Yunus förtjänade ej priset

Carl Svanberg6 kommentarer

Årets vinnare av Nobels fredspris är Muhammad Yunus och hans Grameen Bank. Detta ses som ett ovanligt lyckat val. Yunus och hans bank hyllas över hela världen i medierna. Varför fick han detta pris? ”Yunus och banken får priset för ‘sitt arbete för att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån. Varaktig fred kan inte skapas utan att stora folkgrupper finner vägar att bryta sig ut ur fattigdom. Mikrokredit är en sådan väg’, skriver Nobelkommittén i sin motivering” (SvD 20061013).

Den underliggande premissen här är att marxismen är giltig: orsaken till krig och konflikter är de ekonomiska förhållandena; det är ett uttryck för en kamp om de ekonomiska resurserna. Så länge några har och andra inte har, är en varaktig fred omöjligt. Detta är en falsk premiss men även om vi för ett ögonblick antog att den stämde, varför skulle då Yunus av alla människor på jorden få detta pris?

Varför gav man inte priset till människor som har gjort avsevärt mycket mer för att minska fattigdomen i världen? Varför inte ge priset till en Bill Gates? Eller en Ronald Reagan, eller för den delen, till en Deng Xiaoping? Eller till en George Reisman?

Vi lär aldrig få några bra svar på dessa frågor. Men frågorna blir inte fler när vi väl studerar Yunus idé och dess ”bedrifter”. Så här idylliskt beskrivs Yunus idé i SvD:

– Kvinnan i byn ber inte om din välgörenhet, utan om genuina affärer, sade Muhammad Yunus när SvD träffade honom i Stockholm för några år sedan.

Den tesen har varit central för honom ända sedan han som ung universitetslärare i Chittagong för drygt 30 år sedan ledde sina studenter ut på landsbygden i Bangladesh efter en svältkatastrof, en upplevelse som fick honom att starta Grameen Bank.
Små handlån på några hundralappar eller som ett par tusenlappar till kvinnor som vill tillverka bambustolar eller textilprodukter i liten skala blev medlet att bryta fattigdomens förlamning.

Hjälp till självhjälp handlar det alltså om. Men också uppmuntran till kvinnorna att bilda små cirklar för att ta gemensamt ansvar för varandras lån. Om en inte klarar sina amorteringar och räntor får de andra rycka in och hjälpa sin medsyster.
För en huvudpoäng har varit att Grameen Bank är en kommersiell verksamhet, inte en hjälporganisation. Grameen Bank tar ut räntor som ligger något över vanliga banklån i Bangladesh, men låntagarna behöver inte lämna någon säkerhet.

Det finns flera saker som är vilseledande här. Till att börja med beskrivs detta som en bank, en kommersiell bank, eftersom det handlar om att låna ut pengar till en ganska hög ränta. Men en person som har granskat denna verksamhet lite noggrannare är Jeffrey Tucker från Misesinstitutet. Tucker redogör i en artikel, ”The Micro-Credit Cult”, följande om Grameen Bank:

Grameen is not a bank at all. Deposits from individuals and firms account for a mere 3% of its assets. The bank actually functions as a conduit for huge grants from governments and international agencies. That aid is then used as the basis of a credit pyramiding scheme…

Contrary to legend, Yunus wasn’t an independent entrepreneur when he started his bank. He used his personal wealth and high-level connections to arrange special privileges and millions in subsidies. Before the Grameen Bank lent one Taka, he had government backing for fully 60% of its operations.

The UN International Fund for Agricultural Development provided Grameen with its first major loan of $3.4 million. That Fund has consistently pumped money in ever since. In addition, Grameen receives grants and subsidized loans from the governments of Norway, Sweden, Canada, Germany, and even the Ford Foundation in the United States, not to mention the IMF and World Bank.

…

Grameen charges its customers 20% interest, below the market in a country with high inflation and virtually no savings. At this rate, the reinvestment scheme subsidizes its loans by 39%. The bank is forever forecasting future profits. Somehow that day never arrives…

OK, så det är egentligen ingen bank. Så vadå, det är väl ändå imponerande att 98% av alla som lånar pengar betalar tillbaka? Det visar väl ändå att de kommersiella bankerna här i det kapitalistiska väst är så kortsiktiga och rasistiska att de är villiga att straffa de fattiga genom att vägra låna ut till dem? De fattiga kan visst – om bara de stora bankerna inte stod i vägen för dem. Men hur är det då? Hur kommer det sig att så många av lånen betalas tillbaka. I SvD-artikeln framställdes det bara som att folk ”hjälpte” varandra med lånen. Men i verkligheten är det inte riktigt så enkelt:

The 98% repayment figure does not reflect the behavior of actual individual borrowers. Grameen relies on the ”peer group” method of repayment. Borrowers are lumped into cells of five. Any future loans — which offer 80% more money than the first one — depend on repayment by the entire cell.

If one person doesn’t pay, others in the cell ”lean” on them to fork over the cash, or pay it themselves. The person in the cell who wants another loan has the incentive to get all the money one way or another. In this way, Grameen does get paid. But the 98% repayment rate records final payments grouped by cells, and only on first-time loans.

Och: ”Peer pressure is their phrase. Coercion is closer to the truth. Employees engage in weekly, door-to-door monitoring of the lives of all borrowers. Borrowers attend weekly physical training classes, are indoctrinated in collectivist ideology, and are told to be 100 percent obedient to the ideals of the bank, or else lose their borrowing privileges. On the whole, it is a process that has more in common with a cult than sound finance.” Idylliskt så att det förslår, inte sant?

Men det finns mer att anmärka på här. Det är i slutändan fullständigt irrelevant huruvida många av dessa smålån återbetalas. Det betyder inte att detta är ett bra sätt att lösa fattigdomen. Eftersom denna verksamhet kostar skattebetalare i väst pengar, vet vi att verksamheten bidrar till att skapa (relativ) fattigdom här i väst. Det handlar om vad vi ser och vad vi inte ser. Man ser att en del företag kanske blev av, och då till ett ganska högt pris, tack vare ett lån från Grameen. Man ser däremot inte de företag som inte blev av, det kapital som inte ackumulerades, den konsumtion som aldrig ägde rum i väst, på grund av de skatter som krävdes för att finansiera denna verksamhet.

Så om tanken är att vi måste bekämpa fattigdomen för att en dag få en långvarig fred på jorden, då förefaller detta val av vinnare inte bara omotiverat, utan rent av dumt. Yunus förtjänade ej priset.

”What if…”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag hade lite tråkigt i förmiddags (är fortfarande lite svag), så jag försökte slå ihjäl lite tid genom att se på en gammal film. Det blev Independence Day. Trots att jag har sett den oräknerligt många gånger sedan jag först såg den på bio för tio år sedan, tycker jag fortfarande att den håller. Den är fortfarande lika underhållande och vacker.

En tanke som slog mig under tiden jag såg på filmen var: Hur skulle det gått till om ungefär samma sak hände i verkligheten? Jo, förmodligen skulle utomjordingarna tagit över och mänskligheten gått under. Varför? Jo, förmodligen för att Kina och Ryssland inte hade gett USA sitt godkännande, i FN:s säkerhetsråd, att attackera dem.

Ännu ett offer för avundsjukan

Carl Svanberg1 kommentar

Dick Erixon om Maria Borelius avgång:

I Borelius fall tror jag det finns ett betydande inslag av jantelag i botten. En kvinna som bott i London! Och är delägare i företag med häftiga fritidshus i Sverige och utomlands. Fy så orättvist! En sån person ska bara mobbas. Jag gillar verkligen inte stanken som de här turerna givit – i mediernas och folkets reaktioner. Avundssjuka är något av det värsta jag vet.

Jag tror att Erixon har helt rätt här. Detta är den riktiga skandalen.

Much ado about nothing

Carl Svanberg11 kommentarer

Det finns mycket som man kan säga om den så kallade tvlicensskandalen. För det första är det ingen riktig skandal. Det är rent ut sagt patetiskt att medierna gör så mycket för att blåsa upp detta på det sätt som de gör. Detta är i verkligheten värsta skitsaken. Jag hade kanske kunnat ha en minimal förståelse för mediernas vilja att blåsa upp denna skitsak till denna storlek, om det var som så att detta var det enda problemet Sverige stod inför. Men så är det ju knappast.

Den riktiga skandalen hör snarare till varför kulturministern har varit så ovillig med att öppet säga varför hon inte betalade sin tvlicens. Om de hade sagt som det var från början hade man förmodligen, vid det här laget, fått igång en debatt om det omoraliska med tvlicensen. Istället kommer kulturministern med patetiska lögner och värdelösa bortförklaringar som vem som helst ser igenom. (Samma sak gäller för Maria Borelius försök att på olika sätt att undvika betala en massa skatter.)

Det är förståeligt att folk försöker undvika att betala tvlicensen. Den stora mysteriumet är inte varför tre ministrar i regeringen gjorde det, utan varför inte många fler gör det. I protest. Som en acceptabel akt av civil olydnad. Det vore nämligen en sund och fullt förståelig reaktion.

(Det enda argumentet mot civil olydnad är att eftersom det man gör trots allt är olagligt, vore det kanske onödigt att gör sig själv till en martyr i kampen mot omoraliska lagar. I varje fall så länge man på civiliserade vägar kan förändra samhället. Omoraliska lagar bekämpar man oftast bäst på ideologiska grunder medelst fakta och argument.)

Den enda legitima klagan mot de ministrar som ej har betalat sin tvlicens är att alla är och bör vi vara lika inför lagen. Men i medierna kommer denna kritik ofta i form av en skrattretande klasskampsretorik. Tydligen handlar detta om ”höjdare” som sätter ”sig över alla andra”; som om de ägnade sig åt någon form av ”stöld” från ”folket” genom att vägra betala tvlicens eller någon skatt.

En del inom vänstern har förargat sig otroligt över hur vissa kan få för sig att strunta i lagen av ideologiska skäl. Någon borde kanske påminna dem om det osynliga partiet, Göteborgskravallerna, planka.nu och många andra former av ”civil olydnad” inom vänstern. Det är ohederligt av vänstern att ondgöra sig över att de inte har monopol att ägna sig åt civil olydnad.

En del kommentatorer har noterat att även om dessa ministrar har gjort fel i den meningen att de åtminstone har brutit mot lagen, så skiljer sig dessa ”skandaler” sig från de som många socialdemokrater har varit inblandade i, i den meningen att socialdemokrater har agerat som hycklare.

En annan sak här är ju som många har påpekat att dessa människor är ju inga hycklare. Om en socialdemokrat struntar i att betala höga skatter, då är det hyckleri eftersom de ju trots allt tycker att höga skatter är så förträffligat bra. Men om en moderat struntar i det då är det är ju bara att ”ta lagen i egna händer” (för att skapa sin egen rättvisa). Faktum är de blir hycklare först när de i efterhand ångrar sig och ber om ursäkt och har sig.

Nu är det nog bäst att jag slutar prata. Annars bidrar jag ju bara ytterligare till att blåsa upp denna skitsak. ;)

Om behovet av teoretisk kunskap

Carl Svanberg1 kommentar

Jag såg igår ett avsnitt av den svenska versionen av ”Du är vad du äter”. Det finns ett segment i programmet där den överviktige får se allt han eller hon trycker i sig på en vecka. De verkar ofta förvånade över att det, sammanlagt, trots allt är så mycket som det är. Beror det på att de har levt i en slags förnekan över hur mycket de äter? Det kan inte uteslutas att det är fallet för somliga, men i de allra flesta fall tror jag inte att det är fråga om detta.

Så vad är då syftet med detta segment? Jag vet som sagt inte, eftersom det inte förklarades av programledaren/dietisten. Men så slog det mig plötsligt. Kan det möjligen vara som så att den överviktige personen har svårt att verkligen greppa vidden av sina problem utan denna demonstration? Om så, vad är då detta om inte ett utslag för en förvånansvärd oförmåga att tänka abstrakt? Att tänka bortom det konkreta nuet?

Man kan ju trots allt inte utifrån varseblivning härleda att en daglig konsumtion av 1 liter coca cola kommer att göra dig fet, eller skada dina tänder, eller ge dig diabetes. Det enda jag upptäcker när jag dricker coca cola är att det smakar gott (eller, om det är pepsi, att det smakar äckligt). För att känna till de långsiktiga effekterna av en stor daglig konsumtion måste jag använda mig av en och annan generalisering såväl som abstrakt kunskap om sådant som ämnesomsättning. Behövs det verkligen en tydligare illustration över varför vi inte utan vidare kan klura ut vad som ligger i vårt rationella egenintresse – utan att först hänvisa till rationella principer?

Vem behöver Russell Kirk?

Carl Svanberg7 kommentarer

Jag är inte fullständigt frisk, men jag är frisk nog för att skriva detta. Eller rättare sagt: jag kan inte låta bli att kommentera det.

Jag skrev för ett tag sedan att konservatism handlar om ett hat för förnuftet och om känslornas överhöghet. Ingen invände (med argument) mot den beskrivningen. Det är ingen slump. För det är en alldeles korrekt beskrivning. Man behöver inte ens studera de konservativa tänkarnas tråkiga skrifter för att komma fram till det. Det räcker med att läsa vad anhängare säger i deras hyllningar.

I det senaste numret av Captus tidning skriver Jonas Pettersson följande om Russell Kirk:

Kirk var influerad av både F. A. Hayek och Wilhelm Röpke. Men samtidigt skeptisk till Ludvig von Mises som han menade hyste alldeles för stor tilltro till det mänskliga förnuftet. Enligt Kirk kunde inte människor uppskatta det ekonomiska systemet om det reducerades till ett abstrakt skrivbordsprojekt. Den privata äganderätten byggde på traditioner och vanor och inte på individernas ekonomiska förnuft. Kirk menade att motivet till att följa normer måste komma från någon annan källa än det mänskliga förnuftet och det personligt fördelaktiga. Detta går tillbaka till Edmund Burkes resonemang om att fördomen i motsats till det abstrakta förnuftet innehåller något som talar till våra känslor och böjelser och därmed kan inverka på vårt handlingssätt.

Det finns mycket mer nonsens och dumheter som Kirk kommer med, men för att man grundligen ska kunna bemöta dem krävs det förmodligen att tar sig tid och läser igenom hans böcker. (Och det är inget jag har tid eller lust med; det vore altruistiskt att plåga sig själv med sådan smörja.)

Det lilla jag har fått veta om honom, i denna artikel, gör att jag vet mer än tillräckligt för att veta att han är totalt ointressant och att det är ett mysterium varför han har det inflytande han trots allt har. (Eller det är, vid en närmare eftertanke, kanske inget mysterium att just konservativa fattar tycke för honom; han förser dem alldeles säkert med massvis med rationaliseringar för deras irrationalism.) Jag vet, utifrån vad Pettersson själv skriver, att både Pettersson och Kirk är otroligt okunniga och/eller oärliga människor.

Bara för att ge ett par exempel ur högen på vad jag menar: Ta allt löst prat om att det finns många stora ”likheter” mellan kollektivism och individualism, eller att kollektivism leder till individualism. Detta är rent nonsens; inget annat än en fullständig urvattning av begreppens innebörd kan försvara sådant pladder. Eller vad sägs om den rena lögnen om att Ayn Rand betraktade solidaritet som ”oviktigt”? Eller vad sägs om allt struntprat om att individualism skulle utgöra motsatsen till frivilligt samarbete? Eller vad sägs om anklagelsen om att Ludwig von Mises på grund av sin ”starka tilltro” till förnuftet kom med ”abstrakta skrivbordsprojekt” (vad det nu betyder)?

Kirk är också, som så många andra konservativa irrationalister, oförmögen att ge kapitalismen eller friheten ett rationellt moraliskt försvar. Men sedan ville han inte heller ge kapitalism och frihet ett rationellt eller moraliskt försvar. Försvaret ska komma från irrationella och icke-världsliga värden. Och han var aldrig emot socialism av princip. Han var bara emot tvånget. Men detta är inget annat än ett inslag av inkonsekvens från hans sida.

Han ansåg uppenbarligen inte att människor hade någon rätt att leva för sin egen skull. Han ansåg inte att det högsta moraliska syftet är att sträva efter lycka. Han ansåg uppenbarligen inte att det var fel med självuppoffringar, altruism, osjälviskhet. Han ville bara inte att man skulle tvinga människor till att offra sig för andra. Han ville istället att man skulle göra det frivilligt. Så hans moraliska ”motstånd” mot socialismen kan jämställas med en nazist som motsätter sig den tvångsmässiga utrotningen av judar utan som istället hade föredragit att judarna frivilligt gick in i gaskammarna.

Försvarare av frihet? Knappast. Försvarare av traditioner? Javisst; irrationella och dåliga sådana. Behöver civilisationen honom? Nej.

Vem är Anders Borg?

Carl Svanberg6 kommentarer

N24:

Valet av finansminister överraskade marknaden, men några tydliga marknadsreaktioner gick inte att uttyda efter utnämningen. Politiskt relativt oerfarne Anders Borg får dock tummen upp av marknadens profiler.

…

– Möjligen trodde jag att han skulle bli statsrådssekreterare, eller kanske biträdande finansminister. Men med Anders Borg får vi nog den mest kompetenta finansministern inom ekonomi som Sverige haft, säger Klas Eklund, chefsekonom på SEB, och tidigare kollega till Anders Borg under hans tid som chef för analysenheten på SEB.

…

– Det är positivt att vi får en som är ekonomiskt skolad, en nationalekonom med bredare syn på strukturpolitiken. Det har vi inte haft på ganska länge. Varken Ringholm eller Nuder var ekonom, och det märktes. De sista fem åren har vi inte haft någon strukturpolitik att tala om, säger Ulf Torell, analytiker på Swedbank, till TT.

Jag har inte en susning om hur den så kallade marknaden resonerar, men när jag tänker på Anders borg blir jag inte särskilt imponerad. Detta är trots allt en ekonom som tycker att man kan och bör förena det värsta av två världar: Friedman och Keynes.

Detta är en person som för ett par år sedan hävde ur sig följande vid en intervju i DN:

Det finns inga sakliga skäl att göra några neddragningar på den offentliga verksamheten, säger moderaternas stabschef Anders Borg vid ett bord på en uteservering i Visby.

Tvärtom, säger Borg, antalet anställda inom den skattefinansierade sektorn (vård, skola, omsorg och rättsväsende) skulle öka om den moderata budgeten förverkligas.

Känner inte herr Borg till att en stor välfärdsstat kräver höga skatter och att höga skatter är skadligt för ekonomin? Om så, vad säger det om hans ”kompetens” som ekonom?

Dan Josefsson i Ordfront kommenterar:

Drömmer jag? Det är våren 2005 och jag läser en intervju med Anders Borg, hjärnan bakom moderatledaren Fredrik Reinfeldts politik. Stycket som jag läser om och om igen handlar om 90-talet och det han säger gör mig stum. Så här står det: »Mycket av det som många med mig trodde var välfärdsstatens kris på 1990-talet visade sig vara något som mer hängde ihop med felvärderad växelkurs och dålig makroregim än med grundläggande strukturfel.«

Aftonbladet:

– Jag tror att den svenska modellen med kollektivavtal, god anställningstrygghet och starka fackföreningar fungerar väldigt bra.

De främsta förebilderna kommer båda från socialdemokratin: SEB:s chefsekonom Klas Eklund och förre finansministern Kjell-Olof Feldt. I spekulationerna om vem som ska bli finansminister nu i en borgerlig regering är Anders Borg en av kandidaterna.

I Axess sade Anders Borg:

– Det nyliberala inslaget i samhällsdebatten och i moderaterna har gradvis försvagats. Det beror i rätt stor utsträckning på samhällsutvecklingen. Ny start för Sverige från 1991 syftade till att återställa produktivitet och konkurrenskraft för exportindustrin. Men under andra halvan av 1990-talet förändrades bilden av Sveriges problem. Landet hade hög tillväxt, sjunkande arbetslöshet och starka statsfinanser. Sverige halkade inte längre efter. De européer som vi skulle efterlikna hade plötsligt blivit Europas ”sjuka män”. Det skapade en kris i hur nyliberaler såg på världens tillstånd. Även moderaterna fick ställa sig frågan vilket deras projekt var. Märkligt nog omprövades varken politiken eller de politiska slutsatserna. I moderaterna fick retoriken snarast en mer nyliberal klang mot slutet av 1990-talet.

Det var inget fel på ”nyliberalernas” världsbild, det var fel på din, herr Borg. Det var dina felaktiga och/eller bristfälliga kunskaper om ekonomi som gjorde att du fullständigt missförstod situationen. Och att döma av hur han beskrev situationen under andra halvan av 1990-talet verkar det som att han än idag inte förstår situationen.

Det faktum att han är utbildad vid ett universitet talar snarare emot honom, än för honom. (Och detta säger jag inte bara för att jag har fått erfara vad det innebär att studera nationalekonomi vid ett universitet.) Att han är bättre ”skolad” i ämnet än vad hans företrädare var är inte heller imponerande. Vem som helst som är intresserad av ämnet kan läsa sin Mises och Reisman och på den vägen bli betydligt bättre skolade i ämnet än ungefär 99% av befolkningen. Bara genom att läsa sin Hazlitt blir de förmodligen bättre skolade i ämnet än en överväldigande majoritet av landets befolkning. Och när man lyssnar på vad herr Borg säger skulle man kunna tro att han definitivt skulle behöva en dos av Hazlitt.

Jahapp

Carl Svanberg1 kommentar

Somliga har blivit glada över att Cecila Stegö Chilò har blivit kulturminister. Hon kommer ju från Timbro, har jag fått höra, som om det var en merit. Sedan tycks det ta slut där.

Min fråga är: så vadå?

Bara för att man kommer ifrån Timbro betyder inte att man är kvalificierad för någonting. Om hon inte vill skära ned i den offentliga kulturbudgeten (vilket det såvitt jag vet inte finns några belägg för att hon vill), så är hon lika socialistisk och följaktligen lika värdelös som hennes företrädare. (Hon är ju trots allt moderat och det finns många kulturfjollor inom det partiet. Vet man att hon inte är en av dem?) Om hon av någon anledning inte kan skära ned i den offentliga kulturbudgeten, då spelar det ingen roll vad hon vill. Hon fyller i vilket fall som helst inget meningsfullt syfte.

Att några kulturbögar utanför regeringen blir rädda av henne betyder absolut ingenting.

En sak som är värd att veta om Chilò är att hon är en lögnaktig människa. Detta gör inte henne nödvändigtvis diskvalificierad som kulturminister, men när man ska döma en person rättvist måste man ta med alla aspekter.