En anledning till att jag tycker om RealClearMarkets- och Forbes-kolumnisten John Tamny är för att han ofta kommer ett annorlunda perspektiv på saker och ting. Det är inte alltid jag håller med eller ens förstår vad han försöker säga. Och även när jag tycker att han har en poäng är det inte alltid att jag finner hans argument de mest övertygande.

Men idag vill jag uppmärksamma en sak som han skrev nyligen då det tar upp något jag länge har kommit att ifrågasätta. Nämligen idén att centralbankernas låga räntor driver upp börserna.

I sina kommenterar till en artikel av ekonomen James Dorns, lyfter Tamny fram att samma penningpolitik knappast har lett till någon “börsyra” i Japan:

Implicit in Dorn’s embrace of theory over reality is that the Nikkei has been regularly rising since the 1990s in consideration of the Bank of Japan’s close-to-zero rates over the time in question. In reality, the Nikkei Index is trading at a little more than half of what it was in 1989. So unless Dorn thinks Japan’s central bankers were and are incapable of centrally planning market outcomes in the way that Bernanke, Yellen and Powell apparently could and can, he may want to rethink grand pronouncements about stock markets. It’s not a knock on Dorn to say that his aim to explain the infinite decisions that inform equity prices is well beyond his pay grade. As the world’s best traders could have told him, they’re wrong almost as often as they’re right. For Dorn to have believed that he had the answers never made sense.

Han fortsätter med en massa argument och invändningar som jag inte tänker citera för det är inte alls lika intressant som det han skriver några stycken senare:

Some will be driven to defend Dorn’s theories by arguing that $4 trillion in Fed-created buying power simply overwhelmed supply of equities, thus driving their prices up. The problem with such a view is threefold. First of all, it’s worth reminding readers that for every buyer, there’s always a seller. By definition. For every bullish investor allegedly tricked by the Fed’s actions, there would have to be a bearish seller looking to exit. Second, supply/demand is not the driver of equity prices as is. In truth, equity prices are merely the market’s estimate of all the dollars a company will earn in the future. In that case, Dorn would have us believe that the most sophisticated investors in the world thought the Fed’s hapless meddling would indirectly lead to an ever-improving outlook for corporate earnings? Another non sequitur. Third, while commentators overrate how much companies like Amazon, Alphabet and Apple, Facebook and Microsoft influence the overall direction of markets, the simple truth is that all five corporations have made enormous strides in the 21st century. Together they account for 16% of the S&P 500’s total value. Based on Dorn’s theories, investor optimism about the companies mentioned wasn’t really an effect of their innovations as much as central bank focused investors were keeping their eyes on the Fed’s funds rate, along with its bond buying. That’s not serious. Worse, it’s insulting to the genius of U.S. businesses. It’s “You didn’t build that,” academic edition. (Min betoning.)

Tamny har rätt. Rättvisans princip kräver att ska man vara mycket försiktig med att tillskriva centralbankirerna beröm för att skapa börsvärde. För då antyder man, helt felaktigt och orättvist, att (de flesta) kapitalister, företagsledare och entreprenörer inte har förtjänat sina framgångar och förmögenheter genom sina rationella, intelligenta och produktiva bedrifter.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av nationalekonomi, och som gillar att bli intellektuellt stimulerade, att läsa John Tamnys RealClearMarkets– och Forbes-kolumner. Ni kommer kanske inte alltid hålla med, men ni kommer nästan alltid att få något att tänka på.

€ € €

På tal om John Tamny: Objektivistfilosofen Harry Binswanger har skrivit två recensioner om Tamnys böcker Popular Economics och Who Needs the Fed?