Om objektivister bråkar med varandra, oavsett vad bråket handlar om, då avfärdas det av somliga som ”sekteristiskt käbbel” och dylikt. När de inte bråkar med varandra, då tas det som ett tecken på att de alla bara håller med varandra, att ingen tänker självständigt eller kritiskt, att ingen vågar gå emot ”sektens” seder och regler. Allt detta är inget annat än trams som oseriösa libertarianer och hatiska nihilister slänger ur sig i tid och otid.

Sanningen är att bråk, eller rättare sagt, oenigheter är oundvikligt mellan människor. Förnuftet verkar inte automatiskt. Det är en fråga om fri vilja. Och även om alla man har att göra med för det mesta väljer att använda sig av sitt förnuft, finns det ingen garanti för att ingen begår ett misstag. Det finns framför allt ingen garanti för att alla väljer att ta del av samma kunskap (läsa samma böcker, gör samma observationer i verkligheten, i samma ordning, etc). Så även objektivister är fullt kapabla till att vara okunniga. Nästan så okunniga att deras resonemang får en att ifrågasätta allt från deras intelligens till deras intellektuella ärlighet.

En objektivist, Betsy Speicher, skrev följande kommentar på Diana Hsiehs inlägg ”Fraud or Not?”:

”A growing economy is not a fixed ”pie” at all. As wealth (real goods and services) increases, the money supply has to increase to accommodate it if prices are to remain stable. One way is to increase private credit. Another way is to mine more gold and I wonder is those who hold that all increases in money and credit are fraudulent would object to gold mining too.”

Det är två saker som sägs här och båda sakerna är fel. Helt fel. Ironiskt nog, eller snarare, tragikomiskt nog är dessa två fullständigt felaktiga påståendena två mycket goda skäl till varför fler människor borde läsa sin George Reisman. Men detta bisarra resonemang från Speichers sida utgör ett argument emot Reismans ställningstagande emot falskmynteri och inflation!

För vad är det Speicher säger här? Jo att vi behöver inflation för att ekonomin ska fungera bra, annars blir priserna ”instabila”. Med ”instabila” menas här att priserna faller. Vad är dåligt med detta? Absolut ingenting, så länge man inser att det är en distinktion mellan deflation och fallande priser. När man använder sig av guld som pengar, då kommer detta, nämligen fallande priser, att vara en del av det normala livet precis som det var i USA i slutet av 1800-talet.

Det är genom fallande priser som vår levnadsstandard år efter år stiger i ett kapitalistiskt samhälle. Detta är också sant i ett samhälle utan guldpengar, det bara märks inte lika lätt eftersom penningmängden inflateras. (Det märks däremot om man tittar på hur lång tid det tar för människor att arbeta för att köpa olika saker. För i tiden tog det, bara för att ta ett exempel, mycket längre tid än vad det tog idag för människor att arbeta ihop pengar till en ny bil. Och då ska vi också komma ihåg att dagens bilar är mycket bättre än gårdagens.)

Fallande priser i allmänhet är inte deflation, det är bara ett av flera symptom för deflation. Deflation är en minskad penningmängd. När vi använder oss av guldpengar är deflation praktiskt taget omöjligt, helt enkelt eftersom när guldet väl är ur marken, måste man gå igenom enorma besvär för att göra sig av med det. (Man måste i princip skicka iväg guldet med en raket till solen eller något liknande.)

Så tragikomiskt nog bygger hela premissen för Speichers resonemang på att dagens penningekonomiska system med fractional reserve banking, med den inflation, deflation och konjunktursvängningar som ju är dess resultat, är ett slags ”måste”, givet den falska premissen att alternativet är ”instabila” priser. Därför försvarar hon detta system liksom skapandet av värdelösa papperspengar, som inte är uppbackade med någonting, som något nödvändigt för ekonomins skull. Det är rent ut sagt helt otroligt. Man behöver ju inte ens ha läst sin Reisman för att begripa varför detta är en dum idé. Allt man har behövt göra är att läsa sin Atlas Shrugged eller sin Capitalism: The Unknown Ideal. Då jag misstänker att hon har läst dessa böcker är det rent ut sagt förbluffande att hon envisas med att säga det hon säger.

”Hur är det möjligt? Man frågar sig gång på gång.” Jag kan bara komma på fyra möjligheter: 1. Hon är gammal och senil och har följaktligen glömt bort stora vitala delar av exempelvis Francisco d’Anconias tal om pengar. I detta fall är hon väl ursäktad, men jag tror faktiskt inte att detta är hennes situation. 2. Hon är okunnig om rationell nationalekonomi. Hon pratar helt enkelt i nattmössan. Men hur är det egentligen möjligt för människor att sakna insikt om sin enorma okunnighet? Och om hon nu är så okunnig, vem är då hon att ifrågasätta experter i ämnet som Reisman? Varför inte börja studera Reisman? 3. Hon är dum i huvudet. I så fall är det ju återigen möjligt att ursäkta hennes beteende. 4. Hon evaderar. I så fall finns det inga ursäkter alls.

Personligen är jag benägen att luta mig mot att hon helt enkelt talar i nattmössan. Det är inget moralisk last att vara okunnig. Det är ingen moralisk last att inte intresserad av att studera rationell nationalekonomi. Men det är en moralisk last att göra sig själv till ett åtlöje genom att kommentera ämnen som man inte själv behärskar.

Uppdatering: Tack och lov har någon bemödat sig med att bemöta Betsy Speicher.