De borgerliga partierna går tillbaka i den senaste opinionsundersökningen. Socialdemokraterna och deras stödpartier går framåt. Med anledning av detta har många borgerliga säkerligen drabbats av lite panik. Så vad kommer då att ske härnäst? Kommer de att ge efter ytterligare för LO? Eller låter det alltför osannolikt? Jag tycker inte det. Varför? Låt mig ger er ett par ledtrådar:

Orsak: ”Det finns ett ofrånkomligt val mellan ökad sysselsättning och bibehållen inkomsttrygghet. Nuvarande a-kassenivåer behöver sänkas om fler ska få jobb, men det är då också nödvändigt att de lågutbildades löner anpassas nedåt. Detta är ekonomiska samband som döljs i debatten, menar professor Lars Calmfors.”

Verkan: ”Med lömskt försåtliga a-kasseangrepp som murbräcka försöker de borgerliga undergräva fackets styrka och hela det svenska kollektivavtalssystemet. För det varnar arbetslivsminister Hans Karlsson, som snart drar ut på landsomfattande motoffensiv.”

Så redan nu verkar det som att ”arbetarrörelsen” kommer att börja mobilisera sig mot några av de borgerliga partiernas kanske viktigaste förslag för att skapa nya jobb. Men var inte meningen med moderaternas ”omprövningar” att de skulle slippa en mobilisering från LO? Tydligen trodde de att de kunde ”smyga” sig fram med sådana här förslag utan att någon skulle märka det.

Så vad är deras nästa drag? Kommer de att ”ompröva” sin politik igen? Vad kommer då att finnas kvar? Kommer de att börja ljuga om deras intentioner? Kommer de att bli tvungna att säga sanningen om vad mindre bidrag har för inverkan på lönebildningen? Om så, hur hade de då tänkt ta sig igenom en sådan debatt? Så mycket för att det realpolitiska är det praktiska.

Michael Tremoglie från FrontPage Magazine avslöjar i sin senaste artikel, ”New Orleans: A Green Genocide”, att samma miljörörelse som idag beskyller Bushadministrationen för orkanen Katrinas härjningar, redan för 30 år sedan stoppade byggandet av skyddsvallar som kunde ha räddat liv i New Orleans:

As radical environmentalists continue to blame the ferocity of Hurricane Katrina’s devastation on President Bush’s ecological policies, a mainstream Louisiana media outlet inadvertently disclosed a shocking fact: Environmentalist activists were responsible for spiking a plan that may have saved New Orleans. Decades ago, the Green Left – pursuing its agenda of valuing wetlands and topographical “diversity” over human life – sued to prevent the Army Corps of Engineers from building floodgates that would have prevented significant flooding that resulted from Hurricane Katrina.

Detta är bara ytterligare ett exempel som visar att miljörörelsens verkliga mål inte är att värna om människans miljö, utan att göra slut på mänskligheten!

I spåren av Katrina har det återigen skapats en debatt om de fattiga i USA. En del passar nu på att fördöma vad de kallar den ”amerikanska modellen”, med vilket de givetvis menar kapitalism. Sådana fördömelser kan man räkna med när man har att göra med människor som är totalt ignoranta i största allmänhet, men inom ämnen som ekonomi i synnerhet. Man kan också räkna med den sortens reaktioner ifrån en allmänhet som i generationer har blivit hjärntvättad i den offentliga skolan att tro på en massa antikapitalistiska myter och vanföreställningar.

Men är det inte kapitalismen som är felet så är det istället något annat. Den mest populära teorin är att skylla på rasismen i det amerikanska samhället. Många noterar nämligen att merparten av de fattiga i USA är svarta. Slutsatsen för dessa är därför given: ”Detta är vad man får av ett rasistiskt samhälle. De svarta ges ingen chans. De har ingen chans. De vita håller dem tillbaka. De är förtryckta av det vita etablissemanget… bla bla bla bla…”. Vi har alla hört detta struntpratet förut. Och det är naturligtvis inget annat än struntprat. Så för att råda bot på några av dessa myter och missförstånd tänker jag besvara tre högst relevanta frågor för den här diskussionen: 1. Varför är folk fattiga i USA? 2. Hur undviker man fattigdom? 3. Vad innebär det att vara fattig i USA?

1. Varför är folk fattiga i USA? Som jag har poängterat förut så är fattigdomen i USA, liksom i hela övriga världen, ytterst ett resultat utav statliga interventioner i ekonomin. Ekonomen dr George Reisman har skrivit en lång uppsats i ämnet som ni kan läsa här. I den visar han grundligen hur olika statliga interventioner skapar fattigdom. Han visar också hur man kan kraftigt reducera eller rentav avskaffa fattigdomen helt och hållet genom att införa laissez-faire kapitalism. Med tanke på att det var kapitalismen som lyfte hela nationer (Sverige inkluderat) ur en tillvaro som i många avseenden var bra mycket värre än den riktiga fattigdom som idag plågar en hel världsdel som Afrika, bör dr Reismans förslag inte komma som en allt för stor överraskning. Vad de fattiga i Afrika behöver är samma sak som de fattiga svarta i USA behöver: mera ekonomisk frihet dvs mera kapitalism.

Nu kan vill jag gärna kort behandla påståendet om att det är rasismen i USA som gör att många svarta fortfarande är fattiga. Ty om rasismen är förklaringen, då har dessa ett och annat att förklara. Jag tänker börja med att citera ekonomen Walter Williams:

The Children’s Defense Fund and civil rights organizations frequently whine about the number of black children living in poverty. In 1999, the Bureau of the Census reported that 33.1 percent of black children lived in poverty compared with 13.5 percent of white children. It turns out that race per se has little to do with the difference. Instead, it’s welfare and single parenthood. When black children are compared to white children living in identical circumstances, mainly in a two-parent household, both children will have the same probability of being poor.

How much does racial discrimination explain? So far as black poverty is concerned, I’d say little or nothing, which is not to say that every vestige of racial discrimination has been eliminated. But let’s pose a few questions. Is it racial discrimination that stops black students from studying and completing high school? Is it racial discrimination that’s responsible for the 68 percent illegitimacy rate among blacks?

The 1999 Bureau of Census report might raise another racial discrimination question. Among black households that included a married couple, over 50 percent were middle class earning above $50,000, and 26 percent earned more than $75,000. How in the world did these black families manage not to be poor? Did America’s racists cut them some slack?

Nu kan man tycka att detta ”settles the matter”, men jag vill inte låta dessa självutnämnda experter komma undan så lätt. Jag vill gärna höra dessa förklara att en överväldigande majoritet av de svarta förr i tiden, när de svarta inte hade samma rättigheter som de vita och när rasismen förmodligen var större än idag, själva lyckades lyfta sig ur fattigdomen. Thomas Sowell redogör de svartas bedrift:

The poverty rate among black families fell from 87 percent in 1940 to 47 percent in 1960, during an era of virtually no major civil rights legislation or anti-poverty programs. It dropped another 17 percentage points during the decade of the 1960s and one percentage point during the 1970s, but this continuation of the previous trend was neither unprecedented nor something to be arbitrarily attributed to the programs like the War on Poverty.

In various skilled trades, the incomes of blacks relative to whites more than doubled between 1936 and 1959 — that is, before the magic 1960s decade when supposedly all progress began. The rise of blacks in professional and other high-level occupations was greater in the five years preceding the Civil Rights Act of 1964 than in the five years afterwards.

2. Hur undviker man fattigdom? Givet att fattigdom ytterst är ett resultat av statliga interventioner i ekonomin, kan det ändå vara värt att påpeka att fattigdom inte uteslutande är verket av för lite kapitalism. Det finns till mångas stora förvåning någonting som heter personligt ansvar. Jag kan förstå att detta är ett uttryck som är väldigt främmande i Sverige där vi har fått lära oss att det är dumt att behöva ta personligt ansvar. Personligt ansvar är inte solidariskt, heter det. USA är precis Sverige en välfärdsstat. Och precis som i Sverige har den många skadliga effekter på människor. Dr Andrew Bernstein argumenterar i sin essä ”The Welfare State Versus Values and the Mind” för att det är just välfärdspolitiken som skapade och idag göder en kultur bland dess ”förmånstagare”, som uppmuntrar människor till att sluta ta personligt ansvar för deras liv. Detta leder inte bara till att de förblir i fattigdom utan också en massa andra självdestruktiva tendenser. Dr Bernstein visar hur ”kriget mot fattigdomen” i USA i själva verket blev ett krig mot de fattiga. Jag kan inte tillräckligt understryka hur mycket jag tycker att folk borde läsa denna essä av dr Bernstein.

3. Vad innebär det att vara fattig i USA? Många fäster sin blick på USA:s officiella fattigdomsgräns. Men det är ett mått som inte säger så värst mycket. Det allra viktigaste att konstatera är två saker. För det första är de flesta fattiga inte samma personer under en längre tid. De långtidsfattiga i USA utgör en betydligt mindre siffra än de där 10-15% man hör då och då. (Siffran går upp och ned hela tiden.) I själva verket är bara 3-4% av USA:s befolkning fattiga i 24 månader eller längre. För det andra tar måttet ingen hänsyn till faktiskt välstånd eller till förmögenheter. När folk tänker på fattigdom så får de ofta upp en bild i deras medvetande av människor som måste gå och lägga sig hungriga, som går runt i trasiga kläder och som bor i rena ruckel. Jag förnekar inte att dessa människor säkerligen finns, men det är en myt att detta är livet hos en majoritet av de fattiga i världens rikaste land. Men studerar man vad de ”fattiga” i USA faktiskt har, deras faktiska levnadsförhållanden, kommer snabbt en helt annan bild fram. The Heritage Foundation har tagit fram en rapport om fattigdomen i USA, där de har tagit fram följande fakta om de fattiga i USA:

Forty-six percent of all poor households actually own their own homes. The average home owned by persons classified as poor by the Census Bureau is a three-bedroom house with one-and-a-half baths, a garage, and a porch or patio.
Seventy-six percent of poor households have air conditioning. By contrast, 30 years ago, only 36 percent of the entire U.S. population enjoyed air conditioning.
Only 6 percent of poor households are overcrowded. More than two-thirds have more than two rooms per person.
The average poor American has more living space than the average individual living in Paris, London, Vienna, Athens, and other cities throughout Europe. (These comparisons are to the average citizens in foreign countries, not to those classified as poor.)
Nearly three-quarters of poor households own a car; 30 percent own two or more cars.
Ninety-seven percent of poor households have a color television; over half own two or more color televisions.
Seventy-eight percent have a VCR or DVD player; 62 percent have cable or satellite TV reception.
Seventy-three percent own microwave ovens, more than half have a stereo, and a third have an automatic dishwasher.

As a group, America’s poor are far from being chronically undernourished. The average consumption of protein, vitamins, and minerals is virtually the same for poor and middle-class children and, in most cases, is well above recommended norms. Poor children actually consume more meat than do higher-income children and have average protein intakes 100 percent above recommended levels. Most poor children today are, in fact, supernourished and grow up to be, on average, one inch taller and 10 pounds heavier that the GIs who stormed the beaches of Normandy in World War II.

Men det finns mer. Jag citerar Walter Williams igen:

The Census Bureau does a grossly poor job measuring poverty for several reasons. First, it looks at only current income and ignores assets. Thus, a family of four living in a $300,000 house with $1 million dollars in the bank, as far as the Census Bureau is concerned, is poor if for some reason its income was less than $16,404 in 1997.

The Census Bureau also misses income. In 1995, the Census Bureau claimed that the lowest income fifth of households had an average income of $8,350. In the same year, the Department of Labor’s consumer expenditure survey showed that the same lowest fifth of households spent $14,607. The Labor Department’s survey shows $1.75 worth of spending for each $1 the Census Bureau claims that household possesses.

Det finns också en del uppgifter som ger oss en antydan om hur mycket fattigdom kan åtgärdas förhållandevis enkelt. The Heritage Foundation skriver i sin rapport: ”In good economic times or bad, the typical poor family with children is supported by only 800 hours of work during a year: That amounts to 16 hours of work per week. If work in each family were raised to 2,000 hours per year–the equivalent of one adult working 40 hours per week throughout the year–nearly 75 percent of poor children would be lifted out of official poverty.” Tänk på detta när ni läser igenom dr Reismans förslag.

Så vad har vi då lärt oss idag? Jo, vi har lärt oss att vad de fattiga i USA behöver är inte mer välfärdspolitik. Vi har lärt oss att rasism och kapitalism inte är orsaken till fattigdomen. Orsaken är istället att USA har för mycket välfärdspolitik och för lite kapitalism. Lösningen är att lägga ned välfärdspolitiken helt och hållet och istället införa laissez-faire kapitalism. Vi har också lärt oss att bilden av fattigdomen i USA ofta är förvrängd och orättvis. Det är viktigt att veta för att man det ska råda lite sans i diskussionen. Det måste bli ett slut på vanföreställningen om att det finns 40 miljoner amerikaner som fryser och svälter sig själva till sömns i sina fallfärdiga ruckel…

Dr J. David Lewis har kommit med en ny läsvärd artikel i Capitalism Magazine, ”Our Gift to Iran”:

By removing Saddam Hussein, we did for the Iranians in three weeks what they could not do themselves in twenty years: destroy the enemy that was stopping the westward expansion of the Islamic revolution. This is our gift to the Iranian regime. The Iranians are using our gift to their advantage.

I DN Debatt kan man idag läsa ett mycket förvirrande inlägg av Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi. DN summerar Vågerös inlägg på följande sätt:

Tjugofyra länder, främst i Afrika söder om Sahara och i det före detta Sovjetunionen, har fått sjunkande medellivslängd på senare år. Global ekonomisk tillväxt har bidragit till förbättrad global hälsa men det finns viktiga regioner i världen där detta inte längre gäller. Nu ökar tvärtom skillnaderna i medellivslängd mellan olika länder. Den ryska medellivslängden är nu lägre än den var 1965. I Ryssland inträffade nära tre miljoner extra dödsfall under perioden 1992-2002, vilket motsvarar två Twin Tower-katastrofer i veckan.

När man läser hela debattartikeln får man ett mycket osammanhängande och förvirrat intryck. Det är svårt att egentligen veta vad det är Vågerö vill ha sagt. Jag misstänker dock att hans tes är den att det är fel att ”bara” fokusera på ekonomisk tillväxt. Varför? Därför att ”medellivslängden sjunker trots global ekonomisk tillväxt”. Så han verkar vilja ge oss ett skäl att ifrågasätta värdet av ekonomisk tillväxt. Men hur går han då till väga för att dra en sådan slutsats? Han nämner Afrika, söder om Sahara som ett exempel, men det bidrar endast till att göra en mer förvirrad:

Global ekonomisk tillväxt har bidragit till förbättrad global hälsa, men det finns alltså viktiga regioner i världen där detta inte gäller. Afrika, söder om Sahara, har knappast haft någon ekonomisk tillväxt alls efter 1975, och efter 1990 sjunker medellivslängden i regionen. Hiv/aids orsakar mer än två miljoner dödsfall per år numera.

Så först säger han att ekonomisk tillväxt bidrar till en förbättrad hälsa, men det finns ett undantag där detta förhållande inte gäller. Men i hans ”exempel” nämner han explicit en del av världen som ”knappast haft någon ekonomisk tillväxt alls efter 1975”. Men hur utgör då Afrika, söder om Sahara, ett undantag?

Ett annat exempel Vågerö tar upp är Ryssland:

Före detta Sovjet är den andra större region i världen där fattigdomen ökat och folkhälsan försämrats under 1990-talet. Trots systemskifte har Ryssland inte lyckats bryta sin fyra decennier långa stagnation på folkhälsans område, tvärtom har problemen förvärrats under 90-talet. Tamara Men och kollegor beräknade att under perioden 1992-2001 inträffade 2.5-3 miljoner extra dödsfall i den vuxna befolkningen, jämfört med nivån 1991 (British Medical Journal, 2003). Det motsvarar Twin Towers två gånger i veckan under ett decennium.

Den ryska livslängden år 2003 (senast tillgängliga data) är lägre än 1965, för både män och kvinnor. Ryska män lever 15 år kortare liv än män i Chile. Sedan 1998 har Ryssland åter ekonomisk tillväxt, men detta har inte lett till någon förbättring av folkhälsan, tvärtom har livslängden sjunkit stadigt sedan 1998. Den mest rimliga förklaringen till detta är att den ekonomiska tillväxten i Ryssland inte kommit folkets majoritet till del. (Mina kursiveringar.)

Notera vad Vågerö gör här. Han klandrar ”systemskiftet” från kommunism till, får man förmoda, ”kapitalism” för att läget i Ryssland har blivit värre under 1990-talet. Han säger att medellivslängden och hälsan i Ryssland har blivit värre trots den ekonomiska tillväxten som det ”kapitalistiska” Ryssland har genererat. Så slutsatsen Vågerö vill att man ska dra är alltså att ”kapitalismen” och den ekonomiska tillväxten har gjort livet sämre i Ryssland, inte bättre. Men redan i nästa stycke ger han oss vad som förefaller vara den verkliga förklaringen till varför den ryska hälsan var dålig och har blivit värre:

Folkhälsokriserna i före detta Sovjet har underskattats på de flesta håll. Milleniemålen kring hälsa missar också problemens natur i denna del av världen, eftersom barnadödligheten sjunker, medan dödligheten bland vuxna ökat, framför allt beroende på en stark ökning av hjärt-kärlsjuklighet, alkoholrelaterad dödlighet och död genom yttre våld.

Så att ryssar super ihjäl sig eller blir misshandlade till döds i större utsträckning än tidigare, är alltså ”kapitalismen” och den ekonomiska tillväxtens fel?

Hur det än förhåller sig med den globala hälsan och den globala tillväxten, är en sak säker: man kan inte klandra kapitalismen för att hälsan blir sämre på vissa håll i världen. Framför allt inte i Ryssland. Ryssland är nämligen inte kapitalistiskt. Ryssland är en fascistdiktatur. Och jag behöver nog inte heller nämna att Afrika knappast utgör en bastion för laissez-faire kapitalism…

Uppdatering II: Läs hur Svt väljer att presentera Vågerös slutsatser. Det är ganska uppenbart var Svt:s sympatier ligger.

Uppdatering III: Johan Norberg gör samma observation.

…Göran Persson för den okunniga och/eller oärliga socialdemokraten han är.

…läs Lord Jeffersons senaste: ”Är ingen nivå för låg för en vänsterkrok mot Bush?”

ROLAND POIRIER MARTINSSON är dagens hjälte!!! Det är inget snack om saken. Killen har gjort USA en enorm rättvisa genom att för omväxlings skull rapportera sanningen. Jag säger bara: LÄS!

Hur många gånger sedan Katrina-katastrofen inledde har vi inte fått höra folk ranta i stil med: ”Vi är svarta och fattiga, det är synd om oss, vi kan inte rå för vår situation … ingen kommer och hjälper oss … USA är ett rasistiskt samhälle, det är därför vi inte har en chans i samhället… vi hålls tillbaka av de vita … bla bla bla … Bush är rasist, de rika och vita är rasister … bla bla bla… Om vi var vita hade vi fått hjälp direkt … bla bla bla … Det är synd om oss.”

Sanningen är att de enda rasisterna i sammanhanget är de svarta som kommer med sådana här skamliga anklagelser om rasism som skäl för att det tog tid innan hjälpen kom fram. Jag tycker att detta är så skamligt att jag kan förstå om det finns några vita i USA som vägrar skicka in pengar för att hjälpa de nödställda. Varför ska dem göra det efter ha blivit förolämpade på detta sätt? Nej, alla svarta i New Orleans har förmodligen inte gett uttryck för sådan här rasism. Men det är illa nog att en liten minoritet gör det och dem borde skämmas.

Det var och är, som jag har antytt tidigare, denna mentalitet som gjorde att de aldrig tog ansvar för sina liv till att börja med och därför slutade upp fattiga välfärdsparasiter i den kommunala bostadsslummen. Det var denna mentalitet som gjorde att många av dem inte lämnade New Orleans i tid, detta i tron om att staten skulle ta hand om dem. Om man ska tro på kommentatorerna i vänstermedierna så hade dessa människorna inget ansvar alls för deras liv eller situation. Personligt ansvar finns överhuvudtaget inte. Det enda som finns är ekonomiska faktorer. Dessa människor var bara oskyldiga offer för de ekonomiska orättvisor man kan förvänta sig av ett kapitalistiskt och rasistiskt samhälle.

Men det är naturligtvis inte de ”rika vita” som bär ansvaret för dessa människors öde. Om någonting är det dem som har gjort att de har fått den hjälp de faktiskt har fått. Det är ju trots allt de ”rika vita” som allra betalar mest skatt. De står för 96% av alla federala skatteintäkter. (Till detta kan man tillägga att merparten av välfärdsparasiterna i New Orleans slum har förmodligen aldrig betalat någon federal inkomstskatt.) Ändå har en del svarta rasister mage att anklaga dessa skatteslavar för rasism och beskylla dem att de inte blev omhändertagna snabbare. Jag behöver nog inte heller förklara vilka det är som kommer att skänka merparten av alla pengar till organisationer som Röda korset.

Det är naturligtvis inte heller kapitalismens fel att det finns fattiga människor i USA. Det är de statliga interventionerna som ligger bakom merparten av all ofrivillig och relativ fattigdom i USA. Ändå är det kapitalismen som klandras.

Jag kan inte minnas sist jag såg en så intressant och hetsig debatt som denna. Det som gjorde den intressant var inte alltid vad som sades, eller vilka argument som användes, utan mer de konkreta omständigheterna. För första gången på mycket länge (första gången för min del), kunde vi se en mer eller mindre enad borgerlighet. De själva sade sig vara eniga om hur de ska lyfta Sverige hur massarbetslösheten. Själv tror jag nog att det som enade dem mest var att de fyra var mer makthungriga än socialdemokraterna och deras stödpartier. Men just eftersom de var så eniga, kunde vi för omväxlings skull se en ”frontalkrock”. Det blev inga inbördes stridigheter de borgerliga partierna emellan. De tre vänsterpartierna lyckades inte visa på någon oenighet hos de borgerliga. De borgerliga var dessutom mycket duktigare på att svara åt varandra, vilket ytterligare förstärkte intrycket av enighet.

Vänstern, som många har observerat, framstod som ovanligt mycket på defensiven. Jag har nog själv aldrig riktigt sett dem så mycket på defensiven som denna gång. Och det är ganska intressant med tanke på att de ideologiska skillnaderna förmodligen aldrig har varit mindre. Jag antar att det kan bli svårt även för Göran Persson att besvara kritik från vänster, inte minst när den kommer ifrån moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Jag själv är benägen att säga att de borgerliga vann denna debatt. Det var också sällsynt länge sedan man kunde se en så klar och tydlig seger för de borgerliga i en sådan här debatt. I vanliga fall brukar man bara se en liten seger för ena sidan. Av de debattörer som gjorde bäst i från sig tycker jag nog att Lars Ohly var bäst. Inte för att han egentligen hade något vettigt att komma med, utan för att hans argument och retorik var givet hans ideologi den mest slagkraftiga. Den där miljöpartisten, vad hon nu heter, hon tyckte jag gjorde sämst ifrån sig (inte minst med tanke på att hon försökte göra en billig poäng av naturkatastrofen i New Orleans). Den enda som gjorde lika dåligt om inte ännu sämre ifrån sig var Göran Persson, vars arroganta stil var oförsvarbar. Det finns få saker som är så ohyfsat och ociviliserat som att avbryta andra, hånskratta åt dem, eller vandra omkring i tv-studion som om man vore totalt ointresserad.

Men på ett helt annat plan nämligen det ideologiska, var de borgerliga de största förlorarna. Vilket ju var rätt åt dem. Genom att försöka argumentera emot socialdemokraterna, utifrån socialdemokratiska premisser och socialdemokratiska argument, sanktionerar dem också socialdemokraternas politik. De borgerliga svarade aldrig eller sällan på några av de moraliska invändningar (om hur ”orättvist” det är att människor får mindre bidrag och att detta kan leda till lägre reservationslöner) som Göran Persson och Lars Ohly kom med, de duckade bara genom att tvinga S och V att konfronteras med att folket redan har det så dåligt i deras eget Sverige. Det vill säga, de medgav att detta var moraliskt fel, men att S inte var ett dugg bättre eftersom dem själva i praktiken står för samma sorts politik.

Det enda de borgerliga kunde säga vad gäller diskussionen om att skapa förutsättningar för fler jobb i Sverige, var att man skulle skapa ett bättre klimat för företagare. Det är ju rätt och riktigt. De förmådde emellertid aldrig ge några moraliska argument för varför man ska förbättra villkoren för företagande. I den mån några moraliska argument ändå smugglades in, så var det av en karaktär som om något endast underminerade deras sak. Det var argument om att det måste finnas fler som jobbar och betalar skatt, så att man kan bygga ut den offentliga ”välfärden”. De lyckades inte heller besvara den lika återkommande som moraliskt laddade frågan om hur fler jobb ska skapas av att man sänker bidragen.

Det är nog ingen normalintelligent människa som förnekar att det kommer att löna sig för många att skaffa sig ett jobb om bidragen sänks, men det var och är inte frågan. Frågan är och förblir hur fler jobb ska skapas. Det enda svaret från de borgerliga, men det är otillräckligt, är att förbättra villkoren för företagarna. Så när Lars Ohly med flera försökte få de borgerliga till att erkänna att det enda sättet att få fram fler jobb är just genom att på många håll marknadsanpassa lönerna genom att pressa ned dem, kunde och ville de inte svara. De kunde inte av moraliska skäl, och de ville inte av valstrategiska. (I vilket fall som helst kommer sänkta bidrag inte räcka för att få till en marknadsanpassning av lönerna. Det krävs också att man reformerar eller avskaffar lagar som LAS och MBL. Och jag vill påstå att detta är en avsevärt mycket viktigare förutsättning för att uppnå full sysselsättning, än att sänka bidragen. Jag anser att om man gör det omöjligt för människor att lönekonkurrera om jobben, då gör man det också omöjligt för många att skaffa sig ett jobb. Och att då bara sänka deras bidrag, trots att de fortfarande inte har några större möjligheter att skaffa sig ett jobb, är enligt mig bara dumt och omoraliskt.)

Så vem vann då? Som jag har indikerat tog de borgerliga hem spelet när det kommer till själva debatten. De gav ett starkare intryck på grund av deras starkare enighet. Men de tog inte hem den ideologiskt. Rent ideologiskt gav de vika för sina motståndare och förmådde inte att svara på argumenten alls. Det är också ur detta avseende som denna debatt blev så ointressant. Så frågan är egentligen inte vem som vann debatten. Nej, frågan är istället: Vem bryr sig?