Stefan Karlsson har en intressant diskussion om den vanliga definition som annars används i debatten.

”The Forbes 400 As a Lesson in Economics” av John Tamny är en jättebra artikel som ytterligare behandlar ämnet som Magnus Henrekson tog upp i sin DN Debattartikel, nämligen entrepenörernas roll i ekonomin: ekonomins sanna motor; samhällsbärarna. Medan merparten av de dominerande företagen i Sverige har startats före 1970 och många klagar på att ”klyftorna” i samhället ökar, till följd av att alldeles för många är utanför arbetsmarknaden, ser bilden radikalt annorlunda ut i USA:

Even though the wealth gap is a positive in most economies for driving the economic creativity of those not-yet-rich, much is made of it in the media and among politicians who worry about individual wealth consolidation even more than they do the corporate kind. A quick look at the Forbes 400 would surely assuage some of their fears.

Indeed, of the charter members of the first Forbes 400, only 32 remain today. Far from a country where only the rich get richer, the wealthy in the US are very much a moving target. While there are 74 Forbes 400 members who inherited their entire fortune, 270 members are entirely self-made. Though many attended Harvard, Yale and Princeton, there are countless stories within of high school and college dropouts, not to mention others who grew up extremely poor. Politicians who regularly engage in class warfare would do well to keep the Forbes 400 out of the hands of their constituents, because it makes a mockery of the kind ”Two Americas” rhetoric suggesting the existence of a glass ceiling that keeps hard workers at the bottom of the economic ladder. To read the Forbes 400 is to know with surety that the U.S. is still very much the land of opportunity.

John Tamny nämner även Ludwig von Mises:

Ludwig Von Mises once wrote that the entrepreneur who fails to use his capital to the ”best possible satisfaction of consumers” is ”relegated to a place in which his ineptitude no longer hurts people’s well-being.” Conversely, successful entrepreneurs give consumers what they want, and remove what Von Mises termed ”uneasiness” from our daily lives by making us happier, healthier, and frequently, wealthier. When we read the stories of these brilliant capitalists, it becomes apparent that Von Mises knew well what he wrote.

Sedan fortsätter Tamny genom att förse läsaren med massor med exempel från Forbes 400-listan på hur entrepenörer har skapat enorma värden; hur de har drastiskt ökat levnadsstandarden för praktiskt taget alla genom att göra våra liv bättre ur alla tänkbara avseenden. Hela artikeln är i princip en enda lång hyllning till dessa moraliska hjältar; världens Hank Reardens och Dagny Taggarts.

Läs hela här.

På DN Debatt kunde jag idag läsa en av de bästa debattartiklarna jag har läst på mycket länge:

Professor i nationalekonomi kritiserar sina kolleger: Dags för nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter att sluta bortse från de faktorer som främst skapar ekonomisk tillväxt. Aldrig tidigare har Sveriges politiska beslutsfattare haft så många forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot. Problemet är att i dessa ekonomers värld spelar inte entreprenörskap och företagande en avgörande roll för att främja tillväxt och nya jobb. I internationell nationalekonomisk forskning är däremot entreprenörskapet centralt för arbetsutbud, tillväxt och investeringar. Det är därför dags för de nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter att upptäcka den felande länken inom sin egen vetenskap. Svensk politik har inte råd att förbise entreprenörens roll som ekonomins viktigaste motor, skriver Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och chef för Institutet för näringslivsforskning.

Läs hela här!

För ett tag sedan anklagade jag Investor’s Business Daily för att propagera för en i all väsentlighet keynesianistisk politik (om än i form av ”supply-side economics”), fick jag lite protester från en läsare som minsann menade att jag hade läst fel och missförstått allting. Sådant händer så klart, men som jag förklarade redan då var så inte fallet den gången vilket kontexten gjorde klart.

Nyligen brast husbubblan i USA och kreditmarknaderna kom i gungning. Detta var en direkt konsekvens av den inflationistiska politik som den amerikanska centralbanken har fört. (Se George Reismans redogörelse här.) Men istället för att låta marknaden anpassa sig till verkligheten, vilket på sikt vore bra för den amerikanska ekonomin, lovordade IBD den 10 augusti inte bara centralbankernas beslut att kraftigt inflatera penningmängden.

IBD rapporterade: ”As we reported Friday, the European Central Bank pushed $130 billion into its banking system to stave off a liquidity crisis. It was the largest such monetary intervention in the history of central banking. The Fed dumped a more modest yet still-substantial $38 billion — and some $88 billion total over the last week. Japan, too, added more than a trillion yen, just to be safe”. Ändå frågar de sig: ”[W]hat if they weren’t enough? There’s still plenty central banks can do”. De noterar bland annat att strax efter den 11 september slungade den amerikanska centralbanken in 256 miljarder dollar!

Ni kan tydligt se implikationerna. Snacka om att vilja släcka en eld med bensin!

IBDeditorials.com skriver i regel de bästa ledarna i USA. Det är nästan alltid en ren fröjd för mig att läsa dem. De förespråkar sunt förnuft, kapitalism och krig mot islamisk terrorism. Därför utgör de ett undantag till det mesta man annars läser. Och inte bara argumenterar de i regel för bra saker, de skriver dessutom på ett väldigt bra sätt.

Men nyligen skrev de en mycket märklig editorial, ”Deficit Deceptions”, som jag vill uppmärksamma. Det handlar om budgetunderskotten i USA. De skriver: ”President Bush has been criticized unmercifully by politicians of all stripes and media of all types for failing to rein in federal spending and letting deficits ‘soar.’ But is the criticism fair?”

IBD säger: nej. Hur lyder en del av deras motivering?

Those who accuse President Bush of ”spending” the surpluses and creating ”soaring” deficits miss the point. Bush took office just as both the stock market and the Internet boom were collapsing, taking the economy with it. As we’ve noted before, the stock market alone suffered losses of more than $7 trillion. The negative wealth effect from that hit alone was enough to tank the economy.

The year 2001 was one of both recession and a major terrorist attack on our nation, which killed 3,000 people and destroyed hundreds of billions of dollars in potential output.

Let’s go to logic 101: Given such a situation, what should Congress and the president do? Sharply cut spending to ensure that the deficit remains small, and risk sending the economy into a tailspin?

Or keep spending, and maybe even increase it a bit, knowing full well that any discretionary spending that was made today can be cut tomorrow?

Låter detta resonemang bekant? Om så, vad sägs då om denna ”knorr” i slutet av artikeln?

[W]e’ve had deficits in 24 of the past 27 years. During that time, real GDP has grown 122% to $11.5 trillion, 46 million new jobs have been created, bank interest rates have fallen from almost 20% to about 8%, 42 million new homes have been built and per capita incomes have almost tripled.

In short, none of the dire things predicted about deficits came to pass. We’re the wealthiest country in history, and we’re putting more distance between us and our nearest competitors each day.

Hur ska man förstå detta? Vill IBD verkligen säga att den goda ekonomiska utvecklingen de senaste 30 åren i USA är verket av budgetunderskott? Försöker de verkligen argumentera för att vi kan konsumera oss till rikedom? Om de bara försökte säga att budgetunderskotten inte har varit ett hinder för utvecklingen (vilket inte vore sant), då vore det ju en sak. Men nu sägs det faktiskt i kontexten av tron att nedskärningar i den offentliga konsumtionen skulle kunna vara skadlig för ekonomin. Så hur ska man då tolka det annorlunda?

Detta är i sin essens inget annat än keynesianism och en indirekt hyllning till vad som förmodligen måste betraktas som 1900-talets värsta ekonom: John Maynard Keynes. Och att denna hyllning passerar obemärkt i dessa sammanhang, bekräftar ännu en gång att Keynes verkligen inte är död. Duktiga ekonomer där ute bör ta detta som en påminnelse.

De senaste dagarna har mitt schema varit fullspäckat med studier och relaterade aktiviteter. Därav den relativa inaktiviteten på bloggen. Jag tänkte bland annat igår uppdatera bloggen men det blev inte av pga tidsbrist. Jag tänkte följa upp min kommentar om miljörörelsen; uppföljningen kommer snart. Men för de som har ett bra minne kan jag nu annonsera att min essä om keynesianismen numera går att läsa.

Varför tog det en sådan tid? Det finns flera skäl till det. Dock är inte redigeringsarbetet den primära orsaken. Nej, den primära orsaken var att när jag först skrev den insåg jag att den är alldeles för teknisk på sina ställen. Så pass teknisk att knappt jag orkade läsa igenom texten själv. Och med tanke på publiken jag riktar mig till kom jag på att detta inte var publicerbart. Så jag skrev om stora delar av texten så att den nu var mer lämpligt anpassad.

Nu uppstod emellertid ett annat problem. Nu hade jag nämligen tagit bort så mycket från texten, att jag nu tyckte att jag bara upprepade sådant som alla redan visste. Så jag såg inget värde i texten längre. Men när en vän till mig tidigare idag bad mig om en bra text om Keynes tänkte jag att hon kanske kunde ha nytta av min egen text, som då hade legat och dammat ganska länge. Så jag läste igenom den och upptäckte att den faktiskt inte var så dålig trots allt.

Jag insåg då att jag har nog fel attityd här. Jag borde nog inta attityden att de som inte har läst samma böcker och essäer som jag har läst, kanske kan ha någon nytta av det jag skriver. Och om ni tycker detsamma, då får ni gärna sprida kännedom om texten. Om ni däremot tycker att texten är dålig, då tar jag gärna emot hjälpsamma förslag till ändringar.

Vad ni än väljer att kritisera mig för, försök komma ihåg för vem det är jag skriver: det är för folk som vet en del, men inte jättemycket om ekonomi, och som kanske precis har börjat studera ekonomisk historia vid, säg, Lunds universitet. Min avsikt är att med så få ord som möjligt visa dem varför Keynes inte är något att ha.

Hur som helst. Ni kan läsa essän här och den heter ”Keynes är ond”. Trevlig läsning!

PS: Jag har också andra projekt på gång. Jag funderar bland annat på att skriva en essä som kritiserar GE Moores argument ”det naturliga misstaget”. Om tid och energi finns, tänkte jag låta det vara början på en serie av artiklar som syftar till att hjälpa nybörjarobjektivister som funderar på att ta upp filosofistudier vid något av landets universitet. Syftet är att hjälpa dem med att lättare se, mer explicit, vad som är fel med många av de moderna filosofernas argument och resonemang.

Uppdatering: Jag kommer senare idag (söndag) att komma med en uppdaterad version av min text. Jag har nämligen fått många bra och hjälpsamma kommentarer från olika håll, inte minst Stefan Karlsson. Det kommer inte att vara fråga om några dramatiska förändringar, men ändå tillräckligt stora för att de ska vara värda att uppmärksamma. Tack igen Stefan!

Uppdatering II: Redigerad version finns tillgänglig nu. Tack igen!

Ungdomarna mår sämre idag jämfört med för 25 år sedan. Eller det finns i varje fall indikationer på att så är fallet. SvD:

• Fyra gånger fler gör självmordsförsök.
• Nästan tre gånger fler känner ängslan, oro och ångest.
• Fler är trötta för jämnan, nära tre gånger fler har besvär med sömnen.
• Dubbelt så många är överviktiga och feta.

Vad beror detta på? Det finns säkerligen flera skäl till varför det är så här. Jag har inte studerat frågan ingående. Men i artikeln antyds det ändå att den höga arbetslösheten bland ungdomar kan vara en stor faktor.

-Pressen och svårigheten att klara livets alla val. Samt den höga ungdomsarbetslösheten, svarar Sven Bremberg, som analyserat ungdomars ohälsa i en regeringsrapport i höstas.

…

Det finns också ett tydligt statistiskt samband mellan hög arbetslöshet bland ungdomar upp till 24 år och psykiska besvär hos 15-åringar. Det visade en studie i nio europeiska länder.

Detta borde inte förvåna någon. Vem skulle inte må dåligt av att leva i ett samhälle där det är otroligt svårt att få ett jobb?

Är detta det psykologiska priset som ungdomarna får betala för den ofria arbetsmarknaden? Är detta priset för den ”solidariska” lönepolitiken? Är detta är vad vi får för att skydda de ”svaga” från de ”hemska” marknadskrafterna? Ungdomar som vill begå självmord; som lider av ängslan, oro och ångest.

Fackföreningarna, socialdemokratin och alla andra apologeter till skatterna, regleringarna och bidragen står direkt ansvariga för lidandet. Tänk på detta nästa gång du hör en företrädare för facket med ett stort falskt leende tala om hur viktigt det är att bekämpa arbetslösheten – samtidigt som de tvinga fram orimliga lönehöjningar som gör det omöjligt för ännu fler ungdomar att få ett jobb.

Vad är det man egentligen får lära sig på ekonomisk historia? Jo, att John Maynard Keynes var en hjälte; att den stora depressionen berodde på lite allt möjligt bland annat guldmyntfoten; att statliga interventioner låg bakom en stor del av industrialiseringen i många länder; att statliga interventioner och keynesianism överhuvudtaget är en bra sak; att merkantilism ”fungerar” ibland, i vissa länder, om bara omständigheterna är de rätta; att industrialiseringen gjorde ingen större nytta för kvinnorna för att de fortfarande saknade rösträtt (detta trots att alla tycks vara eniga om att deras faktiskta levnadsvillkor förbättrades). Osv.

Med andra ord lärs en massa lögner, osanningar, myter och dumheter ut. Det är således inget annat än ett under att någon slutar denna kurs utan att få för sig att laissez-faire kapitalism är i bästa fall ett omöjligt ideal, en utopi, i värsta fall rent nonsens som bara måste avfärdas. Det finns bokstavligen så många exempel i denna kurs att jag inte vet var jag ska börja. Men den sista delkursen i ämnet, Underutveckling och industrialisering i tredje världen, gör det hela mycket lätt för mig. I denna kurs var huvudboken nämligen fylld av ekonomiska falsarier, undermålig analyser, implikationer som inte följs upp, evasioner, illitterata påståenden, osv. Boken som heter Tillväxt, stagnation och kaos är skriven av Christer Gunnarsson och Mauricio Rojas.

På baksidan kan man läsa följande: ”Författarna hävdar att en tillväxtprocess som skall kunna skapa förbättrade livsvillkor måste vara förankrad i ett institutionellt nationellt regelverk som gör det möjligt för alla att delta i marknadsekonomin. På vissa håll, främst i Stillahavsasien, har sådana institutioner varit vägledande. I andra delar av världen saknas de, och detta kan förklara varför stagnation och kaos fortfarande råder”. Vid en första anblick låter detta ganska sansat. Men låt oss nu öppna boken och se vad det är de egentligen menar med detta.

För det första är det som så att de inte vill göra några generaliseringar. Vad vi än lär oss av att studera de olika exemplen i boken så kan man inte enkelt tillämpa lärdomarna på alla länder som dras med problem. Detta är rätt underligt om ni frågar mig. För om någon frågade mig vad som är den primära orsaken till fattgidomen i u-länderna skulle jag kortfattat svara bristen på frihet, bristen på kapitalism. Det är alldeles för mycket statliga interventioner och alldeles för lite respekt för äganderätten.

Så här skriver de: ”U-ländernas ekonomier representerar inte en speciell typ av ekonomi med gemensamma särdrag som skiljer sig ifrån i-ländernas” (s 12). Men de kan ändå inte låta bli att dela in världens ekonomi i tre olika kategorier: ”I stället påstår vi att u-ländernas utveckling bättre kan förstås om vi talar om tre typer av ekonomier: de dynamiska, de stagnerande och de kaotiska ekonomierna” (ibid). Nu råkar det bara vara som så att när de sedan beskriver dessa tre kategorier av ekonomier i resten av boken framgår det ganska tydligt att de ”dynamiska” ekonomierna är väsentligen kapitalistiska länder (Stillahavsasien och Chile) medan de ”stagnerande” och ”kaotiska” ekonomierna (Latinamerika) är väsentligen socialistiska länder.

Men de vill inte ta någon ställning mellan socialism och kapitalism, mellan slaveri och frihet. De vill välja något mitt i mellan. De vill ta ”medelvägen”. De gör det nämligen klart, genom hela boken, att blandekonomin är deras ideal. De säger förvisso att ekonomierna de ska studera är ”dåligt fungerande marknadsekonomier”. (Vilket, av en ren händelse, bara är ett annat sätt att säga: blandekonomier.) De menar att en marknadsekonomi bara fungerar som den ska under vissa omständigheter. En del av dessa är att sådana grundläggande saker som att kontrakt och privategendom erkänns och skyddas av allmänheten såväl som av staten och rättsväsendet. De talar om behovet av ekonomisk frihet i form av en näringsfrihet. Här finns det inget att klaga på, men det kommer snart.

Att boken är skrivna av pragmatiker råder det förresten ingen tvekan om. Vad sägs om denna rationalisering för kommande statliga interventioner? ”Staten tillhandahåller offentliga nyttigheter i utbyte mot en viss ersättning som tas ut i form av skatter. [Notera att man inte gör någon explicit distinktion mellan ett utbyte på en fri marknad och det ”utbyte” som sker mellan en individ och ett våldsmonopol.] För att upprätthålla rättssystemet är det alltså nödvändigt att staten delvis inskärnker individens rättigheter. I annat fall uppstår ett allas krig mot alla. [Notera att man här medger att denna form av tvång vore en kränkning av individens rättigheter, men att vi av praktiska skäl måste tolerera detta ”nödvändiga” onda. Så talar sanna pragmatiker.] (s 18). Faktum är att de ser en ständig balansgång mellan frihet och individualism å ena sidan och statliga interventioner och sociala framsteg å andra sidan.

De lägger fram tre förklaringsteorier för varför ekonomierna utvecklas som de gör. Den första är egalitarism, den andra är statens autonomitet och den tredje är den socio-kulturella sammanhållningen. Med egalitarism menar de i huvudsak två saker. Det första är att alla ska ha samma rättigheter. ”Lika rättigheter betyder att människor har rätt att få lika behandling inför lagen. Rättssystemet och myndigheterna får inte särbehandla människor t ex efter klass-, köns- eller rastillhörighet eller efter ekonomisk förmåga. Om principen om lika rättigheter äger giltighet finns det inte lagar och institutioner som diskriminerar mellan individer och grupper i fråga om egendsomrätt, kontraktsrätt och rätten att bedriva näringsverksamhet” (s 19). Det andra är emellertid något de kallar för ”lika möljligheter”. Gissa fem gånger vad det handlar om.

Frihet kan också definieras positivit, dvs som friheten att kunna göra det man vill. Detta ansluter till egalitarismens andra princip, nämligen principen om lika möjligheter. Att människor har lika rättigheter är en helt grundläggande förutsättning för ekonomisk tillväxt. Men likheten inför lagen kan bli en verkningslös princip om inte människor också har faktiska möjligheter att utnyttja sina rättigheter, dvs om man saknar ekonomiska tillgångar. Därför handlar principen om lika möjligheter om fördelningen av resurser i samhället. För att ge människor lika möjligheter kan det vara nödvändigt att staten ingriper och ändrar resursfördelningen genom att stärka någras resurser och försvaga andras (ibid).

I princip menar dessa författare att anledningen till varför många länder var fattiga och sedan blev rika berodde inte så mycket på att staten slutade lägga sig i ekonomin så mycket. Snarare berodde det på att man genomförde en omfattande omfördelningspolitik som gjorde att fler kunde få resurserna att ”delta i det ekonomiska livet”, dvs att konsumera. Det är i princip inget annat än konsumtionism. De har ingen större förståelse för kapitalackumulering. de har ingen större förstålse för relationen mellan produktionen och människors reallöner – en produktion som blir större allteftersom kapitalackumuleringen fortlöper. Faktum är att de är explicit fientligt inställda till sparande och kapitalackumulering.

Sambandet mellan tillväxt och fördelning är en i högsta grad kontroversiell fråga, åtminstone om man ser till hur den behandlas i konventionell utvecklingsteori. I princip kan man säga att utvecklingsteorin snarast förespråkat ökad ojämlikhet som ett tillväxtinstrument … På makroplanet har man också hävdat att tillväxt förutsätter ojämlikhet. Om man, som ofta varit fallet i utvecklingsteorin, betonar betydelsen av ett högt sparande och en hög investeringskvot förefaller det rimligt att tänka sig att inkomsterna måste koncentreras till ett fåtal som därmed blir tillväxtens ledande aktörer. Om i stället inkomsterna fördelas jämlikt, kommer utrymmet för sparande att bli så litet att det kommer att saknas nödvändiga resurser för investeringar. Konventionell utvecklingsteori bygger alltså på principen tillväxt först – fördelning sedan … Vårt synsätt avviker från detta i viktiga avseenden. Vi menar i stället att människors möjlighet att delta i det ekonomiska livet är en grundläggande princip i en dynamisk marknadsekonomi. Orsaken till att marknadsekonomin som system fungerar så dåligt i många u-länder är att människor stängs ute från deltagande, antingen genom att de förvägras rättigheter [vilket är sant] eller att de saknar resurser. Tanken att tillväxten kan ske genom en ackumuleringsprocess som bygger på sned resursfördelning … har i själva verket på lång sikt hämmat tillväxtens möjligheter (s 20).

Sparande, investeringar, kapitalackumulering är inte problemet eller kruxet, utan just det att massorna är ”resurssvaga”. Det är detta som gör dem oförmögna att ”delta” i ekonomin, att efterfråga, att konsumera. Så det gäller att ta från de rika som bara sitter där på sina stora förmögenheter och istället ge dem till de fattiga som nu kan börja konsumera och sätta fart på ekonomin. Denna konsumtionistiska resonemang genomsyrar hela boken. Jag kommer i framtida delar ge fler exempel på detta och många andra konstigheter.