Sverigedemokraternas Richard Jomshof sade att islam är en “avskyvärd ideologi och religion”. Eftersom detta är ett oförlåtligt “tankebrott” blev reaktionerna häftiga. Detta uttalande var “fullständigt omdömeslöst”, “direkt stötande”, “avskyvärt”, och så vidare.

Några kommenterar var mer verklighetsfrånvända än vanligt. Morgan Johansson sade att SD “hotar religionsfriheten”. Tobias Billström antydde att religionsfriheten inte ger någon rätten att tycka och känna vad de vill om “en hel religion” som islam.

En del betraktelser var däremot bara ogenomtänkta. Maria Hildas, ordförande för S-föreningen för jämställdhet, menade att Jomshofs olustiga känslor för islam är så pass allvarliga att det borde få alla “demokrater att reagera”. Betyder detta att vissa tankar och känslor inte hör hemma i en demokrati?

Somliga använder ord som de inte vet vad de betyder. De har hört ordet någon gång och bara känner att det är något som hör hemma i detta sammanhang. Så de upprepar det och hoppas på det bästa. Annie Lööf sade till exempel att SD “hymlar inte ens med sin islamofobi”. Réka Tolnai var inne på samma spår: “Att kalla islam för en ‘avskyvärd religion’ är islamofobi. Finns ingen befogad eller rimlig del i det uttalandet överhuvudtaget”.

Det finns så mycket som är så irrationellt med dessa reaktioner på Jomshofs kommentar att det är svårt att veta var man ska börja.

“Islamofobi” är vad filosofen Ayn Rand kallade för ett “anti-begrepp”. Ett anti-begrepp bildas när man medvetet klumpar ihop vitt skilda saker på grund av ytliga likheter. Målet är att tillintetgöra viktiga begreppsliga distinktioner.

Det sägs att “islamofobi” bara handlar om hat och fördomsfullhet mot islam och muslimer. Men ser vi på vilka som brännmärkts som “islamofober” ser vi att det syftar på alla islamkritiker; fördomsfulla och fördomsfria. Sam Harris har till exempel smädats som “islamofob”.

Som begrepp blandar “islamofobi” ihop irrationella fördomar mot islam och muslimer med en rationell analys och utvärdering av islam. Begreppet används alltså för att misskreditera och tysta kritiska röster som fördomsfulla eller värre. “Islamofob” är ett ogiltigt begrepp som inte hör hemma i en rationell debatt.

Ja, man kan och bör göra skillnad på islam och islamism. Man kan vara muslim utan att önska sig en islamisk teokrati. Men islam och islamism hänger ihop. Islamism är den politiska tillämpningen av islam. Det är namnet på en politisk ideologi som säger att samhället ska bygga på islam. Islamister vill ha en islamisk stat.

Så hur kan man säga att islamism är ett problem, men inte islam? Och om det nu inte finns några fel och brister i islam, vad är då bekymmersamt med islamisternas fromma önskan att samhället underkastar sig till Allahs vilja? Du är väl inte “islamofob”?

Vad är fel med hat? Känslor som sådana är varken sanna eller falska eller bra eller dåliga. De kan däremot vara befogade eller inte. Men i debatten antyds det att det finns inga skäl för att ogilla islam. Notera hur Réka Tolnai formulerar sig: “Sverigedemokraterna normaliserar hat mot islam under bästa sändningstid och tittarna fick bara se på”. Hon får det till att framstå som att hatet är ett ont i sig.

Varför kan man inte hata islam? Vad är det som gör det omöjligt för rationella och fördomsfria människor att hysa motvilja gentemot islam? Är det så att att man oavsett fakta och logik måste uppskatta islam? Måste man anse att islam är en älskvärd religion för att slippa helt grundlösa anklagelser om att lida av en ogrundad rädsla för islam?

Det finns ingen brist på verser som används av muslimer, islamister och jihadister för att rättfärdiga förtryck och terror. Jag vill att vi ska “normalisera” hatet mot alla totalitära ideologier—och religioner. Så i den mån islam som religion kommer med totalitära implikationer kan jag inte se varför den ska besparas min befogade avsky.

Religioner ska inte dömas efter vad troende gör och troende ska inte dömas efter vad religionen säger. De flesta troende är ofta vettigare och trevligare än deras religion. Som alla andra troende bör muslimer dömas som individer utifrån deras egna uttalanden och handlingar, inte utifrån vad islam säger.