Expressen skriver om Stanley ”Tookie” Williams. Trots att det finns överväldigande bevis för att han är skyldig till mord på fyra personer, finns det naturligtvis de som vill fälla en tår över att han nu äntligen har fått möta rättvisan. Vad spelar det för roll om han är en kallblodig mördare (likt en annan mottagare av detta meningslösa pris, terroristen Yassir Arafat)? Vad spelar det för roll om han var med och grundade det kriminella gänget ”Crips” (som tillsammans med andra liknande gäng har gjort livet till ett rent helvete för massor av oskyldiga människor)? Vad spelar det för roll om hans böcker i själva verket glorifierar kriminalitet och gänglivet? Ingenting av allt detta rör uppenbarligen hans äckliga supporters ryggen, det tycks om något endast framkalla ännu mer tårar och sorg hos dem. Det är vidrigt. Det är sjukt. Det är omoraliskt.

Det faktum att folk tycker synd om ”Tookie” och därför ville att han skulle få nåd, i stället för rättvisa, är en styggelse i sig. Men för att göra allt ännu värre noterar jag att Expressen, som den sanna politiskt korrekta vänsterblaskan den är, ger sina läsare en länk där man kan läsa mer om dödsstraffet i USA. Naturligtvis leder länken direkt till en anti-dödsstraff-propaganda site. Tillfällighet? Verket av en inkompetent journalist? Jag skulle inte tro det. Jag tror inte för ett ögonblick att detta är slumpen eller inkompetens. Detta är ett direkt ställningstagande från Expressens sida. Well, fler kan leka den här leken. Så därför vill jag rekommendera denna site som propagerar för dödsstraffet.

(Om man är emot dödsstraffet eftersom man t ex är orolig för att oskyldiga kan komma i kläm, då är det en sak som jag kan respektera. Men om man är emot det eftersom man tycker synd om mördare, eller för att man har fått för sig att även mördare har rätt till liv, då är det fråga om en helt annan position. Och vad det än är så är det inte en moralisk position.)

Petter frågar mig: ”Vad ska man rösta på i nästa val?”

Det är en bra fråga. Det är i vilket fall som helst tämligen uppenbart att nästa val inte är eller kommer att bli ett ”ödesval” för Sverige. Orsaken är enkel: vi står inte inför ett ideologiskt laddat val. Som det ser ut just nu verkar det mest som om det socialdemokratiska partiet ska genomgå ett byte av deras styrelse. Mer radikalt än så är det inte. Inte av vad jag kan se i alla fall. Den borgerliga alliansen har som vanligt en del bra förslag, men i ideologiska och principiella termer, dvs på lång sikt, har bjuder de inte på någonting av större vikt.

Så hur man ska välja? Som jag ser det finns det tre sätt att förhålla sig:

1. Om detta vore ett ”ödesval”, dvs vem som vinner kommer att få en väldigt stor betydelse, då är det väldigt svårt att säga på förhand vem det är man ska rösta på, just eftersom man måste försöka se till de långsiktiga konsekvenserna av valresultatet. Det beror också på hur partierna är.

(Många, mig själv inkluderad, skulle säkerligen se på det amerikanska presidentvalet 2004 som något av ett ”ödesval”: USA är i krig med islamiska fundamentalister, och valet kom till stor del att handla om USA ska fortsätta kriga eller om USA ska ge efter, ge upp, be om ursäkt, etc. Detta var i alla fall skillnaden så som den presenterades i den politiska retoriken och debatten. I praktiken kan och kunde man emellertid fråga sig om det verkligen fanns så stora skillnader mellan Bush och Kerry. Men valet 2004 kan ändå ses som lite av ett ”ödesval” sett ur ett annat avseende, nämligen ur det perspektivet att Bush i principiella termer utgör en representant för kristen fundamentalism och är därmed på lång sikt farlig, medan Kerry var en pragmatiker och är därmed på lång sikt betydelselös. Vad detta illusterar är att folk som vid en första anblick verkar vara det ”självklara” valet (George Bush) inte nödvändigtvis är det. Nej, jag anser inte att de som stödde eller röstade på Bush var omoraliska.)

2. Om det inte är ett ”ödesval”, då väljer man naturligtvis det bästa (eller eventuellt minst dåliga) principiella alternativet. Vad jag menar med detta är att i den utsträckning de två (eller fler) politiska alternativen står för något alls i termer av ideologi eller principer, kommer de av allt att döma ändå att vara inkonsekventa på grund av deras pragmatism. Politikerna vill nämligen bli (åter)valda och för att bli det måste de förespråka en politik som massorna kan tänka sig att rösta på. Följaktligen kommer de i vår kultur att vara inkonsekventa och hycklare. Det gäller därför att identifiera vilken princip – om någon – de sviker i sin inkonsekvens och sitt hyckleri. Dvs det gäller att försöka identifiera åt vilket håll de lutar.

Inom svensk inrikespolitik är detta ganska svårt eftersom om man ser på det hela ytligt ser det i alla fall ut som att de borgerliga partierna lutar åt rätt håll, dvs höger, dvs för kapitalism. De talar om marknadsekonomi, de föreslår sänkta skatter, mindre bidrag, lite mindre regleringar, lite privatiseringar, etc. Men ser man det principiellt är det svårt om man på allvar kan säga att de står för kapitalism: ingen av dem har såvitt jag vet ifrågasatt välfärdsstaten som sådan på moraliska och principiella grunder. Det enda vi får höra i debatten är att välfärdsstaten kanske är lite för stor, att den kanske kostar lite för mycket, att den kanske kan effektiviseras lite, etc. Men idén om att staten ska, på basis av behov, ”omfördela” människors inkomster medelst skatter och bidrag, och förse människor med skattefinansierad sjukvård och utbildning, är det absolut ingen som ifrågasätter. Inte ens på ytan.

3. Så om man emellertid inte kan komma fram till några större skillnader mellan partierna i principiella termer, och man därför tycker att de är lika dåliga, då kan man lika väl låta bli i att rösta på något av dem.

Nästa val är som sagt inget ödesval. Ingenting står riktigt på spel. Det är upp till var och en att bedöma om skillnaderna mellan partierna eller rättare sagt blocken är av tillräcklig betydelse för att motivera en röst för den borgerliga alliansen – eller för att inte rösta alls.

En gång i tiden såg jag en viss logik i att ”taktikrösta” på t ex socialdemokraterna. Det gör jag inte längre. Idén här skulle vara att eftersom de borgerliga står för i stort sett samma dåliga politik som socialdemokraterna och eftersom de borgerliga i allmänhetens ögon sägs representera kapitalismen, så skulle en eventuell borgerlig regering bidra till att ytterligare förstöra kapitalismens rykte. Men det stämmer inte. (I varje fall inte i detta val.) Det är nämligen helt uppenbart att vem som än vinner kan kapitalismens rykte lika väl försämras såväl som förbättras. Vilken regering vi har eller får, har i slutändan ingen betydelse.

Kapitalismens framtid hänger på intellektuella aktivister som är villiga att ta debatten i det offentliga såväl som privatpersoner emellan. Det handlar i grunden om att sprida bättre idéer (Ayn Rands filosofi) och rationell nationalekonomi (t ex Mises och Reisman). Det är sådant opinionsarbete som på lång sikt bestämmer om kapitalismen har en framtid eller inte. Inte Fredrik Reinfeldt (eller Göran Persson).

Det finns saker som talar för att man ska rösta för en borgerlig regering (t ex sänkta skatter och sänkta bidrag). Men de är inte många och de är inte särskilt starka. Men av andra skäl (den vedervärdiga, vidriga, omoraliska hunger efter makt för maktens skull – som de ”nya” socialmoderaterna står för), vet jag inte om man vill på något sätt hjälpa sådana amoraliska ”människor” som Fredrik Reinfeldt och Gunnar Axén till regeringsmakten. Men detta är ju främst ett argument för att inte rösta på M – men vilka ska man rösta på om inte M? M är ju rent sakpolitiskt (som jag förstår det) det parti som kanske är minst sämst, trots allt. (Tragiskt nog verkar det i alla fall så.)

Den enda motivering jag kan komma på för att se en borgerlig regering i dagsläget är skadeglädje. För visst vore det ju skönt att vänstern i Sverige lida av ett stort svidande mentalt nederlag…? Men detta är ju bara en kortvarig glädje och definitivt ingenting som i sig själv ger en bra motivering för att rösta…

Så vad ska man rösta på? Jag vet inte. Men själv lutar jag fortfarande åt att inte rösta alls.

I torsdags sade jag att jag skulle bjuda på en överraskning nästa gång jag uppdaterar min blogg. Well, här kommer den:

Under tiden som jag skrev mina texter om objektivismens dygder, insåg jag att långt ifrån alla skulle bli övertygade av min behandling av ämnet. Jag visste detta eftersom min behandling av ämnet inte är fullständig. Det enda jag har sagt om objektivismens dygder är det mest väsentliga, som jag ser på saken. Och min primära ambition var faktiskt inte att övertala, utan att upplysa. Jag insåg därför att det förmodligen finns många som ställer sig mycket fundersamma till en del saker som jag har sagt. En del av dessa funderingar kan leda folk till att komma med mycket vanliga invändningar av typen: ”Varför bör jag inte stjäla, om jag kan komma undan med det?”, ”Varför ligger det inte i mitt intresse att svindla andra på pengar?” ”Varför bör jag inte fuska till mig ett bra betyg på provet?”, osv. Jag menar att det är olämpligt att ställa den sortens frågor. Men för att man ska förstå varför, måste man börja med att fråga sig själv: ”Varför moralprinciper?”

Rand säger att ”Pride is the recognition of the fact that you are your own highest value and, like all man’s values, it has to earned.” (FNI, s. 130). Vi måste förtjäna vår självaktning, vår respekt och kärlek till oss själva. Det är inget vi föds med eller som kommer ”automatiskt”. Men hur förtjänar man det? Genom att handla på ett sätt som gör en själv övertygad om att man faktiskt har förmågan att leva. Denna övertygelse kräver en strävan efter moralisk perfektion. Det är därför som Ayn Rand beskriver stolthet som att vara ”moraliskt ambitiös”.

Vad betyder detta lite mer konkret? Självaktning är ett kardinalvärde, det är något oerhört viktigt. Det fyller nämligen ett oerhört viktigt existentiellt och spirituellt behov hos människor. Om man inte är moralisk, dvs rationell, då kommer man att vara mindre framgångsrik i livet. På grund av sin oförmåga att leva framgångsrik kommer man också att sluta upp som olycklig. På grund av sin oförmåga av att uppleva lycka kommer man också att vara mindre övertygad om att man är förmögen att leva. Och när man finner sig oförmögen att leva, då kommer man att till också att känna sig som en värdelös människa. När man vet att man är en dålig människa – i moraliska, existentiella och känslomässiga termer – då vet man att man inte kan respektera sig själv. Man kan inte älska sig själv eller vara stolt över sig själv. Naturligtvis ser man inte heller någon anledning till varför någon annan skulle kunna älska eller beundra en. Och en människa som känner sig värdelös och dålig, kommer inte bara att vara övertygad om detta, hon kommer också att lida övertygelsen av att hon inte duger till någonting. Detta kommer att göra henne omotiverad till handling, vilket ju ytterligare spär på hennes miserabla situation. (Och strikt talat är detta ju sant. Hennes olycka är priset hon har fått betala för att hon har handlat på ett omoraliskt sätt.) För att förstå vikten av självaktning se t ex på deprimerade människor. Inte bara saknar de ofta motivation för att handla, de lider ofta så mycket att de t o m kan vara villiga att begå självmord. Liv, lycka och självaktning kräver därför, enligt objektivismen, att man är moralisk.

Vad krävs då för moralisk perfektion? Är inte moralisk perfektion något omöjligt? Nej. Idén om att det skulle vara omöjligt att vara moraliskt perfekt kommer främst av olämpliga och falska moralfilosofier. Jag tänker nu närmast på idén att moralen inte har något med livet, lyckan, förnuftet eller verkligheten att göra. Det är inte så konstigt att många ser moralisk perfektion som något omöjligt, eller i varje fall som något oattraktivt, om de anser att altruism är det moraliska.

Moralisk perfektion handlar om att konsekvent leva i enlighet med de rationella principerna för människans överlevnad. För att överleva måste vi måste använda oss av vårt förnuft (utöva rationalitet), och vi måste tänka själva (utöva självständighet). Vi måste sedan handla i enlighet med våra rationellt validerade slutsatser och principer (utöva integritet). Vi måste tänka för att skapa alla de värden som våra liv hänger på (utöva produktivitet). Vi måste hålla oss till verkligheten, inte låtsas att den är något annat än vad den är, och inte ignorera den för vad den faktiskt är (utöva ärlighet). Vi måste se på andra människor för hur de faktiskt är och handla därefter (utöva rättvisa). Alla dygder är bara olika aspekter av den primära dygden rationalitet. Moralisk perfektion handlar sålunda om att uppnå vad Ayn Rand kallar för en ”obruten rationalitet”. Moralisk perfektion är med andra ord strävan efter att vara fullständigt rationell.

Att vara fullständigt rationell medför att man kommer att vara framgångsrik i livet. När man är framgångsrik och lycklig kommer man också få den existentiella och känslomässiga verifieringen av att man faktiskt är förmögen att leva. Detta kommer att göra att man får en självkänsla och självrespekt. Man kommer att beundra och älska sig själv. Man kommer i stället för att känna sig värdelös känna att man är sitt högsta värde, att man är god, bra, värd att respektera och älska, och att man har den moraliska rätten att leva för sin egen skull – att ingen har någon som helst rätt att offra dig.

Det finns naturligtvis mer man kan säga om detta, och alla andra dygder för den delen, men detta bör täcka det väsentliga. Och det bör nu förhoppningsvis framgå varför stolthet är en moralisk dygd.

Vad är förresten det bakomliggande motivet för Centerns förslag? Samma PK-nonsens som alltid annars. Det handlar om att måla ut en grupp av människor som ”svaga”. Om det inte är kvinnorna så är det invandrarna. Och är det inte dem så är det ungdomarna. Och är det inte dem så är det de homosexuella. Och är det inte dem så är det de gamla. Och är det inte dem så är brottslingarna. Osv. Ser ni ett mönster?

Utifrån premissen att dessa människor är ”svaga”, så är det vad som gör dem berättigade till en massa ekonomiska fördelar på bekostnad av de ”starka”. Dvs frånvaron av värde, förmåga, kompetens, utbildning, meriter, osv gör dem tydligen berättigade till förmåner, privilegier, bidrag, subventioner, kvoter, tullar, etc som alla ska och kommer att ske på bekostnad av de som faktiskt har värde, utbildning, meriter, kompetens, förmåga, etc. Kan något vara mer orättvist än detta?

Det spelar ingen roll om inga av dessa grupper av människor i verkligheten är svaga eller inte. (De flesta är det inte.) Vår kultur har en så korrupt syn på moralen och rättvisan, att det är just det faktum att vissa målas ut som ”svaga” som gör dem berättigade till förmåner medan det faktum att vissa målas ut som ”starka” gör dem förpliktigade att förse de dåliga med deras förmåner. Så somliga kommer därför att vilja måla upp sig som just ”svaga” för att de med moralen på sin sida ska kunna göra anspråk på ”förmåner”.

När det är din ”styrka” som gör dig moraliskt förpliktigad att offra dig för andra och det är din ”svaghet” gör dig moraliskt berättigad till de ”starkas” slaveri, vad är det då för hund som ligger begraven här? Gissa fem gånger.

SvD:

Centern vill att företag som lönediskriminerar ska kunna dömas till kännbara böter.

Det framgår av förslaget till valplattform som behandlades av partiets förtroenderåd i dag. Tanken är att den som ansett sig ha blivit lönediskriminerad ska kunna få rätt i en domstol. ”De böter som döms ut ska både svida i skinnet på den som diskriminerat och vara en faktisk kompensation till den som drabbats”, står det i plattformen.

– Många diskrimineras i dag men det får inga konsekvenser, säger centerledaren Maud Olofsson.

Centern vill att böterna ska stå i proportion till företagets storlek.

Vad är ”lönediskriminering”? Är det att man betalar somliga lägre lön än andra? Om så, varför ska man bekämpa detta? Vad är det Centern bestraffar i praktiken, när de vill betraffa ”lönediskrminering”? Jo, det är kapitalister som ju – i enlighet med deras egenintresse – endast försöker tjäna så absolut mycket pengar de bara kan genom att betala så låga löner de bara kan. Betyder detta, om Centern försökte vara lite konsekventa, att kapitalister som märker av att de får sämre betalt för sina produkter än somliga andra, ska få en ”svidande” ekonomisk kompensantion från de ”prisdiskriminerande” kunderna? Är det inte meningen att kunderna – i enlighet med deras egenintresse – ska handla till de lägsta priserna de kan finna? Och om detta är något folk kan gå med på, varför då godtyckligt bekämpa kapitalisternas moraliska rätt att tjäna sitt ekonomiska egenintresse?

Och så har man lyckats förstöra sin dygnsrytmn. Igen. Det är så sjukt frustrerande. Vad detta betyder är att jag åtminstone fram tills jag har fått rätt på den igen, inte kommer att uppdatera min blogg. Detta blir i bästa fall att det blir redan nu i fredag, i värsta fall kan det kanske vänta ända tills på söndag. Jag har nämligen redan så mycket annat jag måste hinna med innan jag somnar idag… *arg* Så här mycket kan jag dock säga redan nu. Nästa inlägg, när det nu blir, kommer att utgöra den sista delen av min serie om objektivismens dygder. Sedan har jag ett par överraskningar planerade som jag hade tänkt presentera strax därefter.

har ”Some Thoughts for Pearl Harbor Day”

Tydligen finns det inget slut på hur länge man kan diskutera om det var rätt eller fel att invadera Irak. Min egen position i denna fråga har jag gjort offentlig vid flera olika tillfällen. Min grundläggande position är den att det var berättigat att gå in i Irak, men att kriget sedan verkar dömt att gå förlorat på grund av USA:s altruistiska krigföring. Men givet att man hade fört kriget på rätt sätt, då hade kriget inte bara varit fullständigt berättigat, Irak hade aldrig förvandlats till den soppa det är idag. I bästa fall skulle USA vid det här laget tagit hand om Iran och Syrien. Men oavsett vilket tål jag inte när folk försöker skriva om historien om detta krig. Det finns de som än idag påstår att George Bush ljög om Iraks massförstörelsevapen. Sanningen är att detta inte är någonting annat än en enda stora lögn. Men om denna lögn upprepas tillräckligt många gånger, då kommer till slut en del att tro på den. En del tror uppenbarligen redan på det.

Det första jag vill säga om detta är att de enda lögnarna är just de som envisas med att anklaga George Bush för att vara en lögnare. Man ljuger inte om man går på vad man vet och det var precis det Bush och alla andra som stödde Irakkriget gjorde. Att säga någonting som senare visar sig inte stämma är inte detsamma som lögn. En del människor har uppenbarligen väldigt svårt att göra denna skillnad. Men det är en enorm skillnad; det är inte en ”gradskillnad”, det är en principskillnad. Faktum är att det vore en lögn att dra några andra slutsatser om Iraks massförstörelsevapen – givet informationen man hade. Det var nämligen inte rationellt motiverat att tro något annat före invasionen, än att Irak hade massförstörelsevapen.

Vad trodde man innan man invaderade Irak? CIA gav hösten 2002 ut en rapport. Den kan man läsa här. HUr står sig denna rapport med verkligheten på marken i Irak? Förre detta CIA-chefen George Tenet höll våren 2004 ett anförande där han gav sin syn på saken. Om man läser hans anförande, framgår det att CIA hade överlag mycket rätt. En del saker stämde inte alls, på en del områden överskattade man, men överlag stämde väldigt mycket. Och det är just detta som är viktigt att hålla i huvudet: helhetsbilden. För helhetsbilden är tydlig: Irak hade både kapaciteten och intentionen att producera kemiska och biologiska vapen. Detta var för övrigt samma slutsats som Charles Duelfer kom fram till i sin slutliga rapport från hösten 2004. Slutsatsen före och efter kriget var given: Irak utgjorde ett hot. USA hade därför all rätt i världen att göra precis allt som krävdes, för att göra slut på Saddam Husseins regim. Då ska man dessutom komma ihåg att jag inte ens har behandlat det faktum att Irak sponsrade terrorism. Ändå var det just denna dödliga kombination av massförstörelsevapen och Iraks samröre med terrorister, som man ville undanröja genom att göra slut på Saddam Husseins regim.

Bushadministrationen ljög inte. De gjorde, givet deras information, helt rätt. Men nu kanske någon vill argumentera för att CIA:s underrättelsemissar utgör ett argument för att preventiva krig som sådana inte går att försvara på moraliska grunder. Jag delar inte denna uppfattning. Det hör nämligen till sakens natur att man kommer att göra misstag, att man kommer att få en del fel, att man kommer att under- och överskatta en del saker. Det är därför irrationellt att kräva av CIA att de besitter exakt information för att det ska vara berättigat att föra preventiva krig. Inte minst nu när det står sig klart att CIA överlag gör ett bra arbete, inte minst om man tar hänsyn till under vilka omständigheter CIA arbetar nu för tiden. CIA:s budget hade ju blivit mindre och mindre i flera år samtidigt som deras arbete hade blivit mer och mer reglerat, och därmed också ineffektivare och mer byråkratiskt. Men som Alex Epstein förklarar varför i sin artikel ”The Epistemology of Preemption”, vore det rentav irrationellt att begära den sortens exakta uppskattningar som krigets kritiker är ute efter. Man behöver inte veta allting i detalj; man behöver bara ha en korrekt uppfattning om helhetsbilden. Och om man har det, då stod det inte bara klart att Irak utgjorde ett hot. Det står lika mycket klart för oss att Iran också utgjorde och idag utgör ett hot. Just nu håller Iran på att bygga kärnvapen. Och deras samröre med terrorism är mycket större och starkare än Saddam Husseins. Om nu bara USA:s politiker kunde komma ihåg att det var decennier av samma passivitet och pacifism som Bushadministrationen idag visar gentemot Iran som ledde oss till attackerna den 11 september 2001.

We did whatever it took, including jeopardizing our own troops, to show how selfless we could be in Iraq. We allowed Hussein to make Americans feel responsible for the deaths caused by his own evil. We let ourselves be neutralized by his saying, in effect: ‘My soldiers will fire at you to preserve my dictatorship, and if you fire back, I will make sure that Iraqi civilians are killed.’ After Hussein’s government was toppled, we refrained from disarming a prominent cleric’s private militia, even after it had fatally attacked American troops; we did not want to anger the Shiites. We allowed gun-toting Hussein-supporters to incite crowds to take up arms against Americans–an act that would be a crime if committed on a peaceful street in the U.S.A.–in the middle of a war in Iraq; we did not want to displease the Sunnis. We did nothing to stop Syria from permitting Baathist and jihadist killers to cross its borders to fight Americans in Iraq; we did not want to upset any other Arab nations.
– Peter Schwartz, The Foreign Policy of Self-Interest: A Moral Ideal for America