Efter alla problem på Forsmark har fiender till kärnkraften inom miljörörelsen fått vatten på sin kvarn. Men vad säger experterna i frågan? Hur illa är det egentligen? SvD frågade tre av dem. Leif Moberg, forskningschef på Statens strålskyddsinstitut, SSI, tillsynsmyndighet för strålskyddet för människor och miljö:
Den felmätning av utsläppen i luften som ska ha pågått sedan 2004 är oroande för att det inte får gå till så här. Men vi bedömer att det inte kommit ut mer än att det har marginell betydelse för miljön runtomkring, utifrån den information vi fått … Men även om de underskattat utsläppen leder det inte till stråldoser som man på något sätt behöver oroa sig för. Marginalerna är breda. Gränsvärdet är bara en tiondel av den bakgrundsstrålning vi alla utsätts för. Och normalt ligger Forsmarks utsläpp ungefär på en hundradel av det gränsvärdet.
Lars Skånberg, chef för reaktorteknologi, Statens kärnkraftsinspektion, SKI, tillsynsmyndighet för kärnkraftverken:
Vi kan konstatera direkt att det inte ens var i närheten av att jämföras med Tjernobyl. Att två av fyra reservaggregat inte fungerade var absolut ingen fara för härdskada eller omedelbara utsläpp för närboende.
Björn Karlsson, professor i energiteknik vid Linköpings universitet och ordförande i Reaktorsäkerhetsnämnden ger ett expertråd till SKI:
Jag har förståelse för om folk blir oroade. Men att jämföra med Tjernobyl går bara inte. Då skulle man behöva stapla så många OM på varandra att det inte är realistiskt. Och även vid en härdsmälta drabbas inte ens närboende något vidare. Bland annat för att det finns en inneslutning. Det fanns inte i Tjernobyl, men i Harrisburg där inget kom ut trots härdsmälta.
Ann Coulter är definitivt ingen expert i denna fråga, men hon får ändå sista ordet:
Proving that the ”global warming” campaign is nothing but hatred of humanity, these are the exact same people who destroyed the nuclear power industry in this country 30 years ago.
If we accept for purposes of argument their claim that the only way the human race can survive is with clean energy that doesn’t emit carbon dioxide, environmentalists waited until they had safely destroyed the nuclear power industry to tell us that. This proves they never intended for us to survive.
Så vad är farligast? Kärnkraft eller miljörörelsen?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
”Så vad är farligast? Kärnkraft eller miljörörelsen?”
– Den retoriska frågan var väl ändå en liten avvikelse från din annars mycket höga standard vad gäller argumentationsteknik?
Varför skulle den vara det? Låt mig ställa en annan lika retorisk fråga då: ”Vad är farligast? Kärnkraft eller kommunism?” Eftersom kärnkraften i princip är helt ofarlig, medan kommunismen har mördat flera miljoner människor, förefaller det uppenbart att kommunismen är farligast. Likaså med miljörörelsen. Miljörörelsen har exempelvis genom att verka för ett förbud av DDT, ett förbud som de lyckades uppnå i många länder, sett till att miljontals människor har dött av malaria. Detta helt i onödan. Kärnkraften, återigen, är i princip helt ofarlig.
Den som ändå vill argumentera för att kärnkraften är väldigt farlig, genom att peka på olyckan i Tjernobyl, lär få problem. Jag har nämligen hört att antalet dödstal är otroligt få. Men även om det var rätt många som dog bör man ju påminna sig om att det som gjorde kärnkraftverket i Tjernobyl så farligt var just att det byggdes under de olyckliga villkor som, just det, kommunisterna skapade. Så vad är då farligast?
Jag vet inte men om jag tillåts gissa tror jag att ditt problem här är din oförmåga att se betydelsen av idéer. Kärnkraft är verkliga, men idéer som kommunism eller ekologism, det är bara abstraktioner och gör varken till eller ifrån. Det är sant. Så länge de bara förblir idéer formulerade på ett papper eller i medvetandet på människor som är bekanta med dem, utgör de ingen fara. Men i den mån folk faktiskt försöker omsätta dem i verkligheten har de mycket dödliga konsekvenser. Nazismens historia, kommunismens historia, såväl som ekologismens historia är alla tre mycket bra exempel på det.
Jag håller med dig i sakfrågan, det var själva formen av argumentet som jag tyckte kändes relativiserande.