestämmas av de som äger vägarna. Troligtvis kommer man av uppenbara, praktiska såväl som ekonomiska skäl, att etablera gemensamma normer för dessa regler, då vägarna lär ägas av flera olika privatpersoner, organisationer och företag samtidigt. Och om fyllekörning kommer att vara tillåtet bestäms också av de som äger vägarna.
Det finns alla möjliga rationella skäl för alla inblandade att bry sig om att sätta upp dessa kriterier, inte minst ekonomiska, för att göra dem någorlunda gemensamma och för att detta bland annat innefattar att man förbjuder folk att köra när deras alkoholhalt överstiger en viss gräns. Jag kan tänka mig att man kommer att komma överens om gemensamma principer, men att det kommer att finnas utrymme för variationer. Jag kan t ex tänka mig att man överallt förbjuder fyllekörning, men att vad som räknas som fyllekörning kan skilja sig lite här och var.
”2. Om man hade en flickvän som var objektivist, hur kan man då veta att hon inte kommer att vara otrogen om hon kan komma undan med det?”
Det kan man inte veta. Det finns inget som säger att bara för att man är objektivist så är man alltid rationell. Även objektivister har ju fri vilja. Jag skulle visserligen hålla det för ytterst osannolikt att objektivister skulle vara otrogna, eftersom de mer än några andra borde veta hur irrationellt det vore.
De, mer än några andra, vet ju att rationella moralprinciper är baserade på verkligheten och att de lurar ingen annan än sig själv genom att handla i strid med dem. De, mer än några andra, vet också att det moraliska _är_ det praktiska – och vice versa – och att det finns, på lång sikt, inga vinster alls av att vara irrationell och omoralisk, utan endast förluster. (För detaljer här rekommenderar jag dig att läsa min essä ”Varför moralprinciper?”)
Med denna bakgrund vill jag också ifrågasätta din premiss att någon, objektivist eller inte, skulle kunna ”komma undan” med en otrohet. Hon kanske inte blir upptäckt, men det betyder inte att hon ”kommer undan”; att bli upptäckt är inte det enda priset man kan komma att betala för sin otrohet. Till att börja med lär hon ju behöva ljuga för människor. Så fort hon börjar ljuga kommer hon att få problem och hur hon än väljer att lösa dem, kommer det att sluta i en katastrof, så länge hon väljer att vara irrationell och oärlig. (Se t ex min redogörelse för varför ärlighet är en dygd.) Så jag tror faktiskt inte att hon kan ”komma undan” med det. Hon kanske inte blir upptäckt, men det är, som sagt, inte det allt som kan hända.
”3. Är det du som är Runnymede som står bakom denna eminenta blogg: http://islamkritik.blogspot.com”
Nej.
”Om man hade en flickvän som var objektivist, hur kan man då veta att hon inte kommer att vara otrogen om hon kan komma undan med det?”
Jag har en motfråga här:
Hur kommer det sig att så många människor, när de första gången kommer i kontakt med idén om ”rationell egoism”, helt automatiskt antar att det handlar om att lura och narras och ”komma undan” med det?
Tack för svaren!
POS: Därför att ordet egoism har en negativ klang – oförtjänt eller ej.
Har ett par andra frågor:
1. Om de numera utdöda människoarterna skulle finnas idag, vilka rättigheter skulle de ha enligt objektivismen? De stod ju definitivt över djuren, men sannolikt under oss (i intelligens och förnuft).
2. Vilka rättigheter har mentalt handikappade, som inte besitter samma förnuftsnivå som vanliga människor? Jag snackar inte om försörjning, utan om rätt till liv, frihet och egendom (rättigheter som djuren saknar).
3. Hur ska rymdkolonisation gå till utan statlig inblandning? Jordens befolkning växer så det knakar, och vi kommer att behöva kolonier i rymden, t ex på Mars (att terraforma Mars är tekniskt möjligt redan idag, men väldigt dyrt, och det tar ett par hundra år). NASA är, om jag inte missminner mig, väldigt beroende av statlig finansiering.
4. En mer udda fråga: Vad är objektivismens hållning till Alexander den stores erövring och krossande av det persiska riket? Legitimt anfall för att skydda grekiska städer från det hotande persiska riket (fast han erövrade ju själv nästan allihop istället) eller ett omoraliskt angreppskrig? Eller något annat?
5. Detta skulle nog passa bäst som inlägg: Hur kommer man fram till den objektivistiska slutsatsen? Objektivister säger ju att deras filosofi bygger på rationella grunder som objektivt kan bevisas. Vilka är dessa?
Johan: Jag skulle vilja rekommendera min uppsats om rättigheter. (Kapitel 6 svarar på dina två första frågor.) Märk väl att den är *min*, och att den därför inte talar i Svanbergs ställe.
http://www.equil.net/?p=585
Ursäkta mitt försenade svar.
Tack för länken Henrik, har läst igenom delar av din uppsats. Hittade inget om de utdöda människoarterna, fast det kanske inte är av största relevans, om än en intressant fråga. Läser fler stycken när jag har tid.
Tänkte på en sak… Har sett att objektivister mer eller mindre universellt stödjer Georgien i konflikten med Ryssland, eftersom det ligger i västvärldens intresse. Inget fel i det, men jag undrar, bör isf en rysk objektivist (som också bor i Ryssland) stödja Ryssland i konflikten, eftersom det utan tvekan ligger i Rysslands intresse? Eller finns det något annat som ger Georgien rätt ur en objektiv synpunkt, oavsett om man bor i Ryssland eller i västvärlden?
Sen undrar jag vad objektivister tycker om EU. Inte alla regleringarna – man behöver knappast vara objektivist för att motsätta sig dem – utan om idén i sig, alltså att skapa ett Europas förenta stater? För låt oss vara ärliga, det är ju det som är slutmålet.
”Har sett att objektivister mer eller mindre universellt stödjer Georgien i konflikten med Ryssland…”
Har du någon källa på den uppgiften? Jag följer objektivistiska debatter på nätet rätt noga, och jag inte påminna mig att någon objektivist ens yttrat sig om just den konflikten. Jag kan säkert ha missat något, men vore det ”universellt” skulle jag väl knappast ha gjort det.
Johan >>
“Har sett att objektivister mer eller mindre universellt stödjer Georgien i konflikten med Ryssland…”
POS>>
”Har du någon källa på den uppgiften? ”
Faffe>>
Kanske från Urkällan? Vissa läser ju den som Fan läser bibeln, i den mån de överhuvudtaget har läst den innan de kommenterar innehållet.
:)
Angående EU så finns det ett gammalt skämt som säger att objektivister är emot EU eftersom de trodde Carl Bildt när han sa att Sverige utanför EU skulle bli en Rand-stat……
Om vi ska ta oss an frågan mer seriöst så är min syn (som inte nödvändigtvis är densamma som Carl Svanbergs) att en EU-stat inte är särskilt realistisk eller önskvärd. Av rent praktiska skäl så går det inte meningsfullt genomföras inom överskådlig tid (typ de närmaste decennierna) på grund av de barriärer som de olika språken och nationella politiska kulturerna skapar. Detta lär göra det inom oöverskådlig tid omöjligt att bilda gränsöverskridande politiska partier, och det finns egentligen ingenstans någon vilja att försöka. De partigrupper som finns i det maktlösa Europaparlamentet är inte i närheten av att vara partier i meningsfull bemärkelse då det inte finns någon partipiska och då valen sker via nationella processer. De svårigheter som finns för det tvåspråkiga Belgien att hålla ihop är inget mot svårigheterna att skapa en gemensam politisk process i ett Europa med två dussin språk och politiska processer.
Vidare så skulle inte en EU-stat vara önskvärd ens om man på något sätt skulle lyckas överkomma nämnda praktiska problem. Anledningen är att med dagens gemensamma marknad men splittrade politiska struktur så skapas en betydande institutionell konkurrens, där länder förhindras från att bli alltför socialistiska eftersom då kommer de produktiva krafterna att flytta. Detta ser vi tydligast i fråga om bolagsskatten som pressas ner genom konkurrens mellan länderna.
Stefan Karlssons kritik är mer riktad till en mer eller mindre helt centraliserad EU-nationalstat än ett EU:s förenta stater.
I en federation av stater är tanken att endast de institutioner som blir mer effektiva på en större skala skall finnas på den skalan (subsidiaritetsprincipen). Detta är den andra sidan av den institutionella konkurrensens mynt – att det finns vinster att göra genom att institutioner får en större skala jfr. ett gemensamt EU-försvar.
USA har i jämförelse med ovan olika skattetryck i olika delstater. I övrigt avstår jag från att dra paralleller med praktiken då detta är ett principiellt ställningstagande och både EU och USA är inne och lallar på saker som vore bättre om de kunde lämnas till delstater eller kommuner.
Jag har hört att det finns en lag som gör det brottsligt att kritisera eller försöka påverka ECB:s beslut. Stämmer det? (Om inte Svanberg vet, så skall väl i alla fall Karlsson veta.)
[UPPDATERING: Förlåt, jag läste din fråga fel och lät mina associationer få lite för mycket frihet. Jag vet inte om det finns en sådan lag, men jag vet att det finns en lag i Lettland som kriminaliserar och låser in alla som ”talar illa” om Lettlands ekonomi.]
Sundholm: Det stämmer.
LATVIA has gone to unusual lengths to help to protect itself from instability in the global financial meltdown. Its counterespionage agency arrested a university professor for being too gloomy about the country’s economic prospects.
The Latvian security police, who usually track down spies and terrorist threats, detained Dmitrijs Smirnovs, a 32-year-old economist, for questioning the stability of Latvia’s 26 banks and its currency, the lats. Freed after two days of questioning, he is still under investigation for spreading “untruthful information” and has been ordered not to leave the country.
“All I said was what everyone knows,” he said. He is not alone. A popular musician was also recently hauled in for questioning after cracking a joke about the banks’ stability at one of his concerts.
http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/europe/article5298989.ece
Johan: ”1. Om de numera utdöda människoarterna skulle finnas idag, vilka rättigheter skulle de ha enligt objektivismen? De stod ju definitivt över djuren, men sannolikt under oss (i intelligens och förnuft).
”2. Vilka rättigheter har mentalt handikappade, som inte besitter samma förnuftsnivå som vanliga människor? Jag snackar inte om försörjning, utan om rätt till liv, frihet och egendom (rättigheter som djuren saknar).”
Jag tar detta som en och samma fråga. Och detta är mitt svar. I den mån de har samma väsentligen förnuftsförmåga som vi människor, men den endast skiljer sig i grader, då har de samma rättigheter som alla andra. I den mån de inte har samma förmåga, kan de ändå ha samma rättigheter.
Låt oss säga att en del människor är, av en eller annan anledning, på djurens nivå. Då är det inte längre en fråga om gradskillnader, utan en fråga om totalt annorlunda förmåga. Djur saknar ett förnuft; de kan inte tänka begreppsligt. De tänker endast varseblivningsmässigt. Ponera nu att en människa befinner sig på denna nivå, troligen på grund av att hon blev missbildad eller för att hon råkade ut för en olycka. Vad gäller för henne? Och varför? Svaret är att det är en fråga om fråga om moralprincipernas natur. Man bör inte formulera moralprinciper efter undantag (extremt mentalt handikappade). Man ska definiera och validera dem utifrån det normala – för annars kan de inte tjäna den normala människan under normala omständigheter. Moralen är till för att tjäna människan genom att vägleda henne genom livet – inte genom undantag. Premissen att moral endast går att tillämpa när det är undantagsfall eller gränsfall eller katastrofer eller det onormala bygger på premissen att moralen har egentligen inget med våra liv att göra. Men det är inte sant och det är allra minst sant när det kommer till principen om rättigheter. Vi behöver ju rättigheter för att överleva. Vi får inte glömma bort hela poängen med rättigheter.
”3. Hur ska rymdkolonisation gå till utan statlig inblandning? Jordens befolkning växer så det knakar, och vi kommer att behöva kolonier i rymden, t ex på Mars (att terraforma Mars är tekniskt möjligt redan idag, men väldigt dyrt, och det tar ett par hundra år). NASA är, om jag inte missminner mig, väldigt beroende av statlig finansiering.”
För det första ifrågasätter jag premissen bakom din fråga, nämligen att vi ”behöver” rymdkolonier på grund av den växande befolkningen här på jorden. Premissen är att jorden inte ”räcker till”. Detta är inte sant. Jorden har enorma potential och vi har bara precis börjat skrapa på ytan. Vi har inte för många människor här på jorden. Vi har för lite frihet. Människans förnuft är källan till allt välstånd och alla resurser. Men förnuftet behöver frihet. Lämnar vi människor fria att tänka och producera, då kommer de att producera mer av allt vi behöver, och uppfinna och upptäcka saker som vi idag inte ens kan föreställa oss. Och ju fler människor det finns, ju fler produktiva, ambitiösa och kreativa genier finns det också. Läs gärna min essä ”Oändliga resurser”.
För att kolonisera rymden krävs det i princip bara två saker, enligt mig, nämligen att det finns verkliga ekonomiska incitament för att börja exploatera andra planeter. Men det incitamentet lär aldrig uppstå på flera hundra år, just eftersom vi bara har börjat här på jorden. Men den dagen det finns, då behöver vi regeringar här på jorden som erkänner och respekterar individens rättigheter. I synnerhet rätten till egendom. För om affärsmän ska vara villiga att spendera stora pengar på att skicka iväg människor för att kolonisera andra planeter, då måste de vara säkra på att deras investeringar och egendom erkänns och skyddas. Om och när dessa två villkor uppstår, då kommer det inte finnas några större problem med att samla ihop det kapital som krävs för att börja kolonisera rymden. Affärsmän spenderar redan idag mycket mer pengar på andra saker än vad rymdkoloniseringen lär kosta, här nere på jorden, eftersom avkastningen för att göra det är mycket större än allt annat som rymdkolonisering kan ge.
”4. En mer udda fråga: Vad är objektivismens hållning till Alexander den stores erövring och krossande av det persiska riket? Legitimt anfall för att skydda grekiska städer från det hotande persiska riket (fast han erövrade ju själv nästan allihop istället) eller ett omoraliskt angreppskrig? Eller något annat?”
Jag är inte så bra på historia och vet lite eller inget om det du pratar om och har således ingen uppfattning om saken. Men rent principiellt kan jag svara så här, sedan får du se om det är tillämpningsbart själv: Man har rätt att försvara sig själv. Man har rätt att ”ta över” de länder som man försvarar sig mot. Man har dock inte rätt att inrätta en regim som var värre än den som man tog bort. Dock måste man som vanligt aldrig glömma kontexten: onda regimer har inga rättigehter alls. De har ingen rätt att existera och ingen rätt att försvara sig. Nu måste du fråga dig själv: Var det Alexander den store faktiskt gjorde självförsvar eller var det någonting annat? Var det persiska riket ett hot i verkligheten? Vidare: Var Alexander den store ond? Var de grekiska städerna värda att skydda? Eller inte? (Observera: Nazityskland var ju ont och därför inte värt att skydda. Men USA är väsentligen gott och är därför värt att skydda. Och Nazityskland hade ingen rätt att existera, det har däremot USA.) Jag känner inte till alla fakta och tänker inte försöka spekulera.
”5. Detta skulle nog passa bäst som inlägg: Hur kommer man fram till den objektivistiska slutsatsen? Objektivister säger ju att deras filosofi bygger på rationella grunder som objektivt kan bevisas. Vilka är dessa?”
Denna fråga är alldeles för vag. Om du menar objektivismen i sin helhet, då är det mer än ett litet blogginlägg som måste skrivas. Man kan bokstavligen skriva flera volymer på flera tusentals sidor. Eftersom samtliga objektivistiska principer är direkt och indirekt härledda genom observationer. Dvs genom induktion. Men för att inducera korrekt, räcker det inte med att bara göra fyra fem observationer. Det handlar om att skapa sig ett _flöde av konkreter_. Var man än tittar ska man kunna se exempel på rättvisa och varför rättvisa är önskvärt. Var man än tittar ska man kunna se exempel på kausalitet. Var man än tittar ska man kunna se exempel på förnuftet som människans överlevnadsmedel. Etc. Ayn Rand och många andra objektivistiska filosofer och intellektuella har skrivit många böcker och hållit många föreläsningar som ger många exempel och som hjälper dig att inducera alla slutsatser på egen hand. (Leonard Peikoff själv har en hel kurs på ämnet som heter Objectivism Through Induction. Jag lyssnar igenom den just nu och den är än så länge väldigt bra.) Mitt tips är att om du är ny till objektivismen, då börjar du helt enkelt med att läsa Ayn Rands böcker. Börja med The Fountainhead och Atlas Shrugged. Ofta ger hon många exempel och observationer för dig, men även när hon inte gör det, kan du ju själv börja med att komma på exempel på det hon menar.
”Vad är objektivismens hållning till Alexander den stores erövring och krossande av det persiska riket?”
Vad jag undrar över här är varför det skulle finnas någon ”objektivistisk hållning” till vartenda krig eller varenda konflikt som utspelats under världshistoriens lopp? Hur skulle man kunna ta ställning till alla dessa konflikter utan ingående detaljkännedom om alla omständigheter? Och hur ska man hinna skaffa sig all denna kunskap, när livet faktiskt är av begränsad varaktighet?
Den enda ”objektivistiska hållning” jag känner till är att krig beror på etatism och kollektivism – och att, om vi vill slippa krig, så bör vi arbeta för införande av laissez-faire-kapitalism världen över.
Christian: frågan som ställdes från ”Johan” var om en EU-stats lämplighet och det var det icke önskvärda och orealistiska i denna tanke som jag beskrev. Den diskussion om subsidiaritetsprincipen som du för gäller snarare status quo, inte det ”slutmål” om en framtida EU-stat som Johan frågade om.
För övrigt finns det ingen lag som förbjuder kritik av ECB:s beslut. Det Carl nämner är en lag i Lettland (som inte ingår i ECB/EMU) som förbjuder folk från att uttala tvivel om hållbarheten i den lettiska valutans fasta växelkurs mot euron.
Jag har en fråga om hur man bör bedömma personers moraliska karaktär.
Låt säga att jag frågar dig om handling x är moraliskt riktig och du tycker att den *inte* är det.
Om jag inte förstår eller inte håller med om ditt argument så uppstår en situation där jag har att välja på
1. Att gå efter mitt eget tänkande och göra vad det nu är ändå, vilket du skulle tycka var omoraliskt. Eller
2. Ta ditt ord för det på blind tro. Då undviker jag handlingen i fråga men du skulle istället kunna fördömma mig för att jag inte tänkt självständigt i frågan.
Jag förstår att alternativ 1 är korrekt men hur skulle du bedömma t.ex mig i en sån situation? Vi antar att agerandet inte är av en typ som implicerar evasion.
a. Fördömma agerandet du inte gillar men inte min moraliska karaktär.
b. Fördömma agerandet OCH min moraliska karaktär.
c. Något annat.
Mvh FH
Hej FH,
Om inga evasioner förekommer, utan du förstår helt enkelt inte varför något är fallet, då skulle jag aldrig fördöma dig eller någon annan. Då skulle jag betrakta dig som misstagen, men det är också allt. Jag skulle fortsätta försöka få dig att granska dina premisser och jag skulle vara säker på att du skulle komma till insikt, till slut, om du bara fortsatte tänka på saken. Även om det visar sig att vi är oeniga om vad som är fallet, skulle jag inte heller fördöma dig, om jag inte kan bevisa (för mig själv i alla fall) att din oenighet följer av evasioner hos dig. Jag förutsätter dock här att vi talar om en fråga där vi delar samma grundläggande principer men endast bråkar om hur man ska bäst tillämpa principerna. Sådana här misstag är ganska vanliga och inte bara mellan människor med samma filosofi, utan mellan människor med samma principer överhuvudtaget. Två ekonomer, eller arkitekter, eller ingenjörer, eller läkare kan vara oeniga om exakt hur man ska förstå eller tillämpa en viss princip i en viss situation. Jag skulle i vilket fall som helst aldrig begära av folk att de lyder mig blint eller tar mig på orden i sådana här situationer. Jag skulle be dem att granska sina premisser.
Men allt detta är väldigt abstrakt. Jag skulle behöva exempel att förhålla mig till, för att säga vad jag anser gäller i fallen. Så låt mig ge dig tre exempel:
Låt oss anta att du på grund av ärliga tankefel kommer fram till att du ska skjuta mig i huvudet. Min fråga här är: Under premissen att jag är helt oskyldig och god, och du vet detta, vilka ”ärliga” tankefel kan då någonsin få dig att dra denna slutsats? Jag kan inte komma på en enda sådan situation. Kan du? Så alla exempel av denna typ tar vi bort direkt. Jag avfärdar dem som rena fantasier. Det har inget med verkligheten att göra. Det är ett exempel som bara filosofiprofessorer kan hitta på för att försöka ”bevisa” någon mycket tvivelaktig ”poäng”. Jag vidhåller att det utan undantag är tecken på evasioner när folk får för sig sådana här saker. (Eller också rent galenskap. Men galna människor bör man inte argumentera med. Man bör akta sig för dem och sedan hoppas på att de hamnar någonstans där de kan få hjälp.)
Låt oss anta att du på grund av ärliga tankefel kommer fram till att det finns en Gud och sedan börjar du gå i kyrkan på grund av detta. Vad för sorts ärliga tankefel skulle detta kunna vara? Tja, under premissen att du nu är totalt obekant med objektivismens filosofi och alla de filosofiska argument den ger dig mot en sådan Gudstro, skulle ett tänkbart fall vara en person som helt enkelt har lyssnat på en massa Gudsbevis, tänkt på dem, och misslyckats med att se igenom dem. Jag skulle aldrig fördöma en sådan person och jag skulle aldrig kräva av honom att han slutar tänka själv. (Möjligen skulle jag, beroende på hans ålder, ifrågasätta hans intelligens. Men låg intelligens är ju ingen moralisk last.)
Låt oss nu anta att jag istället försöker hjälpa den här personen att se igenom de Gudsbevis som övertygade honom om Guds existens. Men istället för att lyssna på vad jag säger, börjar han skrika och gapa. Han avbryter mig stup i kvarten. Det är som om han inte vill höra vad jag har att säga. Inte en bra början. Till slut får jag avsluta min mening och då gör jag det klart för honom varför hans Gudsbevis inte duger. De är ologiska. Om han är förnuftig, då borde han snarast överge sin Gudstro. Men istället för att höra: ”Oj. Jag tänkte inte på det. Du har rätt. Det enda förnuftiga vore faktiskt att överge min Gudstro. Tack för upplysningen!”, får du höra: ”Förnuftet? Varför ska jag följa förnuftet? Jag ger inte mycket för förnuftet. Förnuftet är begränsat. Vad har vi för anledning att tro att det vi erfar med hjälp av förnuftet är allt som finns? Förnuftet duger på sin höjd när det kommer till vetenskap, men inte när det kommer till de viktiga metafysiska frågorna här i livet. Gud är en sådan viktig fråga. Gud är således inte en fråga för förnuftet, utan en fråga för tron. Jag kan inte bevisa Guds existens med hjälp av förnuftet. Men jag tänker inte ens försöka. Jag behöver inte. Ty jag känner att det finns en Gud!” När han har sagt detta vet du att det är inget ”ärligt” misstag längre. Varför? Därför att han har nu nu explicit avfärdat förnuftet och satt sina känslor före förnuftet och verkligheten. Det visade sig att alla hans Gudsbevis bara var rationaliseringar. Om en sådan person, på dessa grunder, väljer att gå i kyrkan, då skulle jag inte se det som ett ärligt tankefel längre. Jag skulle se det som tecken på evasioner och jag skulle definitivt fördöma en sådan person som en irrationalist. Om jag inte slutar umgås med honom helt och hållet, då kommer jag i alla fall att minimera mitt umgänge med honom och endast försöka ha med honom att göra i situationer där hans religiösa tro inte kommer i vägen.
Om inga av dessa exempel hjälper dig att göra situationen klar, ber jag dig att producera ett eget exempel som svarar mot det du hade i åtanke. Sedan får vi se vad jag säger.
Mvh,
Carl Svanberg
Jag tackar för ett mycket bra svar, det var ungefär så jag tänkte att det hanteras.
Jag har en till fråga:
Jag får intrycket av att världen är i en *riktig* filosofisk knipa just nu. Varje dag hör man om någon ny ekonomisk häxdryck Obama eller Ben Bernanke kokat ihop för en triljard dollar, det viskas om en ”världsvaluta” och behovet av en ”ny” kapitalism där staten har en större roll.
På samma gång verkar västvärlden kuva ihop sig mer och mer inför det islamska hotet. Senast i raden var Israels fiasko i Gaza och Hollands åtal av Geert Wilders.
Jag brukar normalt inte vara den som hettsar upp mig över diverse katastrofscenarion närhelst det är någon anomali i marknaden men idag får jag bilden av att världen är extremt instabil.
Delar du den synen eller finns det positiva trender som jag missat?
Hej FH,
Jag vill nog påstå att världen länge har varit i en riktig filosofisk knipa. Det enda som kan få problemen att verka större eller mindre med tiden, är dels historiska tillfälligheter och dels att det finns olika irrationella idéer vars inflytande går upp och ned. De saker som du räknar upp ser jag inte som en ny kris, utan snarare bara som en fortsättning av en trend som har pågått ganska länge. Men du kanske menar att det nu har gått så långt att tillståndet är akut? Kanske.
Men jag tror att detta intryck delvis beror på det ryckiga, panikslagna, nervösa och kortsiktiga beteende, som politikerna uppvisar. De vet inte varför deras ”lösningar” aldrig fungerar och de vet inte vad de ska göra. Så de försöker igen, och igen, och igen. Men ju mer de försöker, desto mindre fungerar det och detta bara förstärker paniken hos dem. Vad vi ser hos många av dem är pragmatiker som upptäcker att verkligheten inte går att förhandla med. Men eftersom de inte ifrågasätter, eller ens är medvetna om deras egen pragmatism, bara fortsätter de som vanligt. Kort sagt, jag ser mycket av den panik som många av ledarna uppvisar som ett tecken på hur deras irrationella idéer gör dem maktlösa och panikslagna. De har skäl för sin panik. Det har inte vi. Ännu.
Det positiva trender. De positiva trenderna kommer såvitt jag vet från Ayn Rand-institutet som de senaste åren har gjort ett fantastiskt bra jobb.
De ser till att fler människor än någonsin tidigare läser Ayn Rands böcker. Varje år läser numera en miljon ungdomar Ayn Rands böcker i grund- och gymnasieskolan. Fler professorer än någonsin föreläser om Ayn Rands filosofi i USA. Och de blir bara fler och fler. Ayn Rand-institutet utbildar genom sitt Objectivist Academy Center årligen många nya intellektuella som sedan fortsätter som fysiker, författare, regissörer, ekonomer, historiker och filosofer. De kommer att vara redo att implementera Ayn Rands idéer inom deras område. Förra året öppnades dörrarna till The Ayn Rand Center for Individual Rights i Washington, DC. Därmed kommer man att komma närmare all den media som finns där. Yaron Brook och många andra aktivister vid Ayn Rand-centrumet eller -institutet är med på tv, radio och tidningar nästan varje dag. När de inte är på tv, radio eller i pressen, föreläser de landet runt på skolor och seminarier av olika slag. Jag tror inte att Ayn Rands idéer har varit mer närvarande än vad de är nu. Och detta är troligtvis, och förhoppningsvis, bara början.
Detta är någonting vi alla kan och bör glädjas åt, eftersom det enda som kan rädda USA och världen, på lång sikt, är om Ayn Rands idéer. Man behöver inte ha med Ayn Rand-institutet eller centrumet att för att vara med i denna förändring. Alla kan göra någonting. Prata med släkt och vänner, skriv insändare, håll anföranden, skriv korta kommentarer på bloggar och forum, hänvisa folk till artiklar från AynRand.org eller till AynRandLexicon.com. Rekommendera människor att läsa Ayn Rands böcker. Ge bort dem i present. Men se till att göra detta när det lämpar sig. Tvinga inte på folk diskussioner. Låt det komma naturligt. Och satsa på rationella människor. Inte folk som bara vill gräla.
För andra inspirerande föredömen se t ex på vad Paul och Diana Hsieh åstadkommer mer eller mindre ensamma genom deras FIRM. Eller lyssna, om du inte redan har gjort det, på Debi Ghates föreläsning om Frederick Douglass kamp mot slaveriet i 1800-talets USA. Jag fann hans kamp mot slaveriet och för friheten, otroligt inspirerande.
Få aldrig för dig att du ”måste” göra vad du kan för att sprida objektivismen. Det finns ingen sådan plikt. Satsa på att vara självisk. Vad betyder detta? Jo, om det bästa du vet är att spendera tid åt modellbygge, eller se på fotboll, eller hundlivet i Strängnäs, eller ditt jobb, eller din käresta, eller vad det nu må vara. Ja, då är det inget snack om saken. Du vet vad du ska göra – och det är inte att skriva insändare. Genom att satsa på din egen lycka, kommer du att göra mer för att sprida objektivismen, än om du skriver 1000 insändare om året, men i övrigt mår pyton. Nej, det finns ingen motsättning mellan att skriva insändare och att vara lycklig. Allt jag säger är att att vara en intellektuell aktivist inte är något för alla. Faktum är att genom att vara en lycklig egoist, som gör det klart för alla som undrar att objektivismen hjälpte dem på traven, kommer du troligtvis att få fler att läsa Ayn Rands böcker, än timmar av argumenterade med människor. För som Alex Epstein påpekade kan du skrika dig blå om objektivismens förträfflighet. Men folk kommer att ha svårt att tro på det, om du själv är en miserabel förlorare till objektivist.
Mvh,
Carl Svanberg
Jag har en fråga kring samhällsdebatten om kameraövervakning. Jag undrar vad den objektivistiska synen på kameraövervakning i samhället är. Ska kameraövervakning tillåtas fullt ut trots att det riskerar att vara integritetskränkande eller ska det förbjudas? Nästa fråga som har lite med den första att göra är om all mark i ett helt fritt kapitalistiskt samhälle kommer att vara privat egendom eller om det fortfarande kommer att finnas allmänna platser. Jag skulle vara väldigt tacksam för svar.
J.Z.: ”Jag har en fråga kring samhällsdebatten om kameraövervakning. Jag undrar vad den objektivistiska synen på kameraövervakning i samhället är. Ska kameraövervakning tillåtas fullt ut trots att det riskerar att vara integritetskränkande eller ska det förbjudas?”
Tillåtas? Vem är det som har rätt att bestämma om man ska ha någon kameraövervakning eller inte? Det är ägarna. Inte staten. Statens roll i ett fritt samhälle är att skydda individens rättigheter. Inte hennes personliga integritet från övervakningskameror i privatägda butiker eller lokaler.
Jag kan dock tänka mig en lag som säger att man måste göras medveten om att man är övervakad. Butiksägaren måste alltså på något sätt indikera att du är kameraövervakad. Varför kan jag tänka mig en sådan lag? Helt enkelt för att man ska kunna ta ställning till huruvida man vill bli filmad eller inte.
”Nästa fråga som har lite med den första att göra är om all mark i ett helt fritt kapitalistiskt samhälle kommer att vara privat egendom eller om det fortfarande kommer att finnas allmänna platser”.
Vad skulle en ”allmän plats” vara? Om du bara menar en plats som ägs av alla är svaret nej, eftersom all egendom – inklusive all mark – kommer att ägas antingen av privatpersoner eller av ingen alls. (Vem som helst kan vistas på oägd mark, som om de vore allas egendom, just precis eftersom ingen äger den. Men strikt talat är det ingens egendom och det är just därför ingen kan stoppa någon annan från att vistas där som om det vore en så kallad ”allmän plats”.)
Kommer det att finnas privatägda platser som alla, i praktiken, kommer att ha tillgång till? Jag tänker på sådana saker som en krog eller parkeringsplatser. En del som talar om ”allmänna platser” använder ordet i denna lösare och vidare mening. (De gör detta, tyvärr, för att motivera sådana saker som rökförbud på privatägda krogar, eftersom det är en plats som ”alla” ska ha ”rätt” att vistas på, utan att behöva utsättas för andras cigarettrök.) Om detta är vad du menar med en ”allmän plats”, då kommer de att fortsätta existera precis som idag.
Om du har fler frågor eller vill ha ett klargörande på någon punkt, är du mer än välkommen att ställa dem.
Hej Carl! Tack för att du tog dig tiden att svara. Jag har lite funderingar kvar kring min fråga om kameraövervakning.
Låt oss säga att kameraövervakningen har möjlighet att identifiera personer och lagra information om dessa i databaser. Många är ju ganska känsliga inför detta och anser det vara integritetskränkande. Så jag undrar om det enligt objektivismen finns en mänsklig rättighet till integritet (detta är ju ganska svårt då det är en subjektiv uppfattning oftast om vad integritet/rätten till privatliv är)?
Sen undrar jag om ”obejktivister” anser att det är en svaghet att inte våga stå för sina handlingar eller inte vilja avslöja saker om sig själv, alltså vara rädd för att bli övervakad etc.? vidare anser du att argumentet: ”Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja” håller?
Sist undrar jag kring den mark som inte kommer ägas av någon, vem är det som bestämmer vilken mark som inte ska ägas av någon?
Det är många frågor här och jag hoppas att det inte är till något besvär. Tack igen.
J.Z.: ”Låt oss säga att kameraövervakningen har möjlighet att identifiera personer och lagra information om dessa i databaser. Många är ju ganska känsliga inför detta och anser det vara integritetskränkande. Så jag undrar om det enligt objektivismen finns en mänsklig rättighet till integritet (detta är ju ganska svårt då det är en subjektiv uppfattning oftast om vad integritet/rätten till privatliv är)?”
Jag säger att det är samma princip som tidigare. Det enda jag kräver är att du underrättas av den som filmar dig att de kan plocka upp uppgifter om dig baserat på vad de filmar, så att du kan ta ställning till det eller ej. Fast egentligen är distinktionen överflödig. Varje gång du filmas får man ju en massa information som kan bindas till dig personligen; man kan avläsa kön, längd, ibland ålder, klädstil (vilket också säger något om dig personligen), och beroende på omständigheterna även dina politiska, filosofiska religiösa åskådningar.
Det är inte bara svårt att veta vad som är en ”rätt till ett privatliv”. Det är överhuvudtaget svårt att veta vad ett privatliv är. Vad jag vill hålla för mig själv behöver inte du vara så mån om och vice versa. Och vad man normalt sett ser som sitt privatliv i en tidsperiod behöver inte ses som en del av privatlivet i en annan tidsperiod. Det finns även skillnader mellan kulturer. Det är alltså svårt att definiera objektivt. (Vidare har jag noterat hur många som pratar om en ”rätt till ett privatliv” ofta har kriminella avsikter. Jag tror inte att det är en slump. Det vore förödande att låta kriminella få sin kriminalitet skyddad av en särskild ”rätt till privatliv”.) Därför säger jag att det finns ingen särskild ”rätt till ett privatliv”. Det finns en rätt till ett privatliv endast genom rätten till egendom. Om du vill hålla vissa uppgifter för dig själv, är det ditt ansvar att hålla dem för dig själv så bra du kan.
(Muslimska kvinnor som gömmer sig från allt och alla under en dräkt, visar hur långt man kan behöva gå för att verkligen vara anonym inför andra människor. Jag tycker att deras idé är irrationell, omoralisk och bisarr, men de förstår i alla fall att det framföra allt är upp till dem att skydda ”privatlivet” från andra.)
I din relation med andra människor kan staten bara hjälpa dig att skydda ditt privatliv i den mån du har förbjudit andra från att sprida vissa uppgifter genom kontrakt. Eftersom statens uppgift är att skydda rätten till egendom skyddar staten även dina privata uppgifter i den mån den skyddar dina kontrakt.
”Sen undrar jag om ‘objektivister’ anser att det är en svaghet att inte våga stå för sina handlingar eller inte vilja avslöja saker om sig själv, alltså vara rädd för att bli övervakad etc.?”
Jag tänker inte tala för alla objektivister, utan bara för mig själv. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är en svaghet. Det beror på sammanhanget. För det allra mesta tycker jag att det inte finns någon anledning att gömma sig för andra. Att inte säga vad man tycker. Att skämmas för vem man är. Att inte våga stå för vad man tycker.
För det mesta tar jag det som ett tecken på att man är feg och således också en moralisk svaghet. Att vara feg är ju inget bra. Inte bara det. Man kan även se det som att man sviker sina egna värderingar och övertygelser genom att aldrig stå upp för dem. I synnerhet när andra attackerar dem. När din tystnad inför andra kan uppfattas som att du håller med, då bör du säga ifrån.
Men det finns samtidigt situationer då jag kan förstå det och då det inte är uttryck för någon feghet. Ett klassiskt exempel är om du inte vill få sämre betyg av din lärare eftersom du har vissa impopulära åsikter. Man ska inte göra sig själv till en martyr. Man ska inte offra sina betyg och sin framtid. Samma princip gäller i en diktatur där du kan råka riktigt illa ut om du säger vad du egentligen tycker och står för dina åsikter. Samma princip gäller även i många andra liknande situationer.
”vidare anser du att argumentet: ‘Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja’ håller?”
De som kommer med detta argument gör det ofta utifrån premissen att staten ska ha makten att övervaka oss stup i kvarten – även när det inte ens förekommer någon misstanke om brott. Och följaktligen är det vår uppgift att bevisa vår oskuld inför staten. Utifrån den premissen anser jag att argumentet är falskt, fel och farligt. Jag anser inte att staten ska ha makten att övervaka oss under den premissen. Tvärtom jag anser att vi alla ska betraktas och behandlas som oskyldiga till motsatsen är bevisad. Eventuellt kan man argumentera för att man handlar annorlunda vid krig. Under fredstid har jag inget emot att staten övervakar människor, men bara om det är reglerat av objektiva lagar och endast om det förekommer objektiva bevis för misstanke om brott.
”Sist undrar jag kring den mark som inte kommer ägas av någon, vem är det som bestämmer vilken mark som inte ska ägas av någon?”
Ingen bestämmer det. Däremot erkänner staten bara mark som faktiskt ägs och det som avgör vem som äger marken eller ej är den som kan bevisa att han har förädlat marken eller bedriver produktion på marken eller köpt den av någon annan som ursprungligen förvärvade den genom sitt arbete. På sin höjd är det staten som officiellt erkänner en mark som oägd, men då är det inte staten som har bestämt något. Den har bara gjort explicit något som redan var känt implicit.
Hej,
Dum fråga kanske. Jag tänker så klart att svaret borde vara rätt och slätt nej men here goes:
I dag kan man ju höra uttryck som:
”Det är juridiskt rätt men moraliskt fel”, eller tvärtom.
Med objektiva lagar, kan du tänka på någon (tveksamma) situation där uttryck som detta skulle kunna stämma?
Hej Tomas,
Jag tycker inte att det var en dum fråga. Och även om det hade varit en dum fråga hade det inte gjort någonting. Jag har inget emot dumma ÄRLIGA frågor. Det är så vi lär oss, inte sant?
Jag har faktiskt svårt att komma på en sådan situation. Det närmsta jag kommer på är en situation som denna: Allt har gått rätt till enligt objektiv lag, och alla inblandade från polis, till rättstekniker, till åklagare, till domare har varit objektiva hela vägen. Ändå slutade det med att en som faktiskt är oskyldig blir dömd för ett brott. Misstag av detta slag kan ju fortfarande ske, även om alla gör sitt allra yttersta för att vara objektiva. Det räcker med ett ärligt vittne som inte desto mindre misstog sig eller ett alibi som inte gick att styrka framgångsrikt eller ett DNA-test som gav ofullständiga svar. Etc.
Strikt talat har ingen av dem gjort något omoraliskt. Så strikt talat är resultatet inte omoraliskt, även om den som blev oskyldigt utsatt kan uppleva det som en enorm orättvisa. Och alla andra som vet att han är oskyldig kommer också att uppleva det som en enorm orättvisa. Om detta låter lite svårt att förstå så måste du inse att kunskap är kontextuellt och det finns situationer där man inte kan objektivt bevisa alla fakta som du känner till, t ex att du är oskyldig till ett mord, så att andra också ser det som du vet. Om däremot alla objektiva bevis, som är tillgängliga för alla andra att döma, talar för att du är skyldig, då har de rätt att dra den slutsatsen.
Du har kanske inte varit med om en sådan situation ännu, men det har jag. I mitt fall handlade det om att jag inte utan vidare kan bevisa att jag har varit offer för ett brott och om folk vill moraliskt döma förövaren, som de inte ens känner, måste de ta mig på orden. (En förutsättning här är att du har en anledning att tro på vad jag brukar säga. Om du tror att jag har för vana att hitta på, ljuga, förvränga, utelämna sanningen, resonera irrationellt i största allmänhet, då har jag förstås ingen större trovärdighet hos dig och du har ingen större anledning att ta mig på orden. Sedan spelar det mindre roll om jag faktiskt är ett offer.) Om du har varit med om en sådan här sak, då vet du redan vad jag pratar om och då kan du kanske ännu tydligare se hur det är möjligt för alla andra som dömer fel att inte desto mindre vara objektiva och ärliga.
Jag hoppas att detta besvarar din fråga. Om inte, då vill jag att du kommer på en situation som du tror lever upp till uttrycket, då tar jag mer än gärna emot det för att kunna analysera det.
Mvh,
Carl Svanberg
Hej.
Jag har (som du kanske förstår) en fråga.
Jo det är så här att jag läser ekonomi på universitetet. I en bok så beskrevs de politiska striderna kring hur bomullsodlare i Texas – med hjälp av lobbyorganisationer – mer eller mindre har ett järngrepp kring politikerna i Washington för att få ”subsidies” – ungefär som lobbyorganisationer nere på kontinenten håller eurokraterna som gisslan vid varje val för att bönder ska få bidrag. Så från perspektivet hos en bomullsbonde i södra USA, är inte det i hans egenintresse att se till att politikerna hinkar subventioner till hans bransch och skyddar den från utländsk konkurrens?
Hej Johan,
Låt oss börja med att identifiera frågan i principiella termer: Är fri konkurrens i ditt rationella egenintresse? Ja. Det ligger inte bara i ditt intresse att få lämnas fri att konkurrera. Observera att vilket jobb du än får så fick du det eftersom du konkurrerade ut någon annan. Så har man överhuvudtaget lyckats etablera sig på marknaden, då har man gjort det genom sin förmåga att konkurrera ut andra. Så med vilken rätt eller logik kan man då säga att man hotas av ”fri konkurrens”? Det är tvärtom fri konkurrens som gör det möjligt för dig att främja ditt liv, att sträva efter lycka. Alla de som stängs ute från arbetsmarknaden eftersom minimumlöner gör det omöjligt för dem att konkurrera med låga löner, inser bättre än många hur fri konkurrens ligger i deras rationella egenintresse.
I det långa perspektivet är det faktiskt så att du gynnas av att bli utkonkurrerad av andra som gör ditt arbete bättre och/eller billigare. Allt som krävs för att du ska vinna på detta är att du skaffar dig nästan vilket annat jobb som helst.
Låt mig ge ett exempel: Säg att jag är en byggare och så kommer det polacker som erbjuder sig att göra mitt jobb mycket billigare. Jag vägrar sänka mina löneanspråk och blir arbetslös. Men så fort jag har skaffat mig ett annat jobb, nästan vilket som helst, kan jag, precis som alla andra, numera köpa billigare lägenheter än vad jag tidigare kunde, eftersom hus har blivit billigare att bygga.
Låt mig ge ett annat exempel: Om jag är en medioker bilproducent, då gagnas jag av att bli utkonkurrerad av andra som gör betydligt bättre bilar än mig. För vad händer om de skulle konkurrera ut mig? Då kommer jag att bli av med mitt jobb. Men så fort jag får ett annat, kanske på din konkurrents bilfabrik, kan jag köpa bättre och billigare bilar. Om jag lyckades stoppa de bättre bilproducenterna, med hjälp av statens våld, då hade jag visserligen behållit min fabrik, men jag hade inte längre kunnat köpa några bra bilar. Bara mina egna mediokra bilar.
Idén att konkurrensen från människors som faktiskt är bättre än mig själv utgör ett hot för mitt rationella, långsiktiga egenintresse är fantastisk. I essentiella termer betyder idén att konkurrens inte ligger i ditt intresse följande: andra människors FÖRMÅGA, INTELLIGENS och KOMPETENS är ett ”hot” mot dina intressen. När man inser att detta är vad det betyder, då inser man hur UPPENBART falskt det är. Jag är helt värdelös på att producera datorer. Så om jag då ska börja betrakta de som faktiskt kan producera datorer som ett hot mot min dröm att bli en framgångsrik datorproducent, då är implikationen att det skulle ligga i mitt intresse att med våld stänga ute alla de som faktiskt kan producera bra och billiga datorer för mig och all andra.
Bara den mest konkretbundna, snävaste, kortsiktigaste uppfattningen om vad som ligger i ditt rationella egenintresse kan tillåta en sådan slutsats. Men det är uppenbart en irrationell standard.
Om du har läst Ayn Rands bok Atlas Shrugged då kan tänka på ”the pyramid of ability”:
Men frågan kan identifieras i ännu vidare samhällsfilosofiska termer: Är blandekonomi i ditt egenintresse? Nej. Varför inte? Därför att om du accepterar principen att staten ska ägna sig åt att ge grupper olika ekonomiska privilegier på andras bekostnad då sanktionerar och uppmuntrar du också att andra gör det på din bekostnad. Du har då, moraliskt och logiskt sett, inget att sätta emot. Och du vinner inget på det. Du bara förlorar. Detta är ganska uppenbart. Bara observera världen vi lever i. Bilindustrin stoppar dig från att köpa billigare bilar utomlands, fackföreningarna stoppar dig från att göra dig av med lata arbetare, feministerna får igenom ett förslag som går ut på att du ska finansiera kvinnors aborter. Så antingen säger du nej till idén om blandekonomi av princip, och slipper därmed alla ekonomiska bördor som systemet lägger på dig och mig, eller också accepterar du idén om blandekonomi av princip, med alla dessa ekonomiska bördor.
Mvh,
Carl Svanberg
Mycket bra svar Carl!
Tack. :)
Tack för svaret. Mycket intressant :)
Kom att tänka på en annan grej: Är lyckan det högsta goda?
Richard Carrier skriver i artikeln ”What an Atheist Ought to Stand For” ( http://www.infidels.org/library/modern/richard_carrier/ought.html ) att lyckan är det högsta goda: ”It has been well argued since Aristotle that happiness is the ultimate aim of living, for it is the only thing we seek for itself. Everything else we pursue for some other reason, but we seek happiness for no other reason than to be happy. And though the preacher loves to attack the hedonism which he thinks this entails, in actual fact his own religion is based on the very same principle. For all the goals of religion are sought for some other reason, except the ultimate goal of eternal happiness. For when a preacher says ”worship god” and the congregation asks why, and continues to ask the why of every answer he gives, he can only end the interrogation by answering with the same ultimate answer: ”because it will make you happy.”
Thus, happiness is the ultimate value that all atheists stand for. They may vary in endless ways as to how happiness is to be pursued, but all will agree to the ultimate value of the end product.”
Nu är Carrier inte objektivist, men å andra sidan tycker jag mig se att objektivister ofta skriver om att man ska sträva efter sin egen lycka. Så vad tycker du om det han skriver ovan?
Om det vore så att t ex kollektivism vore bättre för lyckan än individualism, skulle kollektivism då vara att föredra?
En fråga som är kopplad till detta ämne är om friheten har ett värde i sig, eller om frihet är bra därför att det gynnar vår lycka.
Hej Johan,
Baserat på vad Richard Carrier säger i citatet, så har han fel. Ja, det är sant att lyckan är, i psykologiska termer, det högsta goda eller det yttersta värdet. I existentiella termer så är livet det högsta goda. Missförstå mig inte. Det råder ingen kropp-själ dikotomi här; lycka är det psykologiska gensvaret av att man lever ett gott liv. Men Carrier säger dock att människor är psykologiska hedonister och att vi därför bör sträva efter lycka. Psykologisk hedonism är idén att vi är programmerade efter att alltid söka efter njutning. Hela resonemanget är dock falskt. Ja, det är meningslöst att rekommendera människor något annat än njutning eller lycka, om vi nu ändå är programmerade att söka efter njutning eller lycka. Men psykologisk hedonism är uppenbarligen en falsk idé; den stämmer inte överens med verkligheten.
Vi kan ju varje dag läsa i tidningarna att massor av människor inte alls söker njutning eller lycka. Tvärtom finns det många som hatar njutning, lycka, lyckliga människor; som offrar sin egen lycka och som kräver att andra ska offra sin egen. Ta religiösa fundamentalister som vill skapa en religiös teokrati som förbjuder lyckan eller miljörörelsen som vill lägga ned industrisamhället och därmed döma oss alla till död och lidande, socialister som vill förslava oss alla. Det finns till och med filosofer som öppet säger att lycka är helt oförenligt med moralen och som säger att essensen av det moraliska livet är att plåga sig själv för moralens skull. (Immanuel Kant.) De flesta av oss har tyvärr sett eller läst om människor som överger sina egna drömmar bara för att tillfredsställa andra (sina föräldrar, släktingar, vänner). De ger så långt också upp sin lycka. De dömer sig själva till ett mindre lyckligt liv. Vi kan också observera alla som har dåligt samvete för att de ibland är lite lyckliga och som sedan söker kompensera för det genom att ägna sig åt altruistisk välgörenhet. Detta gör de inte för att bli lyckliga, utan för att slippa dåligt samvete – och det är verkligen inte samma sak; att njuta av sex är inte detsamma som att slippa lida av cancer. Om du bara tittar dig omkring kan du säkert finna hur många egna exempel som helst på människor som inte söker lyckan eller som inte ser på lyckan som det högsta goda.
”Om det vore så att t ex kollektivism vore bättre för lyckan än individualism, skulle kollektivism då vara att föredra?”
Ja, fast denna fråga är helt skild från verkligheten. För det finns absolut ingenting som tyder på att kollektivism leder till lycka. Det är ett helt godtyckligt antagande.
”En fråga som är kopplad till detta ämne är om friheten har ett värde i sig, eller om frihet är bra därför att det gynnar vår lycka.”
Nej, frihet har inget värde i sig. Frihet har bara ett värde eftersom det gör det möjligt för människor att söka och förverkliga sin egen lycka.
Mvh,
Carl Svanberg
Simpsons från i förrgår :-)
Jag undrar hur en randiansk stat skulle se ut? Skulle det vara en klassisk nattväktarstat, eller skulle staten upprätthålla ”randianska värderingar”? Om dessa inte sammanfaller, hur skiljer sig dessa från vanlig minarki?
Jag vet att libertarianer och objektivister har en annorlunda syn på till exempel utrikespolitiken. Hur kommer det sig att man kommit till olika slutsatser här?
ggg: Objektivismen är ett filosofiskt system, inte en politisk ideologi. Att tala om en ”randiansk stat” blir felaktigt. Däremot förespråkade Rand nattväktarstaten, som en nödvändig upprätthållare av individuella rättigheter.
gggg: ”Jag undrar hur en randiansk stat skulle se ut? Skulle det vara en klassisk nattväktarstat, eller skulle staten upprätthålla “randianska värderingar”? Om dessa inte sammanfaller, hur skiljer sig dessa från vanlig minarki?”
För det första vill jag bara säga att jag inte gillar ordet ”minarkism”. Varför? Se här. Så glöm det ordet för ett ögonblick. Sundholm har dessutom rätt i att objektivismen är en filosofi, inte en politisk ideologi. Därför är det strikt talat olämpligt att prata om en ”randiansk stat”.
Objektivismen förespråkar laissez-faire kapitalism, inte anarkism, och anser att nattväktarstaten är en god stat. Objektivismen ser på nattväktarstaten som nödvändig för friheten. Staten ska skydda individens rättigheter – inte moralen. Det finns dock ett samband mellan lagen och moralen i ett fritt samhälle; nattväktarstatens aktiviteter bygger ju på premissen att ett fritt samhälle är ett gott samhälle – och den bygger på premissen att individen har en moralisk rätt att leva för sin egen skull. Men just därför ska staten inte göra något annat än att skydda vår frihet. Den ska inte försöka pådyvla oss olika sorters moraliska värden. Jag har en lite längre utredning om relationen mellan lagen och moralen här.
”Jag vet att libertarianer och objektivister har en annorlunda syn på till exempel utrikespolitiken. Hur kommer det sig att man kommit till olika slutsatser här?”
Jag tror att grunden ligger i att chefsideologerna inom den libertarianska rörelsen är anarkister som tycker att allt staten gör är ont och fel. Därför tror de inte på försvarskrig. (Den enda form av ”försvarskrig” som de verkar köpa är ett krig mot staten som sådan.) Det är en myt enligt libertarianerna. De ser på försvarskrig som ännu en form av ”statens förtryck”. Alla stater är, enligt libertarianerna, skurkar. En del är bara värre än andra. Ingen har dock rätten på sin sida.
Många chefsideologer inom den libertarianska rörelsen har dessutom en helt felaktig föreställning om att försvarskrig leder till fler krig och att lösningen därför är ”icke-interventionism”. Men i praktiken betyder detta pacifism eftersom icke-interventionism bara fungerar så länge våra fiender faktiskt lämnar oss i fred. Men det gör de ju inte; det är islamisterna som startade detta krig och de drivs av religiösa övertygelser, inte av ”hämndbegär”. (Allt prat om att de bara vill hämnas är bara rationaliseringar.) Dessa libertarianer är inte särskilt intellektuellt hederliga av sig. De är inte heller särskilt kunniga om grundläggande fakta. Historia och logik talar emot deras resonemang här. Detta irrationella synsätt leder många libertarianer till slutsatsen att USA och Israel får skylla sig själva för att de lider av islamisk terrorism.
I fundamentala termer har oenigheterna mellan objektivisterna och libertarianerna att göra med att essensen i libertarianismen som rörelse är subjektivism. De tror att alla filosofier, alla idéer och alla värden är förenliga med ”frihet”. De vägrar alltså att säga att friheten kräver ett specifikt filosofiskt försvar. De vägrar alltså erkänna att objektivismen är den enda filosofin som kan ge friheten ett rationellt och konsekvent försvar. Detta är ett uttryck för subjektivism, dvs idén att alla idéer är lika bra, lika goda, lika rätt, lika sanna – inte nödvändigtvis för alla, men för var och en. Denna subjektivism inom den libertarianska rörelsen leder också till en oförmåga att göra moralisk skillnad på Israel och Hamas och USA och al-Qaida; de som tar ställning gör det ändå bara på subjektiva grunder och ingen position är mer legitim än någon annan. Så de som tycker att USA har rätt att existera, men inte en global teokrati styrd av al-Qaida, uttrycker enligt detta synsätt bara sin egen subjektiva uppfattning, inte någon objektiv sanning, och vem är jag då att köra ned mina subjektiva åsikter i halsen på islamisterna?
Många libertarianer är inte medvetna om denna implicita subjektivism inom rörelsen. Men de som är det tror att subjektivismen är vad som leder till frihet eftersom de tror att om ingens åsikter är mer rätt än någon annan, då borde alla vara fria att göra vad de vill, utan några som helst restriktioner. Det är därför många inom libertarianismen är anarkister. De vill inte ha några restriktioner alls. Nej, inte ens en nattväktarstat som bara skyddar deras rättigheter. Även en sådan stat är ”förtryckande” för alla de som har en annan subjektiv uppfattning om vad våra rättigheter är än exempelvis den som USA:s grundande fäder hade. Enligt islamisterna är det ju en av Gud given ”rättighet” att stena otrogna kvinnor till döds och när de spränger ihjäl amerikaner, israeler och västerlänningar, då är det bara ett uttryck för deras ”frihetskamp”. Som detta exempel tydligt visar, lurar dessa subjektivister bara sig själva. Man kan, som logik och historia visar, inte försvara friheten på denna subjektivistiska grund.
Carl
Tackar för ett mycket uttömmande och informativt svar! Kan inte annat än hålla med för övrigt.
Var så god.
Kanske skulle kunna vara värt att titta kort på de senaste händelserna på Sri Lanka där regeringen slog ner de Tamilska tigrarna med det våld som krävdes.
Jag såg någon från en think tank passionerat försvara agerandet på CNN(!) på ett sätt som liknar objektivisters syn på krigsföring. Hans argument var när NGOs eller andra stater går in för att avbryta väpnade konflikter i olika oroshärdar där förlänger konflikterna ut i all evighet. Detta sker genom att de båda parterna ges möjlighet att omgruppera och skaffa mer vapen etc. medan kraftfull nedslagning som nu gjordes faktiskt har visat sig fungera.
Tyvärr är det dock ännu färre som går så långt åt det objektivistiska hållet att de faktiskt lägger skulden för civila dödsoffer på de som är orsaken till krig.
Christian S: Intressant. Jag har själv gjort samma observation. Kanske återkommer jag med en längre kommentar om detta senare.
Du har på din blogg kritiserat skepticism. Menar du då skepticism i största allmänhet, eller den typ av skepticism som företräddes av Pyrrhon? För personer som t ex Michael Shermer som visar diverse falsarier för vad de är (t ex konspirationsteorier om 9/11, Förintelseförnekelse och ”alien abductions”) brukar kalla sig själva för skeptiker, och de är knappast irrationella personer som tvivlar på verklighetens existens.
När jag pratar om skeptiker menar jag skeptiker i största allmänhet. Jag menar skeptiker i den filosofiska meningen, inte människor som bara har tvivel kring en specifik punkt. Jag räknar in Michael Shermer bland skeptikerna jag kritiserar. Varför? Jag vänder mig till Shermers The Skeptic Societys hemsida.
På Skeptic.com står det: ”It [skepticism] is the application of reason to any and all ideas… In other words, skepticism is a method, not a position… When we say we are ‘skeptical,’ we mean that we must see compelling evidence before we believe”. Varför kallar man sig för skeptiker om man tror på förnuftet? Historiskt sett har ju skeptiker, filosofiskt sett, tvivlat på vår förmåga att fatta verkligheten, att nå någon säker kunskap alls, med hjälp av förnuftet. Följaktligen vore det motsägelsefullt av en traditionell skeptiker att bara kräva bevis för att han ska tro på någonting.
Så hur ska man förstå sig på skeptiker som Michael Shermer. Låt mig citera Shermer själv nu:
Förklaringen till att sådana som Shermer kallar sig för skeptiker tycks alltså vara att allt går att betvivla eftersom allt kan någon dag komma att motbevisas. Det finns nämligen inga absoluta sanningar. Vad som är sant idag, inom vetenskapen, kan komma att motbevisas imorgon. Det finns bara ”tillfälliga konsensus” och ”provisoriska slutsatser”.
Man måste inte tvivla på att det finns en verklighet eller på våra sinnen eller på allt, för att vara en skeptiker. Och man måste inte vara en fullständigt irrationell skeptiker, för att inte desto mindre vara en irrationell skeptiker.
Jag förkastar även sådana typer som Michael Shermer. Jag säger att det finns ingen anledning att nöja sig med ”provisoriska slutsatser”. Jag säger att det finns absoluta sanningar och säker kunskap. Och jag säger allt detta eftersom jag förkastar de premisser som ligger till grund för Shermers skepticism. Bland annat den irrationella standarden på säker kunskap: allvetande och ofelbarhet. Bland annat hans kantianism-pragmatism som får honom att se på vetenskaplig kunskap som en fråga om ”konsensus”.
Hej Carl! Trevligt med en frågehörna för nyfikna.
Jag håller just nu på att läsa ”Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla” av Ayn Rand och finner den intressant. Jag köper alla hennes argument men jag tycker hon bortser från en viktig detalj. Hon förklarar aldrig hur den fria viljan ska kombineras med kausalitet. Hon förutsätter nämligen båda i sin argumentation.
Jag har själv läst lite grann om problemet och finner kompatibilism löjligt. Problemet kvarstår fortfarande i mina ögon. Kompatibilismen säger att vi kan välja fritt om vi inte tvingas av någon men vad är det som gör att vi väljer just något, vad är orsaken till att vi väljer som vi väljer och vad är dess orsak i sin tur? Att vi kan välja fritt förutsätter på något sätt att en verkan uppstår utan en egentlig orsak.
Även mjuk determinism är förfärligt i min mening. Även om det finns en viss sannolikhet för att något inträffar betyder inte det att vi kan styra det. Hur gör vi det i så fall? Även detta förutsätter på ett sätt att verkan uppstår utan orsak.
Hej,
De moderna filosofernas sätt att handskas med frågan är ganska katastrofal, det är riktigt. Precis som de moderna filosoferans sätt att hantera de flesta frågor är katastrofal. Jag tänker inte kommentera den röra som modern filosofi har ställt till med här. Jag tänker bara säga att objektivismen förkastar naturligtvis indeterminismen.
Så hur förena fri vilja med kausalitet? Båda sakerna finns och att vi vet det.
Hur vet vi att kausalitet råder? Genom direkt observation; det är självklart, dvs axiomatiskt. Det kräver ingen härledning, bara direkt observation. Du stöter till en boll och ser att den rullar, du ser hur vinden blåser bort dina papper, du tar på en varm platta och känner hur det bränns, du dricker vatten och känner hur törsten släcks, du kissar och känner hur trycket lättar, etc. Kausalitet är lika självklart som att gräset är grönt och kräver samma sak av dig: att du bara tittar.
Hur vet vi att fri vilja råder? Återigen genom direkt observation; det är också självklart, dvs axiomatiskt. Det kräver inte heller någon härledning, utan bara direkt (introspektiv) observation. Du väljer att röra din hand och handen rör sig. Du väljer att gå till toaletten och du hamnar på toaletten. Du väljer hela tiden och du väljer fritt. Fri vilja är precis lika självklart som kausalitet och kräver således samma sak av dig: att du bara tittar (inåt).
Vad är orsaken till den fria viljan? Människans natur. Vad är orsaken till de val vi gör? Detta beror på vilken nivå vi talar om. Det mest grundläggande valet vi gör är valet att fokusera eller inte och på denna nivå finns det inget annat svar än: vi väljer att fokusera eller inte. Det finns inget ”varför valde du att fokusera”.
Valet att fokusera eller inte är valet att göra sig redo för att tänka begreppsligt. Innan man har valt att fokusera är man inte redo att överväga sina idéer, sin kunskap och sina värden när man gör sina val. Det är detta jag menar med att det finns inget ”varför” före man har valt att fokusera.
Det finns ett implicit svar, men inget explicit begreppsligt sådant, på varför man väljer att fokusera. Det implicita svaret är att även som ofokuserade, dvs även om vi inte har valt att göra oss redo för att tänka begreppsligt, så vet vi ju inte desto mindre att det finns en värld att se och att förstå. Och som bebisar/barn är vi av naturliga skäl nyfikna på världen vi har hamnat i. Och om inget annat ger vår förmåga att känna njutning och smärta oss våra första förbegreppsliga, implicita, incitament att bry oss om världen vi lever i, och därmed inse, implicit, att det är bra att förstå oss på den.
När man väl har valt att fokusera då kan man säga att ens val ”bestäms” av ens idéer, kunskap och värden – men bara om man väljer att handla i enlighet med dem. Det är på denna nivå som vi resonerar ungefär så här: ”Vad ska jag göra i kväll? Jag borde plugga, men jag är så trött. Jag har pluggat så intensivt de senaste dagarna. Jag borde kanske ta en paus? Kanske jag ska se på bio istället? Vad ska jag se på film? Ska jag hyra en film eller gå på bio? Går det kanske något på TV? Jag väljer bio. Vad går det på bio? Jag väljer att kolla på Internet… Oh, Transformers 2! Fantastiskt. Så blir det.” Hela tiden väljer du i enlighet med dina idéer, kunskap och värden. Så om någon undrar: Varför valde du att se på Transformers 2 på bio, istället för att plugga?” Då kan du också ge en motivering.
Man kan säga att orsaken till dina val var just dessa idéer och värden – men de blev bara orsaken för att du valde att ta hänsyn till dem. Det finns dock inget som ”tvingar” en till att göra det, att handla i enlighet med sina idéer, kunskap eller värden. Viljan är ju fri. Man kan ju handla mot bättre vetande, man kan svika sina värden, man kan ignorera fakta, etc. Du kanske väljer att se på en vanlig dålig fransk film på SVT istället, eftersom dina pretentiösa ”intellektuella” vänner tyckte det istället. Du har säkert gjort det själv, med ångerfulla konsekvenser, och du har säkert sett andra gjort detsamma, med samma ångerfulla konsekvenser. Många skulle säkert önska att t ex nazister, kommunister och islamister inte handlade i enlighet med deras övertygelser.
Jag hoppas att detta gjorde saken lite klarare för dig. Om du vill veta mer om hur objektivismen ser på fri vilja, då hänvisar jag till Harry Binswangers pamflett ”Volition as Cognitive Self-Regulation”. Du kan köpa den här: http://www.aynrandbookstore2.com/prodinfo.asp?number=CB06E
Hej!
Tack så hemskt mycket för svaret vilket lättade en del av min ångest men inte all. Om våran fria vilja bara styrs av våra erfarenheter och tidigare tankar är det då verkligen en fråga om FRI vilja?
Om vi tänker oss att jag ska välja vilken hemsida jag ska gå in på först när jag startar min webläsare. Då kan valet ligga mellan t.ex en sida om datorhårdvara eller någon politisk blogg. Valet kommer då enligt dig bero på vad jag känner för stunden (vilket i sin tur beror på vad som hänt under dagen, förra veckan etc.), vad jag brukar göra (vilket också grundar sig på tidigare erfarenheter) bland annat. Oavsett vad jag väljer kommer det ha berott på vad som hänt innan enligt kausalitetslagen. Om jag precis i den stunden jag klickar ångrar mig och snabbt klickar på den andra länken kommer även detta ha berott på att nervimpulserna har gått i min kropp på exakt ett visst sätt under hela mitt liv. Förstår du vad jag menar när jag frågar om huruvida våran fria vilja verkligen är fri?
Oavsett hur jag tänker drar jag hela tiden slutsatsen om att universum är determinativt och att våran ”fria” vilja bara är en illusion. Jag gillar inte slutsatsen eftersom jag precis som du tycker att det är självklart att vi har fri vilja och att det är den enda motsägelsen Jag finner i en annars komplett livsfilosofi.
När jag läst tillräckligt om objektivismen och granskat logiken i den tyckte jag att den var perfekt. Nu har jag dock funnit den här motsägelsen vilket gör att filosofin som helhet faller. De delarna av den som inte bygger på konceptet om fri vilja gör dock att alla andra livsfilosofier faller vilket medför en hel del obehagskänslor.
Tacksam för svar!
MVH
”Om våran fria vilja bara styrs av våra erfarenheter och tidigare tankar är det då verkligen en fråga om FRI vilja?”
Men våra tankar styrs INTE av våra erfarenheter eller tankar. Vi väljer om vi vill handla i enlighet med våra tankar eller inte.
”Om vi tänker oss att jag ska välja vilken hemsida jag ska gå in på först när jag startar min webläsare. Då kan valet ligga mellan t.ex en sida om datorhårdvara eller någon politisk blogg. Valet kommer då enligt dig bero på vad jag känner för stunden (vilket i sin tur beror på vad som hänt under dagen, förra veckan etc.), vad jag brukar göra (vilket också grundar sig på tidigare erfarenheter) bland annat.”
Det där var INTE alls vad jag skrev. Jag säger som jag brukar säga till folk: LÄS vad jag skriver. Om man bara LÄSER vad jag skriver, kommer det att bli mycket lättare för alla inblandade.
”Oavsett vad jag väljer kommer det ha berott på vad som hänt innan enligt kausalitetslagen. Om jag precis i den stunden jag klickar ångrar mig och snabbt klickar på den andra länken kommer även detta ha berott på att nervimpulserna har gått i min kropp på exakt ett visst sätt under hela mitt liv. Förstår du vad jag menar när jag frågar om huruvida våran fria vilja verkligen är fri?”
Det där följer INTE enligt kausaliteslagen. Kausalitet ska inte begränsas till mekaniska processer. Det mänskliga medvetandet är viljestyrt och det är kausalt. Viljan är fri, det är axiomatiskt. Det behöver inte bevisas. Orsaken till att du klickade på en annan länk är inte nervimpulser, såvida du inte har någon sjukdom som gör att du inte kan kontrollera din kropp längre, utan just att du ångrade dig – du VALDE att klicka på en annan länk eftersom du VALDE att gå på andra BEGÄR, dvs VÄRDEN.
”Oavsett hur jag tänker drar jag hela tiden slutsatsen om att universum är determinativt och att våran ”fria” vilja bara är en illusion. Jag gillar inte slutsatsen eftersom jag precis som du tycker att det är självklart att vi har fri vilja och att det är den enda motsägelsen Jag finner i en annars komplett livsfilosofi.”
Det är ingen illusion. Jag har skrivit några texter som direkt och indirekt behandlar dessa ”problem”. I artiklarna nedan förklarar jag att eftersom det är ett axiom att vi har fri vilja, följer det bara motsägelser om man förnekar den fria viljan.
https://svanberg.wordpress.com/2008/09/02/filosofins-primat/
https://svanberg.wordpress.com/2009/02/16/viljefrihetens-primat/
Tack så hemskt mycket! Det gjorde det hela betydligt klarare.
Jag läste ditt förra svar grundligt och har jag någonsin sagt att du skrev det jag skrev i stycke 2? Det var ett påstående som jag kom med helt själv.
Du antydde klart och tydligt att du hänvisade till vad jag skrev, när du skrev:
”Valet kommer då enligt dig [dvs enligt mig, Carl Svanberg] bero på vad jag känner för stunden (vilket i sin tur beror på vad som hänt under dagen, förra veckan etc.), vad jag brukar göra (vilket också grundar sig på tidigare erfarenheter) bland annat.”
Jag har en fråga som jag klurat lite på de senaste dagarna. (Jag mailade den också till Stefan Karlsson för ett tag sedan, men har inte fått något svar ännu.) Som jag alltså skrev till honom:
Det hävdas ofta att fri (eller ens friare) invandring är omöjligt så länge Sverige behåller dess nuvarande bidragssystem.
Men jag undrar hur stor bäring den invändningen har, allt annat lika?
Henrik,
Jag anser inte att det argumentet har mycket bäring emot fri invandring. Om problemet är att fri invandring lockar hit folk som kan och vill parasitera på oss andra, då är det ju bara ett ytterligare argument emot välfärdsstaten – inte emot mer frihet. Jag har dock en enorm förståelse för att folk inte vill att det kommer hit folk från andra länder som börjar parasitera på oss. Vi har nog med infödda parasiter så att det räcker. Och jag kan också förstå att många, som verkligen vill ha ett fritt samhälle, väljer att motsätta sig en fri invandring så länge som välfärdsstaten finns där av just denna anledning. Men om detta säger jag följande: bara de som verkligen är för frihet, de som vill montera ned hela välfärdsstaten, har rätt att skjuta upp införandet av fri invandring av denna anledning. Vilken anledning har anhängarna av välfärdsstaten? Ingen alls. De förespråkar ju parasitism av princip, eftersom de förespråkar omfördelningspolitik. Och de flesta inom denna kategori motsätter sig att invandrare ska få bidrag av rasistiska, inte ekonomiska skäl. Se t ex på sverigedemokraterna, som får många av sina väljare från socialdemokrater.
Är mitt svar begripligt? Annars får jag förtydliga mig.
Tackar för svaret och håller med!
Men det jag undrade var mer vad som i praktiken skulle hända, ekonomiskt sett, om man införde fri invandring i dagens Sverige utan att också förändra välfärdsstaten i övrigt. Alltså hur stor ekonomisk skada det skulle orsaka att behålla socialbidrag och a-kassor o.s.v. vid ett införande av fri invandring.
Jag tror att det är helt tossigt att anta att människor skulle flytta till ett annat land bara för att få vara parasiter och gå på bidrag. Jag tror inte att jag har hört talas om en enda människa som vill flytta runt ens inom Sverige för att få mer bidrag, och definitivt inte flytta utomlands. Bortsett från studenter då.
Däremot är det väl mer troligt att vårat system inte tillåter att immigranter arbetar, vilket kan leda till att de som invandrar ställs inför valet: flytta ut igen eller gå på bidrag.
Har märkt att objektivister tenderar att gilla Aristoteles och hans etiska filosofi. Varför det? Förespråkade han egoism? Den grekiska filosof som ligger närmast Rand i etiken tycks mig vara Epikuros.
Johan:
”Har märkt att objektivister tenderar att gilla Aristoteles och hans etiska filosofi. Varför det? Förespråkade han egoism? Den grekiska filosof som ligger närmast Rand i etiken tycks mig vara Epikuros.”
Aristoteles är en stor källa till beundran för många objektivister, eftersom de liksom Ayn Rand själv, ser hur otroligt rationell han var på många essentiella punkter.
Nej, Aristoteles filosofi är inte perfekt. Det finns rester av platonism i hela hans system, vilket inte är så konstigt med tanke på hans relation till Platon. Men hans brister är dock ingenting jämfört med hans bedrifter.
Aristoteles lade grunden för en sund metafysik genom att etablera existensens primat och implicit identifiera och formulera identitetslagen. Han lade också grunden för en sund epistemologi genom att upptäcka och formulera den deduktiva logikens regler och genom att lägga grunden för en lösning på universalieproblemet.
Aristoteles bidrag här lade grunden till all modern vetenskap och dess frukter: den moderna teknologis välsignelser och den industriella revolutionen och dess välsignelser. (Och kom ihåg att han gjorde allt detta inom sin egen livsstid för ca 2500 år sedan.)
Och ja, Arirstoteles förespråkade en form av rationell egoism. Aristoteles sade att det moraliska målet med ditt liv är att sträva efter din personliga lycka, vilket kräver att du handlar i enlighet med din förnuftiga natur. Nu var Aristoteles och Ayn Rand inte helt överens om vad detta betyder, men ändå.
Nu är det inte i Aristoteles etik som är det bästa med honom, utan hans metafysik och epistemologi.
Epikurus var en negativ eller pessimistisik hedonist. Ayn Rand var inte en hedonist överhuvudtaget. Hon förkastade den doktrinen. Ayn Rand förkastade också idén att lycka handlar om att undvika lidande. Hon hade istället rakt motsatt uppfattning.
Lycka kommer av att vinna eller bevara värden, inte bara av att undvika saker som kan resultera i lidande. Lycka är med andra ord vad som följer av en kärlek till livet, inte av en rädsla för döden.
Därmed inte sagt att Epikurus inte kom med många bra filosofisk poänger. Men likheterna mellan Ayn Rands filosofi och Epikurus är inte så många och inte så essentiella som hos Aristoteles.
[…] Jag har sedan länge en Q&A-avdelning på bloggen, men från och med idag kan ni även ställa frågor direkt till mig via Formspring.me. […]
Det här är en fråga jag själv fick en gång i tiden och som gjorde mig ställd. Frågan löd: ”Är skiljetecken begrepp?” (Jag kunde inte komma på något bättre svar än att de är ”konceptuella verktyg”, men det svaret är lite vagt.)
I varje fall har skiljetecken något gemensamt med (andra) begrepp: de kondenserar en mängd information. Som följer: i stället för att skriva ”här slutar ett led i min tankegång eller berättelse och här vidtar ett nytt led”, sätter man helt enkelt punkt. (Vill man markera ett nära samband mellan de båda leden, sätter man i stället semikolon; och vill man markera att det andra ledet är en implikation eller vidareutveckling av det första ledet, sätter man kolon.)
Idag skulle jag nog svara att de *är* begrepp. Håller du med?
Ja, eller för att ta ett exempel från matematiken: Är * eller / ett begrepp? Ja, det är ju symboler för ”gånger” respektive ”delat med”. Så jag tror att vad vi har att göra med här är så kallade metodbegrepp; begrepp som syftar till att uppnå ett mål genom vissa steg. Vad skiljetecken (t ex eller , och .) syftar till är att kommunicera våra tankar (och attityder). Mer specifikt hjälper de oss att indikera pauser såväl som början och slutet på våra tankar. Och ja, jag håller med om att de kondenserar precis som * och / gör det inom matematiken. För man kan ju, om man envisas med det skriva ut ”gånger” och ”delat med” såväl som ”paus här”. Om vi inte visste begreppsligt vad , eller . eller * eller / betydde, då skulle tecknen vara helt meningslösa för oss.
Ja, det är min tanke också: att de är metodbegrepp.
PS. Bra parallell med matematiska symboler! Men det finns ändå en liten skillnad:
Matematiska symboler har en exakt innebörd. Varje gång en sådan används, står den för samma metod (det må vara ”gånger” eller ”roten ur” eller ”fakultet”). Det är betydligt svårare att ringa in den exakta innebörden av skiljetecken, eftersom att deras funktion skiftar från fall till fall. Ett kommatecken kan betyda ”här börjar en bisats”, men också ”detta är ett led i en uppräkning”, och ett litet inskott i en mening kan markeras med ett kommatecken före och efter inskottet. Ett annat exempel är citationstecken, som kan markera citat, men också en del andra saker, som att ett ord används i oegentlig bemärkelse.
Jo, men frågan är om detta förändrar att skiljetecken ska räknas som metodbegrepp, även varje skiljetecken kan användas på lite olika sätt, från fall till fall. Jag har inte funderat så mycket på saken, men på rak arm kan jag inte se hur eller varför. Du får en analogi som illustrerar hur jag resonerar: En del verktyg har bara ett användningsområde, medan andra verktyg har mer än ett användningsområde. Men det faktum att en del bara har ett användningsområde och andra mer än ett, förändrar ju inte det allra minsta att båda verktygen är just verktyg. Vad säger du?
Du missförstod nog min förra kommentar. Att det är ett metodbegrepp står vid det här laget helt klart. Allt jag ville påpeka var att matematiska symboler alltid står för en och samma metod, medan skiljetecken, beroende på sammanhanget, kan stå för mer än en enda metod.
Ja, jag missförstod dig på precis det sätt som du trodde. Jag trodde, för ett ögonblick, att du argumenterade emot att de skulle vara metodbegrepp.
Nu har jag hittat fram till denna frågespalt också!
Jag ser att Per-Olof verkligen inte har lagt av. Bra.
Carl Svangerg ställer en fråga om Ådalen ovan, daterad den 3de december, 2007. Där halkar vi in på frågan om fackföreningar. Jag är, ifall ni inte redan vet det, väldigt kritiskt inställd till fackföreningar. Det är inte så att jag vill ha lagar mot fackföreningar. Men jag tycker inte om dem.
Jag har förklarat varför jag inte tycker om fackföreningar i den del artiklar på debattsajten Newsmill. Jag skrev faktiskt en debattartikel med titeln ”Varför jag hatar facket. Den artikel blev min mest lästa någonsin på Newsmill. Ca 8.400 personer har klickat på den hittills. Här är länken – http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/27/varfor-jag-hatar-facket . Historien som jag berättar i artikeln hände faktiskt! Jag har kommenterat fackföreningarna på ett kritiskt sätt i andra artiklar på Newsmill också, bl.a. i denna – http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/26/fri-invandring-utgor-inget-hot-mot-jobben . Ni kan hitta många artiklar som jag har skrivit på Newsmill, nästan 200 stycken – http://www.newsmill.se !
Vissa saker har jag lagt av, eftersom jag betraktar dem som lönlösa. Andra saker har jag ännu inte lagt av.
Hej Carl,
Tänkte fråga om du har haft möjlighet att läsa något ”noe-objektivistiskt” verk, som exempelvis ”The virtue of prudence” (Douglas Den Uyl) eller ”Norms of liberty” (Douglas Rasmussen/Den Uyl)? Om ja, vad är dina kommentarer? Bidrar de med något? På vilka sätt avviker de från Rand?
Tacksam för svar.
Jag har inte läst. Tyvärr.
Vill du som objektivist och liberal tillåta fri organhandel? Borde man inte ha priskontroller i form av ett bestämt pris så inte rika köpare konkurrerar ut fattiga även om fattiga är i tio gånger mer behov? (Bara ett exempel för att illustrera eventuella ”orättvisor”)
(Håller på och skriver om dagens svarta organhandel och eventuella lösningar och vill höra lite olika perspektiv)
Jag kan givetvis inte svara för Carl Svanbergs räkning, men jag kan inte se något omedelbart problem med fri organhandel. Jag blir också lite fundersam när jag läser ditt inlägg.
Vad är det för orättvisor du syftar på? Att en rik person skulle kunna få bättre hälsa genom att köpa sig ett organ från en frivillig säljare, och att därmed en fattig blir utan detta organ?
För mig finns det ett par problem med den invändningen. För det första, anser du att det finns ett objektivt sätt att mäta behov? Hur? Om det inte finns ett objektiv sätt, hur kan man då veta att den fattigare har ett större behov än den rike?
För det andra: Låt oss anta att marknaden regleras genom priskontroller, såsom du föreslår. Det kommer leder till organbrist. Varför? Som synes i denna grafiska framställan
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/6c/Binding-price-ceiling.svg
så leder priskontroller till att det finns säljare som hade velat sälja sin njure för, säg 250 000 SEK, men som nu avstår från att sälja då priset, enligt lag, inte får överstiga 200 000 SEK/njure.
Därmed får varken den fattige eller den rike någon njure, utan båda dör. Är det den rättvisan du syftar på i din invändning?
På en helt fri marknad skulle det finnas ekonomiska incitament för att sälja sin kropp. Det skulle förvåna mig om man inte kunde antingen sälja den medan man levde (troligen till ett lägre pris, då det finns en risk att leverans ej kan ske) eller i sitt testamente, där arvingarna fick intäkterna från försäljningen. Då de flesta inte har några invändningar mot att ge organ (Det finns dock vissa grupper, till exempel de mosaiska samfunden, hos vilka organdonation ej är förenligt med deras trosuppfattning) bör dessa incitament öka mängden tillgängliga organ, jämfört med dagens system.
För att sammanfatta så är priskontroller fel väg att gå, likaså är andra offentliga regleringar. Om man vill lösa ‘problemet’ med den svarta organhandeln så bör det ske genom en fullständig legalisering. Först då kan frivilliga säljare och köpare mötas och först då kan ett rimligt marknadspris uppkomma.
Vad är grejen med ”Body in Mind”. Vad är det för underliggande principer som gör att du tycker om den sidan så att du länkar till den?
Jag gillar nakna vackra kvinnor. Och ja, jag kan fortsätta men jag tycker detta räcker. Men om du vill ha en längre motivering rekommenderar jag dig att läsa här: http://www.bodyinmind.com/aboutus.htm
Vad menade Ayn Rand med ”hata det goda för att det är gott?” På vilket sätt gör vi det, och varför?
Hur skulle du besvara invändningen jag hört från olika håll om att filosofi är meningslöst? Argumentet går ut på att filosofin inte kommer någon vart, och att man fortfarande refererar till personer som levde för flera tusen år sedan (ingen biolog skulle idag hänvisa till Aristoteles), och att när vi väl kommer någonstans så är det genom vetenskap. Försokratikerna sysslade med kosmologi, astronomi osv under beteckningen ”filosofi”, men vår moderna kunskap om ämnena kommer inte från filosofi, utan från vetenskap.
[…] fråga: Hur skulle du besvara invändningen jag hört från olika håll om att filosofi är meningslöst? […]