SvD rapporterade för några dagar sedan:

Moderaterna har övergett svångremspolitiken på kulturområdet och vill nu ge mer pengar till kulturen än regeringen…

För första gången på fyra år presenterade moderaterna i går en samlad partimotion för kulturpolitiken, undertecknad av partiledaren Fredrik Reinfeldt.
– Det låg lite väl mycket besparingar i vår kulturpolitik tidigare. Det är viktigt att tala om att vi nu ger mer pengar till bland annat Dramaten och Operan. De besparingar vi tidigare hade var fel, säger moderaternas kulturpolitiske talesperson Kent Olsson.
Han uttrycker det som att den moderata kulturpolitiken tidigare varit lite för nyliberal, medan den nya inriktningen vilar mer på en kulturkonservativ grund. Det innebär att talet om att kulturen ska bära sina egna kostnader försvunnit och ersatts av en rad satsningar, flertalet generösare än vad regeringen föreslagit i höstbudgeten.

De ”nya” moderaterna är inte längre moderater eller ens socialdemokrater. De är något mycket mer motbjudande: konservativa. De konservativa är enligt mig värre än marxister. Marxisternas teorier är falska och onda. Ingen tvekan om det. Men de försöker åtminstone framstå som företrädare för förnuftet. De försöker ge intrycket av att de har en respekt för förnuftet. Detta är någonting som absolut inte finns bland de konservativa. Marxisterna hävdar att man bör betrakta marxismen som en vetenskap, och därför kan man till en viss utsträckning finna drag i deras tänkande, som gör att deras falska och irrationella idéer till en viss grad kan uppfattas som sammanhängande och begripliga. Inget av detta har de konservativa. Och det rör inte de konservativa ryggen.

De konservativa är inget annat än subjektivister. De har inga argument. De försöker inte ens argumentera. De bryr sig inte om fakta och logik. För dem är det enda som räknas deras irrationella känslor, deras nycker och godtycke. Det är därför som de konservativa ”debattörerna” ofta skriver helt osammanhängande, obegripliga och ologiska inlägg. Om de överhuvudtaget kommer med någonting som liknar en argumentation, består den nästan uteslutande av ett osammanhängande svammel om vikten av vårt ”kulturarv”, bisarra anklagelser om att alla som inte är lika irrationella som de konservativa är nihilister, hänvisningar till Mona Sahlin, en dyrkan av irrationella företeelser och institutioner som religion, monarkin och ”tradition” i största allmänhet. Osv. För bevis: se vilket inlägg som helst av fjantarna vid det ultrakonservativa Mörkblått värn. Deras inlägg kan summeras på följande sätt: ”Hej, jag är konservativ. Jag tycker detta: svammel, svammel, svammel, svammel, svammel, svammel, svammel… Därför att… Gud… Mona Sahlin… Rotlöshet… Nihilism… Kristendom… Gud… Mona Sahlin… Kulturarv…. Gamla hus… Rotlöshet… OK?”

Det enda som skiljer kulturbögarna hos moderaterna ifrån de ultrakonservativa fjantarna i Mörkblått värn, är att moderaterna måste skärpa sig och försöka presentera sitt svammel i en mer respektabel form, så att de slipper skämmas för att det enda de kommer med är rent svammel:

Kulturarvet är grunden vi står på, våra minnesnycklar. Genom kunskap om våra rötter kan vi bygga upp trygghet och identitet, veta var vi kommer ifrån och bättre förstå vart vi är på väg. Kunskapen om det förflutna ger också perspektiv på vår egen tid och respekt för gångna och kommande generationers liv och arbete. Kunskapen skapar också tolerans och förståelse för andras kulturarv. Kulturarv inbjuder till spännande upptäcktsfärder i tid och rum.

Vad exakt betyder detta, när allt kommer omkring? Vad skiljer, i dess essens detta svammel ifrån det som Mörkblått värn kommer med? Varför är det viktigt att känna till våra ”rötter”? Vad är detta för ”rötter” förresten? Vad är det för ”trygghet” och ”identitet” de pratar om? Hur kan man bli ”trygg” av att ta del av operan eller gå på museum? Hur får man en identitet genom att titta på postmodernistiskt skräp i de subventionerade ”konst”hallarna? Varför ska vi ha ”respekt” för det gångna? Varför ska vi vara toleranta inför andras kulturarv? Varför är det överhuvudtaget viktigt att sätta en sådan vikt vid detta oidentifierade ”kulturarv”? Vi får inga svar och ingen förklaring. Bara svammel, svammel, svammel. Då ska vi veta att detta i princip är det absolut bästa man kan förvänta sig ifrån en konservativ kulturbög. Det gick ju ändå att läsa hela stycket, utan att huvudet höll på att explodera av frågetecken.

I själva verket är detta inget annat än en rationalisering för att de konservativa kulturbögarna på alla andras bekostnad, ska få njuta av subventionerade kulturinstitutioner som inte kan konkurrera på en fri marknad. Jag tänker på t ex den moderna ”konsten”, operan och teatern.

De konservativa kulturbögarna har en fetisch för sådant som teater, opera och symfoniorkestrar. Orsaken är enkel: dessa har, för de konservativa, i dagens moderna samhälle fått ungefär samma heliga status som monarkin. Dessa företeelser är nämligen gamla. Att något är gammalt är, om den konservatives känslor samtycker, ofta skäl nog för att höja upp det till skyarna och dyrka det. Vad som gör det hela ännu bättre är att modern ”konst”, teaterpjäser, opera föreställningar och symfoniorkestrar inte åtnjuter någon större popularitet hos de stora massorna. (Massorna har nämligen problem med modern ”konst” och ser i regel ett större underhållningsvärde i storslagna Hollywoodproduktioner med aktionhjältar, än teaterpjäser om depraverade idioter och meningslösa antihjältar.) Detta ger den konservative ännu större skäl att dyrka det. Det är gammalt och ointressant för den ”nihilistiska” massan som, med sin ”låga” smak, ”bara” är ute efter ”enkel” och ”osofistikerad” underhållning. Det är för att tillfredställa denna irrationalism hos dem själva som de tycker att ”kulturen” ska få vara subventionerad av samma massor som de hyser föraktar inför eftersom de inte delar kulturbögarnas intresse för teater, opera eller modern ”konst”. Detta är alltså inte bara extremt irrationellt, det är också extremt orättvist.