Kategori: Politik
Ineffektivitet kostar
Det har kommit ut ett nytt nummer av nättidningen Captus. Jag har inte hunnit läsa mer än en artikel, men i ledaren beskrivs en sak som förvisso var känd för mig, men själva omfattningen var inte känd för mig. Det talas om politikernas oförmåga att faktiskt skapa nya jobb. Det är inte bara så att de inte kan skapa nya jobb, de nya ”jobb” de lyckas skapa finansieras ju genom skatter som slår ut jobb inom den privata sektorn. Och eftersom den politikerstyrda sektorn är så oerhört slösaktig och ineffektiv förstör de ofta fler jobb inom den privata sektorn än vad de själva lyckas skapa. Ledarskribenten Atta Tarki illustrerar detta med AMS som exempel:
För ett par månader sedan genomförde Riksdagens Utredningstjänst en undersökning av AMS. Resultatet visade att AMS-anställda förmedlar i genomsnitt ett jobb per år. Detta motsvarar en kostnad på fyra miljoner kronor per förmedlad jobb. Om månadskostnaden för en anställd beräknas till 25 000 kronor, skulle fyra miljoner kronor räcka till 13 riktiga jobb.
Nu skulle man kunna säga att detta är ännu ett bevis för att socialdemokraterna skadar Sverige. Men en mer intressant fråga är varför moderaterna, som säger sig vilja upprätta ”arbetslinjen” i Sverige, inte vill avskaffa denna otroligt dyra, meningslösa och jobbförstörande institution.
Inget marknadsmisslyckande
Lennart Pehrson berättar i sin krönika om problemet med de exploderande sjukvårdskostnaderna i USA. Till en början trodde jag att han, som vanligt, skulle göra allt vad han kunde för att framställa det som om ett ”marknadsmisslyckande”. Men till min stora lättnad blev det inte riktigt så. Pehrson skriver:
USA-ekonomin dignar under stigande sjukvårdskostnader. Företagen säger att de inte längre kan leva upp till gamla åtaganden om sjukvård för anställda och pensionärer.
FÖR FÖRETAG I problembranscher – som stålbolag, biltillverkare och flygbolag – har det blivit en överlevnadsfråga att få ner höga sjukvårdskostnader som tynger både bokslut och börskurser.
Och:
USA:s system med sjukförsäkringen knuten till företagen saknar motsvarighet i andra västländer. Modellen är inte, som man möjligen kan tro, baserad på några marknadsekonomiska ideal. Det är en ordning som snarast tillkommit av en slump. När det under andra världskriget rådde brist på arbetskraft var företagen förhindrade att höja lönerna. En alternativ metod att locka arbetskraft blev att erbjuda sjukvårdsförsäkring istället för reda pengar. De anställda gillade tryggheten och då starka fackföreningar förhandlade fram förbättrade villkor.
Fortfarande får de flesta amerikaner – 63 procent av alla under 65 år – sin sjukvårdsförsäkring via arbetsgivaren. Men andelen minskar och det finns en utbredd uppfattning om att USA:s sjukvårdssystem går mot en kris när företagen överger sina tidigare skyldigheter. En växande skara bedömare varnar för att hela systemet går mot en kollaps. Konsekvenserna kan bli avsevärda för såväl enskilda individer som samhällsekonomin.
ALLAN HUBBARD, ekonomisk rådgivare till president George W Bush, målade nyligen upp följande dystra bild i en opinionsartikel i New York Times: ”De senaste fem åren har de privata sjukförsäkringspremierna gått upp med 73 procent. En del företag har svarat med att sluta betala och lämna de anställda oförsäkrade. Andra arbetsgivare för över kostnaderna till anställda, både genom att höja deras bidrag till premierna och genom att neka dem de löneökningar som krävs för att ha råd med de högre priserna”.
Situationen framstår som än mer allvarlig när man inser att USA, trots alla brister, idag lägger betydligt mer pengar på sjukvård än något annat land. Enligt OECD:s statistik motsvarade USA:s sjukvårdskostnader 2003 15 procent av bnp eller nästan 5.300 dollar per kapita. Det kan jämföras med 9,4 procent för Sverige, 10,1 procent för Frankrike, 7,7 procent för Storbritannien och 9,9 procent för Kanada.
En vanlig förklaring som ges är att USA system – ett lapptäcke av privata och offentliga program på både federal och delstatlig nivå – är mer ineffektivt. Det finns inget som tyder på att de högre kostnaderna resulterar i bättre hälsa.
…
Samtidigt stiger kostnaderna för de två offentliga sjukförsäkringsprogram som drevs igenom av Lyndon B Johnson på 60-talet. Medicare, som huvudsakligen omfattar pensionärer över 65 år, och Medicaid, för låginkomsttagare enligt behovsprövning, täcker nu vardera närmare 40 miljoner människor.
Utan drastiska åtgärder är det inte realistiskt att USA:s ekonomi ska kunna bära en kommande kostnadsexplosion. Det federala budgetunderskottet går redan mot rekordnivåer. Från Vita husets sida medges att prognoserna är ohållbara. Sjukvårdskostnaderna väntas gå över 20 procent av bnp 2015 och över 25 procent 2025. Utan reformer kommer Medicare och Medicaid att ta en allt större del av den federala budgeten. Kan inte kostnaderna dämpas måste skatterna höjas.
Han når dock inte hela vägen fram, för sedan skriver han helt plötsligt: ”FÖRSÄKRINGSBOLAG och andra privata aktörer agerar knappast enligt traditionella marknadsekonomiska principer. Och det system som finns lämnar många utanför. Även om många har ett bra skydd saknar 46 miljoner amerikaner idag helt sjukförsäkring och siffran ökar stadigt.” Detta antyder nämligen ändå att problemet är systemet med privata sjukvårdsförsäkringar som sådant. Problemet med Pehrsons artikel är att den antyder att problemet har något med statens inverkan i sjukvården att göra, men den förklarar inte hur. För sanningen är den att det uteslutande är statliga interventioner som har gjort sjukvården i USA har blivit ofantligt dyr och det är detta som har drivit upp priset för sjukvårdsförsäkringar. Det amerikanska systemet är helt klart ett lapptäcke, vilket gör det svårt att redogöra för hur allting egentligen hänger ihop, men jag ska ändå försöka.
Det fundamentala problemet är – till skillnad från vad många svenskar tror – att de flesta i USA inte betalar för sin egen sjukvård. I USA är det staten, arbetsgivaren och försäkringsbolagen som betalar för deras sjukvård. Ur egen fick betalar amerikanerna i genomsnitt bara 14% för deras sjukvård. Som Pehrson poängterar får idag de flesta tillgång till försäkringar via sin arbetsgivare. Det finns dock ytterligare en anledning till varför det är på det viset: privata sjukvårdsförsäkringar är skattebefriade om arbetsgivaren tar dem. När någon annan betalar för nästan hela notan finns det ingen anledning att begränsa sin efterfråga till storleken på sin plånbok. (Systemet har även uppmuntrat anställda att, som en förmån istället för höjda löner, också kräva mer heltäckande men betydligt dyrare försäkringar.) En ständigt stigande efterfråga på sjukvård till följd av detta system är en orsak till att priserna inom sjukvården har ökat dramatiskt. Så en stor del av de stigande priserna och därmed kostnaderna för försäkringsbolagen är alltså ett direkt resultat av att efterfrågan har ökat medan utbudet är ungefär detsamma som tidigare. Det som har hänt är sett ur detta perspkektiv inte ett dugg märkligt. Föreställ dig själv vad som skulle hända om t ex någon annan betalade 90% av priset för en ny bil? Efterfrågan på bilar skulle öka enormt och priserna skulle stiga.
Så en stor del av detta problem hade aldrig uppstått om den enskilde fick betala för sin egen privata sjukvårdsförsäkring. Och det hade många fler också gjort om det inte fanns en stor ekonomisk fördel för den anställde i att låta arbetsgivaren istället erbjuda det som en skattebefriad förmån.
När den federala staten via medicare- och medicaidprogrammen ser till att helt subventionera sjukvården för pensionärer och fattiga, har detta i princip samma effekt. Precis efter dessa system infördes i mitten av 1960-talet började också kostnaderna för dessa program öka explosionsartat. Idag står den federala staten och delstaterna tillsammans för ungefär 45% av alla utlägg inom sjukvården i USA. Det betyder att ungefär varannan sjukhussäng står staten för. Den efterfråga som staten via sina olika välfärdsprogram ger upphov till är större än vad man först kan tro. Faktum är att den federala staten är en den enskilt största finansiärern av sjukvård i USA. Orsaken var just den att efterfrågan inte längre behövde begränsas till storleken på plånboken. Politikerna har försökt hejda utvecklingen genom att på olika sätt ransonera ut sjukvården. Allt detta har resulterat i att kostnadsutveckling i en större utsträckning har spillt över på de som betalar för sin vård genom privata sjukförsäkringar, vilket har gjort dem ännu dyrare. De som betalar för sin egen vård får alltså även betala via sin försäkring (och skatt) för andras ”gratis”sjukvård. Detta gör inte bara sjukvårdsförsäkringarna dyrare för arbetsgivarna utan även för de som betalar för sin egen privata sjukvårdsförsäkring.
Men det finns många fler faktorer som driver upp kostnaderna för sjukvården i USA och därmed även priset för sjukvårdsförsäkringar:
Det amerikanska systemet med statliga läkarlicenser begränsar antalet läkare. När man låter efterfrågan explodera samtidigt som man begränsar antalet läkare kommer det att resultera i att priserna stiger. Detta gör det nämligen möjligt för läkare att kräva ut mycket högre löner för deras arbete. Detta driver upp priset för sjukvården. På en fri marknad utan statliga läkarlicenser skulle utbudet av läkare av allt att döma vara större och priserna följaktligen lägre.
Den amerikanska sjukvården är extremt reglerad och dessa regleringar fördyrar. ”The American Health Lawyers Association comprehensive publication on health care laws, United States Health Care Laws and Rules 2004-2005, is so heavythat customers must take special shipping arrangments if they order more than five copies. And this just accounts for the federal load.” Och: ”US hospitals spend billions of dollars a year just filling out government forms. Some hospitals in California answer to as many as 39 government bodies and must file as many as 65 periodical reports.” (Miracle Cure: How to Solve America’s Health Care Crises and Why Canada Isn’t The Answer, 2004, Sally C Pipes, s 2.) Och detta belyser bara en liten del av omfattningen på regleringarna, men det är mer än tillräckligt för att förstå hur det ser till att fördyra vården.
På federal- och delstatlig nivå finns det massor med statliga regleringar som bestämmer vad och vilka sjukvårdsförsäkringarna måste täcka som ett absolut minimum. Vad detta ”minimum” varierar från delstat till delstat, men trenden är sedan länge att detta minumum ständigt utökas. När sjukvårdsförsäkringarna måste täcka mer och mer och fler och fler, då kommer det naturligtvis att fördyra vården och höja priset på sjukvårdsförsäkringarna.
Det är, som vanligt, inte marknaden för sjukvård som har misslyckats i USA. Det är, som vanligt, staten som har förstört marknaden för sjukvård i USA.
Rekommenderad läsning: Det finns många bra artiklar på AFCM (Americans for Free Choice in Medicine) hemsida. Men om ni bara ska läsa en artikel, så är det utan tvekan Leonard Peikoffs ”Health Care Is Not A Right”.
Palestinierna förtjänar det
Det är uppenbart att palestinierna, precis som praktiskt taget alla andra länder i arabvärlden utan olja, inte är i stånd att producera välstånd. Det beror framför allt på att länderna i fråga genomsyras av islamisk fundamentalism. Dessa människor älskar inte denna värld eller materiellt välstånd i största allmänhet. Och i vilket fall som helst lägger de sina liv fullständigt i Guds händer, vilket i en mer rationell värld betyder att de dör av svält och fattigdom.
Nyligen skulle man kunna tro att västvärldens ledare hade tagit sitt förnuft till fånga. När terroristorganisationen Hamas vann palestiniernas stöd i ett demokratiskt val så svarade EU och USA med att dra in det bistånd som till stor del har försörjt palestinierna. Sedan dess har Palestina, precis som de förtjänar, drabbats av en ekonomisk kris. Medborgarna lider av brist på allt möjligt. Inget kunde vara mer rättvist. Men redan nu när folket i Palestina lider till följd av denna politik, så börjar många politiker inom EU bli oroliga. Så nu överväger de att återinföra ett ”humanitärt” bistånd.
En representant för Hamasregeringen besökte nyligen Sverige. I ett mer rationellt Sverige skulle personen aldrig fått komma hit. (Alternativt hade han fått komma hit, under falska förespeglingar, bara för att bli arresterad och sedan avrättad eller något liknande.) När han väl var här hade han bland annat följande att säga:
Men i dagsläget råder blockad mot den Hamasledda palestinska myndigheten, vilket lett till att uppemot 160 000 offentliganställda (antalet har ökat kraftigt på senare tid) gått utan lön i två månader. Föräldrar tvingas skicka iväg sina barn till skolan utan fickpengar att köpa skolmat för, säger ministern.
Orsaken till den tilltagande hungern i Gaza är västvärldens indragna bistånd samt Israels frysning av de palestinska moms- och skattepengar som normalt sett utgör en grundplåt för den palestinska myndigheten.
Flyktingminister Atef Adwan har, liksom premiärminister Ismail Haniya, inget emot att pengarna går in på den palestinske presidenten och Fatahledaren Mahmoud Abbas konto för att lösa krisen.
Frågan hur länge Hamas klarar blockaden besvarar han med att ”det inte handlar om oss utan om vårt folk”.
– Om denna politik fortsätter med att svälta ut människor, skada vår ekonomi, driva fram brist på livsmedel och mediciner – och till och med på anteckningspapper så att gymnasieeleverna inte kan göra sina studentskrivningar – kan det leda till ökad oro i Gaza. Kanske inte mot vår regering, men mot dem som ligger bakom belägringen: amerikanerna, israelerna och även européerna.
Han säger sig inte kunna förstå varför ett helt folk ska straffas ”för att vi följer er uppmaning att hålla ett demokratiskt val, med ett valresultat som Europa har erkänt som rättvist”.
– Det är inte rätt att straffa ett helt folk som visar att det är civiliserat och att stämpla det som terrorister. Inget folk i hela världen kan stämplas som terrorister. Enskilda individer kan vara terrorister, men inte ett helt folk, säger Atef Adwan.
Jo det går visst att ”stämpla” ett helt folk som terrorister. De som avsiktligen hjälper eller stöder terroristerna är själva lika skyldiga till mördandet som terroristerna själva.
Praktiskt taget alla tyskar och japaner var alla åtminstone delskyldiga till det krig som deras regeringar startade och de övergrepp som deras regeringar utförde. Att därför hålla dem ansvariga för detta och att ”stämpla” dem som skyldiga är precis lika lite fel som det är att hålla praktiskt taget alla palestinierna ansvariga för deras krig mot Israel. Det finns inte många oskyldiga palestinier, precis som det inte fanns många oskyldiga japaner eller tyskar under andra världskriget. (Och de få oskyldiga palestinier som finns gynnas inte av att man göder deras förtryckare och mördare.)
Det Adwan kommer med är inget annat än en gigantisk lögn och rationalisering för att han vill att vi med våra skattepengar ska fortsätta att försörja och understöda ett folk som hatar väst, och som nyligen röstade fram Hamas – en terroristorganisation som söker förinta Israel. Dessa människor förtjänar att gå hungriga, att svälta och dö. Och notera hur han nu i praktiken hotar oss i väst: Betala oss, annars kommer vi att döda er!
Nej, palestinierna förtjänar helt och fullt sitt öde. Om de vill kriga och mörda, då får de räkna med att det har sina konsekvenser. Det är det enda rättvisa. Det är det enda moraliska. Och det därför är det också det enda praktiska svaret på deras terrorsponsring. De kan inte fortsätta sitt krigande och slaktande av oss, om vi inte hjälper dem på traven. Egentligen är fienden svag. De kan inte klara sig utan oss. Vi behöver inte dem, men de behöver oss. Nu får de faktiskt veta hur det är att leva i en värld där deras önskan har blivit beviljad, det vill säga i en värld utan väst…
Står Fredrik Federley för detta?
När jag läste om Centerpartiets förslag om ungdomsavtal blev jag väldigt glad och imponerad. Glad eftersom det är ett väldigt bra förslag och ett steg helt i rätt riktning. Imponerad eftersom förslaget är väldigt impopulärt hos många och partiet gör därför ett djärvt försök att försöka profilisera sig genom att ta en relativt impopulär position. De är villiga att försöka kämpa sig till en opinion för detta förslag. Detta gjorde bland annat att jag tänkte på om man skulle ge Centerpartiet sin röst i höst, helt enkelt för att ge dem stöd för denna idé. Jag har inte bestämt mig ännu, eftersom det finns saker jag vill kolla upp först (framför allt hur de ser på miljöfrågorna).
I samband med detta blev jag också intresserad av vad CUF egentligen håller på med. Detta framför allt eftersom deras ledare Fredrik Federley verkar vara en ovanligt smart och liberal ungdomspolitiker. Så jag bestämde mig för att läsa igenom CUF:s program. Till min stora överraskning upptäckte jag att detta dokument genomsyrades av ”ekologiskt” hippieflum. Jag borde kanske inte ha blivit så överraskad, men det som gjorde mig överraskad är just Fredrik Federley. Hur kan en som verkar vara så vettig och så liberal överhuvudtaget trivas hos CUF? Det är ett stort mysterium för mig. Låt mig ge några konkreta exempel på vad det är jag menar.
Så här inleder de med att beskriva sin ideologi:
I början av 70-talet tas tanken om Lokalsamhället upp för första gången. Lokalsamhället bygger på en social marknadsekonomi – med individen i centrum – som är miljömässigt hållbar och som känner samhörighet och solidaritet med folk i hela världen. Detta kallas också senare för Biosamhället i CUF:s idéprogram.
Således finns tydliga värderingar som frihet, trygghet och jämlikhet för människor, omtanke och ansvar för vår miljö och en ständig kamp mot orättvisor och centralstyrning djupt rotat i vår idéhistoria. Det tydligaste sättet att beskriva vår ideologiska inriktning är Ekohumanismen, en grön socialliberal ideologi.
”Ekohumanism”, eller ”grön” socialliberalism, är alltså deras ideologi. Vad är det? På vilka premisser vilar denna ideologi? Vad innebär ideologin i praktiken?
I ett bisarrt stycke försöker de motivera sin ”gröna” socialliberalism så här:
Vi kan också se att vi påverkas av miljöförändringar orsakade av människan. Ett förändrat klimat, miljögifter, utfiskning och badförbud i förorenade vatten är bara några exempel på vad människans oansvariga verksamhet får för konsekvenser. Miljön är en förutsättning för den mänskliga friheten och för vårt ekonomiska välstånd. Det är först på senare år som världens ledare på allvar börjat inse det.
Vi ser idag att liberalismen efter åratal av miljöförstöring och resursslöseri skriker efter en tolkning av dess relevans i miljöfrågor. Vi ser också miljön som en ytterst angelägen liberal fråga. Anledningen är enkel. Det är först när vi kan överleva som vi kan leva i frihet. Miljöproblemen hotar livet. Alltså hotar miljöproblemen vår frihet – mer än något annat.
Och:
Vi ser människan i sitt sammanhang, vi ser hur hon alltid levt, och alltid kommer att leva i ett beroendeförhållande gentemot den omgivande miljön. Naturen sätter våra begränsningar och dömer efter sin egen lagbok. (Min kursivering.)
Om vi bortser från att de verkar ha okritiskt accepterat miljörörelsens hysteriska skrämselpropaganda som en korrekt verklighetsbeskrivning, så är det intressant hur de ser på relationen mellan frihet och miljön. Notera hur förvirrade de är. Frihet förutsätter en ”grön” politik: Frihet leder inte till bättre miljö, utan bättre miljö leder till mer frihet. Så när jag kör runt i min bil eller massproducera välstånd i min fabrik, då minskas inte bara andras frihet utan även min, eftersom jag ”förstör” miljön? Och därför ska min frihet att köra bil eller massproducera välstånd minskas (regleras och/eller beskattas bort), så att vår frihet kan öka?
Det tycks inte slå dem att människans miljö har ur nästan alla tänkbara avseenden blivit mycket bättre sedan industrialiseringen och att detta faktiskt beror på industrialiseringen.
Det var industrialiseringen som gjorde det möjligt för oss att idag vara befriade från många föroreningar i luften och i vattnet som förr tog många liv. Det var tack vare industrialiseringen som vi fick rent dricksvatten. Industrialiseringen gjorde det möjligt att massproducera billigt stål och järn, som senare gjorde det möjligt för oss att bygga vattenledningar som inte bara kunde ta hand om vårt kiss och bajs, utan även förse oss med rent dricksvatten. Detta gjorde stadsmiljön betydlig renare än tidigare.
Bilarna gjorde också stadsmiljön renare än när vi körde med häst och vagn som ju lämna efter sig enorma mängder hästskit. När vi gick över från ved- och kolkraft till olja och gas, och senare vatten- och kärnkraft, blev vår miljö ännu renare. Inte minst inomhusluften förbättrades när vi gick från vedeldning till olja- och gas och senare el.
Notera vad det var för faktor som gjorde allt detta möjligt, inklusive hela industrialiseringen: det var människans fria förnuft. Det var frihet som gav upphov till industrialiseringen, välståndet och tekniken. Det var Upplysningens idé om att människan ska bruka sitt förnuft för att ständigt förbättra sin tillvaro här på jorden, som lade bakom denna utveckling, inte ”insikten” om att en ”bra miljö” är en förutsättning för frihet. Det var denna attityd som gjorde många människor till övertygade liberaler som i sin tur började plädera för att befria människan. Det var befriandet av människan under 1700- och 1800-talet som gjorde denna utveckling möjlig.
Ekonomisk verksamhet under kapitalism kan, som George Reisman har noterat, beskrivas som en förbättring av vår miljö, dvs våra levnadsvillkor och vår tillvaro, detta eftersom det i sin essesns handlar om att omforma naturen så att den tjänar våra behov. Att massproducera välstånd handlar ju om att ta materia från naturen, och göra dem tillgängliga i formen av livsbefrämjande varor för massorna. Att massproducera mat och kläder gör dem tillgängliga för massorna. Detta utgör därför en förbättring av människans tillvaro och levnadsvillkor.
Men det är klart. Det krävs bland annat att man har tagit del av en George Reisman för att bli fullständigt varse om detta, så jag kommer inte att klandra dem för att de inte är medvetna om detta. Men tyvärr får deras synsätt här ändå följden att de betraktar omfattande miljöregleringar och miljöskatter, som ett sätt att ”öka” friheten. Men även utan en Reisman borde man inse sådana saker som att en ”ren” miljö förutsätter frihet, dvs kaptitalism. Ty det är endast när människor är rika som det finns ett intresse av och en ekonomisk förutsättning för att bry sig om miljön. Fattiga människor har däremot inte råd att vara ”miljövänliga”. Men denna observation tycks CUF ta som en inbjudan om att det nu är helt ”OK” att införa miljöregleringar och -skatter, detta eftersom vi nu har ”råd” med dessa regleringar. (Men det har vi egentligen inte eftersom dessa regleringar kommer att påverka produktionen och därmed vår levnadsstandard negativt. Det är t ex miljöregleringar och skatter som driver upp energipriserna till väldigt höga nivåer här i Sverige. Människors levnadsvillkor blir därför sämre, inte bättre. Om man däremot hade befriat energibranschen från dessa regleringar och skatter, då hade de producerat mer energi och priset på energi hade gått ned.) Den insikt som de istället borde göra är att frihet är en förutsättning för bra miljö, och att den sortens miljöregleringar och -skatter som de pläderar för är obefogade.
Det är när allt kommer omkring ingen slump att CUF ser på saker och ting som de gör. Ty CUF delar miljöpartiets syn på naturen med alla dödliga och destruktiva implikationer detta har:
Rätten till enskilt ägande är central i den liberala ideologin. Det finns ett sammanhang mellan äganderätten av mark och värdet av att ha en god miljö och drägliga sociala förhållanden för människor. Exempelvis har biologisk mångfald ett egenvärde, därför kan vi inrätta naturreservat för att skydda arter även om detta inskränker på enskilda markägares möjligheter till att bruka marken. Däremot ska staten (eller motsvarande) söka samförstånd med markägare, samt ge en rimlig kompensation till markägaren för eventuellt inkomstbortfall. (Min kursivering.)
Dvs djuren och naturen står över människan; om naturen har ett egenvärde, då har människans liv det inte. Och därför ska staten genom ”samförstånd” (dvs man hotar med våld och erbjuder ”kompromisser” i form av ”rimlig kompensation”) stjäla människors mark, för att lämna den åt djuren. Dvs människan har inga rättigheter alls, men det har däremot djuren. Och om någon tror att jag tolkar detta citat ur sitt sammanhang, läs då detta: ”Varje art på vår jord har ett egenvärde i sig som inte kan mätas i pengar – biologisk mångfald är ett mål och inte ett medel.”
Om någon nu vill invända med att det ur detta även följer att människan har ett egenvärde, då bör jag kan poängtera att det i praktiken inte betyder någonting helt enkelt eftersom det är omöjligt att kombinera idén om att allt liv har ett egenvärde med att människans liv har ett egenvärde. För om alla levande varelser har ett egenvärde och alla levande varelser är ett ”mål” och inte ett medel, då betyder det att vi inte får äta växter för att överleva. För då använder vi dem som ”medel” och inte som ett ”mål”. Naturligtvis får vi inte heller använda djuren som ett medel genom att använda dem som kläder, eller mat, eller husdjur eller försöksdjur.
Det är ur denna kontext som deras syn på miljön bör förstås. Det är inte människans miljö som är primär, även om man först skulle kunna tro det, utan ”den biologiska mångfalden” och dennes förutsättningar som är primärt. Och det är uppenbart att även om de säger att allt liv har ett egenvärde, så väljer de i en konflikt djurens liv framför människans. Det är nog därför som de inte tänker på att miljöregleringar och -skatter faktiskt är faktorer som bidrar till att göra människans miljö sämre. Inte bättre. De antar att ”miljön” med vilket de menar naturen, har ett egenvärde, varför det alltid är av ett värde att ”rädda” och ”värna” om den. Men det stämmer inte. Naturen har inget egenvärde alls. (Inte heller har allt liv ett egenvärde.) Naturen liksom alla andra värden är bara värde i relation till någon. Naturen har bara ett värde för oss människor i den mån den kan tjäna våra behov. Naturen är inte helig och det ligger inte i vårt intresse att behandla den som sådan. Människan kan och bör tämja och omforma naturen så att den tjänar hennes behov. Hennes liv och lycka förutsätter det. Att införa regleringar eller skatter som gör denna verksamhet svårare eller omöjlig, är inte bara omoralisk utan också ytterst opraktiskt – givet att man vill värna om människans liv. Men det är genom att inte göra en tydlig distinktion mellan naturen och människans miljö, som de kan få för sig att saker som faktiskt försämrar vår miljö är ”bra” för miljön. Och på detta sätt kan de lura sig själva och allmänheten om att en ”bra” miljö är en förutsättning för liv och frihet, varför regleringar och skatter är en förutsättning för liv och frihet!
Detta synsätt är uppenbarligen inte förenligt med visionen om ett fullständigt fritt samhälle, dvs ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Detta är något som CUF är fullt medvetna om. Faktum är att de nästan verkar lite stolta över det. Så här skriver de:
Vi vill se en värld av fria människor, men det kräver förutsättningar och möjligheter. För att människor ska kunna bli fria krävs att vi använder oss av en rad instrument så att var och en kan växa som människa och förverkliga sina drömmar. En nyliberal var-och-en-för-sig-själv-politik skapar inte fria människor, bara ensamma människor. Att vara liberal kan betyda mycket. Under lång tid har socialliberalismen varit den breda fåran för de liberala idéströmningarna. Ur den fåran har vi hämtat mycket av vår näring.
Dvs laissez-faire kapitalism leder till inte till frihet utan bara till ”ensamma” människor. Det är inte bra. Nej, äkta ”frihet” kräver nämligen ”instrument” (regleringar och skatter och bidrag?). I vilket fall som helst, kan liberalismen betyda lite vad som helst, för det säger vi i CUF, och då bestämmer vi helt plötsligt att socialliberalismen är det som är det. De ger ingen ytterligare motivering till varför laissez-faire kapitalism inte är något att ha. Detta tycker jag är besynnerligt.
CUF är skeptiska till förnuftets roll i människans liv och det är troligt att det är denna skeptiska hållning som också gör dem misstänksamma till ny teknik som en lösning för problem av olika slag. Det är värt att notera att de delar en marxistisk syn på välstånd. De inbillar sig nämligen att slaveriet var orsaken till välståndet i väst:
Människans egenvärde har inte alltid varit en självklarhet och är det fortfarande inte. Mycket av det välstånd vi har idag bygger på förtryck. Människor användes som slavar och naturresurser plundrades hejdlöst i kolonier som Europas länder med tvång lade under sig. Afrikas folk användes precis som Afrikas naturresurser – som handelsvara. Allt detta för att på billigaste sätt bygga upp välstånd i Europa och Amerika. Idag inser ledarna för många av världens länder vilka illdåd som utförts i den egna statens ungdom, och ber om ursäkt för dem. Det visar att vi är på rätt väg. Vi kan inte göra de massakrer som utförts på olika folk ogjorda, men vi kan styra in samhället på en väg som gör att något sådant aldrig kommer att hända igen.
Dvs de tror att man kan skapa välstånd genom våld. Men i verkligheten är det endast tänkande och produktion, som är orsaken till allt välstånd. Förmågan att våldföra sig är endast förmågan att förstöra. Det kan tyckas obetydligt att någon slänger sig med denna marxistiska syn på välstånd, men deras skepticism till förnuftet och därmed människans förmåga att forma om naturen är genomgående. CUF skriver:
Människan kan nyttja naturen för att uppnå sina syften, men vi kan inte tämja den. Varje gång människan försökt har naturen slagit tillbaka, hårt och urskillningslöst. Vi kan tycka att det är fel, eller orättvist, men det är en naturlag vi inte kan ändra på och det bästa vi kan göra är att anpassa oss efter de förutsättningar som finns. Alternativet är ett evigt krig mot naturlagarna, ett krig människan aldrig kan gå segrande ur. I vår strävan att saker ska inordna sig efter vår vilja glömmer vi nämligen att vi själva är en del av naturen.
Och: ”Dagens teknik ger oss unika möjligheter för att bedriva genetisk ingenjörskonst. Vi kan i laboratorier ta fram helt nya grödor som leder till att vi kan odla mat i svältdrabbade områden, och vi kan med genetikens hjälp utveckla nya och effektiva sätt att bota sjukdomar. Men myntet har en baksida. När vi experimenterar med gener riskerar vi få växter som vi inte vet något om, och som i värsta fall kan leda till att andra växter utrotas.”
Är man skeptiskt inställd till människans förnuft och därmed hennes förmåga att ”forma om naturen”, då är man förstås också skeptiskt inställd till vilken roll om någon förnuftet kan eller bör ha i människans liv. Och är man det, då är man förstås också skeptisk till människans behov av frihet qua förnuftsvarelse. Och om man i vilket fall som helst sätter naturen över människan, då spelar det ingen roll om man anser att människan har förmågan eller inte. Hon har nämligen ändå ingen riktig rätt att exploatera naturen. Hon har knappt tillstånd att göra vad naturlagarna ”tillåter” henne att komma undan med.
Det finns mycket fler tveksamheter och konstigheter i CUF:s program, men detta är nog ”höjdpunkterna”. Och med detta som bakgrund kan jag inte låta bli att ställa frågan: ”Står Fredrik Federley för detta?”
UPPDATERING: Fredrik Federley har varit vänlig att besvara frågan. Se kommentarerna.
”Don’t Steal This Article!”
Nu kan de libertarianer som var för fattiga eller snåla för att köpa Greg Perkins underbara artikel ”Don’t Steal This Article!”, läsa den i sin helhet, alldeles gratis, på Diana Hsiehs blogg. Jag rekommenderar alla att läsa den, inte bara fattiga eller snåla libertarianer:
Marxist scholars don’t have much interest in defending individual rights, private property, and free markets — so their antipathy to intellectual property rights in patent and copyright isn’t surprising. In contrast, there are a significant number of libertarian scholars who proclaim individual rights and free markets to be good and desirable, yet who share an antipathy to intellectual property. That is, they systematically defend material property rights while decrying intellectual property as a confused, destructive, and morally bankrupt idea that should be abolished for the protection of our true individual rights.
In making their case, these libertarian scholars[1] cite a blizzard of puzzles and problems surrounding intellectual property. They see incoherency: how is it that, unlike all other rights, intellectual property rights should abruptly vanish after some set number of years? They see arbitrariness: why single out for reward the mental work behind the practical inventions of industry, but deny it for the mental effort behind the theoretical discoveries of science that make those inventions possible? Besides, they maintain, the line between invention and discovery is inherently vague and artificial. And they see a fundamental contradiction: inalienable rights cannot logically conflict with one another, but they find that intellectual property rights violate material property rights in an automatic and unchosen transfer of partial ownership to inventors and authors. Owners of paper and ink can use their property in certain ways only by permission of copyright holders; owners of metal and tools can use their property in certain ways only by permission of patent holders.
To resolve such issues, these libertarian scholars seek a theory of property that will firmly establish material property rights while excluding intellectual property.[2] Stephan Kinsella explains its basis…
Läs resten här.
Vi lär oss av historien
Det sägs ibland att historien skrivs av segrarna. Det finns ett klart och tydligt undantag här: Vietnamkriget. Trots att USA faktiskt vann Vietnamkriget, rent militärt, målas det upp som ett svidande nederlag. Och även om det på många sätt kan räknas som ett nederlag – ett politiskt nederlag – så går det inte att komma ifrån att USA rent militärt gav kommunisterna otroligt mycket stryk. (Det var inte USA som förlorade kriget; det var Sydvietnam.) Medan amerikanerna drog på sig stora förluster (ca 58 000 soldater) så lyckades de inte desto mindre med att döda över en miljon kommunister.
När det kommer till Irakkriget säger många att vi har fått ett nytt Vietnam. I många avseenden är det helt riktigt. Men precis som Vietnam drog ut på tiden, kostade mer och mer pengar och liv, så har också kriget i Irak dragit ut på tiden. Än så länge har inte alls lika många amerikanska soldater dött i Irak som i Vietnam, men precis som i Vietnam är det väldigt många som har dött alldeles i nödan. Jag säger i onödan eftersom de allra flesta förluster skulle man kunna undgå, om man bara gjorde vad som krävdes för att vinna. Precis som Vietnam sätter man i Irak massor med altruistiska restriktioner som håller tillbaka militärens förmåga att göra slut på rebellerna.
Sanningen är att kriget mot Irak precis som hela detta kriget mot terrorismen skulle varit över för länge sedan, om USA bara var villiga att göra vad som krävs. Detta visar inte minst Vietnamkriget. Även om USA i flera år lyckades hålla tillbaka kommunisterna, så gav man aldrig militären chansen att slåss för att vinna över fienden. Detta gjorde att kriget drog ut på tiden. I slutet av 1972 fick Nixon nog av alla misslyckade försök att förhandla fram en vapenvila, så han gav USA:s militär fria händer att göra vad som krävdes för att göra slut på fienden. Resultatet blev en ny offensiv luftkampanj som gick under benämningen ”Linebacker II”.
Under de 11 dagar som denna kampanj pågick hade man åstadkommit mer än vad man hade gjort de föregående 7 åren. Man släppte över 36 000 ton av bomber över Nordvietnam – mer än vad man hade släppt under de två föregående åren tillsammans. (Om USA hade gjort detta 1965 då hade kriget varit över redan då.) Under denna kampanj krossades inte bara kommunisternas förmåga utan även deras vilja att fortsätta slåss. Efter dessa 11 dagar vann USA kriget. Nordvietnam bad om att få sätta sig vid förhandlingsbordet. Den 27 januari 1973 slöts ett fredsavtal mellan USA och Nordvietnam. Strax därefter lämnade amerikanerna Vietnam helt och hållet.
USA måste förr eller senare lämna Irak. Samtidigt är uppenbart att man inte kan lämna Irak i händerna åt terroristerna. Det om något vore ett enormt politiskt nederlag av ungefär samma storlek som Vietnamkriget. Det skulle dessutom göra dem ännu mer hoppfulla om att de kan få USA på fall genom terrorism. Så detta är inget alternativ. Men det är inte heller ett alternativ att år efter år bara fortsätta med dagens linje. Att slåss, inte för att uppnå en fullständig seger, utan bara för att hålla tillbaka fienden, räcker inte. Varför inte lära oss av historien? USA borde lämna Irak med ett stort ”buller och bång”. De borde en gång för alla visa rebellerna och deras sponsorer i Syrien och Iran att Amerika faktiskt menar allvar. Det är hög tid att ge militären helt fria händer, så att de kan slutföra jobbet i Irak.
Låt USA få skriva historien om Irak.
Neokonservatismens kärna
På sistone har somliga objektivister rätteligen attackerat de neokonservativa som ideologiska fiender till Amerika (se t ex Yaron Brooks Neoconservatives Vs. America). Detta kan komma som något av en överraskning för somliga. För som Brook själv har noterat så för de neokonservativa gärna en pro-amerikansk retorik. Men man bör inte låta sig luras av retoriken. Man bör vara uppmärksam och läsa det finstilta. Man bör även förstå vikten av att tänka på vad som utgör deras fundamentala idéer och premisser. Man bör vara vaksam på de logiska implikationerna av det fintstilta. För det har ofta en helt avgörande betydelse.
Objektivister får ofta kritik för att göra ”orimliga” tolkning av t ex innebörden av det Kant säger eller Hume eller för den delen innebörden av libertarianernas anti-intellektuella och föraktfulla inställning till idéer. Men om man, som sagt, verkligen läser det finstilta och förstår innebörden – den fulla innebörden – då är vissa slutsatser oundvikliga. Ibland behöver man dock inte läsa det finstilta för att förstå. Ibland gör sig folk ovanligt tydliga. (Detta i sig själv gör dock att en del människor inte lyssnar eller tar det på allvar, med motiveringen att ”de menar det inte”. Men problemet är förstås att de gör det.)
Den fundamentala kritik som objektivister reser emot de neokonservativa är att de, trots all sin retorik, väsentligen står för kollektivism och altruism. Och att de har en fascination för begreppet ”plikt”. De anser att Amerika har en av historien given plikt att rädda världen eller åtminstone så många som möjligt. Det är historien som har gjort det till Amerikas ”öde” att vara en världspolis. Denna idé kan man naturligtvis inte motivera på rationella grunder. Det är inte bara det att pliktbegreppet som sådant vilar på irrationella grunder, hela idén om att USA har en altruistisk skyldighet att sörja för t ex irakiernas ödé, går inte att motivera på några som helst världsliga eller rationella grunder. Och den vidare implikationen av detta resonemang är förstås att individen har ingen rätt att existera för sin egen skull, att individen har ingen rätt till liv, frihet eller egendom, dvs att individen har inga rättigheter. Det är denna princip – principen om individens rättigheter – som USA grundades på, men det är denna som de neokonservativa motsätter sig och vill bekämpa. Detta illustrerar deras anti-Amerikanska kärna.
Det senaste exemplet på hur de neokonservativa ger uttryck för detta tankesätt ger David Gelernter från The American Enterprise Institute som skrev en artikel för den neokonservativa tidsskriften The Weekly Standard. I sin artikel ”No More Vietnams” har han en lång utläggning om hur man enligt honom kan förstå sig på debatten om Irakkriget. Nu har jag varken tid eller lust att reda ut alla missförstånd, förvrängningar, ekvivokationer, etc som Gelernter kommer med. Jag kan och vill dock kortfattat redogöra för hur en objektivist skulle kunna resonera om Irakkriget: ”Det är ett altruistiskt och därmed omoraliskt krig eftersom det inte tjänar vårt intresse att slösa tid, pengar och liv på att försöka sprida demokrati i Mellanöstern. Vad vi borde göra är att vi borde en gång för alla göra slut på rebellerna i Irak och sedan lägga allt krut på att göra slut på det växande hotet från Iran. Krig ska inte utföras för att rädda andra eller för att sprida demokrati. Nej, krig ska endast och allena ske i självförsvar. Krig i något annat annat sammanhang är inte bara altruistiskt, det är också en kränkning av individens rättigheter.”
Anledningen till varför jag upprepar detta resonemang, beror dels på att jag vill att folk ska förstå hur jag ser på detta och dels för att undvika missförstånd. Jag tänker nämligen citera Gelernters långa utläggning i sin helhet. Jag gör den nämligen ingen rättvisa om jag kortar ned den och väljer ut det ”väsentliga”; allt är precis lika väsentligt. Här är citatet:
IN THE ARGUMENT OVER IRAQ we can see reflected (like ominous headlights in a rearview mirror) one of the central disputes of modern times–between a traditional ”morality of duties” and a modern ”morality of rights.” Philosophers like to argue that these two worldviews are complementary. In fact they are contradictory. Each of these two worldviews yields an all-inclusive blueprint for society, with no room for further contributions.
Granted, it’s convenient to speak of one’s ”duty” to help the poor and one’s ”right” of self-defense. No contradiction there. But think it over and you will see that, by laying out everyone’s duties explicitly, you lay out everyone’s rights implicitly; and vice versa. You have a right to self-defense–or, to put it differently, a duty to use no violence except (among other cases) in self-defense. Both formulas reach the same destination by different routes. By means of the ”morality of duty,” you shape society the way a sculptor carves stone; by the ”morality of rights,” you shape it the way a sculptor models clay. Two different, contradictory techniques.
The morality of duties originated in Judeo-Christianity, the morality of rights in Roman jurisprudence. The Hebrew tradition knows about rights–but only in the context of covenants, where two parties each acquire rights and responsibilities simultaneously. America’s Founders and Framers spoke of rights, but might well have had this Judeo-Christian idea in mind.
But the modern preference for rights over duties has nothing to do with religion or covenants. And your choice between these two worldviews is important. Morality deals, after all, with how to conduct yourself–whereas a right ordinarily confers an advantageous position, to put it formally; having a right means that your will is favored over someone else’s. It’s therefore conceivable that the morality of duties is the one and only kind of morality; that a morality of rights is a contradiction in terms. It’s conceivable that a ”morality of rights” actually rejects morality in favor of some other way to organize society–I’ll call it ”rights-liberalism.” Rights-liberalism might be better than traditional Judeo-Christian morality, or worse, or neither, but in any case I believe it is not morality. In fact, proponents of rights-liberalism seem to believe (though they rarely say so point blank) that it is the next step beyond morality.
Even if you don’t care about religion, you might still choose the morality of duty, with its focus on an individual’s obligations, over rights-liberalism–which focuses not on your duty but on what is coming to you. Many Republicans and conservatives do prefer to discuss duties; many Democrats and liberals would rather talk about rights.
Now when you assign someone a duty, he is responsible for carrying it out; when you assign him a right, someone else is responsible for guaranteeing it. Rights-liberalism is a worldview that centers on ”make way for me”–and some find it unattractive for just this reason. ”Ask not what your country can do for you,” said JFK, ”ask what you can do for your country.” In other words: Don’t ask for rights, dammit; ask for duties. Nowadays Kennedy’s most famous line is dismissed as a routine call for good citizenship. But there is more to it than that. The statement was taken up with amazing enthusiasm. Every schoolchild knew it. The enthusiasm was partly because the line is catchy; it might also have reflected a deep-lying sympathy over the rising call for civil rights. But it’s also true that America in 1961 was just on the point of seeing traditional morality swamped by rights-liberalism. People felt what was happening. No doubt some felt, too, that Kennedy was sticking up for an older, better worldview that was on its way out.
We find this same deep disagreement over Iraq. Should we talk about America’s duty to protect itself, and do its best to protect other, weaker peoples? Or should we talk about Saddam Hussein’s right to develop weapons so long as they aren’t ”weapons of mass destruction,” and the Iraqi people’s right to life, liberty, and the pursuit of happiness?
The problem with the second formulation is that it blacks out whenever we reach the hard questions. Who will police the rights of Iraq, and guarantee the rights of Iraqis? The usual answer is the U.N. or some other multinational concoction. In other words: nobody. Sometimes we do leave things largely to the U.N. The Security Council has just voted to freeze the assets of four prominent Sudanese: the first punitive measures ever against instigators of violence in the Darfur region–which so far has killed hundreds of thousands.
When conservatives repossess the motto ”No more Vietnams,” it will be a perfect occasion to address one of the most important questions of our time. Is American policy based on rights or on duties? Is America in Iraq because of our duties or their rights? If ”their rights” is the answer, liberals are correct: We have stuck our necks out unnecessarily; we could just as easily have let someone else worry about it, the way France and Germany did. If the answer is ”our duties,” we had no choice. We had an obligation to take charge of our own safety in a world that is lousy with terrorists, and we had to face up to our obligations as the world’s strongest nation. And obviously we have duties in nations besides Iraq also. America doesn’t have the power to help everybody–which is no excuse for helping nobody.
American character is on the line. For the sake of this nation–of its good name, its big heart, the sacrifices of its many brave defenders, the genius of its creators–of its greatness, in short–conservatives had better not lose this fight. (”No More Vietnams”, David Gelernter, The Weekly Standard 2006/05/08, Volym 11, nummer 32)
Nu förstår ni kanske varför de neokonservativa faktiskt är fiender till Amerikanism och varför vi objektivister (och alla andra som värderar de idéer och värderingar som USA bygger på) bör ta avstånd ifrån dem.
Irans oljekrig
Just nu stiger priset på råolja igen. Förra fredagen låg det på 75 dollar per fat. Detta kommer naturligtvis att påverka ekonomierna här i väst. Det kommer att bli dyrare att bedriva produktion och att köra bil. Detta kommer att medföra att vår levnadsstandard på kort sikt blir lägre. Samtidigt kommer en del oljeshejker och i vissa fall även hela arabländer att bli rikare.
En del av dessa pengar går åt att förse hela befolkningar med en lyxtillvaro. Och i vanliga fall finns det förstås ingen orsak att vara upprörd över ett sådant förhållande, men när det kommer till oljan i Mellanöstern finns det en väsentlig skillnad. I Mellanöstern produceras absolut ingenting av värde för oss i väst förutom olja. Men det var inte araberna som gjorde oljan tillgänglig för mänskligheten. Det var de västerländska oljebolagen som gjorde det.
Det var de västerländska oljebolagen som hade kunskapen, tekniken och pengarna som krävdes för att starta oljeproduktionen i Mellanöstern och därmed göra den tillgänglig på marknaden. Det var genom att ta oljan upp ur marken, som de såg till att göra den till en resurs, till en vara. De var och är de enda legitima ägarna av oljan i Mellanöstern. Inte araberna. Blotta faktumet att har bott där länge, ger dem absolut ingen rätt till oljan (av exakt samma anledning som blotta faktumet att svenskar har bott i Sverige länge inte ger oss som folk rätt till de svenska skogarna eller några andra resurser).
Det är viktigt att betona att på grund av den kollektivistiska, irrationella, religiösa kultur som präglar Mellanöstern, hade de aldrig varit i stånd att på egen hand producera det enorma välstånd som oljan representerar. Hade det inte varit för att de stal oljan från de västerländska oljebolagen under 1950-talet, så hade de flesta av dem fortsatta existera under en enorm fattigdom. Detta är av en ren händelse precis vad de förtjänar.
Nu använder de inte bara oljeintäkterna för att finansiera en oförtjänt hög levnadsstandard, de använder den även för att finansiera terrorism, och för att bygga upp deras militära förmåga. De utvecklar massförstörelsevapen av olika slag. Iran använder oljeintäkterna för att skaffa sig kärnvapen. Kärnvapen som de utan tvivel kommer att använda mot USA och Israel. Och av en ren händelse är också Iran den främsta förklaringen till varför priserna har börjat stiga igen på sistone.
Iran har hotat att ställa in sina leveranser av olja. Det är uppenbart att Iran kommer med detta hot eftersom de vill provocera väst och eftersom de vill visa att de tror att kan komma undan med vad som helst. Varför skulle de tro annorlunda? Än så länge har väst låtit dem komma undan med precis vad som helst. De vill, förmodligen, också plundra oss på pengar in i det sista. Allt detta kan man beskriva som ett slags oljekrig. De använder oljan som ett vapen emot oss. De vet att vi behöver oljan och därför är villiga att betala dyrt för den. Och nu trappar Iran upp detta krig.
Oolitiker och intellektuella menar att vi måste göra oss kvitt med oljeberoendet. De säger att vi måste göra det eftersom vår förbrukning av oljan leder till dåligt väder (”växthuseffekten”) och eftersom oljan förr eller senare kommer att ta slut. Bortsett från att jag inte accepterar premisserna här, anser jag inte alls att det finns någon anledning att bryta med vårt oljeboreonde. Stora delar av vår ekonomi och vår levandsstandard hänger på vår tillgång till billig olja. Det är inte vårt beroende av olja som är problemet, det är vårt beroende av våra mördare och fiender i Mellanöstern.
Givet denna kontext anser jag att om Iran nu vill ha ett oljekrig, då tycker jag att vi bör ge dem ett. Vi borde ta tillbaka oljan till de enda rättmätiga ägarna, dvs de västerländska oljebolagen. Detta kommer inte bara att innebära slutet för onödigt höga oljepriser, det kommer också att göra slut på våra fienderas långsiktiga förmåga att hota oss. Utan oljan kan de inte på vår bekostnad finansiera en massa gratis välfärd åt sina medborgare, de kan inte heller finansiera några krig mot oss. Utan oljan kommer deras irrationella kultur att föra dem tillbaka till Medeltiden, där de också hör hemma.
Usel borgerlig tandsvårdspolitik
Den borgerliga alliansen lade nyligen fram ett gemensamt förslag för en borgerlig tandvårdspolitik. Det är många arbetslösa, socialbidragstagare och hårt beskattade låginkomsttagare som inte har råd att gå till tandläkaren. Att de borgerliga är desperata i deras strävan efter makt går inte att ta miste på. För naturligtvis måste de ta åt sig denna frågan och vända en i grunden socialdemokratisk politik till en borgerlig sådan. Hur de borgerliga har valt att hantera denna fråga visar ännu på hur ideologiskt bankrutta de egentligen är.
I deras debattartikel, finns det många saker som man kan anmärka på, men det som fick min uppmärksamhet var detta:
Sammanlagt satsar vi omkring en och en halv miljard från midsommar 2007 och nästan 2,7 miljarder 2008. Av de pengarna ska 70 procent gå till ett högkostnadsskydd. Det räcker för att ta hand om större delen av kostnaderna för dem som är hårdast drabbade. Taket i det högkostnadsskydd som införs ska sedan sänkas väsentligt under mandatperioden.
Och:
De återstående 30 procenten till förebyggande tandvård ska individen själv kunna styra över. Till skillnad från socialdemokraterna tror vi att människor själva vet vilken lösning som passar dem. En möjlighet ska vara att få pengarna som en tandvårdscheck, som kan användas både hos privata tandläkare och hos folktandvården. Tandvårdschecken fungerar både som en subvention och som en påminnelse om att gå till tandläkaren regelbundet. Detta system används redan för barn- och ungdomstandvården i vissa landsting. (Min kursivering.)
På detta vis vill de tydligen reducera skillnaden mellan höger och vänster inom svensk inrikespolitik.
När jag läser hur de borgerliga hanterar den här sortens frågor på detta sätt, då undrar jag hur ofta det ”bara” är fråga om okunskap om vad som skulle utgöra ett genuint bra alternativ till dagens politik, och hur mycket som ”bara” beror på (opraktiska) pragmatiska överväganden.
Det var och är statliga interventioner av olika slag (framför allt skatter och tandläkarlicenssystemet) som har gjort tandvården onödigt dyr. Att de borgerliga är intelligenta nog för att avfärda prisregleringar i sin debattartikel, gör dem inte förtjänta av något beröm. Ingen förutom de mest ekonomiskt illiterära eller möjligtvis mentalt efterblivna av människor skulle föreslå prisregleringar som en seriös lösning för någonting.
Trots att de är medvetna om att statliga interventioner inte är lösningen, utan endast en källa till problem, och trots att de åtminstone verkar medvetna om att subventioner har en tendens att fördyra, så drar de sig ändå inte för att föreslå subventioner som en lösning. Detta är egentligen ganska fantastiskt hur somliga kan ignorera implikationerna av sitt eget resonemang, nästan hur tydliga de än är. De gör sig därmed nästan lika korkade som de som föreslår prisregleringar. Och med tanke på att subventioner alltid måste begränsas i sin omfattning (dvs ransoneras), är detta i praktiken egentligen inget annat än att införa en prisreglering via bakvägen.
Nej, detta är verkligen synd, men inte ett dugg oväntat. Jag har noterat tidigare att de borgerliga har en irrationell syn på tandvård. Det verkar inte finnas några liberala företrädare inom denna fråga i riksdagen. Det är synd.