North Korea agreed to return to the talks following a meeting earlier this month between Kim and the main U.S. envoy, Assistant Secretary of State Christopher Hill (search), who assured the North that Washington recognized its sovereignty.
On Tuesday, Hill repeated those pledges.
”We view [North Korea’s] sovereignty as a matter of fact. The United States has absolutely no intention to invade or attack” North Korea, Hill said in his opening remarks. — FoxNews
Vad ska man dra för slutsatser av detta? Något förslag?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Min slutsats är att den pragmatiska falangen inom state-department visserligen hatar förtrycket i nordkorea men bedömer kim jung ils regim som ändlig och vill sätta avrustning av atomvapen som högsta prioritet, på bekostnad av befriande och demokratisering.
Jag tror att de anser det enklare att bemöta en sönderfallande centralstyrd regim UTAN atomvapen om en tio år sådär, än att sätta hårt mot hårt och vägra kompromissa. Vilket jag tror de bedömer som osäkrare.
Jag tycker det är fruktansvärt om det är så och hoppas att Bush sätter stopp för det. Att ge erkännande och suveränitet åt en mordisk diktator leder i mina ögon ingen vart. Inte under 1930-talet, inte nu.
Hej Liberty,
Tack för din kommentar.
Personligen är jag fortfarande så paralyserad av vad jag såg på nyheterna i morse att jag knappt kan förmå mig själv att säga någonting alls om det. Jag kan knappt tro att det är sant. Jag håller dock med dig om din grundläggande analys: Det är pragmatikerna i det amerikanska utrikesdepartementet som förmodligen ligger bakom det här. Jag tyckte att Collin Powell var en hemskt dålig utrikesminister, och jag trodde faktiskt att Condoleezza Rice skulle göra det hela _lite_ bättre. Men så fort hon blev utrikesminister blev hon ”soft” verkar det som.
Vad gäller demokratiseringen och befriandet av Nordkorea, så tycker jag givetvis att det är något önskvärt i längden, men den primära prioriteringen borde, för USA:s del, vara att se till sin säkerhet. Dvs det viktigaste borde vara att göra det alldeles klart för Nordkorea att USA tänker avväpna dem, om de inte går med på att göra det frivilligt.
Frågan är om inte USA struntar i att säga en sådan sak, eftersom absolut ingen i hela världen skulle ta ett sådant uttalande med något allvar. Ingen tar USA på allvar eftersom USA har genom sina enorma kompromisser, eftergifter, uppoffringar, etc inför, under och efter Irakkriget visat att Bushadministrationen ytterst inte är ute efter att försvara sig själva. (Värt att notera i sammanhanget är att idén med USA:s så kallade forward strategy of freedom tycks bara vara till för att administrationen ska slippa behöva konfrontera länder som Iran. Idén är ju att ett demokratiserat Irak på något sätt ska sprida demokrati i resten av Mellanöstern som sedan på något ska göra slut på terrorismen. Bortsett från att jag inte tror på denna strategin, av flera skäl som jag har nämnt vid olika tillfällen, så säger detta egentligen allt om Bushadministrationen vilja att verkligen försvara USA och mycket riktigt har vi inte sett någonting som tyder på att de ens överväger att konfrontera Iran, varken idag eller i morgon.) Och om ingen tar det på allvar – då kommer det bara att bli tomt prat från USA:s sida, vilket ytterligare kommer att förstärka bilden av USA som en svag, demoraliserad och feg papperstiger.
Jag tror inte att vi skall undervärdera de positiva effekterna ett enskilt tillslag kan få i form av efterdyningar på även andra platser. Minns hur Kadaffi darrade då han såg vad det i längden betyder att republikanerna vinner val i USA. Jag tror inte att vi idag kan se hela vidden av vad USAs engagemang i Irak kan bli.
Men jag håller med dig i att pragmatikerna i Washington (och annorstädes) är kontraproduktiva. Om man blundar för att ondskan tar lillfingret så har de snart slukat halva armen. Som i så många andra sammanhang kan vi söka svaren i Reagans ledarskap och i detta fallet i hans doktrin om ”peace through strength”. Krig startar då diktatorer tror att priset är billigt.
Vi måste dock vara optimistiska och inse att det största jobbet redan är gjort, den största och mäktigaste fienden har ju faktiskt redan fallit: Soviet.
Hej Liberty,
Jag har på sistone har blivit mer och mer pessimistisk om Irak och just nu är jag väldigt pessimistisk. Jag kan väl bara säga som så att jag innerligen hoppas att du har rätt, men jag tror tyvärr inte det. :-(