Fredrik Olsson, även känd som ”lucas”, har återigen skickat in värdelösa invändningar. Faktum är att det är exakt samma värdelösa invändningar som han kom med på liberaldebatt för ett tag sedan. Och trots att hans invändnigar förutsätter premisser som ingen objektivist skriver under på (varför han i själva verket bara ägnar sig åt att stoppa in ord och implikationer i våra munnar), så fortsätter han att upprepa dem om och om igen.

Det tycks inte heller spela någon roll att andra människor om och om igen har besvarat hans sofismer. Trots det fortsätter han, som sagt, att upprepa sina värdelösa och sedan länge besvarade invändningar. Detta kan bara betyda en sak och en sak allena; han är oseriös, oärlig och evasiv. (I enlighet med liberaldebatts värderingar, fick han givetvis fortsätta spamma forumet med samma nonsens i månader. I enlighet med mina värderingar kommer hans kommenterar inte att bli publicerade här.)

Men det är inte för honom som jag skriver detta utan det är för alla de seriösa, ärliga och klarvakna människor som trots allt har en del svårigheter med att förstå innebörden av att livet är det yttersta värdet. Jag säger trots allt, för Ayn Rand är ju ovanligt klar och tydlig i sina formuleringar, varför grava missförstånd inte är så vanliga. (Faktum är att missförstånd av denna art är så grava att jag har svårt att tro att någon kan göra dem utan avsikt.)

Att leva för en hobby eller karriär eller intresse specifikt förändrar inte att det är livet som är det (enda) yttersta värdet. Det betyder bara att du har ett specifikt skäl att värdera livet och att därmed välja livet. Inte att livet underordnas detta som ett finalt värde, eller att något annat än livet kan vara det yttersta värdet. Det beror på att oavsett varför man väljer att leva, så etablerar du, genom att välja att leva, livet själv som det yttersta värdet. Det är på så vis ofrånkomligt. Om du inte väljer att leva, då kan du inte välja ett annat av miljontals alternativ. Det finns nämligen bara ett fundamentalt alternativ och det är liv eller död. Så om du inte väljer livet, då väljer du döden. Detta omöjliggör på intet sätt människor från att hålla livet som det yttersta värdet och ibland, av evasion eller okunskap eller både och, handla självdestruktivt.

Att välja livet, ”remaing alive”, som det finala ändamålet betyder som sagt inte ”ren fysisk överlevnad” allena (exakt vad det nu betyder). Idén att detta skulle göra livet till en ovanligt ”tunn standard” håller inte, för som massvis med människor har påpekat för dig, ”lucas”, förut (fast du inte lyssnade på vad de sade eller ens försökte ta in budskapet i din tjocka skalle; du evaderade), så är strävan efter liv och strävan efter lycka exakt samma sak. Att leva ett lyckligt liv är detsamma som att leva framgångsrikt eller väl – med människans liv som standard. Lycka är ett känslomässigt tecken på att man är bra på att leva. Det är med andra ord ett tecken på att man lever ett livsbefrämjande liv.

Med tanke på att människan har vissa fysiska såväl som psykologiska behov som måste tillfredställas för att hon ska inte bara leva, utan även må bra, dvs leva bra, är det inte en orimlig tanke att säga sådana saker som att ett liv utan vissa saker såsom frihet eller en produktiv karriär eller sin stora kärlek, inte är mycket till ett mänskligt liv, varför somliga säkert skulle betrakta livet som värdelöst om det inte vore för dessa specifika värden. Vad de som säger detta menar är att vad de anbelangar är de redan döda, även om deras hjärta och lungor och hjärna fungerar.

Det är ingen slump att många som blir av med sina ben eller som har blivit förlamade nacken nedåt efter en hemsk olycka, brukar bli deprimerade och betrakta deras liv som slut. (Att de sedan kan komma att ångra sig förändrar inte någonting härvidlag.) För såvitt de vet är deras liv verkligen slut – som människor. De kan inte längre tillfredställa sina fysiska eller, vilket är med människans liv som standard minst lika viktigt, psykologiska behov. (Jag bör här betona att lyckan i sig själv har ett överlevnadsvärde; om man inte är lycklig, då kommer man inte längre att värdera livet lika mycket, och kommer man inte att värdera livet, då kommer man inte vara motiverad att fortsätta kämpa för det.)

Observera att när lyckan inte längre är möjlig, då brukar det bero på att livet inte längre är möjligt. Detta är något som inte bara brukar vara sant för människor som kanske har blivit förlamade från nacken och nedåt till följd av en hemsk olycka, det är definitivt sant för människor som har drabbats av en dödlig och plågsam sjukdom som långsamt suger musten ur människor, eller, för den delen, väldigt gamla människor som håller på att dö av naturliga orsaker.

För att sammanfatta. Man kan inte få liv utan kvantitet eller kvalité. Detta är för övrigt också en distinktion som inte alls är så lätt att göra. Så av samma anledning som folk kan ha oenigheter om att man ska sluta räknas som ”levnade” när man är hjärndöd men inte hjärtdöd eller vice versa, eller något annat liknande kriterium, finns det ingen anledning att godtyckligt dra gränsen just där, man kan lika väl argumentera för att man inte längre ska räknas som levande, om man inte kan leva ett bra och trivsamt liv, dvs ett lyckligt liv.