Det finns många olika former av konservatism. Men de har alla ett gemensamt drag: en skeptisk inställning till förnuftet. Detta är något som vi har sett hos konservativa ända sedan Edmund Burkes dagar:

Edmund Burke, who, as a critic of the French Revolution, gave the first (and to date most important) formulation of conservative political philosophy, vehemently rejected abstract political theories and efforts to found a constitution on them, because he esteemed as higher than the rationality of philosophers the reason that formed social and political institutions in accordance with natural and divine laws operating in the historical process. It is not the task of men to impose an order on things, but to recognize the order implicit in them and to act accordingly.

En annan ”modern” konservativ tänkare, Michael Oakeshott, skrev i sin essä Rationalism in Politics:

The general character and disposition of the Rationalist are, I think, difficult to identify. At bottom he stands (he always stands) for independence of mind on all occasions, for thought free from obligation to any authority save the authority of reason’. His circumstances in the modern world have made him contentious: he is the enemy of authority, of prejudice, of the merely traditional, customary or habitual. His mental attitude is at once sceptical and optimistic: sceptical, because there is no opinion, no habit, no belief, nothing so firmly rooted or so widely held that he hesitates to question it and to judge it by what he calls his ‘reason’; optimistic, because the Rationalist never doubts the power of his ‘reason (when properly applied) to determine the worth of a thing, the truth of an opinion or the propriety of an action. Moreover, he is fortified by a belief in a reason’ common to all mankind, a common power of rational consideration, which is the ground and inspiration of argument: set up on his door is the precept of Parmenides–judge by rational argument. But besides this, which gives the Rationalist a touch of intellectual equalitarianism, he is something also of an individualist, finding it difficult to believe that anyone who can think honestly and clearly will think differently from himself.

”Rationalisten” är fienden, enligt Oakeshott. Och Oakeshott har alldeles rätt i att en rationell och tänkande människa, en människa med ett aktivt sinne, är och måste vara självständig, är och måste vara individualist; en sann egoist. Att tänka och gå efter sitt eget rationella omdöme kräver själviskhet och utgör i sig en oerhört självisk aktivitet. Leonard Peikoff skrev:

The process of thought requires a man to follow the evidence wherever it leads, without fear or favor, regardless of any effects such action may have on the consciousness of others. He must follow the evidence whether others agree with his conclusions or not, whether their disagreement is honest or not, whether his conclusions make them happy or not. Since thought is an attribute of the individual, each man must be sovereign in regard to the function and product of his own brain. This is impossible if morality demands that a man ”place others above self.”

There is no dichotomy between epistemology and ethics–which means, in this issue, between the process of cognition and its beneficiary. A man cannot offer unswerving allegiance to logic, if he holds that his moral duty is to surrender his conclusions in order to satisfy unchosen obligations to others. He cannot guide his faculty of awareness by the dictates of his own independent judgment, if he believes that he is rightfully a mere means to the ends of others and that his mind, therefore, is their property. He cannot combine in the same consciousness the status of cognitive sovereign with that of moral serf (Objectivism: The Philosophy of Objectivism, s 232).

Det är denna egoism, självständighet och individualism som de konservativa hatar och föraktar. Varför? De konservativa menar att den här ”rationalistiska” inställningen leder till problem och elände. Vad har de för bevis för det? Den franska och ryska revolutionen, är två exempel på det. Revolutioner är nämligen ett typiskt utslag för rationalism. Oakeshott skrev:

To the Rationalist, nothing is of value merely because it exists (and certainly not because it has existed for many generations), familiarity has no worth, and nothing is to be left standing for want of scrutiny. And his disposition makes both destruction and creation easier for him to understand and engage in, than acceptance or reform. To patch up, to repair (that is, to do anything which requires a patient knowledge of the material), he regards as waste of time: and he always prefers the invention of a new device to making use of a current and well-tried expedient. He does not recognize change unless it is a self-consciously induced change, and consequently he falls easily into the error of identifying the customary and the traditional with the changeless. This is aptly illustrated by the rationalist attitude towards a tradition of ideas. There is, of course, no question either of retaining or improving such a tradition, for both these involve an attitude of submission. It must be destroyed. And to fill its place the Rationalist puts something of his own making–an ideology, the formalized abridgment of the supposed substratum of rational truth contained in the tradition.

Tydligen kan inte en ”rationalistisk” människa, enligt Oakeshott, tänka sig att kompromissa sig fram till ett bättre samhälle genom långsamma reformer. (En rationell människa föredrar naturligtvis att vi rör oss mot ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle så snabbt det bara går, men det betyder inte att hon inbillar sig att det kommer att ske över en natt eller, för den delen, att alla steg bör ske över en natt.) Det enda en ”rationalistisk” människa vill ha är att omedelbart förstöra allt som inte går att motivera på rationella grunder. Därav alla blodiga revolutioner med allt de har medfört. En sympatisk kommentator skrev:

Rationalist politics, where it is not overtly a project of revolution – as it was in the most stupendous and catastrophic episode in the history of political rationalism, the Bolshevik Revolution – is always a project of radical reform. However tried and tested inherited institutions may be and how ever much they may be embedded in the affections of the people, they are condemned by political rationalism because they were not constructed in accordance with a conscious plan or modeled on the basis of an abstract principle. In its political expression, for these reasons, rationalism is a powerful engine of delegitimation a doctrine whose chief work is destruction . . . The impact of rationalism on political life in the West has, then, in Oakeshott’s view, been substantial and destruct. It has had its starkest and most terrible effects, however, in the totalitarian regimes of our time, in which the practical knowledge that is our culture inheritance has been thrown away and vast and novel machineries of oppression built up in the serve of delusive theories.

Oakeshott använder sig alltså av de totalitära diktaturerna under 1900-talet, som ett exempel på hur ”rationalistisk” övertro på förnuftet. Detta är förstås en bisarr förvrängning av verkligheten från Oakeshotts sida; de ideologiska rörelser som ledde oss till det blodiga 1900-talet var allt annat än ett utslag av rationellt tänkande. Det var ett utslag för ytterst irrationella idéer. Och det enda som, om något, kunde gjort 1900-talet till ett fredligare århundrande, var självständiga, aktiva och rationella egoister till tänkare som vågade vara radikala nog att på förnuftiga grunder ifrågasätta de grundläggande premisserna bakom 2500 år av västerländsk filosofi. Endast detta skulle kunna ha en chans att hejda den platonska-kantianska-hegelianska våg av irrationalism som föddes i 1700- och 1800-talets Tyskland. (För detaljer läs Leonard Peikoffs The Omnious Parallels.)

Det är vidare en total vanföreställning att se på förnuftiga människor som dogamtiska, bara för att de, själviska som de är, inte tänker låta något annat än fakta och logik styra deras rationella omdöme. Ändå tycks det vara bilden av en oresonlig dogmatiker som konservativa får upp i medvetandet när de tänker på en rationellt tänkande människa. Och eftersom man inte kan ”resonera” med sådana här människor, blir de farliga. De är som ett ”naturligt” utslag av deras egoism, villiga att kliva över lik för sina ”rationella övertygelsers skull”. Fredrik Reinfeldt gav uttryck för detta synsätt i sitt tal på moderaternas kongress 2005:

Jag blev inte moderat för att jag trodde på revolutionen som idé. Jag har snarare noterat att man med en sådan tro hamnar på andra kanter i politiken. Jag tror inte att revolutionen är möjlig med min syn på människan och demokratin. Revolutionens idé handlar om att jag vet bättre än er andra, och eftersom ni förstår så dåligt följer jag mitt eget tempo och ni andra får se hur det blir. Jag tar härmed också på mig rätten att definiera att min takt och min väg är bra för er. Därtill kan jag bara notera att historien har lärt oss att med revolutioner följer ofta att de som viker från den sanna tron blir inlåsta eller drabbade av något än värre.

En konservativ kommentator skrev: ”Som konservativ blir man misstänksam, för att inte säga förfärad, när människor tror att man kan tänka fram rätt sätt att leva, för att leva måste vara att försiktigt känna sig fram och alltid ha stor respekt för även för företeelser man finner märkliga.”

Varför ska man ha en stor respekt för det som man finner märkligt? Eller för det som man inte ser någon rationell motivering för? För det som ingen kan argumentera för på rationella grunder? Om man vill leva här på jorden, bör man vara rationell. Man bör se till att ha förnuftet på sin sida. Man bör inte ge upp sitt omdöme för något eller någon annan. Om man söker livet är det irrationella det livsfientliga, det onda, det omoraliska. Om man söker livet är det rationella det livsvänliga, det goda, det moraliska. Ändå vill Oakeshott och hans likar att vi ska överge förnuftet och underkasta vårt omdöme i respekt för det som i bästa fall är arationellt och i värsta fall irrationellt. Vilken tänkbar anledning kan de ha för detta? Det är naturligtvis idén att förnuftet är ”begränsat”. Oakeshott skriver:

Every science, every art, every practical activity requiring skill of any sort, indeed every human activity whatsoever, involves knowledge. And, universally, this knowledge is of two sorts, both of which are always involved in any actual activity. It is not, I think, making too much of it to call them two sorts of knowledge, because (though in fact they do not exist separately) there are certain important differences between them. The first sort of knowledge I will call technical knowledge or knowledge of technique. In every art and science, and in every practical activity, a technique is involved. In many activities this technical knowledge is formulated into rules which are, or may be, deliberately learned, remembered, and, as we say, put into practice; but whether or not it is, or has been, precisely formulated, its chief characteristic is that it is susceptible of precise formulation, although special skill and insight may be required to give it that formulation. The technique (or part of it) of driving a motor car on English roads is to be found in the Highway Code, the technique of cookery is contained in the cookery book, and the technique of discovery in natural science or in history is in their rules of research, of observation and verification. The second sort of knowledge I will call practical, because it exists only in use, is not reflective and (unlike technique) cannot be formulated in rules. This does not mean, however, that it is an esoteric sort of knowledge. It means only that the method by which it may be shared and becomes common knowledge is not the method of formulated doctrine. And if we consider it from this point of view, it would not, I think, be misleading to speak of it as traditional knowledge. In every activity this sort of knowledge is also involved; the mastery of any skill, the pursuit of any concrete activity is impossible without it.

Det finns alltså ”teknisk” eller teoretisk kunskap och sedan finns det praktisk kunskap. Vad betyder denna distinktion egentligen?

Technical knowledge, we have seen, is susceptible of formulation in rules, principles, directions, maxims — comprehensively, in propositions. It is possible to write down technical knowledge in a book . . . And it may be observed that this character of being susceptible of precise formulation gives to technical knowledge at least the appearance of certainty: it appears to be possible to be certain about a technique. On the other hand, it is a characteristic of practical knowledge that it is not susceptible of formulation of this kind. Its normal expression is in a customary or traditional way of doing things, or, simply, in practice. And this gives it the appearance of imprecision and consequently of uncertainty, of being a matter of opinion, of probability rather than truth . . . Technical knowledge can be learned from a book; it can be learned in a correspondence course. Moreover, much of it can be learned by heart, repeated by rote, and applied mechanically: the logic of the syllogism is a technique of this kind. Technical knowledge, in short, can be both taught and learned in the simplest meanings of these words. On the other hand, practical knowledge can neither be taught nor learned, but only imparted and acquired. It exists only in practice, and the only way to acquire it is by apprenticeship to a master–not because the master can teach it (he cannot), but because it can be acquired only by continuous contact with one who is perpetually practising it.

Hur står ”rationalism” i relation till dessa två sorters kunskap?

. . . Rationalism is the assertion that what I have called practical knowledge is not knowledge at all, the assertion that, properly speaking, there is no knowledge which is not technical knowledge. The Rationalist holds that the only element of knowledge involved in any human activity is technical knowledge, and that what I have called practical knowledge is really only a sort of nescience which would be negligible if it were not positively mischievous. The sovereignty of reason: for the Rationalist, means the sovereignty of technique.

Låt mig översätta allt detta till ren svenska: teknisk kunskap är teoretisk kunskap dvs begreppslig kunskap. Praktisk kunskap är inte begreppslig kunskap. Det är inget du kan få någon förståelse för genom att läsa en bok, genom att ta föreläsningar i ämnet, genom att tänka. Det är något som du endast kan lära dig genom att praktisera och exponeras för (genom att se andra praktisera det). Strikt talat är inte ”praktisk kunskap” någon kunskap. Det är memorerade slogans, ljud, ritualer, traditioner, praxis – rörelser som man har fått genom att imitera andra i sin omgivning. (Utan teoretisk kunskap vet man inte vad det är man gör eller varför man gör det, därför tycker jag inte att man kan beteckna detta som kunskap, precis som en papegoja som har lärt sig att imitera vissa ord och meningar, inte pratar, utan bara ger ifrån sig en massa läten som i sig själv inte ger uttryck för någon kunskap.)

Det är den ”praktiska kunskapen”, dvs traditioner och praxis, som rationalisten söker rationell motivering för och om han inte finner någon sådan, ser han ingen vits med att värna om den bara för att den är gammal. Att något är gammalt är ingen rationell motivering för att bevara något. Men detta ”bevisar” att förnuftet är ”begränsat”. Vi vet nämligen inte alltid om en tradition eller praxis fyller ett gott syfte och därför bör värnas; bara för att vi inte kan ge en rationell motivering för den idag betyder inte att vi inte kan finna någon imorgon. Därav denna skepticism till förnuftet, därav denna skepticism till radikala reformer och revolutioner, därav konservatism.

Allt detta är, menar jag, bara en rationalisering för de konservativas hat för förnuftet. Detta hat härstammar i sin tur från de konservativas psyko-epistemologi eller i varje fall vad som tycks utgöra deras psyko-epistemologiska ideal: ett antibegreppsligt medvetande.

Vad är den antibegreppsliga mentaliteten? Ayn Rand skrev:

The main characteristic of this mentality is a special kind of passivity: not passivity as such and not across-the-board, but passivity beyond a certain limit–i.e., passivity in regard to the proces of conceptualization and, therefore, in regard to fundamental principles. It is a mentality which decided, at a certain point of development, that it knows enough and does not care to look further. What does it accept as ”enough”? The immediately given, directly perceivable concretes of its background . . . The anti-conceptual mentality takes most things as irreducible primaries and regards them as ”self-evident.” It treats concept as if they were (memorized) percepts; it treats abstractions as if they were perceptual concretes. To such a mentality, everything is the given: the passage of time, the four seasons, the institution of marriage, the weather, the breeding of children, a flood, a fire, an earthquake, a revolution, a book are phenomena of the same order. The distiction between the metaphysical and the man-made is not merely unknown to this mentality, it is incommunicable (”The Missing Link”, Philosophy: Who Need It, s 38).

Det är därför som de konservativa har en sådan förkärlek till det gamla och (relativt) etablerade, ”kulturarv” och traditioner. För parxis, regler, budord och plikter. De gillar det som inte kräver någon begreppslig ansträngning för att förstå eller försöka anamma. Men det är också därför som de inte tål en självständigt tänkare. De utmanar nämligen dem till att motivera sina idéer, sina värderingar, sina traditioner, sina ritualer, etc på förnuftiga grunder. Det är detta som är orsaken till att de är så fientligt inställda till teori, abstraktioner, ideologi. Rand skrev:

In the brain of an anti-conceptual person, the process of integration is largely replaced by a process of association. What his subconscious stores and automatizes is not ideas, but an indiscriminate accumulation of sundry concretes, random facts, and unidentified feelings, piled into unlabeled mental file folders. This works, up to a certain point–i.e., so long as such a person deals with other persons whose folders are stuffed similarly . . . If his professed beliefs–i.e., the rules and slogans of his group–are challanged, he feels his consciousness dissolving in fog. Hence, his fear of outsiders. The world of ”outsiders,” to him, means the whole wide world beyond the confines of his village or town or gang–the world of all those people who do not live by his ”rules.” He does not know why he feels that outsiders are a deadly threat to him and why they fill him with helpless terror. The threat is not existential, but psycho-epistemological: to deal with them requires that he rise above his ”rules” to the level of abstract principles. He would die rather than attempt it (Ibid, s 39, 41).

Det spelar därför ingen roll om man påpekar för de konservativa att endast en rationell argumentation för en rationell sak, som t ex frihet, kan fungera. Det spelar ingen roll om man i samband med detta påpekar att frihet är ett värde, att det är något som vi behöver, därför att förnuftet kräver det. (Förnuftet fungerar nämligen inte under tvång.) Det spelar, i detta samband, ingen roll om man då gör klart att våldsamma revolutioner inte är något som mynnar ut ur ”rationalism”, att det rationella sättet att förändra samhället till det bättre är genom opinionsbildning, förnuftig argumentation, intellektuell aktivism, etc. Och detta är definitivt något som kommer att ta tid. Det spelar ingen roll för dem, eftersom detta är teori, principer och ideologi. Sådant måste avfärdas på grund av dess ”rationalistiska” och ”utopiska” tendenser.

Det enda alternativet för en konservativ är att vara anti-ideologisk, anti-teoretisk, anti-principiell. Man måste vara flexibel och kompromissvillig om precis allting. Att hålla fast vid någon form av explicit formulerad och uttalad princip är ”rationalistiskt” och ”dogmatiskt” och måste därför avfärdas. Man måste med andra ord vara pragmatisk. Det handlar om att gå efter den ”djupa visdom” som århundranden av ”erfarenhet” har mynnat ut i formen av vaga approximationer och tumregler, dvs ”traditionerna” och praxisen som enligt tänkare som Oakeshott utgör mänsklig kunskap i den vidare ”praktiska” betydelsen. Det är detta som ligger bakom Oakeshotts upphöjande av just traditioner som en ”högre” form av kunskap än begreppslig kunskap. Eller som samma sympatiska recensent, som citerades tidigare, skrev: ”Against these excesses of rationalism, Oakeshott asks us to conceive human knowledge correctly, as primarily practical and embodied principally in our habits, skills, dispositions, and traditions, and only secondarily in our theorizing. If we view knowledge in this way, if we see theory as only a shadow cast by practice, as a practical art, whose successful practice requires skill and nous rather than mastery of any doctrine.”

Det är därför som de institerar på att alla förändringar, om några överhuvudtaget ska ske, måste ske långsamt, ”naturligt”, och försiktigt; man kan nämligen inte veta konsekvenserna av några större förändringar i förväg, så varje förändring måste ske långsamt, och dömas utifrån sina egna meriter. Detta är den enda utvägen om man överger teorier, ideologi och principer. Det handlar om att den historiska utvecklingen av samhället ska ske ”naturligt” i den mening att det handlar om flera hundra år av ”trial and error”. Det som ”fungerar”, efter flera hundra år av prövningar, är bra och därför värt att bevara. Det som inte fungerar, efter flera hundra år av prövningar, är inte bra och därför inte värt att bevara. Men här vilar något av en motsägelse. Eftersom de inte har någon princip eller ideologi som gör att de på rationella grunder kan motivera vad som är eller dåligt, finns det inget riktigt svar på varför traditionerna de värnar om går att motivera på rationella grunder. (Så när de konservativa talar om bra och dåliga samhällen eller bra och dåliga förändringar, då talar de med ”stulna” begrepp. Utan ideologi och principer finns det inget sätt för de konservativa att veta om de rör sig åt rätt riktning eller inte. Men detta är inte en motsägelse som tycks bekymra dem. Varför skulle de? Har man övergett ”rationalismen”, dvs förnuftet, ser man inga problem med grava motsägelser av detta slag.) Det är därför som de föraktar ”rationalism”, det kräver nämligen av dem att de tänker efter och motiverar det de säger på just rationella grunder. Det är därför som de vill att man ska respektera företeelser och institutioner och traditioner, även om de inte tycks fylla något rationellt syfte och även om ingen kan motivera dem på rationella grunder. Man ska respektera dem, inte för att förnuftet säger det, utan för att det är gammalt, etablerat och traditionellt.

Det är sålunda sant att konservatismen egentligen inte är en ideologi; det är mer en attityd; en psyko-epistemologisk attityd. Vad de vill är att känna sig ”trygga”. Rand skrev: ”Safe from what? . . . safe from the necessity of dealing with fundamental principles (and, consequently, safe from full responsibility for one’s own life).” (”The Missing Link”, Philosophy: Who Needs It, s 40). Det är denna mentalitet som låter sig uttryckas när man får höra folk säga saker i stil med: ”Vad som var bra nog för min far, är bra nog för mig.” Den underförstådda premissen här är: ”Vem är du att ifrågasätta traditionerna?”

De konservativa hatar förnuftet, de hatar den självständiga tänkaren, det aktiva sinnet. Varför? Därför att det strider med deras psyko-epistemologi (eller i varje fall deras psyko-epistemologiska ideal). Deras antibegreppsliga mentalitet gör dem delvis livrädda och delvis fientliga till människor som inte tänker underkasta sitt tänkande till det etablerade, till ritualerna, till traditionerna, till stammens godtycke, osv. Det är därför som de känner ett sådant behov att underminera förnuftet och behovet av abstrakt tänkande, av teori, ideologi och principer.