Det finns intelligenta barn som som ändå presterar mycket sämre än vad man hade kunnat förvänta sig. Varför? Igår läste jag en väldigt intressant artikel som behandlade frågan. Förklaringen ligger, enligt artikeln, i att dessa barn har fått för sig att den intelligens som de verkligen besitter, och som deras föräldrar och lärare ständigt bekräftar, ska göra dem förmögna att automatiskt, mer eller mindre utan ansträngning, förstå och lösa ett problem eller ”se” ett mönster.
In follow-up interviews, [psychologist Carol] Dweck discovered that those who think that innate intelligence is the key to success begin to discount the importance of effort. I am smart, the kids’ reasoning goes; I don’t need to put out effort. Expending effort becomes stigmatized—it’s public proof that you can’t cut it on your natural gifts.
Barn som inte får för sig att deras bedrifter i skolan skulle vara det automatiska och ansträngningsfria resultatet av deras medfödda intelligens presterar ofta bättre än vad man hade kunnat förvänta sig. Detta just eftersom dessa barn inte förväntar sig resultat utan ansträngningar. När de möter på ett problem som de inte kan lösa vid första anblicken försöker de igen. Hårdare. Och det verkar som att de genom att göra detta faktiskt gör sig själva smartare. Det verkar som att hjärnan fungerar precis som en muskel och att man därför kan träna upp den.
No such qualms exist for teachers at the Life Sciences Secondary School in East Harlem, because they’ve seen Dweck’s theories applied to their junior-high students. Last week, Dweck and her protégée, Lisa Blackwell, published a report in the academic journal Child Development about the effect of a semester-long intervention conducted to improve students’ math scores.
Life Sciences is a health-science magnet school with high aspirations but 700 students whose main attributes are being predominantly minority and low achieving. Blackwell split her kids into two groups for an eight-session workshop. The control group was taught study skills, and the others got study skills and a special module on how intelligence is not innate. These students took turns reading aloud an essay on how the brain grows new neurons when challenged. They saw slides of the brain and acted out skits. “Even as I was teaching these ideas,” Blackwell noted, “I would hear the students joking, calling one another ‘dummy’ or ‘stupid.’ ” After the module was concluded, Blackwell tracked her students’ grades to see if it had any effect.
It didn’t take long. The teachers—who hadn’t known which students had been assigned to which workshop—could pick out the students who had been taught that intelligence can be developed. They improved their study habits and grades. In a single semester, Blackwell reversed the students’ longtime trend of decreasing math grades.
The only difference between the control group and the test group were two lessons, a total of 50 minutes spent teaching not math but a single idea: that the brain is a muscle. Giving it a harder workout makes you smarter. That alone improved their math scores.
Ni borde verkligen läsa hela artikeln, för den är verkligen intressant.
En fråga som jag gärna skulle vilja besvara är varifrån dessa barn har fått idén att bara för att en stor del av deras intelligens är medfödd, så skulle deras intellektuella kapacitet vara given en gång för alla. Jag undrar också varför de tror att bara för att de är intelligenta skulle de automatiskt kunna ”se” ett mönster eller utan ansträngning förstå och lösa problem. Någon som har ett förslag på varifrån de kan ha fått denna idé?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Varifrån den föreställningen kommit vet jag inte; det är väl en fördom som sprids ifrån mun till mun utan att man tänker över saken ytterligare. Det finns de som kan se mönster närmast automatiskt, det finns de som räknar snabbare än miniräknaren osv., men dessa personer är extrema undantagsfall (och ofta autistiska för den delen). Jag tänker onekligen på John Nash som porträtteras i ”A Beautiful Mind”, och på ”Rain man” (minns inte hans riktiga namn just nu).
Men det är ganska tydligt att hjärnan kan tränas upp senare i livet också, och inte bara när man är barn. De senaste åren har jag själv tränat upp mitt minne ordentligt, och dessutom utvecklat ett smärre fotografiskt sådant. När man är barn kan man redogöra för alla händelser som ägt rum de senaste dygnen, eller åtminstone kunde jag det. Det är jag inte lika bra på idag. Det är helt enkelt inte intressant. Men jag kan minnas namn, nummer, årtal, idéer osv. mycket bra – vilket ju många säger att de har svårt för.
Utifrån viss egen erfarenhet är jag tämligen säker på att den föreställningen kommer från klassrummet. Barn har oftast inte mycket större referensram än sin egen klass och någorlunda begåvade barn kan vara bäst (eller bland de bästa) i sin klass utan någon större ansträngning. Det är rent av rationellt att inte anstränga sig om utfallet alltid är detsamma. Ingen ansträngning – bäst i klassen. Ansträngning – bäst i klassen. Omvänt gäller säkert för mindre begåvade barn. Även när de anstränger sig är de inte bäst, i alla fall inte kortsiktigt.
Hade klasser komponerats efter intresse och fallenhet för ett visst ämne hade detta problem antagligen minskat en del. Alla har ungefär samma grundförutsättningar, vilket gör att hårt arbete ger en tydlig payoff.
Medfödd förmåga att se mönster? Det låter som någon variant av platonism. Observera också att den idén kontras med en idé som är en slags motsats till platonism – att hjärnan är något så fysiskt och världsligt som en ‘muskel’, vilket är för mycket i motsatt riktning för att vara riktigt sant.
Självklart varierar medfödd förmåga (en del barn är t ex mer skickliga på aktiviteteter som schack och piano än vad somliga andra någonsin kan bli), men det krävs alltid träning för att realisera den.
Jag tror att det beror på att intelligens hos många uppfattas som ett ord som beskriver en oföränderlig egenskap hos människor. Detta går att förklara med att det var just detta de personer som utformade föregångare till och moderna IK-test (IK=intelligenskvot) också ville fånga. Det finns emellertid svagheter med detta. Exempelvis så ökar den genomsnittliga IK:n i takt med att fler och fler i ett land får en längre utbildning. En intressant forskare är inom detta fält är Howard Gardner som är professor vid Harvard Graduate School of Education. Han menar att intelligens är mer komplext än vad man tidigare trott. IK-testen menar han fångar en viss typ av intelligens nämligen en logisk-matematisk sådan. Detta är inte märkligt då moderna västerländska stater huvudsakligen gjort enorma framsteg genom upptäckter på det naturvetenskaplia området. Gardner menar dock att man kan tala om 7 distinkta intelligenser.
Språkliga (lingvistisk)
Logisk-matematisk
Musikalisk
Visuell/spatial
Kroppslig-kinetiska
Intrapersonell (självkännedom)
Interpersonell (social)
Detta kan ge en större förståelse av vad intelligens är. Den blyge killen som spikar tentorna i matte och fysik har en hög logisk-matematisk intelligens. Däremot kan han ha en normal eller låg interpersonell eller kroppslig-kinetisk intelligens. Han kan exempelvis ha svårt att få vänner och flickvänner och har noll bollkänsla vilket gör honom till en usel fotbollsspelare som alltid väljs sist på gympan. Gardner anser att utbildningsväsendet ska utformas i linje med detta. Det gäller att identifiera på vilket område en person har sina starkaste förmågor och uppmuntra och utveckla dessa. Dock så går det inte att komma ifrån att moderna samhällen huvudsakligen premierar människor med hög intelligens på det logiskt-matematiska eller lingvistiska området. I en annan tid, exempelvis i ett jägarsamhälle, torde istället kroppslig-kinetisk intelligens ha en högre status eftersom förmågan att orientera sig i rummet och att jaga byten är viktigare i ett sådant än det moderna samhället.