På MUF:s debattforum, Frizon, publicerade nyligen en kommunist som går under smeknamnet ”stalinisten” en mindre uppsats med titeln ”Kommunismens väsen vs nykommunismens perversitet”. Det är en i sanning mycket intressant och avslöjande läsning. En del saker är förstås bara underhållande, men andra saker är direkt skrämmande. Det som gör detta inlägg så kusligt är att denna kommunist är så ovanligt ärlig. Till skillnad från de ”nykommunister” som han kritiserar i sitt inlägg låtsas han inte som att kommunismen är en god ideologi. Han säger rakt ut vad den innebär och varför den innebär det den innebär. Jag vill därför citera några höjdpunkter ur uppsatsen.

Stalinisten inleder med att definiera kommunismen: ”kommunismen handlar om strävan efter ett slutligen statslöst och klasslöst samhälle där produktionsmedlen tillhör kollektivet och inte de utvalda och där produktionen fördelas rättvist efter behov.” Sedan går han in för att diskutera hur man ska gå över till det kommunistiska samhället. Hans redogörelse är lika detaljerad som den är skrämmande:

Jag skulle inte vara förvånat om de flesta kommunisterna ni råkat ut för är mycket ovilliga att diskutera revolution. De luras folk att tro att maktövertagande kommer att gå hur enkelt som helst, frid och fröjd bara. ”Väpnad revolution” är förbjudna ord. Men åsikten att väpnad revolution är blott den enda möjligheten att upprätta arbetarstyre är inte någon långsökt godtycklighet, i grunden ligger stark verklighetsförankring. Kapitalisterna kommer aldrig att lämna ifrån sig sin makt frivilligt, enligt deras doktrin har de ju rätt att till och med bruka vapen för detta ändamål (dvs. ”försvara sin egendom”) och det finns ingen tvekan om att de också skulle göra det.

I praktiken betyder detta naturligtvis att kommunismen ska införas genom en våldsam och blodig revolution. Det handlar om att systematiskt stjäla all privat egendom från kapitalisterna. De kommunister som inte är villiga att använda sig av våld, att döda, hota och plundra, är enligt stalinisten inga riktiga kommunister. Stalinisten fyller i:

Det kommer även alltid att finnas determinerade övriga reaktionärer som med alla till buds stående medel kommer att agera för socialismens misslyckande, både under och efter revolutionen. Det går inte att komma ifrån och därför är nykommunisterna som försöker komma ifrån denna fundamentala fråga lögnare och hycklare, simpla populister som vill smitta undan att diskutera den kritiska perioden då kommunismens att vara eller att inte vara kommer att avgöras. Så de försöker löjligt nog hävda att denna period inte kommer. Det är att ifrågasätta den marxistiska analysen och ogiltigförklara allt vad erfarenhet tyder på. Det är löjligt och omstörtande.

På frågan ”hur blir det på riktigt?” Svarar han: ”Det blir som teorin hävdar och erfarenheten visar: en svår kamp där kommunismens öde kommer att avgöras på barrikaderna i blodig och svår kamp.” Som exempel på hur blodigt det kan bli ger han följande exempel: ”Det vietnamesiska folkets försök till frigörelse resulterade i amerikanskt angrepp och kommunismens seger först efter över en miljon offer.” Och som exempel på hur illa det kan gå om man inte är villig att mörda för kommunismen ger han följande exempel:

Salvador Allendes socialisering av Chile var en av dessa händelser där socialismen inte lyckades överleva sin krisperiod. Kanske för att lik nykommunisterna trodde man på ”den enkla vägen” till kommunismen istället för att från början satsa på målmedveten välorganiserad revolution? Så istället blev det kaos, fall och seger gick hem till en reaktionär som tagen från 1800-talet – Augosto Pinochet.

Stalinisten ger därför inte mycket för nykommunisterna:

Nykommunisterna är populister och säger helst ingenting som inte låter ljuvt för örat. Att säga att vägen till kommunismen kommer i sin början karaktäriseras av massiva uppoffringar i så väl livskvalite som blod och en väldigt svår krisperiod är definitivt ingenting som låter ljuvt. Men det är sant och konsekvent. Genom lögn kommer vi ingenstans.

Precis under revolutionen, ”befrielsen”, kommer hela landet att genomgå en ekonomisk kollaps. Detta är att vänta sig, menar stalinisten:

En oerhört enorm arbetsbörda för de ledande revolutionärerna men också påfrestningarna på folket i form av uteblivna matleveranser, stillastående industri, delvis förstört infrastruktur och sabotage. Så har det alltid varit och det kommer man inte ifrån pga. arbetarklassens fienders determination.

Men han fortsätter:

Även om den svåraste perioden tar slut – i t.ex. Sovjetiska Rysslands fall var det när inbördeskriget och kriget mot Polen slutade – och situationen förbättras stort till revolutionens fördel, kan man inte glömma att sabotage kan, och med all säkerhet kommer, att fortsätta. Konsekventa åtgärder mot detta krävs.

Sabotage är förstås förklaringen till varför kommunismen var ett helvete på jorden, från början till slut. Men det finns en lösning: ”Om inte Stalins beordrade konsekvens i fråga, kan man förmoda att Sovjet inte hade överlevt det massiva sabotaget flera år in på sin existens. Och hur bekämpar man sabotaget annars om inte genom att skrämma de skyldiga till lydnad och genom lämpliga påföljder?” Vad betyder detta i praktiken? Jo, det betyder förtryck, slaveri, utsvältning av motstridiga bönder som inte vill leva som kommunistslavar. Det betyder massmord. Och det var precis allt detta som Stalin lyckades åstadkomma.

Stalinisten är dock medveten om att det inte räcker med slaveri, förtryck och massmord, för att genomföra kommunismen. Det krävs betydligt mer radikala steg. Det handlar om att skapa en ny människa – den altruistiske kommunistmänniskan; den glada slaven. Stalinisten förklarar detaljerat hur denna ska skapas:

Frågeställningen avgörande för den framtida övergången till full kommunism är skapandet av den nya människan. Och på den punkten brister flera nykommunister så det gör ont. Hur kommer skapandet av den nya människan som krävs för kommunismens framtida existens att gå till? Svaret är enkelt: som det alltid gick till – genom indoktrinering. Indoktrinering har visat sig vara ytterst effektiv i Sovjet och i praktiken i alla länder där man inte slarvade med denna uppgift. Före andra världskriget betraktade man i stora delar av Europa Sovjet och kommunism som en djävulsk ”röd epidemi” som kunde likställas med döden. Bara några få årtionden efter kommunistisk maktövertagande i Östeuropa var socialismen en självklarhet, kritik mot den ofattbar, till och med de våldsamma demonstrationer som svepte genom flera länder i Östblocket har egentligen aldrig haft för avsikt att störta socialismen, man demonstrerade bara emot det enligt demonstranterna felaktiga sättet man applicerade den på. Och någonting måste väl finnas i det, för i 30-talets Sovjet fanns inga arbetardemonstrationer.

Det effektivaste är alltså målmedveten indoktrinering. Ju tidigare den startar desto bättre, en av de mest beundransvärda förslag är dagistvång med daghemmammor bildade i marxism. På samma sätt som skoltvång är redan verkligheten sedan flera år tillbaka utan att man ens tänker på det kan man hoppas att dagistvång följer med. Sedan har vi kommunisterna redan de verktyg som krävs när vi tar över makten. Genom att hålla greppet om barnen i statliga förskolor (och fortsättningsvis i skolor) sedan yngsta år, lämnar man inget utrymme åt reaktion. Man får även en positiv bieffekt på köpet – dagistvång är definitivt ett stort steg mot förverkligandet av det bolsjeviska kvinnoidealet (fullständigt frigörelse och partnerskap). Det måste varje konsekvent socialist förstå, likaså att politisk pluralism är kongruent mot dödsdomen över proletärens diktatur, nästa punkt.

I och med att skapandet av den nya människan är så central i proletärens diktatur kan inga störningar förekomma. Politiska omstörtande åsikter sprider sig i regel som ringar på vatten. Politisk pluralism kommer att omöjliggöra skapandet av den nya människan, då den bara kommer att skapa grogrund för förvirring, falskhet och kontrarevolution. Man måste vara tydlig med vad som är rätt och fel, det som är fel står som mur på vägen till kommunism, det ska bort. Politisk pluralism hör inte till konsekvent socialism och den kommunisten som menar annorlunda är antingen lögnare (dåligt nog) eller idiot (ännu värre).

Kommentarer är härvidlag överflödiga.

Hyresgästföreningen kampanjar för en socialdemokratisk valseger. Men vad mer konkret är det de slåss för? Inte är det för fler bostäder. Munkhammar fyller i:

Innehållet i deras kampanj är rent fientligt mot dem som vill ha någonstans att bo. Hyresgästföreningens krav är att det så kallade hyrestaket ska finnas kvar [de borgerliga vill tydligen ta bort det]. Det är en statlig reglering om hur högt hyror får sättas. Men vad händer om staten, som idag, ställer en lång rad krav på hur byggandet av bostäder ska vara – som omöjliggör enkla och billiga bostäder – och samtidigt sätter ett tak för hyran? Naturligtvis byggs inte tillräckligt med lägenheter. Och man får köer, som idag, och en omfattande svart marknad.

Det fanns en liknande hyresreglering på Manhattan i New York för några decennier sedan. Den resulterade i att cirka 80 procent av bostadshusen i Harlem blev brandskadade. Varför? Jo, husens ägare fick ut mer på brandförsäkringen än de fick ta ut i hyra av sina hyresgäster. Nu har denna reglering slopats och Harlem blomstrar. Den socialdemokratiska maktmaskinen är inte bara en demokratisk tvivelaktighet utan även ett hinder för reformer som skulle lösa viktiga problem.

Det är naturligtvis bara rättvist att folk som slåss för hyresregleringar och alla andra destruktiva interventioner i ekonomin, som bland annat omöjliggör bostadsbyggandet, också får lida av det. Men varför ska andra som istället vill ha en fri bostadsmarknad behöva lida av det? Det är knappast rättvist.

Det ligger, i förbigående sagt, ju knappast i hyresgästföreningens medlemmars intresse att slåss för dagens reglerade bostadsmarknad. Det illustreras bland annat av det faktum att folk gör precis allt de kan för att behålla sin lägenhet, även om de inte längre tänker bo där, just eftersom de vet att det är så oerhört svårt att få tag på en ny lägenhet. Precis som på arbetsmarknaden får man en otrygghet som är ett uttryck för rädslan för att behöva vänta i flera år i bostadsköer. Faktum är att det endast är en på fri bostadsmarknad som det återigen kommer att finnas en möjlighet för hyresgästerna att välja och på så vis sätta en press på hyresvärdarna att börja konkurrera om kunderna.

Det faktum att Hyresgästföreningen slåss emot sina medlemmars intresse är ett bra exempel på att människor inte alltid vet vad som faktiskt främjar deras egenintresse, och att alla människor därför inte är egoister. För sanningen är ju den att alla vinner på en fri bostadsmarknad.

Det var inte bara jag som reagerade på gårdagens reportaget i Rapport från kommunist”paradiset” Nanjie i Kina. Näringslivets medieinstitut kommer med en hel del kritik emot det här:

I reportaget intervjuas två tillresta kinesiskor som tycker att modellen är mycket bra, en byinvånare som entusiastiskt visar upp sin lägenhet samt byledaren som viftar bort anklagelser om att välutbildade inte vill flytta till Nanjie. Inga speakerkommentarer eller frågor om avsaknaden av demokratiska val, om regimens regelbundna övergrepp mot och förvägrande av mänskliga rättigheter samt fängslandet och förföljelserna mot oliktänkande.Denna problemställning hade varit särskilt relevanti en by där friheten de facto är ännu mer begränsad än i det omgivande Kina.

Och:

Att Kina fortfarande är en kommunistisk diktatur diskvalificerar landet från att betraktas som en renodlad fri marknadsekonomi. Att kommunisterna vägrar att dela med sig av makten gör att ekonomin går mindre bra än vad den hade kunnat göra, och att färre fattiga människor tar sig ur fattigdom. Dessutom innebär kommunistisk styrning en ineffektivitet i systemet, som ofta gör att löftena om gratis välfärd blir meningslösa. I det kommunistiska Östeuropa var sjukvårdssystemen till exempel underfinansierade och många behandlingar och mediciner ransonerade. För många människor var betalning under bordet det enda sättet att få tillgång till vård. (Disney & Hrobon, 2005:4f) Det finns all anledning att anta att läget är detsamma i det kommunistiska Kina. Och då spelar det ju knappast någon roll att sjukvården är gratis på pappret.

Jag instämmer helt i denna kritik, men jag vill gå ett steg vidare. Reportern, Fredrik Önnevall, sade nämligen bland annat detta:

– Att Nanjie mår så bra, beror också på arbetare från andra byar. De jobbar i Nanjie men får inte någon gratis utbildning eller lägenhet. Dessutom har man fått mycket pengar från staten för att kunna bygga upp idyllen. Det finns många sprickor i den lyckliga fasaden.

Vad är detta om inte ett medgivande att hela byn är en enda gigantisk bluff? Om det inte vore för att det fanns andra arbetare som skapar deras lilla välstånd (som försörjer byborna) och pengar från staten (som i sin tur tar dem ifrån från det välståndsskapande privata näringslivet), då skulle denna lilla bluff till kommunistby vara precis lika fattig och efterbliven som alla andra kommunistbyar eller -länder (se t ex Kuba och Nordkorea). Fredrik Önnevall och hans kollegor på SVT borde tänka lite mer kritiskt i framtiden.

Ju högre skatterna är, desto mer måste vi jobba för staten. Sett ur detta perspektiv är det förstås alldeles sant att höga skatter ger oss mindre fritid. För om skatterna vore lägre, då hade inte behövt jobba lika länge för att försörja oss. (Flera månaders arbete om året, går ju åt för att betala skatten.) Men sambandet mellan höga skatter och lite fritid är starkare än så. Det kan först verka märkligt, men sanningen är att den vanlige amerikanen har mer fritid än den vanlige européen. Det är sant att man i USA inte har, via lag, fem veckors (betald) semester. Det är också sant att européernas arbetstid överlag är kortare. Men det är inte sant att européerna för det har mer fritid. Hur går det ihop?

Faktum är att den vanlige amerikanens fritid bara har ökat de senaste fyrtio åren, även om den betalda arbetstiden har varit i stort sett oförändrad. Det som har gjort detta möjligt är att amerikanerna lägger ned mindre och mindre tid på obetalt arbete i hemmet. Förklaringen till detta är inte så mycket att fler kvinnor jobbar och att de jobbar mer. Förklaringen är snarare att amerikanerna har till skillnad från oss européer råd med att anställa folk som sköter sysslor i hemmet: städning, matlagning, underhåll, trädgårsarbete, etc. Allt detta ger mer tid över för oss att göra annat. Det ger oss, så att säga, mer fritid över. Det som gör att amerikanerna har råd med det är inte att bara deras löner är högre, utan framför allt eftersom deras skatter är lägre.

Constantin Gurdgiev skrev nyligen en artikel i nättidningen Tech Central Station, i vilken han förklarar och redogör för detta samband. Han förser oss med en hel del intressant statistik. Visste du t ex att om man räknar in, för européerna den tid de lägger ned på obetalt arbete i hemmet, då arbetar t ex den vanliga tyska kvinnan 1,5 timmar mer i veckan, än den vanliga amerikanska kvinnan.

Det är egentligen bara i ett avseende som européerna har mer fritid, väsentligt mer fritid, än vad amerikanerna har. Och det är om man räknar in alla de arbetslösa européernas ofrivilliga fritid. Och ironiskt nog är dessa arbetslösa på grund av de höga skatterna som krävs för att finansiera de stora och svällande välfärdsstaterna i Europa. (Tragiskt nog håller USA på att utvecklas åt samma riktning: välfärdsstaten har ju expanderat och det snabbt under Bushadministrationen.) Skatter skapar arbetslöshet och på så vis en sämre arbetsfördelning som gör oss alla fattigare: de arbetslösa är uppenbara förlorare, men det är också alla arbetande européer som endast hade tjänat på att folk istället jobbade för pengar istället för att de gick hemma och levde på bidrag. Alla hade blivit rikare och alla hade fått mer (frivillig) fritid.

När man gör sig själv uppmärksammad på den här sortens relationer, då kan man lätt bli nedstämd eftersom det känns som om en bättre framtid är så långt bortom räckhåll. Och jag kan förstå de som känner så. Men varje gång jag känner mig lite deppig brukar jag ögna igenom ett kapitel eller avsnitt ur t ex George Reismans Capitalism. Förutom glädjen jag får av att kanske nå en ny insikt, finns alltid glädjen av att också förstå de praktiska implikationerna av denna insikt: det kan bli bättre – mycket bättre. Och detta är något som glädjer mig väldigt mycket…

En vanlig reaktion här är: ”Nej, inte en chans. Hur kan du vara så cyyyyyynisk att du tror en sådan sak om människor?! Ingen fuskar med bidrag!” Man behöver inte vara cyniker för att inse att en del tycker det är ”OK” att vara hemma om dagarna och slippa jobba, om man kan klara sig ganska bra på det med en sjukförsäkring som ger dig 80% av lönen. Skapar man ett system som gör att det inte lönar sig att arbeta särskilt väl, då får man vara beredd på att folk tar det till sig. Inte minst när det är så lätt att bli och förbli sjukskriven.

Nyligen rapporterades detta på SVT:

Även långtidssjukskrivna fick gå när företagen skar ner på personal förra året. Men överraskande nog blev cirka 50 procent av dem friska och många har nu nya jobb, uppger Rapport.

Rubriken till artikeln är: ”Uppsägning botade långtidssjukskrivna”. Kommentarerna är egentligen överflödiga.

Men låt oss ändå se hur facket resonerade i frågan: ”…fackförbundet SIF anser att det sista en sjuskriven behöver är att skakas om [genom att få sparken]. Istället ska arbetsgivaren ta sitt ansvar för rehabiliteringen [även om ”sjukdomen” inte beror på arbetsplatsen?]. – Det är så systemet är uppbyggt i dag. Men om den nuvarande arbetsplatsen gör att man är sjuk så hamnar man i ett moment 22, säger Carl-Gustaf Leinar.” Så allt de har att säga till sitt försvar för detta system är alltså ett ad hoc-argument som bara förutsätter att orsaken till att dessa människor blev och förblev ”sjuka” berodde på arbetsplatsen, men så fort de fick sparken så blev de friska… men om de inte är på arbetsplatsen pga sjukdom, borde inte det ”bota” dem? Som vanligt är det ingen logik i fackets resonemang…