En moderat utan hjärna, vilket är ganska vanligt i dessa dagar, skriver idag på DN Debatt att det är meningslöst att sluta sponsra islamisk terrorism i ”Palestina” eftersom Iran ändå gör det. Därför spelar det ingen roll vad vi gör. Nej, ni hörde rätt. Den dumma kossa som skrev detta heter Ewa Björling och hennes motivering är som följer:

Paradoxen är ändå att Palestina är det mest demokratiska exemplet i arabvärlden i dag med ett mycket högt valdeltagande, nära 80 procent, och det palestinska folket har själva valt Hamas. Detta är en stor och viktig protestaktion som visar missnöjet med al-Fatah.

OM VI NU BESLUTAR att strypa biståndet till Palestina för att visa Hamas att vi inte kan acceptera dem med vapen i händerna kommer det inte att spela någon större roll. Denna form av sanktion kommer alldeles för sent. Både Hamas och Hizbollah i Libanon, som är Hamas förebild, får ekonomiska resurser från Iran med sexsiffriga belopp i amerikanska dollar varje månad. Syrien agerar ofta som mellanhand för att leverera de olika resurser organisationerna behöver för att kunna infiltrera och utföra olika terrordåd. Att i nuläget strypa biståndet är ur den synvinkeln ointressant.

Den militanta grenen av Hamas kommer att växa, frodas och överleva utan våra resurser. (Min kursivering.)

Så om terroristerna är folkvalda då måste vi stöda det eftersom det vore det enda demokratiska, verkar vara hennes irrationella och omoraliska rationalisering. Det är sådant här som kan få att tappa precis all tro på mänskligheten. Faktum är att det är i såna här stunder man för ett litet kort ögonblick önskade att Sveriges riksdag blev utsatt för ett terrordåd så att sådana ärkenötter som Ewa Björling kan få smaka på sin egen medicin.

Björling kan ändå tänka sig att dra in vårt ekonomiska stöd till Hamas i ”Palestina”, men bara om det sker genom och i enlighet med EU:s regler: ”Däremot är det en signal som ändå behöver genomföras eftersom Hamas är uppförd på EU:s terrorlista och därigenom skall tillgångarna frysas för att man ska handla korrekt enligt EU:s regler.” Så att ”i nuläget strypa biståndet” är sett ur det perspektivet att Hamas är en terroristorganisation som har slaktat oskyldiga människor är ”ointressant”, men att göra det för att EU kanske tycker det vore lämpligt, gör det däremot relevant och viktigt? Jag begriper inte hur folk kan resonera så här otroligt korkat. Det är för mig ett enda stort mysterium.

Vad detta än är så är det inget otvetydigt, kompromisslöst, moraliskt och principiellt ställningstagande emot islamisk totalitarianism och terrorism och för att sända ut så här otydliga signaler bör Björling skämmas.

FoxNews keeps it real:

The U.S. has pushed for democracy in the Middle East, hoping to promote moderation and head off more 9/11-style attacks, but, as in recent votes in Iraq, Egypt and Lebanon, a clean and fair election has empowered Islamists in the West Bank and Gaza.

Nu skulle man ju kunna tro att det senaste valet i ”Palestina” skulle åtminstone göra de neokonservativa lite skeptiska till deras egen lilla fantasi om att demokrati leder till frihet och fred, för att inte säga om deras föreställning om att frihet skulle vara ett universellt värde. Men icke så. Dick Erixon skrev i fredags att det är ”aldrig fel med demokratiskt styrelseskick”. Men det är det visst: demokrati är faktiskt inget annat än en form av kollektivism som går ut på att majoriteten ska härska över minoriteten; det är idén om obegränsat majoritetsstyre. Det är således inte ett system som kan eller kommer garantera frihet eller fred eller säkerhet för någon.

Vad värre är att Erixon verkar betrakta Hamas och deras likar som rationella människor, där det finns ”riktiga” och ”ansvarstagande” ledare. Han verkar tro att Hamas inte ville ha makten och inbilla sig att de kanske trots allt bryr sig om vad världen tycker:

De ville inte ha egen majoritet i Palestina, för det ställer dessa frågor på sin spets. Nu kan de inte gömma sig bakom Fatah och fortsätta underblåsa terrorismens brutalitet. Nu måste Hamas ta ansvar och palestinierna och hela världen kommer att döma dem om de inte visar sig vuxna nog att företräda palestinierna på ett värdigt sätt. Vilket betyder slut på allt våld, alla terrordåd, allt hat och slut för kravet att utrota Israel.

Majoriteten i valet ställer Hamas mot väggen på ett sätt ingen annan kunnat göra. Nu är tid att visa om man bara är ligister och seriemördare, eller om man bryr sig om sitt folk och vill dem det bästa. Nu är tid för Hamas att plocka av sig sina fega svarta huvor och stå för sina åsikter som vuxna män. Klarar de av det? Jag tvivlar. Men hoppas att det även i denna rörelse finns riktiga ledare.

Men som väntat skedde helt i sin ordning istället det rakt motsatta:

GAZA CITY, Gaza Strip — Following their resounding election victory, the Islamic militants of Hamas met the question of whether they will change their stripes with a loud ”no”: no recognition of Israel, no negotiations, no renunciation of terror. (Foxnews.com)

Men det är klart att om man nu är så här naiv, och om man kan bortse ifrån utvecklingen i hela Mellanöstern, då kan man naturligtvis tro sådana saker som att Hamas inför omvärldens tryck kommer att börja producera ett på ytan lite mer civiliserat beteende. Det verkar som att Dick Erixon också redan har glömt bort hur irrationella och onda människor som t ex Saddam Hussein kan vara, för att inte tala om Irans (demokratiskt valda) president Mahmoud Ahmadinejad som om och om igen struntar helt i vad omvärlden tycker om deras utveckling av kärnvapen (som de kommer att använda emot Israel, USA och väst i allmänhet). Det är verkligen sensationellt hur godtyckligt naiv Erixon kan vara när han bara vill det. När är det dags för lite självrannsakan? När det dags att ifrågasätta denna irrationella tro på frihet som ett universellt värde? När är det dags att ifrågasätta denna irrationella tro på att demokrati kommer att leda till frihet och fred i Mellanöstern?

Craig Biddle, författaren till den underbara boken Loving Life: The Morality of Self-Interest and the Facts that Support It, har startat en ny tidning: The Objective Standard. Det första numret kommer ut i mitten av mars, men redan nu kan ni starta prenumerationer. Jag tror att detta kan bli en riktigt bra tidning.

Peter Schwartz tal ”America’s Foreign Policy: Self-Interest vs. Self-Sacrifice” finns nu på aynrand.org. Man måste dock registrera sig som besökare, vilket är gratis, för att man ska kunna ta del av den.

Muslimer har börjat bojkotta danska företag och nu går danska industriförbundet till attack mot Jyllands-Posten. Detta liksom Googles vedervärdiga svek visar vad som är fel med många av dagens affärsmän: de är pragmatiker. De tror att affärsverksamhet inte kräver några rationella moralprinciper. De tror att det i längden är praktiskt att göra affärer med vem som helst och hur som helst. Det är det inte. Det de ägnar sig åt är snarare med att sälja repet till sin egen hägning. Det är endast patetiskt att företrädare för Arla och Danska industriförbundet att istället för att ta ställning för den frihet som deras egen affärsverksamhet förutsätter så uppmanar de Jyllands-Posten att be om ursäkt för att de utnyttjade sin rättigheter. Vad de borde ha gjort är att de borde ha dragit in all sin affärsverksamhet från Saudiarabien och verkat för att hela världen ska sluta göra affärer med regimen och alla andra regimer i Mellanöstern som stöder denna islamiska kampanj mot frihet.

Goda nyheter (via Dick Erixon):

REDO BOMBA IRAN. En opinionsmätning som rapporteras i Financial Times visar att den amerikanska opinionen är redo att ta itu med Irans kärnvapenprogram: 57% Americans support military action in Iran… Det är ett gott besked att amerikanska opinionen inte är nedslagna av svårigheterna i Irak.

Det sensationella med denna opinionsundersökning är att den amerikanska allmänheten verkar mindre feg än vad Bush är för att ta itu med Iran. Det är ett sunt och hoppingivande tecken.

En av anledningarna till varför Bush förmodligen inte har gjort någonting för att sätta stopp för Iran är att han har varit så rädd för hur den amerikanska allmänheten, för att inte tala om hela världen, skulle reagera om USA direkt efter Irak skulle vara så ”arroganta” och ”fräcka” att de skulle invadera Iran. Det är verkligen uppmuntrande att den amerikanska allmänheten inte har låtit sig demoraliseras eller börja tvivla på USA:s moraliska rätt att försvara sig, detta trots den altruistiska soppan som Irak har förvandlats till. Låt oss nu bara hoppas att Bush vaknar till och börjar göra sitt jobb och göra slut på hotet från Iran och det nu!

I Kalifornien vill man nu förbjuda människor från att röka utomhus. Numera räknas utsläppen av cigarettrökning som en form av luftförorening och liksom andra former av luftföroreningarna anser politikerna att de måste reglera eller förbjuda det. Detta förbud sägs komma till följd av en ny studie som sägs bevisa att passiv rökning ökar risken för bröstcancer med 68% bland kvinnor som är under 50 (och 120% för en del kvinnor som inte har genomgått klimakteriet). Bortsett från att denna studie förmodligen är skräpvetenskap (jag väntar bara på att Steve Milloy ska reda ut det hela), så skulle dessa siffror tagna för sig själv faktiskt inte bevisa det de sägs bevisa. En relativ risk på 68% är som sagt alldeles för liten för att det ska visa någonting. Och även en relativ risk på 120% är för lite. Helst ska den relativa risken ligga på 200-300% för att det ska vara intressant.

I en artikel i DN står det också följande:

Larmrapporten bygger på en granskning av fler än tusen studier kring effekterna av passiv rökning. Den är dock inte omstridd. Så sent som 2004 skrev forskaren Sanford Barsky – på uppdrag av tobaksbolaget R J Reynolds – att det finns vetenskapliga studier kring passiv rökning som inte funnit någon koppling till bröstcancer. Sjukdomen skördar årligen 40.000 liv i USA.

Detta är en oärlig form av rapportering, för detta antyder nämligen att det bara är forskare som har blivit mutade som ställer sig på tobaksbolagens sida i den här frågan. Men så är det inte. Studiens slutsatser står nämligen även i konflikt med att vad US Surgeon General har kommit fram till. Liksom en studie utförd av American Cancer Society.

Men även om passiv rökning skulle kunna räknas som en form av luftförorening, så är det taget för sig själv ingen som helst anledning att börja reglera eller förbjuda folks rökning. Att straffa enskilda individer för en eventuell skada som kanske först uppstår som ett resultat av vad ett aggregat av individer har gjort, var och för sig helt oberoende av varandra, är precis som George Reisman har observat, detsamma som att straffa enskilda individer för något som de faktiskt inte är ansvariga för. Samma princip gäller för övrigt även i fallet med andra former av utsläpp från t ex bilism. Sanningen är ju är inget annat än ren kollektivism och som sådan är den helt oförenlig med vad rättvisan kräver. De eventuella nackdelar, sett utifrån ett hälsoperspektiv, som finns med att bo i ett samhälle med bilism och cigarettrökning, är något som man får tåla och acceptera. Om det inte passar då är det upp till en själv att flytta därifrån.

Det har kommit ett nytt nummer av The Undercurrent. Det är, som vanligt, ett mycket läsvärt nummer. En av artiklarna som drog till sig min uppmärksamhet var ”The Case for Girly Beauty” av Kara Zavarella i vilken hon argumenterar för att kvinnors strävan efter skönhet fyller ett sexuellt och biologiskt betingat behov. Idén om att kvinnlighet är en social konstruktion avfärdar hon på följande sätt:

An individual woman can exercise independent judgment in how she expresses her femininity (if she chooses to express it at all). The argument that a patriarchal society imposes certain inescapable ”constructs” of femininity evades the fact that individual women have the capacity to make authentic choices. A woman is always free to choose to base the way she looks, dresses, and moves on the trends set by porn stars or not. One woman may decide to emulate Britney Spears, another may admire Audrey Hepburn, and still another may flout all typical models (have you ever seen a photo of feminist Andrea Dworkin?).

Hur ser Andrea Dorwkin ut? Jo, så här:

I rest my case.

J. David Lewis argumenterar i en ny artikel för att Bushs ”Forward Strategy of Freedom” är omoralisk. Palestiniernas val av terrorister och mördare, visar att den neokonservativa tesen om att begäret för frihet är universell är falsk. Valet i ”Palestina” visade för övrigt också att demokrati inte är detsamma som frihet och inte på något sätt utgör en garant för frihet, eller, för den delen, fred. Detta visar i sin essens också varför Bushadministrationens föreställning om att demokratiserandet av Irak skulle resultera i frihet för resten av Mellanöstern, är inget annat än en självmordsmässig fantasi. Daniel Pipes observerar att ingenstans har den utveckling som Bushadministrationen och de neokonservativa svamlar om inträffat:

The first functional election in the Palestinian Authority has thrown up Hamas. In December, 2005, the Egyptian electorate came out strongly for the Muslim Brotherhood, a radical Islamic party, and not for liberal elements. In Iraq, the post-Saddam electorate voted in a pro-Iranian Islamist as prime minister. In Lebanon, the voters celebrated the withdrawal of Syrian troops by voting Hezbollah into the government. Likewise, radical Islamic elements have prospered in elections in Saudi Arabia and Afghanistan.

Det är kort sagt otroligt naivt att tro att alla i hela värdesätter frihet.

Jag blev idag uppmärksammad på en ny bok som heter Saddam’s Secrets. Den är skriven av en av Saddam Husseins högsta militära rådgivare: Georges Sada. I den hävdar han bland annat att Irak visst hade WMDs ända fram till 2002 då Irak genom flyg och konvojer på marken förde ut dem till Syrien. Hans källa är tydligen de två piloter, som också är hans vänner, som flög ut dem till Syrien 2002. Vi ska komma ihåg att det sedan just 2002 har kommit massvis med rapporter om att detta är precis vad som ska ha hänt, så detta är inte första gången någon säger att detta har hänt. Första gången man hörde om detta var bland annat Ariel Sharon själv som sade att Irak höll på att smussla ut dem december 2002. Om det han säger är sant, då är det extremt sensationella uppgifter, för det skulle i så fall vara den första riktiga verifieringen av detta rykte.

Avslutningsvis noterar jag att Kd vill ge frigivna fångar jobb och gratis bostäder. Sådan är kristendomen: en skymf mot rättvisan. Fy fan!

I Expressens ledare citeras idag ett typiskt öde i dagens Sverige:

”Jag står inte ut längre,” skrev Gisela Edvardssson i ett brev till försäkringskassan i fjol. ”Värk, domningar, kramper i båda benen. Varje månad får jag kortisonsprutor i mina knän, jag äter värktabletter. Detta är mitt liv! Hjälp mig! Jag har ingen livskvalitet kvar och är bara 65 år. Jag kan inte få vård här i Stockholm och jag har inga pengar så att jag kan få vård på Sophiahemmet.”
Om Giselas öde kunde man läsa i Dagens Nyheter i går. Hon var utsliten efter ett hårt yrkesliv i skolkök. 2001 blev hon sjukskriven. Fyra smärtsamma år senare skrev hon sitt förtvivlade brev till försäkringskassan – som emellertid tyckte att hon gott kunde stå kvar i den solidariska vårdkön.
Men tack och lov finns EU, och möjligheten för dess medborgare att söka vård över gränserna. Inspirerad av tyska släktingar åkte Gisela till ett förstklassigt privatsjukhus i Tyskland och blev opererad på nolltid. Försäkringskassan tvingades hosta upp slantarna i efterskott.

Till slut fick alltså även Gisela sjukvård. En del noterar ju att den betalades genom skatten, via försäkringskassan, och vill säkert ta detta som ett intyg för att välfärdsstaten återigen kom till räddningen och hjälpte stackars svaga Gisela. Detta kan således tas som ett argument för den ”trygghet” som välfärdsstaten sägs generera. Men observera hur välfärdsstaten i själva verket har förvandlat svenskarna till tiggare! Svenskarna har, i egenskap av att vara beroende av staten för allt ifrån delar eller hela av sin försörjning liksom tillgång till sjukvård och utbildning, ingen trygghet alls. Precis som i fallet med tiggare hänger massvis med svenskars öde uteslutande på byråkraters och politikernas godtycke, humör och nyck. Otroligt nog vill en del på fullaste allvar påstå att parasitism och välfärdspolitik är ”praktiskt” och förenligt med människors egenintresse. Sanningen är den rakt motsatta. Verkligheten är att välfärdsstaten föder fattigdom, tiggeri och otrygghet.

I början av veckan såg jag en företrädare för socialdemokraterna i TV4:s morgontv (tror jag det var). Hon fick helt utan invändningar och frågor från de två programledarna föra fram sin socialdemokratiska propaganda. Det var inte detta som jag hängde upp mig på. Nej, det som slog mig var istället vad hon sade. Det hon sade var inte heller något nytt. Jag har hört det förut, men det var först nu som det slog mig.Det hon sade var att välfärdspolitiken bland annat är bra för tillväxten eftersom när människor är ”trygga” då vågar de mer, då vågar de göra investeringar, satsa på företagande, byta jobb, osv. Bortsett från att detta är rent struntprat om vi ser till fakta, så är detta psykologiskt sett väldigt avslöjande om ni frågar mig, och det var det som slog mig.

För vad betyder detta? Vad säger detta om socialdemokraternas människosyn? Jo, det verkar som att socialdemokrater och deras likar tror att det enda som verkligen kan motivera människor är rädsla. Det kan ju faktiskt förklara varför socialdemokrater och socialister i allmänhet har en sådan enorm tilltro till politiken som lösning på alla världens problem. Politik betyder vid dagens slut inget annat än våld och tvång: skatter, regleringar, förbud, lagar, osv. Så deras tilltro till politiken är alltså deras tilltro till våldet som lösning på alla världens problem. Det är kanske av samma anledning helt otänkbart för socialdemokrater att människor skulle kunna vara genuint motiverade av kärlek – kärlek till värden. Det är kanske därför de har en sådan misstro till kapitalismen? Kapitalismen bygger ju på att människor drivs av kärlek till värden, inte den skräck, terror och rädsla som politiken endast kan orsaka.

På en fri marknad ägnar sig inte människor åt terrorism eller åt att sätta skräck hos varandra. Vad de gör är att de ägnar sig åt att byta värden mot värden – för alla inblandades ömsesidiga vinning. Det enda sättet man kan komma överens med andra på en fri marknad är genom att erbjuda dem värden. Det är det enda sätt som folk frivilligt kan sluta sig till en affär. Människor som drivs av en genuin kärlek till värden drivs av en genuin kärlek till livet. Men vad är det som driver människor som endast tror att våld och skräck är ”praktiskt”? Det är, som Ayn Rand har noterat, inte någon kärlek till värden eller livet; det är rädslan för döden.

Det är denna rädsla för döden – inte viljan att leva – som verkar vara många socialdemokraters primära psykologiska drivkraft. Det är därför de alltid associerar ”trygghet” med att slippa att oroa sig för att man ska bli av med sitt jobb, sin försörjning, sin sjukvård, osv. För dem är det helt otänkbart att man kan finna sin trygghet i sin egen förmåga att skapa nya värden, nytt välstånd. Det är bland annat därför de tror på sådana rena fantasier som den ”järnhårda” lönelagen. Arbetaren som är nödgad att försörja sig på en lön som bara täcker existensminimum är inte ett resultat av marknadskrafterna; det är bara en fantasi, eller en mardröm snarare, som ger uttryck för socialdemokratens rädsla. Likaså är förmodligen många socialdemokraters rädsla för en fri marknad i övrigt inget annat än ett uttryck för deras ständiga rädsla för döden.