Thomas Bowden vid ARI har en intressant analys av EU:s övergrepp på Intels rättigheter. Men på något sätt känns denna analys ganska bekant. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är… ;-)
Kategori: Politik
Sigfrids farliga flirt
Moderaten Karl Sigfrid skriver idag på SvD Brännpunkt att moderaterna ska vara Internetoperatören Black Internets ”bästa vän”. Sigfrid lägger fram tre principer som moderaterna bör ta ställning för:
Den första principen är att rättigheter är lika viktiga i internetmiljön som i den fysiska miljön. Den andra principen är att entreprenörer ska uppmuntras och inte tyngas av föråldrade regelverk. Den tredje principen är att vi ska ha en marknad på nätet där den som erbjuder de bästa produkterna vinner – inte den som är bäst på att dra sina konkurrenter inför rätta.
Låter rimligt. Men vad menar egentligen Sigfrid? Detta är, vad jag vet, inte ett argument för att avskaffa de omoraliska, irrationella och skadliga konkurrenslagarna. (Se min artikel ”Perfekt konkurrens är perfekt nonsens”.)
De flesta moderater vet nästan inget om nationalekonomi och ännu mindre om kapitalismens sanna natur. De förstår inte att fria företag, på en fri marknad, inte resulterar i några skadliga monopol. De förstår inte heller att konkurrenslagar är oförenliga med med principen om individens rättigheter och därmed, i grunden, kapitalismen.
Nej, detta är istället ett argument för att sanktionera en verksamhet som går ut på omfattande piratkopiering: The Pirate Bay. Det vill säga en omfattande, systematisk kränkning av individens rättigheter.
Black Internet riskerade att betala vite eftersom de genom att ge The Pirate Bay sin bredbandsuppkoppling gjorde sig själva till medvetna medhjälpare till brottslingar. (Ja, brottslingarna är bland annat de som driver The Pirate Bay såväl som alla som laddar ned upphovsskyddat material via The Pirate Bay.)
Det är alltså ”rätten” att piratkopiera som Sigfrid står upp för, inte rätten till (intellektuell) egendom. Och enligt moderaten Sigfrid är det statens uppgift att skydda de förra, men inte de senare.
Sigfrid förklarar:
Det övergrepp mot internetleverantören Black Internet som begicks i dagarna aktualiserar samtliga tre principer. Stora, kapitalstarka intressen kan i dagens Sverige ta en liten internetleverantör till domstol och med hot om böter tvinga dem att censurera en kund.
”Övergrepp”? ”Censurera”? ”Stora, kapitalstarka intressen”? Detta pekar på hur liten, för att inte säga obefintlig, förståelse för principen om individens rättigheter Sigfrid har.
Förvirringen är total: Det är ett ”övergrepp” när man försöker skydda sin rätt till egendom, men att (hjälpa till att) kränka rätten till egendom, dvs piratkopiering, är däremot inget övergrepp.
Sigfrid gör en poäng av att Black Internet togs till domstol av ”kapitalstarka intressen”. Vad har det med saken att göra? Har man inte rätt att försvara sig med alla lagliga medel bara för att man är rik? Vad hände med ”lika rättigheter” för alla?
Vad är det för ”censur” Sigfrid pratar om? Vilka åsikter har undertryckts? Vilken debatt har omöjliggjorts? (Detta är retoriska frågor.)
Förresten. Vad spelar det för roll om The Pirate Bay bidrog med någon meningsfull och intelligent diskussion (vilket naturligtvis är rent nonsens)? Man har ingen rätt att debattera eller yttra sig på bekostnad av andras rättigheter. Det är därför inte censur att man stänger ned Internetuppkopplingen för kriminella.
Det värsta är att jag skulle inte bli överraskad om Sigfrid faktiskt förstår innebörden av vad han skriver men att han helt enkelt inte bryr sig om sanning, rättvisa och människans rättigheter, helt enkelt eftersom han är en moderat politiker som söker ”politisk gångbarhet” före allt. Sådant har man nämligen sett, många gånger, på nära håll. Titta bara på vår nuvarande statsminister.
De enda som är värre än moderater som Karl Sigfrid, är alla påstådda anhängare av kapitalismen som röstade på det moraliskt och politiskt genomruttna, anti-kapitalistiska, piratpartiet. Men lägg märke till att det är dessa väljare som Sigfrid nu flirtar med. Så om moderaterna följer Sigfrids väg, då kommer moderaterna att bli ännu mindre relevanta för oss som söker ett fritt, kapitalistiskt samhälle. För om man inte förstår, erkänner eller respekterar principen om individens rättigheter, då kan man inte heller argumentera för kapitalismen. Kapitalismen är nämligen det sociala systemet som bygger på principen om individens rättigheter.
Två artiklar
Den outtröttlige Henrik Unné har skrivit två väldigt bra artiklar. Den ena heter ”Sossarna är trötta” och den andra heter ”Timbro är feg”.
Alex Epstein till oljans försvar
Alex Epstein var nyligen gäst på The Big Biz Show. Ämnet är dels oljans värde och dels klimatförändringarna. Som vanligt när företrädare för Ayn Rand centrumet för individens rättigheter dyker upp på sådana här radioprogram är det imponerande hur bra de är på att argumentera för sin radikala ståndpunkt. Så lyssna och lär. Och njut.
New York Times vs Intels rättigheter
I Ayn Rands första Ford Hall Forum tal ”America’s Persecuted Minority: Big Business” argumenterade hon för att USA:s konkurrenslagar gör Amerikas storföretag till en liten förtryckt och rättslös minoritet.
Det är en sak att många, då som nu, säger att hon överdrev, att det inte är sant och att det är rentav ”löjligt”. Men vad har dessa att säga om New York Times senaste ledare? I New York Times senaste ledare argumenterar man faktiskt för att Amerikas storföretag borde förtryckas.
Intel har protesterat mot EU kommissionens böter på 1,45 miljarder dollar som straff för brott mot EU:s konkurrenslagar. Intel menar att de inte kan få en rättvis chans att försvara sig så länge EU kommissionen fungerar som åklagare, jury och domare. De menar därför att de borde få sitt fall behandlat i en rättegång. New York Times ledare skriver:
They argue that they should instead be entitled to the due process rights that European human rights law grants in criminal cases to ensure that the accused — usually powerless individuals — are not steamrollered by the overwhelming power of the state.
Vad säger New York Times? ”This concept of powerlessness does not fit Intel, which has annual sales of $38 billion”. Intel har alltså inte rätt till någon rättvis behandling eftersom de är ett framgångsrikt storföretag.
Vad krävs för att New York Times resonemang ska verka plausibelt? Det är att man förnekar skillnaden på ekonomisk makt och politisk makt. Det vill säga makten att å ena sidan producera värden och sälja dem på en fri marknad och å andra sidan makten att tvinga människor under hotet av fysiskt våld. Intel har bara ekonomisk makt, inte politisk makt. Hela argumentet vilar på ett logiskt felslut: en ekvivokation i form av ett ”package-deal”. Ett ”package-deal” är en ekvivokation där behandlar saker som samma sak på grund av icke-essentiella likheter, trots att det finns essentiella skillnader.
New York Times vill att FTC ska låta sig inspireras av EU kommissionens sätt att behandla Intel:
The legal process is all quite similar to what happens when the Federal Trade Commission in this country rules against a company for violating antitrust law. F.T.C. cases are tried before an administrative law judge — an F.T.C. employee… American regulators have been far less vigilant than Europe’s. So far they have treated Intel with kid gloves… We suspect that at least part of the motivation for Intel’s human rights bid is to raise sympathy among American antitrust regulators for a poor, abused American near-monopoly — and thereby blunt any impulse to follow. The F.T.C. should know better.
Detta betyder att FTC inte ska bli ”blödiga” inför Intels prat om mänskliga rättigheter. De ska lära sig av sina kollegor i EU, ta av sig ”silkesvantarna” och bara köra över Intel.
(New York Times vill alltså behandla al-Qaida-medlemmar fängslade vid Guantanamo bättre än vad de vill behandla Intel. Terrorister har rättigheter, men inte Intel. Är man ett stort och framgångsrikt företag, då har man gett upp sina rättigheter. Om man däremot är medlem i en terroristorganisation som har förklarat krig mot USA och mördat tusentals oskyldiga amerikaner, då har man fortfarande rätt till en rättvis rättegång.)
New York Times ”vet” att Intel är skyldiga, eftersom det säger EU kommissionen. Till saken hör det dock att EU:s Ombudsman har anklagat EU kommissionen för att ha utelämnat bevis som kanske skulle kunna frigöra Intel i en rättvis rättegång. Wall Street Journal skriver:
In a still-unpublished rebuke to the Commission’s antitrust arm, the EU’s Ombudsman has found that the Commission omitted material exculpatory information from the record in its case against Intel—a case that resulted in the largest antitrust fine ever levied by Brussels.
The Commission, naturally, dismisses the allegation. But because both the official record in the case and the 542-page decision against the chip maker remain secret, it is impossible to judge the seriousness of this alleged suppression of evidence. What we do know is that an executive with Dell told the Commission’s investigators in 2006 that the computer maker wasn’t buying AMD’s chips because the Intel competitor’s performance was ”very poor.”
This flies in the face of the Commission’s preferred explanation of Intel’s dominance, involving predatory pricing and inducements to spurn AMD’s competing products. So, according to the Ombudsman, the Commission simply buried the testimony.
I slutändan spelar det faktiskt ingen roll huruvida Intel verkligen var skyldiga till ”predatory pricing” eller inte. Intel kränker ingens rättigheter genom att utöva sin avtalsfrihet. Intel har nämligen all rätt i världen att skriva vilka avtal de vill med sina kunder, precis som deras kunder har all rätt i världen att skriva vilka avtal de vill med Intel.
Jag hoppas att Intel vinner denna strid mot EU kommissionen. Det vore en liten seger för rättvisan. Men det är ingen långsiktig lösning. På lång sikt finns det bara ett sätt att säkra rättvisan för våra mest framgångsrika storföretag och det är genom att avskaffa de omoraliska konkurrenslagarna.
Socialistisk sjukvård skördar offer
Socialistisk sjukvård betyder ransonerad sjukvård. Det betyder att folk måste vänta i långa smärtsamma köer. En del dör i väntan på vård. En del blir utan vård helt och hållet, och dör till följd av det.
Detta händer i Storbritannien och Kanada där de har socialistisk sjukvård. Och det händer här i Sverige:
Rationing of care is a reality under universal health insurance. Yet, its advocates seem universally oblivious to it. In an effort to unmask the reality of ”universal coverage,” here are some actual case histories of real people with real experiences. They were reported by Swedish news media, in some instances numerous times. Sweden has longer experience with socialized medicine than almost any other country in the world.
In October 2003 Mrs. A., who lives in Malmo, Sweden, gave birth to a baby boy. (1) She was signed out from the hospital six hours after delivering the baby. There are not enough beds, so delivering a baby ”without complications” is an outpatient procedure. Budget cuts have eliminated beds and medical staff.
The next day Mr. and Mrs. A. noticed that their baby was weak and did not want to eat. As is common in Sweden, they did not call a doctor. Instead they called the tax-paid ”TeleMedicine” service. Nobody advised them to go see a doctor right away.
The following day their baby died of pneumonia.
För fler exempel på hur ransoneringen av sjukvården skördar offer i Sverige, läs ”Lessons from Sweden’s universal health system: tales from the health-care crypt” av Sven R Larson.
”Climate Vulnerability and The Indispensable Value of Industrial Capitalism”
Dr Keith Lockitch har skrivit en artikel, ”Climate Vulnerability and The Indispensable Value of Industrial Capitalism”, som har publicerats i tidningen Energy & Environment.
Här är artikelns ”abstract”:
It is widely believed that man-made greenhouse gas emissions are increasing overall vulnerability to climate-related disasters, and that, consequently, policies aimed at cutting off these emissions are urgently needed. But a broader perspective on climate vulnerability suggests that the most important factors influencing susceptibility to climate-related threats are not climatologic, but political and economic. The dramatic degree to which industrial development under capitalism has reduced the risk of harm from severe climate events in the industrialized world is significantly under-appreciated in the climate debate. Consequently, so too is the degree to which green climate and energy policies would undermine the protection that industrial capitalism affords—by interfering with individual freedoms, distorting market forces, and impeding continued industrial development and economic growth. The effect of such policies would, ironically, be a worsening of overall vulnerability to climate.
Denna artikeln är fantastisk. Det är en av de bästa artiklarna jag har läst i ämnet.
Dr Keith Lockitch ger en massa exempel från historien som induktivt underbygger hans argument. Här är ett av många sådana exempel:
[C]onsider Spencer Weart’s drought example, which he takes as portending the future threat that climate change “could signify for all of us.” It is true that severe drought did indeed strike the regions he mentions in 1972, and the consequences were indeed harsh: food rationing in the Soviet Union, famine in India that persisted through the mid-70s, and mass starvation in sub–Saharan Africa, which went on for decades as the drought continued through much of the ’80s and ’90s. But from a historical perspective, these tragic events are unfortunately nothing unusual. What really stands out as remarkable and unprecedented is the negligible effect of the drought in the United States…
Läs hela!
Kuba lever på offrets medgivande
Jag läser i SvD att socialistiska Kuba har ekonomiska problem:
Man tvingas också skära ner importen med 20 procent, vilket främst drabbar livsmedel – som Kuba köper i stora mängder från ärkefienden USA.
Som alla andra socialistiska länder lever Kuba på att parasitera på sina kapitalistiska grannar.
USA försörjde Sovjetunionen med mat. I flera år har USA också försörjt Nordkorea med mat. Det är så de överlever – med hjälp av offrets medgivande.
Hur illa är det egentligen?
Butikshyllorna gapar tomma, el ransoneras igen och bristen på toalettpapper kan inte avhjälpas förrän i slutet av året, meddelade statsföretaget Cimex i måndags.
Har du lust att vänta på toalettpapper några veckor till? Inte? Tur då att det inte finns något att äta eller någon elektricitet att tillaga maten med. Slipper du att gå på toaletten.
Som vanligt skyller socialistdiktaturen på naturfenomen:
Bakom svångremspolitiken ligger tre förödande orkaner för ett år sedan, som orsakade skador för motsvarande 10 miljarder dollar.
Man skyller också, som vanligt, på kapitalismen för socialismens misslyckanden:
Castro skyllde också på den globala finanskrisen, som slagit hårt mot Kubas viktigaste valutakällor: nickelexport, turism och penningflödet från kubaner i exil.
Vore det inte för sina kapitalistiska grannar, hade denna lilla socialistiska parasitö gått under för länge sedan.
Men trots detta säger somliga att USA:s handelsembargo inte fungerar och att lösningen är en ökad handel med Kuba. Det är sant att USA:s handelsembargo inte fungerar. Det är dock inte sant att lösningen är mer handel med landet.
Handelsembargot fungerar inte eftersom det är tandlöst och det är tandlöst eftersom det undermineras av exilkubaner som, tillsammans med resten av världen, håller landets socialistiska härskare vid liv.
Nej, lösningen är att de kapitalistiska länderna drar in sin moraliska sanktion och svälter ut socialisterna en gång för alla.
Myten om en fri sjukvårdsmarknad
Shika Dalmia gör en mycket viktig observation i Forbes:
ObamaCare is in retreat. That much was clear the moment the president started springing B-grade Hollywood references to ”blue pills and red pills” in its defense during his news conference last week. But before ObamaCare can be beaten back decisively, its critics need to answer this question: How did his plan for a government takeover of roughly a fifth of the U.S. economy get this far in the first place?
The answer is not that Democrats have a lock on Washington right now–although they do. Nor that Republicans are intellectually bereft–although they are. The answer is that both ObamaCare’s supporters and opponents believe that–unlike Europe–America has something called a free market health care system. So long as this myth holds sway, it will be exceedingly difficult to prescribe free market fixes to America’s health care woes–or, conversely, end the lure of big government remedies.
Detta illustrerar vikten av bra definitioner för att kunna ha en rationell debatt.
Kommunism i USA
USA är en blandekonomi. Det är en blandning av socialism och kapitalism – av statlig kontroll och frihet. Ända sedan slutet av 1800-talet har friheten i USA minskat kraftigt.
Än så länge dominerar nog fortfarande de friare inslagen, men statens makt ökar hela tiden på bekostnad av individens frihet. Och under Obama har denna trend onekligen accelererat.
Därför kan man fråga sig: Hur mycket av det kommmunistiska manifestet har man faktiskt lyckats implementera i USA? Läs ”The Ten Planks of the Communist Manifesto” och avgör själv.
Ett aktuellt exempel:
5. Centralization of credit in the hands of the state, by means of a national bank with state capital and an exclusive monopoly.
The Federal Reserve System, created by the Federal Reserve Act of Congress in 1913, is indeed such a ”national bank” and it politically manipulates interest rates and holds a monopoly on legal counterfeiting in the United States. This is exactly what Marx had in mind and completely fulfills this plank, another major socialist objective. Yet, most Americans naively believe the U.S. of A. is far from a Marxist or socialist nation.
Detta är förstås ett aktuellt exempel nu när alla vill använda sig av finanskrisen som ett ”bevis” för att kapitalismen har ”misslyckats”.
Sanningen är ju att den främsta orsaken till finanskrisen är just den amerikanska centralbanken, the Fed. The Fed manipulerade ned räntan och blåste därmed upp fastighetsbubblan.
Den senaste finanskrisen är alltså, när allt kommer omkring, bara det senaste exemplet på hur katastrofalt illa det går när man implementerar kommunismen i verkligheten.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 