Lew Rockwell, grundare av och president för Misesinstitutet, menar att det är fel att kriminalisera körning under berusat tillstånd. Han skriver:

What precisely is being criminalized? Not bad driving. Not destruction of property. Not the taking of human life or reckless endangerment. The crime is having the wrong substance in your blood. Yet it is possible, in fact, to have this substance in your blood, even while driving, and not commit anything like what has been traditionally called a crime.

…

Now, the immediate response goes this way: drunk driving has to be illegal because the probability of causing an accident rises dramatically when you drink. The answer is just as simple: government in a free society should not deal in probabilities. The law should deal in actions and actions alone, and only insofar as they damage person or property. Probabilities are something for insurance companies to assess on a competitive and voluntary basis.

Jag kan inte ta detta argument seriöst.

Jag tycker att en av kommentatorerna på Misesbloggen bemöter detta bisarra resonemang alldeles utmärkt. ”mikey” skriver: ”One might also fire a rifle blindfolded and not hit anyone”. Och precis som det inte bör vara lagligt att ägna sig åt detta, bör det inte heller vara lagligt att köra omkring berusad på våra offentliga vägar. Man har ingen ”rätt” att utsätta andra för livsfarliga hot och faror.

(Folk har, i förbigående sagt, ingen rätt att avsiktligen gå omkring med en smittsam och livsfarlig sjukdom, även om det bara är en fråga om risk huruvida någon faktiskt smittas eller dör till följd av smittan.)

Det är fullständigt irrelevant hur Lew Rockwell och hans likar vill ha det på deras privatägda vägar. (Om Rockwell och hans polare vill köra ihjäl varandra på deras egna vägar, kommer inte jag att stoppa dem.) Men nu lever vi i ett samhälle med offentliga vägar och så länge som de är offentliga, är det helt i sin ordning att staten har lagar som förbjuder folk från att köra omkring berusade.

Man kan naturligtvis fråga sig var gränsen ska gå. Men det är en sekundär fråga och inget som jag kan kommentera här och nu. Jag vet för lite om att köra bil och än mindre om att köra bil berusad.

Detta är ett typiskt utslag för den form av subjektivistiska nyckdyrkan som präglar den libertarianska rörelsen.

Detta påminner mig om en gång då jag lyssnade på den libertarianska radiostationen ”Free Talk Radio” och jag fick höra en av programledarna på fullaste allvar säga att mord minsann är en fråga för ”marknaden” att ”lösa”.

Det här påminner mig också om de libertarianer som menar att de minsann har ”rätt” skjuta folk till höger och vänster för annars ”kränks” deras egendomsrätt, dvs deras rätt att använda deras privatägda pistol hur de än behagar.

Till de få libertarianer som fortfarande har svårt för att förstå varför så många har svårt att ta dem på allvar lyder mitt svar: ”Gissa fem gånger”. Det är inget annat än ett sundhetstecken från allmänheten att de instinktivt tar avstånd ifrån libertarianismen när de får höra om sådana här dumheter.

Men kommer inte detta förbud att leda till fler förbud, och till slut har all vår frihet försvunnit? Rockwell skriver så här om detta i sin artikel: ”Already, there’s a move on to prohibit cell phone use while driving. Such an absurdity follows from the idea that government should make judgments about what we are allegedly likely to do”.

Nu vet jag, som sagt, lite om att köra bil och än mindre om hur det är att köra under påverkan av alkohol. Jag vet inte heller hur det är att köra bil och prata i mobiltelefon. Men om det nu är bevisat att man blir en trafikfara av att köra mobil, ja, då förmodar jag att man får förbjuda det. Man har som jag ser det ingen ”rätt” att göra sig själv till en trafikfara och ofrivilligen utsätta andra för livsfarliga risker. Jag tycker inte att det är ett dugg mer anmärkningsvärt än att man förbjuder mig från att köra bil utan glasögon.

Nu kanske någon vill invända med att konstatera att nästan vad vi än gör involverar det risker. Och ska man förbjuda allt som är farligt, då kommer verkligen all vår frihet att försvinna. Det ligger ju onekligen något i detta argument. Men det missar en väsentlig aspekt.

Man måste skilja på det faktum att människor t ex inte är allvetande, att de är oförmögna till misstag, och att allt detta kan resultera i mer eller mindre ödesdigra konsvekvenser. Men det ska aldrig förväxlas med människor som avsiktligen, av ren försummelse, utsätter andra människor för faror.

Jag tar en risk varje gång jag sätter mig i en bil. Jag kan bli påkörd. Och jag kan skadas allvarligt eller dö till följd av det. Det är sant. Men det är en skillnad på en olyckshändelse och på att föraren som körde på mig gjorde det för att han var påverkad av alkohol eller inte hade på sig sina glasögon eller saknade körkort.

Det är samma sak med eld. Eld är farligt. Men det är taget för sig själv inget skäl för att förbjuda folk från att ha en kontrollerad brasa i deras hem. Det är däremot ett skäl för att förbjuda folk från att tända fyr på ett hus. (Det är faktiskt skäl nog för att förbjuda folk från att tända fyr på deras egna hus, om det kan riskera att skada andras liv och egendom.)

Nu menar jag att precis som det är att betrakta som en allvarlig försummelse om jag kör bil utan mina glasögon (och därmed avsiktligen utsätter mig själv och alla andra för en fara), och att jag bör kunna dömas för försummelse om jag blir ertappad av polis körandes på en väg utan glasögon, så tycker jag att man rimligen kan förbjuda libertarianska pojkspolingar från att ”leka med elden” på ett oansvarigt sätt, dvs ett sätt som utsätter andra för fara, alldeles oavsett om ingenting hände – denna gång.

Vad tycker du?

Den 11 september 2001 är, än så länge, den enskilt värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade upp, som många amerikaner och andra oskyldiga västerlänningar gjorde den morgonen, och insåg, långsamt, att det faktiskt finns en hel röresle av religiösa fanatiker som omfattar miljoner och åter miljoner militanta muslimer, som vill förinta västvärlden.

Tyvärr kan jag bara konstatera att många amerikaner, och européer, återigen har börjat sova – trots alla terrorattacker sedan dess, inklusive den som man nyligen satte stopp för i Storbritannien. Folk verkar inte inse att detta är ett krig som islamisterna för, och att det enda som kan stoppa det är att väst svarar med ett krig. Frågan är om det beror på evasioner eller på en enorm okunskap.

En del kommentatorer har sagt att detta är tredje världskriget. Jag instämmer fullständigt. Eller det är i alla fall början på det. Men folk bara sover och lyder. Lyder under den rädsla som terroristerna har orsakat. De reagerar inte. De verkar tro att denna rädsla är den naturliga och bästa reaktionen på eländet. Men det är det inte.

Varför i helvete ska vi i väst behöva oroa oss för att sprängas ihjäl i flygplan? Varför i helvete ska vi vara rädda för att bli mördade? Varför ska vi behöva låta terrorism bestämma våra resmål? Varför ska vi acceptera detta när det kommer till islamisk terrorism men inte någon annan form av terrorism? Varför ska vi acceptera detta som om det vore ett naturfenomen som ingen kan göra något åt?

Hur kommer det sig att ingen är rädd för nazisterna längre? Därför att USA och britterna bombade dem tillbaka till stenåldern. Sedan dess har tyskarna varit fromma lamm. Ja, nästan lite för fromma om vi ser på hur de numera ställer sig till frågan om att krossa hotet från t ex Iran. Varför är det ingen som är orolig för att Japan ska börja härja i Asien igen? Samma svar.

Islamismen kan, precis som nazismen, fascismen och kommunismen, besegras – och det fullständigt. Islamisk terrorism är inget vi måste ”anpassa” oss till. Det är något vi kan krossa och göra slut på en gång för alla.

Lösningen är väldigt enkel. Faktum är att lösningen är på många enklare än vad andra världskriget var eftersom väst idag har ett totalt militärt överläge jämfört med vår primära fiende här: Iran. I alla fall i nuläget. Om vi väntar kommer övertaget att försvinna med tiden. Därför är det så angeläget att vi gör något åt saken nu. Inte imorgon. Då kan det nämligen vara för sent. Men det är inte västvärldens militära position som håller oss tillbaka. Det är vår bristande självaktning.

Vill väst överleva? Det är en absurd fråga, kan somliga tycka. Men viljan att leva är ingen medfödd sådan. Det är uppenbarligen en bedrift som människor måste kämpa sig till. Det är en medveten övertygelse. De som inte aktivt väljer att leva, kommer att på ett eller annat sätt, via implikation, att ge upp sitt liv. Det är idéerna i kulturen som leder in dem till dessa självdestruktiva tankarna. Jag tänker på idéer som kristendomen (som ju för med sig ”älska din fiende”-ismen, dvs altruismen) och multikulturalismen (som ju för med sig vanföreställningen att terroristerna är lika onda eller goda som oss och att vi därför inte har någon rätt att sätta ett större värde på väst än på Iran).

Det finns tyvärr tydliga tecken på att väst inte vill överleva. I USA och Europa bölar människor, framför allt vänstern, över fångarna på Guantanamo och kräver att man ska respektera deras ”rättigheter”. Men de har inga rättigheter: det finns ingen rätt att mörda människor och ägnar man sig åt ett terrorkrig mot väst, då säger man upp alla sina rättigheter.

De blundar också inför det faktum att USA har släppt ut, under den värdelösa världsopinionens påtryckningar, flera hundra av dessa fångar. Men inte i första hand för att de var oskyldiga. Detta vet vi eftersom många av dem snabbt återgick till sina gamla vanor av våld och terror. De har åter igen mördat oskyldiga människor. Detta tycks dock inte bekymra kritikerna till USA:s försvarskrig. Allt de bryr sig om är terroristernas påstådda ”rättigheter”, precis som de före Irakkriget bara brydde sig om ”folkrätten”, dvs Saddam Husseins påstådda ”rätt” att mörda och terrorisera.

Finns det trots allt detta fortfarande hopp? Det gör det. Men frågan är hur länge till. Det är det nog ingen som vet.

Det som ger skäl för hopp är vetskapen om att fienden än så länge är svag. Det enda som kan ge fienden en seger är västvärldens ovilja att försvara sig. Vi har nämligen förmågan att försvara oss och att en gång för alla göra oss kvitt detta gissel. Iran och Saudiarabien använder sig trots allt av terrorism eftersom de än så länge inte har den militära förmågan att utmana oss direkt. Det är alltså ett tecken på militär svaghet från deras sida. Och även om terrorism dödar många människor, kan det inte göra slut på hela nationer, än mindre en storslagen civilisation som vår.

Fienden behöver oss – de behöver västvärldens ovilja – för att överhuvudtaget ha en chans. Det visar, bara för att ta ett exempel, inte minst det faktum att palestinierna inte skulle kunna överleva utan biståndet från väst. Utan västvärldens tysta accepterande av rollen som offer, har de ingen chans i världen att komma undan med detta.

Det finns andra tecken på att vi har skäl att vara hoppfulla. En sådan indikator var det faktum att amerikanerna återvalde president Bush som president. Han blev återvald på grund av kriget mot Irak och hans löfte om att fortsätta kriga mot islamisterna. Vi alla vet att han inte har levererat vad han har lovat och att Irak på många sätt har utvecklats till allt annat än en framgång. Men detta visar ändå på att en stor del av amerikanerna, hösten 2004, ännu inte hade gett upp sin rätt till liv, sin självaktning. Detta är ju inte alltför länge sedan.

Somliga säger att förklaringen till att Bush har fått ett så lågt förtroende på sistone, beror just på att han inte har levererat vad han lovade.

Opinionsundersökningar har också visat att många amerikaner tycker att Iran utgör ett hot och att man bör göra något åt detta. Fler och fler röster höjs i de amerikanska mainstreammedierna som föreslår just att man måste militärt möta Iran.

När Israel i en militärt sett katastrofal insats bemötte attacker från Hizbollah i Libanon, var det oväntat många som inledningsvis visade dem deras stöd. En oväntat stor andel av västvärldens ledare kunde ställa sig bakom dem. Eftersom deras insats var hämmad och senare blev avbruten av en dödlig dos av altruism och en med tiden alltmer påtryckande världsopinion, blev den ett misslyckande. Men israelerna har inte gett upp. De accepterar inte utkomsten. De håller sin patetiska premiärminister ansvarig och kräver hans avgång. De vill av allt att döma se en ledare som är villig att slåss för att vinna. I nästa val kan det mycket väl bli så.

Allt detta är skäl för hopp. Men det räcker inte. Eftersom det är fel sorts idéer som har gjort västvärlden ovillig att stå upp för sig själv, att försvara sig, att fullständigt krossa fienden, är det också endast bättre idéer som kan få väst på bättre tankar, en rationellare inställning till problemet. I ljuset av denna insikt är det alltid bra att veta att bättre idéer får en allt större spridning. Tiden rinner långsamt ut. Låt oss därför hoppas på att det finns tillräckligt med tid för att dessa idéer ska få sitt genomslag.

Robert Tracinskis senaste artikel, ”The Secular Right”, är en väldigt bra artikel. Den riktar sig i första hand till amerikanska läsare, detta eftersom diskussionen förs inom ramen för vad som är typiskt för amerikansk inrikespolitik. Det handlar om striden mellan den ”sekulära” vänstern och den religiösa högern.

Det handlar om hur denna strid är en falsk dikotomi, att den bygger på den falska föreställningen om att den sekulära vänstern på något sätt är företrädare för förnuftet och att förnuftet säger subjektivism medan den religiösa högern istället företräder normer, värderingar och moral. Men detta är, som sagt, en falsk dikotomi. Det finns ett tredje korrekt alternativ: en sekulär höger.

Ayn Rand är förstås den filosofiska basen till en sådan sekulär och rationell höger. Och det är därför extra roligt att Tracinskis kolumner blir publicerade på en angenäm hemsida som RealClearPolitics. Det är ett gott tecken; det vore nämligen ett förödande tecken för högern om de i protest till Tracinski och Rand vägrade publicera artiklar som denna.

Tracinski skriver:

We all know the basic alternatives that form the familiar ”spectrum” of American politics and culture.

If a young person is turned off by religion or attracted by the achievements of science, and he wants to embrace a secular outlook, he is told–by both sides of the debate–that his place is with the collectivists and social subjectivists of the left. On the other hand, if he admires the free market and wants America to have a bold, independent national defense, then he is told–again, by both sides–that his natural home is with the religious right.

But what if all of this is terribly wrong? What if it’s possible to hold some of the key convictions associated with the right, being pro-free-market and supporting the war, and even to do so more strongly and consistently than most on the right–but still to be secular? What if it’s possible to reject the socialism subjectivism of the left and believe in the importance of morality, but without believing in God?

Läs hela!