De som tror att lyckans villkor är subjektiva är framför allt subjektivistiska hedonister. De tror att lyckan består i att göra vad man känner för, att handla slaviskt efter sina begär, känslor, preferenser och nycker – vilka de än må är. Så om deras begär säger att man ska ligga med allt som rör sig (barn, djur och döda inte uteslutet), då tror de att detta kommer bringa dem lycka. Om de känner för att supa och/eller knarka ned sig själva, då är detta vad deras ”lycka” kräver. Om de helt plötsligt känner för att mörda eller våldta eller råna en bank, då är detta vad de bör göra för att bli lyckliga. Alldeles oavsett vad dessa så kallade ”lyckosökare” säger, menar jag att de aldrig kan bli lyckliga genom att bara gör vad de känner för. Man kan inte bli lycklig som bankrånare eller mördare eller diktator. Man blir inte lycklig genom att supa och knarka ned sig. Det finns en väsentlig skillnad på den irrationella ”lyckosökarens” påstådda glädje och den rationella människans genuina glädje. Låt mig illustrera denna skillnad med hjälp av några exempel.

Låt oss ta bankrånaren. Vad är det bankrånaren vill? Jo, han vill förstås ”leva livet” utan att behöva arbeta en dag för det. Varför värderar han detta? Det finns förstås många olika skäl till varför en bankrånare skulle kunna värdera detta. Det kan vara allt ifrån hans irrationella begär att få status i andras ögon till den irrationella övertygelsen att han faktiskt förtjänar detta liv i lyx och att han genom att råna banker helt enkelt bara ser till att skapa en lite mer ”rättvis omfördelning” av ”samhällets resurser”. Det spelar faktiskt ingen roll varför någon rånar en bank, min poäng är att oavsett varför kommer han inte att bli lycklig. Det spelar inte heller någon roll om bankrånaren lyckas med att komma undan rättvisan och lagen. Varför inte det? Därför att livet och lycka, riktig lycka, kräver betydligt mer än pengar på banken. Livet och lycka kräver tre kardinalvärden. Rand har identifierat dem som: förnuft, syfte och självaktning.

Människor kan inte överleva som något annat än just människor (det kan verka trivialt men det är trots allt detta som bankrånare och diktatorer söker göra). Människan kan inte överleva genom att anpassa sig efter naturen. Människan måste istället anpassa naturen efter hennes behov. Hon måste forma om naturen för att producera de värden som hennes liv och lycka hänger på. Det rör sig om allt ifrån energin som förser oss med värme, bränsle, mat och ljus. Det handlar om mat, kläder, bilar, datorer, cd-spelare, telefoner, möbler, bostäder, mediciner, etc. Allt detta måste produceras. Men för att producera det måste människan först fatta naturen; att fatta naturen är nämligen en förutsättning för att kunna bemästra den. Utan att fatta naturen kan människan inte ens tillfredställa hennes enklaste av behov såsom att skaffa mat för dagen. För att fatta naturen, så att hon kan skaffa mat för dagen, måste människan tänka. Hon måste använda sig av sitt förnuft. Hon måste med hjälp av sitt förnuft ta reda på vad man kan äta och vad man inte kan äta, hur man lagar maten på ett lämpligt sätt, hur man gör vapen och fällor för att fånga djur, hur man planterar och odlar frukter och grönsaker, hur man fiskar, hur man gör kläder och bygger bostäder som skyddar oss från djur, väder och nattens kyla. Etc. Och detta är som sagt bara för att tillfredställa våra mest grundläggande behov. Det säger sig själv att sådana saker som bilar eller flygplan eller mediciner kräver ännu mer tankearbete för att bli verkliga. Insikten här är att förnuftet är vårt grundläggande överlevnadsmedel och därför är det också ett grundläggande kardinalvärde. Och det enda sätt en människa kan visa att hon verkligen inser värdet av förnuftet är genom att systematiskt använda sig av det. Och att systematiskt använda sig av förnuftet är vad det betyder att utöva den primära dygden rationalitet.

Observera kausaliteten. I den mån människor är rationella, dvs använder sig av förnuftet som ett praktiskt medel för att vinna och bevara värden, kommer människor att vara framgångsrika. I den mån de är framgångrika när det kommer till att sträva efter värden, kommer de att vara lyckliga. Det är den här sortens framgång och lycka som gör människor om att är kapabla till att leva och njuta.

För att man ska kunna leva ett lyckligt liv behöver vi bringa en mening till våra liv. Vi behöver ett centralt och övergripande syfte. En produktiv karriär är inte det enda, men det som bäst kan tjäna som ett centralt syfte. Varför? Därför att alla måste producera allt vi behöver för att leva och bli lyckliga. Mat, kläder, bostäder, datorer, etc växer, som sagt, inte på träd direkt. Så det bästa sätt att ge sitt liv en mening på ett vardagligt plan är genom att ägna sig åt en produktiv karriär. Naturligtvis bör man satsa på en karriär som man tycker är intressant och rolig. Jobb ska och måste inte vara en plåga. Att förse livet med en mening är den bortglömda men oerhört viktiga själsliga sidan av vad Rand kallade för produktivitetens dygd. Utan en mening i tillvaron blir livet inte bara tråkigt, vi blir även mållösa; vi vet inte hur eller varför vi, på en vardaglig basis, ska prioritera något framför något annat. Utan ett övergripande syfte blir vi bara dagdrivare som långsam kastar bort våra liv på ingenting. Man kan inte bli lycklig under sådana här omständigheter. Det är för övrigt därför som även miljardärer behöver en produktiv karriär.

Men en produktiv karriär fyller även ett annat själsligt behov hos oss: vårt behov av självaktning. På grund av sakens natur förser det oss inte bara med en långsiktig mening till tillvaron, det förser oss också med en daglig påminnelse av vår förmåga att producera värden. Därmed blir det en daglig påminnelse på vår förmåga att leva. Till följd av detta kommer de alltså att känna att de är värda att leva och få njuta av livet. Resultatet är alltså en god självkänsla och det är en grundläggande förutsättning för att du ska kunna uppnå lycka. Vi behöver alla en god självkänsla. Vi behöver det för att känna att vi är värda någonting så att vi känner att vi är värda att sträva efter livet och att uppnå lycka. För hur kan du vara lycklig om du känner dig värdelös?

Vad händer när människor inte värdesätter förnuftet? De blir rädda. De kommer att bli rädda eftersom de kommer känna sig maktlösa inför naturen; denna rädsla ska inte jämföras med rädslan för höga höjder eller rädslan för spöken eller något liknande. Detta är en kronisk och allomfattande metafysisk rädsla. Vad beror den på? Genom att inte värdesätta och därmed inte använda sig utav förnuftet, blir man oförmögen att fatta naturen. Observera återigen kausaliteten. När man är oförmögen att fatta naturen, då är man oförmögen att bemästra naturen på ett sådant sätt att man kan få den till att tjäna dina behov. Detta gör att människor misslyckas med uppgiften att leva, och detta leder till död och lidande. Detta omöjliggör också en självaktning, vilket i sig bidrar till att göra människor ännu mer olyckliga.

Förutom att inse värdet av förnuftet och hädanefter systematiskt utöva rationalitetens dygd finns det bara ett sätt som man kan få en tillfällig lättnad från sin denna kroniska terror, nämligen genom att parasitera på de människor som är i stånd att bemästra naturen, dvs tänkarna och producenterna. Men även om vi för enkelhetens skull bortser från det faktum att ett sådant beteende är orättvist, och därför självdestruktivt i längden, kommer man i vilket fall som helst inte att bli lycklig av att parasitera på andra människor. Varför? Det faktum att de känner sig nödgade att parasitera på andra till att börja med kommer inte att ge dem någon självkänsla och därmed inte någon övertygelse om att de är värdiga att leva och njuta av livet. Eftersom de inte har någon produktiv karriär – faktum är att de flesta rånare skyr tanken på en sådan som pesten – har deras liv inget övergripande syfte, ingen mening. Och det blir inte mer mening i deras liv bara för att de lyckas komma undan med ett bankrån. Inte ens genom att ”leva livet” med sina stulna pengar kommer han att kunna bli lycklig. För varje stulen krona han slänger omkring sig kommer han endast att bli påmind om hur oförmögen att leva han egentligen är; han kanske lurar andra till att tro annorlunda om honom, men han kan aldrig lura sig själv; han vet med sig själv att han i grund och botten är en värdelös nolla, vad hans avundsjuka grannar än tror om honom. Det är därför som bankrånaren inte blir lycklig, detta alldeles oavsett om han lyckas komma undan rättvisan och lagen.

(Imorgon kommer del 3)