Om fattigdomen i USA

I spåren av Katrina har det återigen skapats en debatt om de fattiga i USA. En del passar nu på att fördöma vad de kallar den ”amerikanska modellen”, med vilket de givetvis menar kapitalism. Sådana fördömelser kan man räkna med när man har att göra med människor som är totalt ignoranta i största allmänhet, men inom ämnen som ekonomi i synnerhet. Man kan också räkna med den sortens reaktioner ifrån en allmänhet som i generationer har blivit hjärntvättad i den offentliga skolan att tro på en massa antikapitalistiska myter och vanföreställningar.

Men är det inte kapitalismen som är felet så är det istället något annat. Den mest populära teorin är att skylla på rasismen i det amerikanska samhället. Många noterar nämligen att merparten av de fattiga i USA är svarta. Slutsatsen för dessa är därför given: ”Detta är vad man får av ett rasistiskt samhälle. De svarta ges ingen chans. De har ingen chans. De vita håller dem tillbaka. De är förtryckta av det vita etablissemanget… bla bla bla bla…”. Vi har alla hört detta struntpratet förut. Och det är naturligtvis inget annat än struntprat. Så för att råda bot på några av dessa myter och missförstånd tänker jag besvara tre högst relevanta frågor för den här diskussionen: 1. Varför är folk fattiga i USA? 2. Hur undviker man fattigdom? 3. Vad innebär det att vara fattig i USA?

1. Varför är folk fattiga i USA? Som jag har poängterat förut så är fattigdomen i USA, liksom i hela övriga världen, ytterst ett resultat utav statliga interventioner i ekonomin. Ekonomen dr George Reisman har skrivit en lång uppsats i ämnet som ni kan läsa här. I den visar han grundligen hur olika statliga interventioner skapar fattigdom. Han visar också hur man kan kraftigt reducera eller rentav avskaffa fattigdomen helt och hållet genom att införa laissez-faire kapitalism. Med tanke på att det var kapitalismen som lyfte hela nationer (Sverige inkluderat) ur en tillvaro som i många avseenden var bra mycket värre än den riktiga fattigdom som idag plågar en hel världsdel som Afrika, bör dr Reismans förslag inte komma som en allt för stor överraskning. Vad de fattiga i Afrika behöver är samma sak som de fattiga svarta i USA behöver: mera ekonomisk frihet dvs mera kapitalism.

Nu kan vill jag gärna kort behandla påståendet om att det är rasismen i USA som gör att många svarta fortfarande är fattiga. Ty om rasismen är förklaringen, då har dessa ett och annat att förklara. Jag tänker börja med att citera ekonomen Walter Williams:

The Children’s Defense Fund and civil rights organizations frequently whine about the number of black children living in poverty. In 1999, the Bureau of the Census reported that 33.1 percent of black children lived in poverty compared with 13.5 percent of white children. It turns out that race per se has little to do with the difference. Instead, it’s welfare and single parenthood. When black children are compared to white children living in identical circumstances, mainly in a two-parent household, both children will have the same probability of being poor.

How much does racial discrimination explain? So far as black poverty is concerned, I’d say little or nothing, which is not to say that every vestige of racial discrimination has been eliminated. But let’s pose a few questions. Is it racial discrimination that stops black students from studying and completing high school? Is it racial discrimination that’s responsible for the 68 percent illegitimacy rate among blacks?

The 1999 Bureau of Census report might raise another racial discrimination question. Among black households that included a married couple, over 50 percent were middle class earning above $50,000, and 26 percent earned more than $75,000. How in the world did these black families manage not to be poor? Did America’s racists cut them some slack?

Nu kan man tycka att detta ”settles the matter”, men jag vill inte låta dessa självutnämnda experter komma undan så lätt. Jag vill gärna höra dessa förklara att en överväldigande majoritet av de svarta förr i tiden, när de svarta inte hade samma rättigheter som de vita och när rasismen förmodligen var större än idag, själva lyckades lyfta sig ur fattigdomen. Thomas Sowell redogör de svartas bedrift:

The poverty rate among black families fell from 87 percent in 1940 to 47 percent in 1960, during an era of virtually no major civil rights legislation or anti-poverty programs. It dropped another 17 percentage points during the decade of the 1960s and one percentage point during the 1970s, but this continuation of the previous trend was neither unprecedented nor something to be arbitrarily attributed to the programs like the War on Poverty.

In various skilled trades, the incomes of blacks relative to whites more than doubled between 1936 and 1959 — that is, before the magic 1960s decade when supposedly all progress began. The rise of blacks in professional and other high-level occupations was greater in the five years preceding the Civil Rights Act of 1964 than in the five years afterwards.

2. Hur undviker man fattigdom? Givet att fattigdom ytterst är ett resultat av statliga interventioner i ekonomin, kan det ändå vara värt att påpeka att fattigdom inte uteslutande är verket av för lite kapitalism. Det finns till mångas stora förvåning någonting som heter personligt ansvar. Jag kan förstå att detta är ett uttryck som är väldigt främmande i Sverige där vi har fått lära oss att det är dumt att behöva ta personligt ansvar. Personligt ansvar är inte solidariskt, heter det. USA är precis Sverige en välfärdsstat. Och precis som i Sverige har den många skadliga effekter på människor. Dr Andrew Bernstein argumenterar i sin essä ”The Welfare State Versus Values and the Mind” för att det är just välfärdspolitiken som skapade och idag göder en kultur bland dess ”förmånstagare”, som uppmuntrar människor till att sluta ta personligt ansvar för deras liv. Detta leder inte bara till att de förblir i fattigdom utan också en massa andra självdestruktiva tendenser. Dr Bernstein visar hur ”kriget mot fattigdomen” i USA i själva verket blev ett krig mot de fattiga. Jag kan inte tillräckligt understryka hur mycket jag tycker att folk borde läsa denna essä av dr Bernstein.

3. Vad innebär det att vara fattig i USA? Många fäster sin blick på USA:s officiella fattigdomsgräns. Men det är ett mått som inte säger så värst mycket. Det allra viktigaste att konstatera är två saker. För det första är de flesta fattiga inte samma personer under en längre tid. De långtidsfattiga i USA utgör en betydligt mindre siffra än de där 10-15% man hör då och då. (Siffran går upp och ned hela tiden.) I själva verket är bara 3-4% av USA:s befolkning fattiga i 24 månader eller längre. För det andra tar måttet ingen hänsyn till faktiskt välstånd eller till förmögenheter. När folk tänker på fattigdom så får de ofta upp en bild i deras medvetande av människor som måste gå och lägga sig hungriga, som går runt i trasiga kläder och som bor i rena ruckel. Jag förnekar inte att dessa människor säkerligen finns, men det är en myt att detta är livet hos en majoritet av de fattiga i världens rikaste land. Men studerar man vad de ”fattiga” i USA faktiskt har, deras faktiska levnadsförhållanden, kommer snabbt en helt annan bild fram. The Heritage Foundation har tagit fram en rapport om fattigdomen i USA, där de har tagit fram följande fakta om de fattiga i USA:

Forty-six percent of all poor households actually own their own homes. The average home owned by persons classified as poor by the Census Bureau is a three-bedroom house with one-and-a-half baths, a garage, and a porch or patio.
Seventy-six percent of poor households have air conditioning. By contrast, 30 years ago, only 36 percent of the entire U.S. population enjoyed air conditioning.
Only 6 percent of poor households are overcrowded. More than two-thirds have more than two rooms per person.
The average poor American has more living space than the average individual living in Paris, London, Vienna, Athens, and other cities throughout Europe. (These comparisons are to the average citizens in foreign countries, not to those classified as poor.)
Nearly three-quarters of poor households own a car; 30 percent own two or more cars.
Ninety-seven percent of poor households have a color television; over half own two or more color televisions.
Seventy-eight percent have a VCR or DVD player; 62 percent have cable or satellite TV reception.
Seventy-three percent own microwave ovens, more than half have a stereo, and a third have an automatic dishwasher.

As a group, America’s poor are far from being chronically undernourished. The average consumption of protein, vitamins, and minerals is virtually the same for poor and middle-class children and, in most cases, is well above recommended norms. Poor children actually consume more meat than do higher-income children and have average protein intakes 100 percent above recommended levels. Most poor children today are, in fact, supernourished and grow up to be, on average, one inch taller and 10 pounds heavier that the GIs who stormed the beaches of Normandy in World War II.

Men det finns mer. Jag citerar Walter Williams igen:

The Census Bureau does a grossly poor job measuring poverty for several reasons. First, it looks at only current income and ignores assets. Thus, a family of four living in a $300,000 house with $1 million dollars in the bank, as far as the Census Bureau is concerned, is poor if for some reason its income was less than $16,404 in 1997.

The Census Bureau also misses income. In 1995, the Census Bureau claimed that the lowest income fifth of households had an average income of $8,350. In the same year, the Department of Labor’s consumer expenditure survey showed that the same lowest fifth of households spent $14,607. The Labor Department’s survey shows $1.75 worth of spending for each $1 the Census Bureau claims that household possesses.

Det finns också en del uppgifter som ger oss en antydan om hur mycket fattigdom kan åtgärdas förhållandevis enkelt. The Heritage Foundation skriver i sin rapport: ”In good economic times or bad, the typical poor family with children is supported by only 800 hours of work during a year: That amounts to 16 hours of work per week. If work in each family were raised to 2,000 hours per year–the equivalent of one adult working 40 hours per week throughout the year–nearly 75 percent of poor children would be lifted out of official poverty.” Tänk på detta när ni läser igenom dr Reismans förslag.

Så vad har vi då lärt oss idag? Jo, vi har lärt oss att vad de fattiga i USA behöver är inte mer välfärdspolitik. Vi har lärt oss att rasism och kapitalism inte är orsaken till fattigdomen. Orsaken är istället att USA har för mycket välfärdspolitik och för lite kapitalism. Lösningen är att lägga ned välfärdspolitiken helt och hållet och istället införa laissez-faire kapitalism. Vi har också lärt oss att bilden av fattigdomen i USA ofta är förvrängd och orättvis. Det är viktigt att veta för att man det ska råda lite sans i diskussionen. Det måste bli ett slut på vanföreställningen om att det finns 40 miljoner amerikaner som fryser och svälter sig själva till sömns i sina fallfärdiga ruckel…

5 reaktioner på ”Om fattigdomen i USA

  1. Mycket intressanta artiklar och bra inlägg. Förklarar också varför 1,5 miljoner arbetsföra svenskar ej jobbar. Tyvärr går de och många fler en nattsvart framtid till mötes om sossarna vinner valet och får en mörk framtid om borgarna vinner. Tjafset om ersättningsnivåerna känns meningslös. Vi skulle i Sverige behöva partier som står för olika system och inte sex olika varianter av socialdemokraterna.

  2. Kom hit från HAX*s blogg och kan bara säga att det tänker jag fortsätta med. Bra sammanställt Carl även om jag tycker att du genade över orsakerna till varför Välfärdssystem skapar fattigdom. Ska vi lyckas övertala fler om den väg vi vet är den enda rätt krävs extra tydlighet. Speciellt om man betänker vilket utgångsläge vi har!

    Ska genast läsa Bernsteins papper!

  3. Sådant här får man aldrig reda på av svensk media som försöker få det att framstå som om allting är eländes elände i USA.

    Av svensk media finns det mycket och önska och därför läser jag knappt reportagen som handlar om USA, eftersom de är oftast extremt vinklade och ibland rent av lögnaktiga.

  4. […] Fattigdom i USA. Nicholas Eberstadt har skrivit en artikel som förklarar varför den officiella statistiken över fattigdomen i USA är vilseledande på flera sätt. Jag har redan skrivit ett väldigt långt inlägg om saken här. Så egentligen är det inte mycket som är nytt, men en del saker tål att upprepas, inte minst nu när Göran Persson använder sig av fattigdomen i t ex New Orleans som ett argument för välfärdspolitiken. (Detta trots att fattigdomen där nästan uteslutande är verket av välfärdspolitikens passiviserande effekt på människor.) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.