Ibland är det inte lätt att veta skillnaden, men ibland säger folk precis rakt ut vad de menar och avser.

Vi har väldigt många politiker som är fullständigt illitterata när det kommer till ekonomiska frågor och som därför inte begriper att höga skatter, höga bidrag och höga minimumlöner tenderar att skapa resulterar i hög arbetslöshet. Dessa begriper än mindre att det är de ”svagaste” som drabbas värst, det vill säga de relativt sett dåligt utbildade. Vilket i många fall betyder väldigt många invandrare. (Även i de fall de har en bra utbildning, på grund av regleringar, inte kan bevisa detta, varför de t ex inte får jobba som läkare.) Men det betyder även väldigt många ungdomar. De begriper inte heller att arbetslösheten, och den otrygga arbetsmarknad som det resulterar i, inte gynnar någon i längden, inte ens de påstådda förmånstagarna, nämligen de som via facket har förhandlat fram höga löner.

Om de har gjort sig skyldiga till något moraliskt brott så är det bara deras totala ovilja att ta ämnet ekonomi seriöst och därför studera det. De förlitar sig bara på vad alla andra säger, på vad de har fått höra runt omkring sig av lobbygrupper som LO, eller på vad de har blivit indoktrinerade till att tro på i skolan. Men hur mycket vi än klandrar dem för allt detta, framstår de som moralens företrädare själva, i jämförelse med andra politiker som känner till allt detta – men som använder det som ett argument för att inte bara fortsätta med denna dåliga politik, utan för att till och med utöka omfattningen av den. För några dagar sedan rapporterade Marginal Revolution om ett par politiker som på fullaste allvar resonerade så här i New York Times:

In a shocking op-ed in the NYTimes two well known liberals, Michael Dukakis and Daniel Mitchell (a former price-control Czar), acknowledge that the minimum wage creates unemployment. Nevertheless, they are in favor of raising the minimum wage. Why? Because it will create even more unemployment among immigrants than among natives.

The mean-spirited, Machiavellian nature of their op-ed is chilling but I will give Dukakis and Mitchell this, their logic is impeccable. The minimum wage creates unemployment among the low-skilled. As a result, the minimum wage tends to create disproportionate unemployment among teenagers and young African Americans.

Similarly, since many immigrants have lower-skills than natives, Dukakis and Mitchell are correct that a well-enforced minimum wage will put immigrants out of work reducing the pull of the American economy to workers in foreign countries.

I wonder if the NYTimes would have printed an op-ed that advocated minimum wages as a way of creating unemployment among African Americans and raising white wages?

I min artikel, ”Konservatismens förnuftshat”, förklarade jag vad jag såg som en essentiell egenskap hos konservatismen: dess ovilja att handskas med problem med hjälp av abstrakt tänkande. Deras ovilja vilar på en skepticism till förnuftet, en skepticism som vilar på en bisarr argumentation emot ”rationalitet”.

Idén är att rationalitet leder till farlig själviskhet och dogmatism, som innebär att man hänsynslöst kör över människor och traditioner, bara för att man inte, för tillfället, kan motivera deras existens på rationella grunder. Förnuftet, och människans försök att lösa sina problem med hjälp av abstrakt och rationellt tänkande, ges därför skulden för t ex den ryska revolutionen.

Jag antydde även, klart och tydligt, att en bakomliggande faktor till denna fientlighet är den antibegreppsliga mentaliteten. Denna mentalitet är, som jag ser det, den psykoepistemologiska förklaringen till vad det är som attraherar konservativa till denna bisarra kritik och fientlighet mot förnuftet. De känner sig hemma i dessa traditioner, eftersom det känns bekant, tryggt, säkert.

Reaktionerna lät sig inte vänta. Carl-Robert Lindgren på kulturrevolutionen skrev följande som kommentar till mitt inlägg:

Jag har blivit anklagad för att hata förnuft, och några personer anser att jag bör säga vad jag tycker om det. Jag känner inget som helst behov av att svara på angreppet. Jag hatar verkligen inte förnuft och mig veterligen har jag inte ens uttalat mig på den här bloggen om det vi brukar kalla förnuft. Min misstanke är att förnuft har blandats ihop med andra företeelser i detta angrepp, för om man tror att det vi kan kalla konservatism är förnuftsfientlig har man antingen missförstått något eller också vill man helt enkelt inte förstå.

Det finns mycket man kan anmärka på i denna kommentar, men jag låter det vara så länge. Strax efter detta skrev Lindgren ännu ett inlägg i vilket han sökte förklara innebörden av konservatismen. Det ironiska med detta inlägg är inte bara att det nästan till verifierar det mesta jag skrev i min artikel. Han bidrog även med att föra in ännu mer konservativ irrationalism som jag inte riktigt tog upp i min artikel. Som exempel skriver Lindgren så här:

Jag anar en viss frustration; det verkar inte som att folk får något riktigt bra grepp om vad konservatism är. Och somliga konservativa brukar ju också älska att säga att well, så är det, konservatism är ingen uppsättning doktriner – konservatismen är en attityd. Det innebär att somliga menar att det är meningsfullt att säga att Aristoteles var konservativ, Yukio Mishima var konservativ, Edmund Burke var konservativ, osv. Konservatismen är en attityd som kan existera hos alla människor.

Mot detta kan vi ställa exempelvis liberalismen, för att vara liberal så måste man tro på vissa saker och liberalismen är en ideologi som har sitt ursprung i upplysningen. Det är inte meningsfullt att kalla en japan på 1600-talet för liberal. Liberalismen består av en uppfattning om hur samhället bör se ut.

Precis. Detta verifierar att det t ex finns en motsägelse i konservatismen. Hur kan de konservativa säga att vissa förändringar sker för snabbt och därför är dåliga, eller att resultatet av vissa förändringar är av en viss natur och därför är dåliga, om man inte har en föreställning om hur samhället bör se ut? Sedan förklarar Lindgren hur de konservativa resonerar sig fram till det de tycker:

Eftersom jag misstänker att det är jag som uttrycker mig på ett dåligt sätt, ska jag försöka ta en utgångpunkt i Roger Scrutons bok The Meaning of Conservatism:

Scruton säger att den konservativa människan blir bara medveten om sin konservatism när hon utmanas av någon, därför att den konservativa attityden är en känsla snarare än något som formuleras i ord. Idag förväntas det att man ska vara medveten om sin hållning, vilket ger konservatismen ett problem, och Scruton ägnar en del tid åt att fundera över hur den konservativa människan bör debattera.

Ett exempel kan vara monarkin. Egentligen är det ett dåligt exempel på det sättet att alla verkar tro att man som konservativ är för monarki. Så är inte fallet – man kan, som konservativ svensk, anse att monarkin är en tämligen ointressant fråga (vilket jag gör). Men ändå: Det läggs fram argument efter argument kring varför vi ska avskaffa monarkin. Det är odemokratiskt, det är fel att födas till ett ämbete, det är omodernt, det är orättvist mot Victoria, and so on. Men hur kommer det sig att en överväldigande majoritet av svenska folket vill ha kvar monarkin? De har egentligen inga bra argument för sin sak – utom ett enda:

Det känns bra. Vi tycker om det. Livet blir lite sämre utan en kung. Konstigt? Kanske det, men varför inte? Människor tycker om att ha den där jeppen som kung. Och det är bra, det räcker gott och väl. Och i den verkliga världen förlorar alla andra argument mot den där känslan av att vi vill ha ett kungahus. Kanske kommer vi inte vilja ha det om femtio år, men just nu fungerar det bra.

Scruton säger: “To put it briefly, conservatism arises directly from the sense that one belongs to some continuing, and pre-existing social order, and that this fact is all-important in determining what to do.” (Mina kursiveringar.)

Och lite längre ned skriver han: ”Konservatismen tror inte på samhällsteori. All politik utgår från tidens och platsens tillfälliga omständigheter.” ”Konservatismen menar att traditioner är viktiga förmedlare av kunskap, samt att de är en förutsättning för ett stabilt samhälle. De håller samman de formella och informella institutioner som människor inte kan leva utan.” (Mina kursiveringar.)

Allt detta verifierar inte bara något jag länge har trott, nämligen att konservativa är nyckdyrkande emotionalister som sätter deras känslor före förnuftet. Detta verifierar även att de konservativa människornas attityd härstammar just från deras antibegreppsliga mentalitet.

Sedan skriver Lindgren:

Men problemet finns där: Liberalen tror på individuell frihet, socialisten tror på en rättvisa. De kan stå och gasta detta, men vad ska den konservativa göra? Kan man ens tänka sig konservativa som engagerar sig i ett politiskt program? Nja, den konservativa ser samhället som en organism och anser att det växer bit för bit. Konservativa tenderar alltså att vara mycket intresserade av konkreta politiska frågor, men bry sig lite om politisk teori.

Detta verifierar det jag sade om att de konservativa på grund av deras ovilja att tänka abstrakt och ideologiskt måste vara pragmatiker.

Han ignorerar även att deras ovilja att tänka abstrakt i rent politiska termer är ett uttryck för deras skepticism mot förnuftet som sådant (se Oakeshott). Och denna skepticism vilar i sin tur på deras irritation på att förnuftet kräver att de måste motivera sig på rationella grunder. Det är detta som de konservativa inte kan eller vill göra. De vill utan några särskilda hämningar (annat än möjligtvis samhällets traditioner) hänge sig åt att sina irrationella känslor. Detta förklarar för övrigt varför de konservativa är så otroligt svåra att följa i deras resonemang. Varför de ofta är så otroligt flummiga och osammanhängande i deras sätt att argumentera eller formulera sig.

Det förekom även andra mycket besynnerliga saker i detta inlägg, som t ex idén att individen inte existerar enligt konservatismen. Men detta får räcka för denna gång.

En hjärnforskare, Wolf Singer, menar att den fria viljan är en illusion. Hjärnan styr sig själv och avgör våra handlingar innan vi ens är medvetna om det. Förutom att jag inte ser någon anledning att köpa hans vetenskapliga slutsatser är det värt att notera att han resonerar helt i stulna begrepp. Det vill säga, han använder sig av begrepp som förutsätter andra begrepp vars validitet han förnekar.

Han använder sig av normativa uttryck och begrepp. Han säger att brottslingarnas hjärnor är ”felprogrammerade” och han säger att det därför är ”fel” att tro att brottslingar är ansvariga för sitt handlande. TT via SvD: ”Det låter på dig som att du anser att människan är programmerad till att utföra enbart goda handlingar. Är det så? – Javisst, eftersom vår hjärna formas av vår miljö och de etiska värden som samhället har angivit, säger Wolf Singer.”

Varför tror han att de ”etiska värden” som samhället har ”angivit” är riktiga? Hur kom han fram till det? Och betyder, förresten, inte detta att i andra fall kan samhället ”ange” helt annorlunda ”etiska värden” som innebär att det som Singer kallar för en ”felprogrammering” i själva verket är en ”korrekt” programmering? (Ta t ex alla de som deltog i massmordet i Rwanda i början av 1990-talet.)

Eftersom ”samhället” dessutom har en tendens att ”ange” altruism betyder detta att de som är ”korrekt” programmerade, enligt Singer, är programmerade att begå ett (långsamt) självmord och att betrakta allt annat som ”felprogrammering”. Det betyder i så fall att jag, med flera, är ”felprogrammerade”.

Värdeomdömen av den typ som Singer gör förutsätter inte bara en måttstock (som måste valideras). Det förutsätter även en fri vilja. För om vi inte har några val beträffande vårt tänkande eller vårt handlande, då finns det inte någon anledning att moraliskt klandra eller berömma någon för något han gör. Ändå är detta precis vad Wolf Singer gör när han säger att det är fel av oss att betrakta brottslingar som ansvariga för sitt handlande. Eftersom väldigt många av oss gör det, och samhällets lagar bygger på denna premiss, får man ju förmoda att hela samhället är ”felprogrammerat”.

Men det är inte bara moralen som förutsätter en fri vilja. Även vår kunskap förutsätter fri vilja. Om vårt tänkande och därmed våra slutsatser, vår kunskap, var determinerade av krafter bortom vår egen kontroll, då betyder det att våra slutsatser inte är verket av de ansträngningar vi själva gör för att motsägelsefritt identifiera verklighetens fakta. Det betyder att vad vi håller för att vara sant eller falskt inte är en följd av att vi har tillämpat förnuftet, att vi har med hjälp av fakta och logik kunna etablera en sanning, dvs en tes som stämmer överens med verkligheten, dvs kunskap.

Så när Singer gör anspråk på att veta det han vet, då ljuger han. (Men då Singer själv säkert inte är ”felprogrammerad”, får vi förmoda att samhället har ”angivit” för honom att det är rätt fara med osanning.) Det han ger uttryck för är inte någon genuin kunskap, enligt hans eget sätt att se på saken. Det är inte verket av hans eget tänkande eller hans forskning. Hans hjärna har redan i förväg bestämt, oberoende av hans egna observationer och tänkande (vars bidrag till hans tro måste betraktas som en illusion), vad han ska tro eller inte tro.

Har vi några speciella skäl att ta till oss hans forskningsresultat? Vad säger Singer själv? ”Vi neurobiologer vet att en person som begår ett fruktansvärt brott måste ha en felprogrammering i hjärnan som inte är synlig. Men det måste vara någonting som är fel annars skulle den personen inte ha gjort vad han gjorde”. Så trots att felprogrammeringen inte är synlig, måste den ändå finnas för annars skulle brottslingarna inte begått sina fruktansvärda handlingar.

Jag kanske är mer ”felprogrammerad” än vad jag först befarade, men det där följer inte logiskt. Ur osynliga ”fel”, och antaganden om att vi i de fall vi inte gör fel måste vara ”programmerade” att automatiskt göra det som samhället anser är rätt, är för att uttrycka det milt ett väldigt slarvligt sätt att tänka. Faktum är att det låter extremt ad hoc. Men det är kanske därför som Singer vill förneka den fria viljan? Han kanske inte vill ge mig någon rätt att klandra honom för hans felaktiga tänkande?

Det finns många olika former av konservatism. Men de har alla ett gemensamt drag: en skeptisk inställning till förnuftet. Detta är något som vi har sett hos konservativa ända sedan Edmund Burkes dagar:

Edmund Burke, who, as a critic of the French Revolution, gave the first (and to date most important) formulation of conservative political philosophy, vehemently rejected abstract political theories and efforts to found a constitution on them, because he esteemed as higher than the rationality of philosophers the reason that formed social and political institutions in accordance with natural and divine laws operating in the historical process. It is not the task of men to impose an order on things, but to recognize the order implicit in them and to act accordingly.

En annan ”modern” konservativ tänkare, Michael Oakeshott, skrev i sin essä Rationalism in Politics:

The general character and disposition of the Rationalist are, I think, difficult to identify. At bottom he stands (he always stands) for independence of mind on all occasions, for thought free from obligation to any authority save the authority of reason’. His circumstances in the modern world have made him contentious: he is the enemy of authority, of prejudice, of the merely traditional, customary or habitual. His mental attitude is at once sceptical and optimistic: sceptical, because there is no opinion, no habit, no belief, nothing so firmly rooted or so widely held that he hesitates to question it and to judge it by what he calls his ‘reason’; optimistic, because the Rationalist never doubts the power of his ‘reason (when properly applied) to determine the worth of a thing, the truth of an opinion or the propriety of an action. Moreover, he is fortified by a belief in a reason’ common to all mankind, a common power of rational consideration, which is the ground and inspiration of argument: set up on his door is the precept of Parmenides–judge by rational argument. But besides this, which gives the Rationalist a touch of intellectual equalitarianism, he is something also of an individualist, finding it difficult to believe that anyone who can think honestly and clearly will think differently from himself.

”Rationalisten” är fienden, enligt Oakeshott. Och Oakeshott har alldeles rätt i att en rationell och tänkande människa, en människa med ett aktivt sinne, är och måste vara självständig, är och måste vara individualist; en sann egoist. Att tänka och gå efter sitt eget rationella omdöme kräver själviskhet och utgör i sig en oerhört självisk aktivitet. Leonard Peikoff skrev:

The process of thought requires a man to follow the evidence wherever it leads, without fear or favor, regardless of any effects such action may have on the consciousness of others. He must follow the evidence whether others agree with his conclusions or not, whether their disagreement is honest or not, whether his conclusions make them happy or not. Since thought is an attribute of the individual, each man must be sovereign in regard to the function and product of his own brain. This is impossible if morality demands that a man ”place others above self.”

There is no dichotomy between epistemology and ethics–which means, in this issue, between the process of cognition and its beneficiary. A man cannot offer unswerving allegiance to logic, if he holds that his moral duty is to surrender his conclusions in order to satisfy unchosen obligations to others. He cannot guide his faculty of awareness by the dictates of his own independent judgment, if he believes that he is rightfully a mere means to the ends of others and that his mind, therefore, is their property. He cannot combine in the same consciousness the status of cognitive sovereign with that of moral serf (Objectivism: The Philosophy of Objectivism, s 232).

Det är denna egoism, självständighet och individualism som de konservativa hatar och föraktar. Varför? De konservativa menar att den här ”rationalistiska” inställningen leder till problem och elände. Vad har de för bevis för det? Den franska och ryska revolutionen, är två exempel på det. Revolutioner är nämligen ett typiskt utslag för rationalism. Oakeshott skrev:

To the Rationalist, nothing is of value merely because it exists (and certainly not because it has existed for many generations), familiarity has no worth, and nothing is to be left standing for want of scrutiny. And his disposition makes both destruction and creation easier for him to understand and engage in, than acceptance or reform. To patch up, to repair (that is, to do anything which requires a patient knowledge of the material), he regards as waste of time: and he always prefers the invention of a new device to making use of a current and well-tried expedient. He does not recognize change unless it is a self-consciously induced change, and consequently he falls easily into the error of identifying the customary and the traditional with the changeless. This is aptly illustrated by the rationalist attitude towards a tradition of ideas. There is, of course, no question either of retaining or improving such a tradition, for both these involve an attitude of submission. It must be destroyed. And to fill its place the Rationalist puts something of his own making–an ideology, the formalized abridgment of the supposed substratum of rational truth contained in the tradition.

Tydligen kan inte en ”rationalistisk” människa, enligt Oakeshott, tänka sig att kompromissa sig fram till ett bättre samhälle genom långsamma reformer. (En rationell människa föredrar naturligtvis att vi rör oss mot ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle så snabbt det bara går, men det betyder inte att hon inbillar sig att det kommer att ske över en natt eller, för den delen, att alla steg bör ske över en natt.) Det enda en ”rationalistisk” människa vill ha är att omedelbart förstöra allt som inte går att motivera på rationella grunder. Därav alla blodiga revolutioner med allt de har medfört. En sympatisk kommentator skrev:

Rationalist politics, where it is not overtly a project of revolution – as it was in the most stupendous and catastrophic episode in the history of political rationalism, the Bolshevik Revolution – is always a project of radical reform. However tried and tested inherited institutions may be and how ever much they may be embedded in the affections of the people, they are condemned by political rationalism because they were not constructed in accordance with a conscious plan or modeled on the basis of an abstract principle. In its political expression, for these reasons, rationalism is a powerful engine of delegitimation a doctrine whose chief work is destruction . . . The impact of rationalism on political life in the West has, then, in Oakeshott’s view, been substantial and destruct. It has had its starkest and most terrible effects, however, in the totalitarian regimes of our time, in which the practical knowledge that is our culture inheritance has been thrown away and vast and novel machineries of oppression built up in the serve of delusive theories.

Oakeshott använder sig alltså av de totalitära diktaturerna under 1900-talet, som ett exempel på hur ”rationalistisk” övertro på förnuftet. Detta är förstås en bisarr förvrängning av verkligheten från Oakeshotts sida; de ideologiska rörelser som ledde oss till det blodiga 1900-talet var allt annat än ett utslag av rationellt tänkande. Det var ett utslag för ytterst irrationella idéer. Och det enda som, om något, kunde gjort 1900-talet till ett fredligare århundrande, var självständiga, aktiva och rationella egoister till tänkare som vågade vara radikala nog att på förnuftiga grunder ifrågasätta de grundläggande premisserna bakom 2500 år av västerländsk filosofi. Endast detta skulle kunna ha en chans att hejda den platonska-kantianska-hegelianska våg av irrationalism som föddes i 1700- och 1800-talets Tyskland. (För detaljer läs Leonard Peikoffs The Omnious Parallels.)

Det är vidare en total vanföreställning att se på förnuftiga människor som dogamtiska, bara för att de, själviska som de är, inte tänker låta något annat än fakta och logik styra deras rationella omdöme. Ändå tycks det vara bilden av en oresonlig dogmatiker som konservativa får upp i medvetandet när de tänker på en rationellt tänkande människa. Och eftersom man inte kan ”resonera” med sådana här människor, blir de farliga. De är som ett ”naturligt” utslag av deras egoism, villiga att kliva över lik för sina ”rationella övertygelsers skull”. Fredrik Reinfeldt gav uttryck för detta synsätt i sitt tal på moderaternas kongress 2005:

Jag blev inte moderat för att jag trodde på revolutionen som idé. Jag har snarare noterat att man med en sådan tro hamnar på andra kanter i politiken. Jag tror inte att revolutionen är möjlig med min syn på människan och demokratin. Revolutionens idé handlar om att jag vet bättre än er andra, och eftersom ni förstår så dåligt följer jag mitt eget tempo och ni andra får se hur det blir. Jag tar härmed också på mig rätten att definiera att min takt och min väg är bra för er. Därtill kan jag bara notera att historien har lärt oss att med revolutioner följer ofta att de som viker från den sanna tron blir inlåsta eller drabbade av något än värre.

En konservativ kommentator skrev: ”Som konservativ blir man misstänksam, för att inte säga förfärad, när människor tror att man kan tänka fram rätt sätt att leva, för att leva måste vara att försiktigt känna sig fram och alltid ha stor respekt för även för företeelser man finner märkliga.”

Varför ska man ha en stor respekt för det som man finner märkligt? Eller för det som man inte ser någon rationell motivering för? För det som ingen kan argumentera för på rationella grunder? Om man vill leva här på jorden, bör man vara rationell. Man bör se till att ha förnuftet på sin sida. Man bör inte ge upp sitt omdöme för något eller någon annan. Om man söker livet är det irrationella det livsfientliga, det onda, det omoraliska. Om man söker livet är det rationella det livsvänliga, det goda, det moraliska. Ändå vill Oakeshott och hans likar att vi ska överge förnuftet och underkasta vårt omdöme i respekt för det som i bästa fall är arationellt och i värsta fall irrationellt. Vilken tänkbar anledning kan de ha för detta? Det är naturligtvis idén att förnuftet är ”begränsat”. Oakeshott skriver:

Every science, every art, every practical activity requiring skill of any sort, indeed every human activity whatsoever, involves knowledge. And, universally, this knowledge is of two sorts, both of which are always involved in any actual activity. It is not, I think, making too much of it to call them two sorts of knowledge, because (though in fact they do not exist separately) there are certain important differences between them. The first sort of knowledge I will call technical knowledge or knowledge of technique. In every art and science, and in every practical activity, a technique is involved. In many activities this technical knowledge is formulated into rules which are, or may be, deliberately learned, remembered, and, as we say, put into practice; but whether or not it is, or has been, precisely formulated, its chief characteristic is that it is susceptible of precise formulation, although special skill and insight may be required to give it that formulation. The technique (or part of it) of driving a motor car on English roads is to be found in the Highway Code, the technique of cookery is contained in the cookery book, and the technique of discovery in natural science or in history is in their rules of research, of observation and verification. The second sort of knowledge I will call practical, because it exists only in use, is not reflective and (unlike technique) cannot be formulated in rules. This does not mean, however, that it is an esoteric sort of knowledge. It means only that the method by which it may be shared and becomes common knowledge is not the method of formulated doctrine. And if we consider it from this point of view, it would not, I think, be misleading to speak of it as traditional knowledge. In every activity this sort of knowledge is also involved; the mastery of any skill, the pursuit of any concrete activity is impossible without it.

Det finns alltså ”teknisk” eller teoretisk kunskap och sedan finns det praktisk kunskap. Vad betyder denna distinktion egentligen?

Technical knowledge, we have seen, is susceptible of formulation in rules, principles, directions, maxims — comprehensively, in propositions. It is possible to write down technical knowledge in a book . . . And it may be observed that this character of being susceptible of precise formulation gives to technical knowledge at least the appearance of certainty: it appears to be possible to be certain about a technique. On the other hand, it is a characteristic of practical knowledge that it is not susceptible of formulation of this kind. Its normal expression is in a customary or traditional way of doing things, or, simply, in practice. And this gives it the appearance of imprecision and consequently of uncertainty, of being a matter of opinion, of probability rather than truth . . . Technical knowledge can be learned from a book; it can be learned in a correspondence course. Moreover, much of it can be learned by heart, repeated by rote, and applied mechanically: the logic of the syllogism is a technique of this kind. Technical knowledge, in short, can be both taught and learned in the simplest meanings of these words. On the other hand, practical knowledge can neither be taught nor learned, but only imparted and acquired. It exists only in practice, and the only way to acquire it is by apprenticeship to a master–not because the master can teach it (he cannot), but because it can be acquired only by continuous contact with one who is perpetually practising it.

Hur står ”rationalism” i relation till dessa två sorters kunskap?

. . . Rationalism is the assertion that what I have called practical knowledge is not knowledge at all, the assertion that, properly speaking, there is no knowledge which is not technical knowledge. The Rationalist holds that the only element of knowledge involved in any human activity is technical knowledge, and that what I have called practical knowledge is really only a sort of nescience which would be negligible if it were not positively mischievous. The sovereignty of reason: for the Rationalist, means the sovereignty of technique.

Låt mig översätta allt detta till ren svenska: teknisk kunskap är teoretisk kunskap dvs begreppslig kunskap. Praktisk kunskap är inte begreppslig kunskap. Det är inget du kan få någon förståelse för genom att läsa en bok, genom att ta föreläsningar i ämnet, genom att tänka. Det är något som du endast kan lära dig genom att praktisera och exponeras för (genom att se andra praktisera det). Strikt talat är inte ”praktisk kunskap” någon kunskap. Det är memorerade slogans, ljud, ritualer, traditioner, praxis – rörelser som man har fått genom att imitera andra i sin omgivning. (Utan teoretisk kunskap vet man inte vad det är man gör eller varför man gör det, därför tycker jag inte att man kan beteckna detta som kunskap, precis som en papegoja som har lärt sig att imitera vissa ord och meningar, inte pratar, utan bara ger ifrån sig en massa läten som i sig själv inte ger uttryck för någon kunskap.)

Det är den ”praktiska kunskapen”, dvs traditioner och praxis, som rationalisten söker rationell motivering för och om han inte finner någon sådan, ser han ingen vits med att värna om den bara för att den är gammal. Att något är gammalt är ingen rationell motivering för att bevara något. Men detta ”bevisar” att förnuftet är ”begränsat”. Vi vet nämligen inte alltid om en tradition eller praxis fyller ett gott syfte och därför bör värnas; bara för att vi inte kan ge en rationell motivering för den idag betyder inte att vi inte kan finna någon imorgon. Därav denna skepticism till förnuftet, därav denna skepticism till radikala reformer och revolutioner, därav konservatism.

Allt detta är, menar jag, bara en rationalisering för de konservativas hat för förnuftet. Detta hat härstammar i sin tur från de konservativas psyko-epistemologi eller i varje fall vad som tycks utgöra deras psyko-epistemologiska ideal: ett antibegreppsligt medvetande.

Vad är den antibegreppsliga mentaliteten? Ayn Rand skrev:

The main characteristic of this mentality is a special kind of passivity: not passivity as such and not across-the-board, but passivity beyond a certain limit–i.e., passivity in regard to the proces of conceptualization and, therefore, in regard to fundamental principles. It is a mentality which decided, at a certain point of development, that it knows enough and does not care to look further. What does it accept as ”enough”? The immediately given, directly perceivable concretes of its background . . . The anti-conceptual mentality takes most things as irreducible primaries and regards them as ”self-evident.” It treats concept as if they were (memorized) percepts; it treats abstractions as if they were perceptual concretes. To such a mentality, everything is the given: the passage of time, the four seasons, the institution of marriage, the weather, the breeding of children, a flood, a fire, an earthquake, a revolution, a book are phenomena of the same order. The distiction between the metaphysical and the man-made is not merely unknown to this mentality, it is incommunicable (”The Missing Link”, Philosophy: Who Need It, s 38).

Det är därför som de konservativa har en sådan förkärlek till det gamla och (relativt) etablerade, ”kulturarv” och traditioner. För parxis, regler, budord och plikter. De gillar det som inte kräver någon begreppslig ansträngning för att förstå eller försöka anamma. Men det är också därför som de inte tål en självständigt tänkare. De utmanar nämligen dem till att motivera sina idéer, sina värderingar, sina traditioner, sina ritualer, etc på förnuftiga grunder. Det är detta som är orsaken till att de är så fientligt inställda till teori, abstraktioner, ideologi. Rand skrev:

In the brain of an anti-conceptual person, the process of integration is largely replaced by a process of association. What his subconscious stores and automatizes is not ideas, but an indiscriminate accumulation of sundry concretes, random facts, and unidentified feelings, piled into unlabeled mental file folders. This works, up to a certain point–i.e., so long as such a person deals with other persons whose folders are stuffed similarly . . . If his professed beliefs–i.e., the rules and slogans of his group–are challanged, he feels his consciousness dissolving in fog. Hence, his fear of outsiders. The world of ”outsiders,” to him, means the whole wide world beyond the confines of his village or town or gang–the world of all those people who do not live by his ”rules.” He does not know why he feels that outsiders are a deadly threat to him and why they fill him with helpless terror. The threat is not existential, but psycho-epistemological: to deal with them requires that he rise above his ”rules” to the level of abstract principles. He would die rather than attempt it (Ibid, s 39, 41).

Det spelar därför ingen roll om man påpekar för de konservativa att endast en rationell argumentation för en rationell sak, som t ex frihet, kan fungera. Det spelar ingen roll om man i samband med detta påpekar att frihet är ett värde, att det är något som vi behöver, därför att förnuftet kräver det. (Förnuftet fungerar nämligen inte under tvång.) Det spelar, i detta samband, ingen roll om man då gör klart att våldsamma revolutioner inte är något som mynnar ut ur ”rationalism”, att det rationella sättet att förändra samhället till det bättre är genom opinionsbildning, förnuftig argumentation, intellektuell aktivism, etc. Och detta är definitivt något som kommer att ta tid. Det spelar ingen roll för dem, eftersom detta är teori, principer och ideologi. Sådant måste avfärdas på grund av dess ”rationalistiska” och ”utopiska” tendenser.

Det enda alternativet för en konservativ är att vara anti-ideologisk, anti-teoretisk, anti-principiell. Man måste vara flexibel och kompromissvillig om precis allting. Att hålla fast vid någon form av explicit formulerad och uttalad princip är ”rationalistiskt” och ”dogmatiskt” och måste därför avfärdas. Man måste med andra ord vara pragmatisk. Det handlar om att gå efter den ”djupa visdom” som århundranden av ”erfarenhet” har mynnat ut i formen av vaga approximationer och tumregler, dvs ”traditionerna” och praxisen som enligt tänkare som Oakeshott utgör mänsklig kunskap i den vidare ”praktiska” betydelsen. Det är detta som ligger bakom Oakeshotts upphöjande av just traditioner som en ”högre” form av kunskap än begreppslig kunskap. Eller som samma sympatiska recensent, som citerades tidigare, skrev: ”Against these excesses of rationalism, Oakeshott asks us to conceive human knowledge correctly, as primarily practical and embodied principally in our habits, skills, dispositions, and traditions, and only secondarily in our theorizing. If we view knowledge in this way, if we see theory as only a shadow cast by practice, as a practical art, whose successful practice requires skill and nous rather than mastery of any doctrine.”

Det är därför som de institerar på att alla förändringar, om några överhuvudtaget ska ske, måste ske långsamt, ”naturligt”, och försiktigt; man kan nämligen inte veta konsekvenserna av några större förändringar i förväg, så varje förändring måste ske långsamt, och dömas utifrån sina egna meriter. Detta är den enda utvägen om man överger teorier, ideologi och principer. Det handlar om att den historiska utvecklingen av samhället ska ske ”naturligt” i den mening att det handlar om flera hundra år av ”trial and error”. Det som ”fungerar”, efter flera hundra år av prövningar, är bra och därför värt att bevara. Det som inte fungerar, efter flera hundra år av prövningar, är inte bra och därför inte värt att bevara. Men här vilar något av en motsägelse. Eftersom de inte har någon princip eller ideologi som gör att de på rationella grunder kan motivera vad som är eller dåligt, finns det inget riktigt svar på varför traditionerna de värnar om går att motivera på rationella grunder. (Så när de konservativa talar om bra och dåliga samhällen eller bra och dåliga förändringar, då talar de med ”stulna” begrepp. Utan ideologi och principer finns det inget sätt för de konservativa att veta om de rör sig åt rätt riktning eller inte. Men detta är inte en motsägelse som tycks bekymra dem. Varför skulle de? Har man övergett ”rationalismen”, dvs förnuftet, ser man inga problem med grava motsägelser av detta slag.) Det är därför som de föraktar ”rationalism”, det kräver nämligen av dem att de tänker efter och motiverar det de säger på just rationella grunder. Det är därför som de vill att man ska respektera företeelser och institutioner och traditioner, även om de inte tycks fylla något rationellt syfte och även om ingen kan motivera dem på rationella grunder. Man ska respektera dem, inte för att förnuftet säger det, utan för att det är gammalt, etablerat och traditionellt.

Det är sålunda sant att konservatismen egentligen inte är en ideologi; det är mer en attityd; en psyko-epistemologisk attityd. Vad de vill är att känna sig ”trygga”. Rand skrev: ”Safe from what? . . . safe from the necessity of dealing with fundamental principles (and, consequently, safe from full responsibility for one’s own life).” (”The Missing Link”, Philosophy: Who Needs It, s 40). Det är denna mentalitet som låter sig uttryckas när man får höra folk säga saker i stil med: ”Vad som var bra nog för min far, är bra nog för mig.” Den underförstådda premissen här är: ”Vem är du att ifrågasätta traditionerna?”

De konservativa hatar förnuftet, de hatar den självständiga tänkaren, det aktiva sinnet. Varför? Därför att det strider med deras psyko-epistemologi (eller i varje fall deras psyko-epistemologiska ideal). Deras antibegreppsliga mentalitet gör dem delvis livrädda och delvis fientliga till människor som inte tänker underkasta sitt tänkande till det etablerade, till ritualerna, till traditionerna, till stammens godtycke, osv. Det är därför som de känner ett sådant behov att underminera förnuftet och behovet av abstrakt tänkande, av teori, ideologi och principer.

Om man blir deprimerad, då är determinismen, dvs idén att människan saknar en fri vilja, en rent ut sagt livsfarlig vanföreställning. För vad denna teori säger är ju att man inte har något val eller alternativ annat än att vara deprimerad. Man är deprimerad eftersom man är determinerad att vara det på grund av tidigare händelser och handlingar – handlingar som man själv inte hade någon kontroll över, utan som i sin tur var determinerade av ännu tidigare händelser och handlingar.

Man har enligt denna teori ingen genuin kontroll över sitt eget liv, sina egna tankar, sina egna handlingar. Det är detta tankesätt som får många deprimerade till att konstatera att det finns ingen vits med att försöka sträva efter lycka och att följaktligen inte finns någon större vits med att leva. Resultatet är ofta självmord. Allt man kan göra, enligt detta synsätt, är att hoppas på att detta universum har andra förutbestämda ”planer” för en, så att man en dag kan bli fri från denna depression.

Nej, jag har inte varit deprimerad förut, så jag är naturligtvis ingen expert på det här. Men jag vill ändå påstå att insikten att vi faktiskt har en fri vilja har, för många, en avgörande betydelse för deras psykologiska hälsa. Då inser vi nämligen också att vi har ett val beträffande de tankar vi har och de val vi kan göra. Vi kan ifrågasätta våra deprimerande tankar; vi kan ifrågasätta idén att livet inte är värt att leva; vi kan vidta handlingar som förbättrar våra levnadsvillkor; vi kan tänka om; vi kan ge livet en andra chans. Man ska inte underskatta betydelsen av denna insikt.

Faktum är att den övertygar folk om att eftersom de, ytterst, har livet inom deras egen kontroll, är de också, ytterst, sin egen lyckas smed. De kan genom att tänka om och handla rätt åstadkomma lycka på jorden. Jenniy är en sådan människa. Hon var länge deprimerad och försökte begå självmord. Men ett halvår senare tog hon hjälp av en terapeut. Expressen:

– Jag kunde äntligen prata, ösa ur mig. Jag läste en bok om den fria viljan som blev en aha-upplevelse. Plötsligt kunde jag bestämma mig för livet, och steg för steg ljusnade tillvaron.
Jenniy träffade sin man. De gifte sig i julas i Las Vegas och i april föddes dottern Junie.

Vad skulle istället hänt om någon övertygade denna deprimerade Jenniy om determinismens validitet? Skulle det underlätta hennes kamp mot depressionen eller försvåra den? Och om ni tror det senare, vad säger det oss då om deterministerna?

Våra politiker lovar jämt och ständigt mer och mer pengar till den offentliga skolan. Och mer pengar har det också blivit. Detta trots att det inte tycks finnas något samband mellan hur många miljarder man lägger ned på det och på skolornas resultat. (Om något skulle man faktiskt kunna argumentera för att den offentliga skolan bara blir sämre och sämre, ju mer pengar man slänger på den. Varför inte? Om man belönar dåligt arbete, lär man ju få mer av det.) I USA, där trenden har varit i stort sett densamma som i Sverige, kan följande observation göras:

Few people are aware that our education spending per pupil has been growing steadily for 50 years. At the end of World War II, public schools in the United States spent a total of $1,214 per student in inflation-adjusted 2002 dollars. By the middle of the 1950s that figure had roughly doubled to $2,345. By 1972 it had almost doubled again, reaching $4,479. And since then, it has doubled a third time, climbing to $8,745 in 2002.

Since the early 1970s, when the federal government launched a standardized exam called the National Assessment of Educational Progress (NAEP), it has been possible to measure student outcomes in a reliable, objective way. Over that period, inflation-adjusted spending per pupil doubled. So if more money produces better results in schools, we would expect to see significant improvements in test scores during this period. That didn’t happen. For twelfth-grade students, who represent the end product of the education system, NAEP scores in math, science, and reading have all remained flat over the past 30 years. And the high school graduation rate hasn’t budged. Increased spending did not yield more learning. (Jay Greene, ”Education Myths”, The American Enterprise.)

Idén att skolans problem kan och bör lösas genom mer resurser kan man, inte minst i kontexten av allt detta, tycka vara lite fantasilöst. Varför lär sig politikerna inte av sina misstag? Många politiker tjatar säkert om mer resurser eftersom de helt enkelt inte har valt att tänka aktivt, att ifrågasätta den etablerade ”sanningen”.

Många politiker bryr sig egentligen inte om de står för sanning eller lögn, de är bara ute efter makt för maktens skull, och säger därför vad som helst som för dem dit. Så om slöseri på den offentliga skolan är vad man måste lova för att få makten, då är det slöseri på den offentliga skolan man lovar.

Men jag börjar ana att en annan delförklaring är materialism, dvs föreställningen om att allt som bara finns är materia, dvs förnekan av att människan har ett medvetande (eller avfärdandet av det mänskliga medvetandet som en meningslös biprodukt av atomerna som utgör hjärnan). Det är denna filosofiska idé som ligger bakom marxisternas föreställning om att det endast är muskler, fysiskt arbete, som ligger bakom välståndet (varför kapitalisterna som inte arbetar så mycket rent fysiskt måste ha blivit rika på att exploatera arbetarna). Så om man gör sig av med kapitalisterna och affärsmännen, kommer välståndet att på något sätt bara fortsätta att produceras, av arbetarna. Detta sätt att tänka innebär att man inte förstår sig på vikten av idéer, tänkande, intellektuellt arbete. Det som spelar roll är inte tänkande och idéer; det som spelar roll är ytterst strikt materiella omständigheter.

Det är enligt marxismen de ekonomiska omständigheterna som bestämmer våra tankar, våra övertygelser, våra idéer. Det är denna idé som ligger bakom myten om att brottslingar orsakas av fattigdom och att överklassen är determinerade av sina ekonomiska omständigheter att bli företrädare för kapitalismen. Det räcker med att materialisterna observerar att barn som växer upp i dåliga ekonomiska förhållanden rent statistiskt presterar sämre i skolan. Det heter att eftersom de lever i en annan samhällsklass, med andra förhållanden förknippade med deras ekonomiska klass, vilket i debatten oftast betyder att de saknar en ”akademisk tradition” eller ”studievanor” i hemmet. När de ser detta, ser de också den givna implikationen: för att barnen ska lära sig måste staten tillföra mer och mer resurser.

Men det fungerar, som vi kan se, inte. Materialisterna har fel. Men så länge de ignorerar eller tonar ned det faktum att människan har ett medvetande, att idéer – inte materiella omständigheter – styr hur människor tänker, hur deras medvetande fungerar, att medvetandets natur i sig själv bestämmer hur man bör gå till väga för att undervisa, då kommer man aldrig att inse att mer resurser inte kommer göra någon större nytta. Och med tanke på vad det är för sorts pedagogik (John Deweys ”progressiva” pedagogik) som sedan decennier tillbaka dominerar, i varje fall det amerikanska skolsystemet, så är det inte undra på att mer och mer pengar endast tycks göra saken värre.