Jag har aldrig gillat John McCain. Jag tycker inte bara att han som människa är helt ointressant och att han som talare är tråkig. Idag fick jag via Dick Erixon skäl att gå från likgilthet till rent förakt för John McCain. Erixon citerar en Timesartikel där McCains fascistiska kampanjbudskap målas upp:
But McCain has used his story to articulate a broader theme. Life, he argues, is about more than getting what you can. It is also about sacrifice. His alternative to the Clinton-Blair era of consumer politics, the politics of small initiatives, targets, and promises, is to ask voters to pitch in and make a better society rather than just offering them one. He plans to use the presidency as a bully pulpit, as did his great hero, Theodore Roosevelt. His allies in the media have dubbed his message National Greatness Conservatism. (Min kursivering.)
McCain vill alltså att amerikanerna ska sluta vara så själviska. Det finns ju mer till livet än lycka; det finns även uppoffringar och lidande. Tänk inte på dig själv, tänk på nationens anseende och prestige! Kom igen, offra dig för nationens skull. Jag gör min del – gör din del! Allmännyttan framför egennyttan! Erixons kommentar: ”Det här är en mycket svår metodik i en kampanj, men något som verkligen behövs.” (Min kursivering.) Nej, Dick Erixon, det behövs verkligen inte. Konservativa som Dick Erixon är inga genuina vänner till friheten.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Men Carl, självuppoffring behöver väl nödvändigtvis inte leda till lidande?
Som jag tolkar McCain så menar han inte allmännyttan FRAMFÖR egennyttan.
Kan det inte vara så att McCain helt enkelt uppmuntrar både och (i en värld som, enligt honom, har för mycket av det senare och för lite av det förra)?
Jo, självuppoffring måste leda till lidande och har alltid lett till lidande och kommer alltid att leda till lidande. Vad innebär det att uppoffra sig själv? Det innebär att man offrar något av ett värde till förmån för något av ett lägre värde eller som rentav är ett icke-värde. Mer konkret handlar det om att du ger upp t ex saker som du älskar till förmån för sådant som du älskar mindre eller kanske rentav inte älskar alls. Det kan t ex handla om att du ger bort dina pengar, som du behöver för att överleva eller för att köpa dig en fin semester eller en present till din älskare, för att ge dem till totala främlingar eller till dina fiender. Hur ska detta göra dig glad och lycklig? Det kommer inte leda till någon lycka; endast olycka, lidande och frustration. Det är därför om altruister ofta är så vresiga, bittra och cyniska människor…
Dessutom finns det ingen mellanväg här att gå. Det går inte att kompromissa i frågor om PRINCIPER. Det är antingen det ena eller det andra. Och dessutom är problemet med världen att vi har alldeles för mycket av altruism och nästan ingenting av egoism.
Jag håller med Carl, men vill göra ett tillägg: lidandet sker i proportion till uppoffringen. Så om man t ex ger bort 10kr till en tiggare (vilket inte nödvändigtvis är en uppoffring, men låt oss säga att det i det här fallet är det) så kommer det uppenbarligen inte leda till en långvarig depression. Lidandet i det fallet kan mycket väl vara helt obetydligt. Vad som däremot är ett problem för givaren är den altruistiska premiss som han bär på, som senare kan ställa till med värre bekymmer än i det här specifika fallet.
Joachim: ”Självuppoffring behöver väl nödvändigtvis inte leda till lidande?”
Nej, inte nödvändigtvis. Inte om man är konsekvent och offrar sig till 100%. Då betyder det tvärtom SLUTET på allt lidande, åtminstone för egen del. (Någon annan kan ju möjligtvis bli lessen.)
Mer om detta i uppsatsen ”Mer om egoismen”, som kommer att ligga ute på min hemsida om någon vecka eller så.