Kategori: Politik

Kort kommentar om valet

Carl Svanberg5 kommentarer

Jag kommer att återkomma med en lite längre valanalys när jag har mer tid, men kortfattat vill jag bara säga följande:

De borgerliga vann till stor del eftersom de inte evaderade. Eller i varje fall inte någonstans i närheten av samma utsträckning som socialdemokraterna gjorde det. Detta syntes allra tydligast i frågan om jobben som enligt TV4:s valdagsundersökning var den enskilt viktigaste frågan.

I början förnekade Göran Persson att det ens var ett problem. Följaktligen presenterade han inte några konkreta förslag på hur problemet skulle lösas. Varför lösa ett problem som inte finns? I princip hoppades han på att det skulle räcka med att peka på en högkonjunktur och säga att den kommer att lösa alla våra problem.

Många kommentatorer har förundrats över hur regeringen kan förlora trots ekonomin går så bra som den gör. Jag tror förklaringen ligger i att en stor del av folket vet att verkligheten på arbetsmarknaden är helt annorlunda än den bild som socialdemokraterna försökte måla fram i detta val. Detta gör inte bara att de förlorar sin trovärdighet. Det gör också att de politiker som talar om jobben får en större trovärdighet och blir mer intressanta.

När Göran Persson väl erkände att det fanns ett problem, då ville han istället antyda att det var så litet och krympande att det ändå inte fanns någon vits med att föra en annan politik. Återigen var det ingen som köpte detta. Tvärtom kraftigt underminerade detta ju bara hans position ytterligare. Det var nämligen att ge ett erkännande för att man har misslyckat med sin politik.

Att ingen gick på socialdemokraternas beskrivning är ett tecken på sundhet hos folket; det visar nämligen på att de inte tänkte låta evasioner och lögner löna sig. Inte minst eftersom medierna många gånger har bombaderat väljarna med vilseledande uppgifter om den öppna arbetslösheten, som skulle kunna ge dem samma felaktiga verklighetsbeskrivning som socialdemokraterna kom med.

Och apropå evasioner. Det är känt att i denna valrörelse har socialdemokraterna, inte minst Göran Persson slängt sig med väldigt många lögner i debatten. Frågan är om han verkligen tror på det han säger eller om han bara ljuger. I början trodde jag att han bara ljög för att främja sin egen sak och för att underminera sina motståndare. Men när man får höra Göran Persson säga följande: ”Jag tycker att det här är väljarnas dag men om man gör en statsvetenskaplig observation kan man se att de borgerliga tydligare ligger till höger i år än vid vissa andra valår”, hur är det då meningen att man ska förstå det? Har människan blivit spritt språngande galen? Tror han verkligen på detta? Hur är det möjligt?

Goda nyheter

Carl Svanberg3 kommentarer

Fredrick Federley underrättar:

Många mejlar och frågar vart man kan rösta på mig. I Stockholm är det jag kandiderar. Det finns dock ytterligare en möjlighet. Man kan i hela landet ta en centervalsedel utan namn och skriva mitt namn på. Svårligen lär jag ta ett mandat i någon annan valkrets men rösterna räknas och de redovisas. Det ger ett tydligt stöd för den politiska linjen.

Instämmer fullständigt

Carl SvanbergLämna en kommentar

Henrik Alexandersson:

Och så ett par ord till er som inte alls kan tänka er att rösta på något av de etablerade partierna…

Ni har min sympati. Verkligen! Om det hade funnits ett riktigt liberalt parti – med någorlunda chanser i valet – då hade jag kampanjat för och röstat på det.

Men tro nu inte att ni kan stanna hemma på sofflocket!

Det finns ett riktigt bra, men tyvärr chanslöst, frihetligt parti att rösta på – Klassiskt Liberala Partiet. Gör det, om alternativet vore att inte rösta alls.

Så hur ska man då rösta?

Carl Svanberg3 kommentarer

Nu är det bara tre dagar kvar till valet. Så nu börjar det bli hög tid för att bestämma sig för om och i så fall vad man ska rösta på. I detta val har man, som radikalkapitalist, i princip bara två alternativ. Eller tre beroende på hur man ser det.

Antingen gör man som Henrik Unné föreslår: man röstar på socialdemokraterna. Detta är en idé som varken jag eller, såvitt jag vet, några andra objektivister i Sverige delar. Men det är ändå ett förslag. Hur resonerar då Unné? Jo, så här:

Ja, hur ska man då rösta? Det mest näraliggande alternativet kan synas vara att inte rösta alls. Ty vad finns det att rösta på om det är kapitalismen som man vill ha?
 
Men det finns faktiskt skäl att rösta. På sossarna. En dålig socialdemokratisk regering har nämligen en fördel framför en lika dålig borgerlig regering. En dålig sosseregering skadar socialismens och välfärdspolitikens rykte. En dålig borgerlig regering skadar istället kapitalismens rykte. Om man är anhängare av kapitalismen föredrar man väl att socialismens rykte skadas framför att kapitalismens rykte skadas? Så länge som sossarna själva sitter vid makten har de väl inte så stora möjligheter att skylla välfärdspolitikens negativa konsekvenser på borgarna och kapitalismen?

Tittar man på detta resonemang, bara rakt upp och ned, kan det verka som att det finns en viss logik i detta. Men tänker man efter lite förefaller resonemanget ytterst bristfälligt. Av flera skäl. Somliga skulle säkerligen säga att resonemanget förefaller befängt. Jag instämmer.

Låt mig citera vad jag själv skrev i en diskussion med Unné om detta för ett tag sedan:

En sak till som jag undrar över här är varför du kan få för dig att t ex avfärda politiker som i alla fall föreslår sänkta skatter och detta till fördel för politiker som föreslår höjda skatter. Anledningen till varför detta är förbluffande beror på att jag inte tror att du anser att man som politiker måste vara perfekt för att förtjäna ens röst, eller hur? För visst är det väl ändå så, för att ta ett annat exempel, att du t ex stöder USA och Israel detta trots att varken USA eller Israel är ”perfekta”? Trots att de inte är perfekta stöder du dem, erkänner deras rätt att leva, och du betraktar dem, skulle jag tro, som väsentligen goda länder? Men om så, varför då denna inkonsekvens när det kommer till svensk inrikespolitik?

De borgerliga är inte perfekta. Inget snack om saken. Men i en del frågor är de bättre än socialdemokraterna. Sänkt skatt är, bara för att ta det mest uppenbara exemplet, bättre än höjda eller oförändrade skatter. Jag försöker här inte heller antyda att halvmesyrer (som många av de borgerliga partiernas bra förslag tyvärr utgörs av) i allmänhet är något bra, jag försöker bara säga att det inte finns någon riktigt bra anledning att utan vidare avstå från t ex skattelättnader med motiveringen att de borgerliga inte företräder en ideologiskt konsekvent pro-kapitalistisk linje, och att därutöver dessutom stöda partier som är anti-kapitalistiska men ideologiskt inkonsekventa på den punkten, nämligen socialdemokraterna. Man kan om man vill även argumentera för att både de borgerliga och socialdemokraterna är onda. Men även i det fallet blir det ju svårt att välja ett större ont framför ett mindre. Vi lever hellre i en välfärdsstat än i en diktatur, och vi lever hellre i en diktatur än under anarkism, och vi lever hellre under en Pinochet än under en Stalin, osv. Ändå föreslår du här att vi inte ska välja det mindre onda framför det större onda. Tvärtom ska vi här tydligen välja det större onda framför det mindre. Och detta ska ge oss lite mera ”andrum”.

Utöver detta kan man även tillägga det faktum att kapitalismens sedan länge oförtjänt dåliga rykte, varken står eller hänger på huruvida vi har en borgerlig eller en socialdemokratisk regering. Det kan vi mycket enkelt konstatera eftersom socialdemokraterna själv tar till varje chans de får för att klandra alla möjliga problem på marknaden, även om det i verkligheten inte har någonting med saken att göra. Elmarknaden är ett perfekt exempel på detta. Nej, kapitalismens rykte och framtid hänger ytterst på en långsiktig, ihärdig opinionsbildning för bättre idéer och större kunskap om kapitalismens natur.

Av allt detta framgår det att vi har åtminstone ett tydligt alternativ till att göra som Unné, och det är ju att rösta på något av de fyra borgerliga partierna. Vid en första anblick så är det enda som tycks motivera ett sådant resonemang just det deprimerande faktum att vänstern på samtliga punkter är värre än de borgerliga. För somliga betyder detta att de borgerliga följaktligen är de minst onda och att de följaktligen är att föredra framför vänstern. För somliga andra betyder detta att de inte ser någon vits med att rösta alls. Och jag kan väl knappast klandra dem som resonerar på det viset.

Några skulle kanske säga att det vore bäst att rösta på det liberala partiet istället. Jag har absolut inga problem med att folk röstar på dem. Faktum är att jag själv överväger att göra det. Men jag har ännu inte bestämt mig för hur det blir. Jag överväger nämligen fortfarande att rösta på ett av de borgerliga. (Jag kan dock redan nu säga att det verkar som att jag åtminstone har fått min lillebror och min mamma att lägga sin röst på liberala partiet.) Men om jag nu, trots allt, röstar på ett av de borgerliga partierna, vad har jag då för skäl för att göra det? Jag kan inte längre påstå att jag gör det för att det utgör det ”minst onda”. För det räcker ju knappast som ett argument i närvaron av ett parti som det liberala partiet.

Så hur lyder då min eventuella motivering? Det är, till att börja med, bara att konstatera att vi lever i ett samhälle som präglas av pragmatism. En konsekvensen av detta är att partierna blir mer och mer lika varandra och att de alla närmar sig mitten i syfte att vinna så många väljare som möjligt – även om det sker på bekostnad av deras ideologiska övertygelser (om några). För väljaren är konsekvensen att det blir otroligt mycket svårare att veta vad det är politikerna egentligen strävar efter. Vad är det för helhetsbild vi ska få. Vad är det, i stora drag, för riktlinje Sverige ska välja de kommande åren. I frånvaron av en ideologi som ger människorna denna bild, är det desto svårare att klura ut hur partierna egentligen står.

Så hur ska man då gå till väga för att klura ut hur man ska rösta i sådana här situationer? Låt mig citera Ayn Rand:

In a mixed economy, dominated by the philosophy of Pragmatism, a political candidate does not dare to proclaim clear cut principles. He has to pay lip service to the notions of every pressure group and to the opposite of his own convictions, if any. This means that we, the voters, have to learn the art of lip reading and make a choice, in effect, between two hypocrites, by means of the sign poles that indicate the nature of their hypocrisy, as well as the role they actually want us to travel. (”A Nation’s Unity”, Ford Hall Forum, 1972)

Nu när de borgerliga och socialdemokraterna har presenterat sina valmanifest, tycker jag att det numera står alldeles klart att detta val inte handlar om välfärdsstatens vara eller inte vara. Det handlar inte ens om välfärdsstatens storlek. (Detta kan man förstås beklaga sig över, men så är det.) Detta betyder att nästan vilket riksdagsparti man överväger att rösta på, är det varken en röst för eller mot välfärdsstaten eller för en större eller mindre välfärdsstat. (Det enda markanta undantag här är vänsterpartiet som kraftigt vill expandera den offentliga sektorn med 200 000 nya jobb.)

Nej, detta val handlar bara om en fråga och den frågan är jobben. Och eftersom detta val handlar om jobben tycker jag att vi med lätthet kan konstatera att detta inte längre är ett val mellan två mer eller mindre onda alternativ. Nej, detta val står mellan ett väsentligen bra alternativ och ett uteslutande dåligt alternativ. Det står mellan pro-jobb och anti-jobb. Eller för att vara lite mer exakt: pro-jobb och pro-bidrag. I ett sådant val bör det inte råda några tvivel kring vad det är man bör stöda – om man nu tvunget ska stöda något av dem.

Det betyder i förbigående sagt inte att jag för ett ögonblick inbillar mig att det inte finns brister i de borgerligas jobbpolitik. För det finns det. Bara för att ta ett exempel så är det ju tragiskt att de inte är villiga att åtminstone börja rucka på arbetsrätten. Precis som många andra anser jag att de skulle kunna bli mycket mer radikala här.

Men observera vad problemet här är. Problemet med de borgerliga i denna fråga är inte att de föreslår, vad jag har kunnat se, en politik som är direkt dålig. Nej, problemet här är ”bara” en brist på konsekvens och radikalitet. Det behövs alltså mer än detta. Men det råder ju samtidigt ingen tvekan om att detta i alla väsentliga drag är ett steg i rätt riktning.

Det är kanske inte ett inspirerande sätt att motivera sig själv för att överhuvudtaget rösta. Det är också fullt förståeligt om man inte tycker att detta är en inspirerande motivering för att eventuellt avstå att lägga sin röst på det liberala partiet. Men om man som jag tycker att jobben är en väldigt viktig fråga, då har jag svårt att se varför man ska ställa sig helt likgiltig inför detta alternativ.

Vilket av de fyra borgerliga partierna kommer jag då att eventuellt rösta på? Jag har ännu inte bestämt mig; jag står och hoppar fram och tillbaka mellan olika alternativ. Det enda som jag på förhand kan utesluta är kristdemokraterna.

Så nu vet ni det. Och så var det med den saken. Tills vidare.

11 september 2001…

Carl Svanberg2 kommentarer

Den 11 september 2001 är, än så länge, den enskilt värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade upp, som många amerikaner och andra oskyldiga västerlänningar gjorde den morgonen, och insåg, långsamt, att det faktiskt finns en hel röresle av religiösa fanatiker som omfattar miljoner och åter miljoner militanta muslimer, som vill förinta västvärlden.

Tyvärr kan jag bara konstatera att många amerikaner, och européer, återigen har börjat sova – trots alla terrorattacker sedan dess, inklusive den som man nyligen satte stopp för i Storbritannien. Folk verkar inte inse att detta är ett krig som islamisterna för, och att det enda som kan stoppa det är att väst svarar med ett krig. Frågan är om det beror på evasioner eller på en enorm okunskap.

En del kommentatorer har sagt att detta är tredje världskriget. Jag instämmer fullständigt. Eller det är i alla fall början på det. Men folk bara sover och lyder. Lyder under den rädsla som terroristerna har orsakat. De reagerar inte. De verkar tro att denna rädsla är den naturliga och bästa reaktionen på eländet. Men det är det inte.

Varför i helvete ska vi i väst behöva oroa oss för att sprängas ihjäl i flygplan? Varför i helvete ska vi vara rädda för att bli mördade? Varför ska vi behöva låta terrorism bestämma våra resmål? Varför ska vi acceptera detta när det kommer till islamisk terrorism men inte någon annan form av terrorism? Varför ska vi acceptera detta som om det vore ett naturfenomen som ingen kan göra något åt?

Hur kommer det sig att ingen är rädd för nazisterna längre? Därför att USA och britterna bombade dem tillbaka till stenåldern. Sedan dess har tyskarna varit fromma lamm. Ja, nästan lite för fromma om vi ser på hur de numera ställer sig till frågan om att krossa hotet från t ex Iran. Varför är det ingen som är orolig för att Japan ska börja härja i Asien igen? Samma svar.

Islamismen kan, precis som nazismen, fascismen och kommunismen, besegras – och det fullständigt. Islamisk terrorism är inget vi måste ”anpassa” oss till. Det är något vi kan krossa och göra slut på en gång för alla.

Lösningen är väldigt enkel. Faktum är att lösningen är på många enklare än vad andra världskriget var eftersom väst idag har ett totalt militärt överläge jämfört med vår primära fiende här: Iran. I alla fall i nuläget. Om vi väntar kommer övertaget att försvinna med tiden. Därför är det så angeläget att vi gör något åt saken nu. Inte imorgon. Då kan det nämligen vara för sent. Men det är inte västvärldens militära position som håller oss tillbaka. Det är vår bristande självaktning.

Vill väst överleva? Det är en absurd fråga, kan somliga tycka. Men viljan att leva är ingen medfödd sådan. Det är uppenbarligen en bedrift som människor måste kämpa sig till. Det är en medveten övertygelse. De som inte aktivt väljer att leva, kommer att på ett eller annat sätt, via implikation, att ge upp sitt liv. Det är idéerna i kulturen som leder in dem till dessa självdestruktiva tankarna. Jag tänker på idéer som kristendomen (som ju för med sig ”älska din fiende”-ismen, dvs altruismen) och multikulturalismen (som ju för med sig vanföreställningen att terroristerna är lika onda eller goda som oss och att vi därför inte har någon rätt att sätta ett större värde på väst än på Iran).

Det finns tyvärr tydliga tecken på att väst inte vill överleva. I USA och Europa bölar människor, framför allt vänstern, över fångarna på Guantanamo och kräver att man ska respektera deras ”rättigheter”. Men de har inga rättigheter: det finns ingen rätt att mörda människor och ägnar man sig åt ett terrorkrig mot väst, då säger man upp alla sina rättigheter.

De blundar också inför det faktum att USA har släppt ut, under den värdelösa världsopinionens påtryckningar, flera hundra av dessa fångar. Men inte i första hand för att de var oskyldiga. Detta vet vi eftersom många av dem snabbt återgick till sina gamla vanor av våld och terror. De har åter igen mördat oskyldiga människor. Detta tycks dock inte bekymra kritikerna till USA:s försvarskrig. Allt de bryr sig om är terroristernas påstådda ”rättigheter”, precis som de före Irakkriget bara brydde sig om ”folkrätten”, dvs Saddam Husseins påstådda ”rätt” att mörda och terrorisera.

Finns det trots allt detta fortfarande hopp? Det gör det. Men frågan är hur länge till. Det är det nog ingen som vet.

Det som ger skäl för hopp är vetskapen om att fienden än så länge är svag. Det enda som kan ge fienden en seger är västvärldens ovilja att försvara sig. Vi har nämligen förmågan att försvara oss och att en gång för alla göra oss kvitt detta gissel. Iran och Saudiarabien använder sig trots allt av terrorism eftersom de än så länge inte har den militära förmågan att utmana oss direkt. Det är alltså ett tecken på militär svaghet från deras sida. Och även om terrorism dödar många människor, kan det inte göra slut på hela nationer, än mindre en storslagen civilisation som vår.

Fienden behöver oss – de behöver västvärldens ovilja – för att överhuvudtaget ha en chans. Det visar, bara för att ta ett exempel, inte minst det faktum att palestinierna inte skulle kunna överleva utan biståndet från väst. Utan västvärldens tysta accepterande av rollen som offer, har de ingen chans i världen att komma undan med detta.

Det finns andra tecken på att vi har skäl att vara hoppfulla. En sådan indikator var det faktum att amerikanerna återvalde president Bush som president. Han blev återvald på grund av kriget mot Irak och hans löfte om att fortsätta kriga mot islamisterna. Vi alla vet att han inte har levererat vad han har lovat och att Irak på många sätt har utvecklats till allt annat än en framgång. Men detta visar ändå på att en stor del av amerikanerna, hösten 2004, ännu inte hade gett upp sin rätt till liv, sin självaktning. Detta är ju inte alltför länge sedan.

Somliga säger att förklaringen till att Bush har fått ett så lågt förtroende på sistone, beror just på att han inte har levererat vad han lovade.

Opinionsundersökningar har också visat att många amerikaner tycker att Iran utgör ett hot och att man bör göra något åt detta. Fler och fler röster höjs i de amerikanska mainstreammedierna som föreslår just att man måste militärt möta Iran.

När Israel i en militärt sett katastrofal insats bemötte attacker från Hizbollah i Libanon, var det oväntat många som inledningsvis visade dem deras stöd. En oväntat stor andel av västvärldens ledare kunde ställa sig bakom dem. Eftersom deras insats var hämmad och senare blev avbruten av en dödlig dos av altruism och en med tiden alltmer påtryckande världsopinion, blev den ett misslyckande. Men israelerna har inte gett upp. De accepterar inte utkomsten. De håller sin patetiska premiärminister ansvarig och kräver hans avgång. De vill av allt att döma se en ledare som är villig att slåss för att vinna. I nästa val kan det mycket väl bli så.

Allt detta är skäl för hopp. Men det räcker inte. Eftersom det är fel sorts idéer som har gjort västvärlden ovillig att stå upp för sig själv, att försvara sig, att fullständigt krossa fienden, är det också endast bättre idéer som kan få väst på bättre tankar, en rationellare inställning till problemet. I ljuset av denna insikt är det alltid bra att veta att bättre idéer får en allt större spridning. Tiden rinner långsamt ut. Låt oss därför hoppas på att det finns tillräckligt med tid för att dessa idéer ska få sitt genomslag.

Islam vs väst: medvetandets primat vs verklighetens absolutism

Carl SvanbergLämna en kommentar

Thomas Sowell skrev för ett tag sedan om varför muslimerna hatar väst:

Humiliation and hate go together. Why humiliation? Because a once-proud, dynamic culture in the forefront of world civilizations, and still carrying a message of their own superiority to ”infidels” today, is painfully visible to the whole world as a poverty-stricken and backward region, lagging far behind in virtually every field of human endeavor.

There is no way that they can catch up in a hundred years, even if the rest of the world stands still. And they are not going to wait a hundred years to vent their resentments and frustrations at the humiliating position in which they find themselves.

Israel’s very existence as a modern, prosperous western nation in their midst is a daily slap across the face. Nothing is easier for demagogues than to blame Israel, the United States, or western civilization in general for their own lagging position.

Vad är det egentligen för mentalitet som avslöjas i islamisternas handlande? Vad är det för filosofi, som ytterst speglas i deras krig mot väst? Det är ett religiöst krig, men fundamentalt är det ett krig mot verkligheten själv.

Hatet mot väst och därmed Israel är på ytan ett uttryck för deras religiösa övertygelser. Väst är på grund av deras världsliga strävan omoraliskt och måste därför bekämpas. Islam måste för moralens och därmed ”vår” skull ta över. Men på ett mer fundamentalt plan är hela deras krigföring ett uttryck för den filosofiska essensen av all religion: medvetandets primat.

Medvetandets primat är föreställningen om att medvetandet går före och står över verkligheten. Det är den föreställningen som vildar ger uttryck för när de dansar till gudarna för att få regn, eller när kristna ber i hopp om att Gud ska hela dem eller sina kära, eller när ett litet barn skriker i protest mot en tillvaro som inte automatiskt underkuvar sig dess nycker. Muslimerna ligger på samma nivå som dessa barn. Enligt islam borde deras civilisation vara bäst och dominera, just eftersom de har Gud på sin sida. Men i själva verket ligger de efter väst inom praktiskt taget alla avseenden.

Och precis som ett litet barn frustrerat får för sig att slå sönder saker och ting, när det inte får som det vill, väljer de militanta muslimerna att göra detsamma. Om väst inte frivilligt tänker underkasta sig deras nycker, känslor och tro, då väljer de att förstöra väst. Men ytterst är det inte väst som är deras fiende; väst blir mest måltavlan för deras projiceringar. Den egentliga fienden är verkligheten själv.

Ayn Rand beskrev denna mentalitet på följande sätt:

. . . the Witch Doctor, the man who dreads physical reality, dreads the necessity of prcatical action, and escapes into his emotions, into visions of some mystic realm where his whishes enjoy a supernatural power unlimited by the absolute of nature . . . To the Witch Doctor, emotions are tools of cognition, and whishes take precedence over facts. He seeks to escape the risks of a quest for knowledge by obiliterating the distinction between consciousness and reality, between the perceiver and the perceived, hoping that an automatic certainty and an infallible knowledge of the universe will be granted to him by the blind, unfocused stare of his eyes turned inward, contemplating the sensations, the feelings, the urgings, the muggy associational twistings projected by the rudderless mechanism of his undirected consciousness. Whatever his mechanism produces is an absolute not to be questioned; and whenever it clashes with reality, it is reality that he ignores . . . The only validation of his consciousness he can obtain on earth is the belief and the obedience of others, when they accept his ”truth” as superior to their own perception of reality. (For the New Intellectual.)

Observera hur passande denna beskrivning slår in på Irans president Ahmadinejad som ju kräver att väst ska buga inför Iran och gå över till islam – eller dö. Varför dö? Därför att det är det enda sätt en människa som evaderar kan göra det med ”gott samvete”: ”Non-thinking is an act of annihilation, a wish to negate reality, an attempt to wipe out reality.” (Atlas Shrugged.)

Sådana som bin Laden och Ahmadinejad, liksom deras miljoner anhängare och fotsoldater, står å ena sidan inför deras tro som all annan tro bygger på känslor, och å andra sidan verkligheten som vägrar automatiskt lyda under deras känslor. Inför detta val valde de sina känslor; det är verkligheten måste evaderas, förnekas och om nödvändigt fall tillintetgöras. Psykologiskt medför detta oundvikligen ett hat för denna värld.

Varför hat? Just eftersom konflikten mellan deras känslor och verkligheten är konstant. Hatet projiceras sedan mot väst. Varför väst? Därför att väst uppvisar ”arrogans” medelst sin oerhörda förmåga och framgång i att faktiskt kunna behärska naturen. Konsekvensen blir krig, terrorism och blodbad.

Det är för detta som tusentals människor har fått sätta livet till i islamisternas krig mot väst. Och det är, än så länge, för detta som västvärldens blödiga och altruistiska ledare har offrat vår säkerhet, frihet och ytterst våra liv, genom att skona regimer som Iran och Saudiarabien.

Skillnaden mellan journalister och journalister

Carl Svanberg2 kommentarer

SvD:

Det finns inga tecken på att Saddam Hussein och al-Qaida hade något samarbete före den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Det fastslår en ny kongressrapport i Washington, som därmed än en gång ifrågasätter Bushregeringens argument för att attackera Saddamregimen . . . Två av de tyngsta argumenten för USA:s krig var att Saddam Hussein samarbetade med terrornätverket al-Qaida samt att Bagdaddiktatorn hade massförstörelsevapen. Båda var av allt att döma falska.

Det är värt att notera hur okritiskt, för att inte säga oseriöst, TT-rapporterar. (Lägg märke till den skadeglada rubriken ”Saddam + al-Qaida = Falskt”.)

Jämför gärna detta med hur seriösa journalister i The Weekly Standard granskar innehållet i kongressrapporten. De visar hur intetsägande denna rapport i själva verket är.

Faktum är att denna kongressrapport av allt att döma är ett märkligt försök till historierevisionism. Exempelvis accepterar kongressrapporten helt okritiskt Saddam Husseins lögnaktiga påståenden i intervjuer om att Irak aldrig betraktade USA som en fiende, samtidigt som man godtyckligt bortser från en massa uppgifter, källor och redogörelser som går stick i stäv med deras slutsatser.

Dagens last

Carl Svanberg3 kommentarer

”First things first”. Som ni kanske har märkt, är det lite dött här. Som vanligt går det upp och ned för min del. Ibland har man mycket att säga, ibland har man det inte. I mitt fall är det just nu som så att jag faktiskt har en hel del idéer för vad det är jag vill skriva om på min blogg, men jag känner inte att jag har tiden. Det blir kanske bättre igen om en vecka, när jag har hunnit bli van vid mitt nya schema, men just nu i övergången kommer det att bli lite tufft. (Om inte annat lär jag ta mig lite tid under helgen för att dela med mig med lite tankar som jag går och bär på.)

Saken är nämligen den att jag för närvarande läser två 20 poängs kurser samtidigt: idéhistoria och ekonomisk historia. Så jag har en del att göra. Men det ska nog gå ändå. Hoppas jag ;)

Jag kommer, utöver de övriga idéer jag har, förmodligen finna inspiration att kommentera saker och ting som jag observerar medan jag studerar. En spontan observation som jag kan bjuda på redan nu är att trots Ekonomicentrum i Lund har ett rykte om sig att vara en institiution för ”nyliberal propaganda”, så har än så länge föreläsningen i ekonomisk historia tagit en ytterst marxistisk form. Kanske är det ämnets natur som gör det omöjligt att undvika en marxistiskt beskrivning av den ekonomiska historien, men jag finner det ändå lite lustigt med tanke på institutionens rykte.

En sak till. Somliga har kanske försökt läsa mina essäer som jag gjorde reklam för ett tag sedan, men de har kanske märkt att det inte går. Det beror på att det är strul med servern. Men det är inte jag som sköter om den. Jag kan inget om sådant. I vilket fall som helst är servern inte ens inom min närvaro, så jag skulle ändå inte kunna göra värst mycket åt det även om jag visste hur man skulle åtgärda det. Men jag har fått höra att de som har hand om det, håller på att jobba med det. Jag kommer att underrätta de intresserade här på bloggen så snart jag vet att det fungerar igen.

Hur som helst. Nu över till dagens last. Jag vill dock utfärda en liten kort varning för att en del av detta kommer att vara lite gammalt, men alla har ju inte alltid tid eller lust att läsa en miljard bloggar om dagen, så då kanske man missar ett och annat litet guldkorn, varför jag ändå hoppas på att detta jag säger kan vara av värde ;)

European Dawn – After the Social Model. Eftersom jag gillar det mesta Munkhammar säger, har jag fått det generella intrycket av att detta är en väldigt smart och god liberal. Så därför har jag länge haft en lust att köpa hans bok, European Dawn. Efter jag läste igenom Stefan Karlssons recension av boken, blev jag ännu mer uppmuntrad att gå från tanke till handling, så direkt efteråt beställde jag mitt exemplar. Läs Stefan Karlssons recension, så kanske även du blir uppmuntrad att köpa den.

Apropå Munkhammar. För ett tag sedan gjorde medierna väsen, som vanligt, kring att den borgerliga alliansens skattesänkningar kanske inte blir så stora som det från början var tal om. Jag protesterade lite emot Mona Sahlins resonemang kring detta för ett tag sedan. Nu har Munkhammar också sagt sitt om det och jag instämmer fullständigt i hans beskrivning: ”Media förväxlar skatter och utgifter, egna pengar och bidrag. Alla får sänkt skatt med 1000 kr, punkt. Vill man sedan vara med i facket, en schackklubb eller Amnesty får man betala med egna pengar. Men det gör ju inte skattesäkningen mindre. Och den blir inte heller mindre av att vissa bidrag stramas åt.” Sant.

En miljon lever på bidrag. OK, detta är numera definitivt inte nytt. Men det är inte många som till min kännedom har kommenterat socialdemokraternas totala oärlighet i frågan. Inte nog med att regeringen har valt att inte ta fram uppgifterna för valåret, för det är obekvämt att tala om dem, så hävdade faktiskt Göran Persson i utfrågningen av honom för ett par veckor sedan, att dessa uppgifter inte är särskilt intressanta eftersom bland dessa människor finns det, enligt honom, även ”barnbidragstagare” och dylikt. Dvs väldigt generella och allmänna bidrag. Kanske tror Göran Persson på detta själv. Eller kanske inte. Även om vår statsminister verkar ha tappat nästan all kontakt med verkligheten, vilket illustreras av hans tydliga benägenhet till att ljuga om nästan allt som inte är bekvämt att tala om, så kan väl inte Göran Persson påstå att folk faktiskt försörjer sig på ett bostadsbidrag eller ett barnbidrag? Det går ju liksom inte. Och skulle dessa människor räknas in som ”försörjda” på bidrag, då hade ju siffran varit betydligt större än den dryga miljon som idag lever på ”socialbidrag, a-kassa, aktivitetsstöd, sjukpenning och förtidspension” (SVT).

Miljöpartiet vs vetenskap. Joakim Henriksson har gjort lite undersökande journalistik och har, föga förvånande förvisso, upptäckt att miljöpartiet har en ganska, oseriös inställning till vetenskap. Det behövs mer av den här varan i Sverige. Ty i Sverige är väldigt många journalister alldeles för lata och alldeles för ”vinklande”.

Apropå ”vinklande” journalister. Jag tror inte alltid att det är fråga om genuin oärlighet. Jag tror snarare att det väldigt ofta är som Harry Binswanger förklarade det i sin några år gamla artikel, ”Philosophy and Journalism: Intrinsicism in Reporting”, nämligen att folk inte är medvetna om att de ger uttryck för sina filosofiska övertygelser, och att de hela tiden ser världen utifrån ett filosofiskt perspektiv, ungefär på samma sätt och av samma skäl som folk generellt sett inte dagligen tänker på att de har en dialekt. Intressant och lärorikt och rekommenderas därför för läsning.

”Alla ska med”?

Carl Svanberg1 kommentar

Folk säger ständigt att om var och en av oss får stå för sjukvården, då kommer storleken på vår plånbok att bestämma hur mycket vård vi får. Det är sant. Men det är också helt rättvist, eftersom storleken på vår plånbok ytterst beror på vår förmåga att producera välstånd.

Idag är emellertid sjukvården inte privat. Den är offentlig. Den styrs av politiker och finansieras via skatterna. Och eftersom skatterna är så väldigt höga, skulle väldigt få utav oss ha råd med att på egen hand betala för sjukvården. Så vi har gjorts beroende av den offentliga sjukvården. Och därför är det inte längre upp till oss själva att ”ransonera” sjukvården i enlighet med storleken på vår plånbok. Det är nu istället politikerna som gör det åt oss.

Har vi skäl att oroa oss? Med tanke på vad socialismen har orsakat inom alla andra områden är svaret: ja. SvD rapporterar:

Landstinget i Halland säger nej till medicin åt en sjuårig pojke med en ovanlig, ärftlig dödlig sjukdom som heter Morbus Hunter.

Medicinen skulle kosta fyra miljoner kronor om året.

– Killen har ont och han blir sämre hela tiden, säger Bernt Tonnby, barnneurolog i Halmstad, till Hallandsposten.

Två av de fyra barn som har sjukdomen i Sverige var med i en studie med ett nytt läkemedel. Barnet i Halland och ett i Skåne stod utanför.

Om barnkliniken i Halmstad skulle stå för kostnaderna så spräcks budgeten. Därför vände sig verksamhetschefen till politikerna. Och de sade nej med hänvisning till att medlet inte godkänts av Emea, EU:s motsvarighet till USA:s läkemedelsmyndighet FDA, som nyligen gett klartecken.

I Skåne godtogs FDA:s beslut och barnet där får numera den dyra medicinen. Barnkliniken i Halmstad gick in med en ny begäran, men fick åter avslag.

Bernt Tonnby säger att han är ganska övertygad om att skälet till det negativa beskedet är ekonomiskt.

”Alla ska med”. Yeah right!

Nu försöker jag naturligtvis inte påstå att det finns några som helst garantier för att den här stackars pojken skulle få tag på den här medicinen under andra omständigheter, dvs om sjukvården vore fullständigt privat.

(Det är för övrigt värt att betona att så länge sjukvården är socialistisk, kommer detta att pågå, alldeles oavsett vilka politiker som förvaltar den. Landstinget i Halland är ju trots allt styrt av de borgerliga.)

Nej, vad jag säger är att idén om en socialistisk sjukvård som en ”garanti” för att folk ska få sjukvård är en bluff från början till slut, precis eftersom hela socialismen var en enda stor bluff.

Kom ihåg att den här stackars pojken är inte den enda som blir utan den vård han behöver. Idag får folk väntar i flera månader och i värsta fall år för olika behandlingar och operationer. Folk lider och dör sedan långt tillbaka i denna väntan. Och att göra människor beroende av denna gigantiska bluff är, enligt mig, ett moraiskt brott.