Många tycker ju att näringslivets chefer är på tok för överbetalda. En del menar att deras ersättning är ”sjuka”, ”omoraliska”, ”oförsvarbara”, osv. De säger att det finns ingen som helst rim eller reson i deras ersättningsnivåer. Det är inget annat än smaklös, oförsvarbar girighet. Men är det så? Nej, säger Walter Williams. I sin senaste kolumn Are CEO:s Overpaid? förklarar han på ett väldigt pedagogiskt sätt varför. Ett litet utdrag för att väcka ert intresse:

Is a CEO worth millions of dollars to a corporation? When Jack Welch became General Electric’s CEO in 1981, the stock market judged the company to be worth about $14 billion. Through hiring and firing, buying and selling, Welch turned the company around before he retired in 2001. Today, GE is worth nearly $500 billion, making it one of the most valuable companies in the world. What’s a CEO worth for providing the brains and leadership to turn a $14 billion corporation into one worth $500 billion?

How about paying just a measly one-half of a percent of the increase in value? If that were the case, Welch’s total compensation would have come to nearly $2.5 billion, instead of the few hundred million that he actually received.

Johan Munkhammar (munkhammar.org) skrev detta på sin blogg:

Dagens citat – att be om ursäkt för att vilja sänka världens högsta skattetryck:
‘Samhället tar in 1100 miljarder i skatt. Vi vill minska skattetrycket från 51 till 49 procent. Det är ju ändå på marginalen.’
Karin Pilsäter, Folkpartiets ekonomiska talesman, i Dagens Nyheter

Hur kommer det sig att de borgerliga är ett så värdelöst alternativ till socialdemokraterna?

Johan Norberg (johannorberg.net) ger oss denna förklaring:

The Swedish moderate party has moved to the left and abandoned liberal labour market policies and tax-cutting plans. The result is that the social democrats moved further to the left and began to suggest that the world’s highest taxes should be increased even further. Not because they want it, but because they have to find a way to portray the moderates as dangerous “neo-liberals”, and if the moderates are in favour of the status quo, status quo must be portrayed as dangerous neo-liberalism. It’s called energising your base. The social democrats know how to do it, the moderates don’t. They should learn from American politics, as Anders Kempe and Anders Lindberg propose.

Johan Norberg liksom Anders Kempe och Anders Lindberg har förstås rätt. Därför är det så oerhört frustrerande att se Dick Erixon argumentera för att sist man prövade på det så fungerade det inte, och om man ska pröva på det igen måste man hitta en karismatisk ledare. Förra gången fungerade det alltså inte därför att moderaternas partiledare Bo Lundgren var så okarismatisk. Må så vara, men det är definitivt inte hela sanningen. Bo Lundgren gjorde inget försök att föra en ideologisk debatt. Faktum är att även Bo Lundgren försökte möta mitten. Mattias Svensson från Smedjan.com gjorde följande observation strax efter förra riksdagsvalet:

Som i varje moderat debatt efter valförluster eller -besvikelser har nyliberalismen dragits fram till ritualslakt. Säga vad man vill om de konservativa, men de håller på traditionerna. ”Egentligen började det gå snett redan 1969 när partiet bestämt sig för att slå in på en modernare väg”, analyserar ledarskribenten Rolf K Nilsson i P1. Han kritiserar moderaterna för sitt ”marknadsekonomiska tänkande in absurdum på alla plan” och menar att det är ”helt uppenbart att nyliberalerna borde kastats ut för länge sedan”. Nilsson är inte ensam om denna kritik.

Problemet för de konservativa ”analytikerna” är att de fick sin vilja igenom redan efter valet 1998. Av rädsla för att tappa röster till kd och med intentionen att hålla ihop det borgerliga blocket har moderaterna redan tonat ned krav på fria marknader, sänkta skatter och personlig frihet till ett minimum. Den som vill rensa ut liberalismen från moderaterna kommer att få svårt att gallra ut någonting alls.

[…]

Förslagen till skattesänkningar reducerades till ett minimum. De 130 miljarder kronor som föreslogs (vid god tillväxt, annars 80 miljarder kronor delvis finansierade genom höjda obligatoriska avgifter) motsvarar hälften av den senaste mandatperiodens ökade skatteintäkter.

[…]

Partiledaren backade även i skatteargumentationen. Han ville inte ha sänkt skatt för egen del. Därmed reducerades frågan om att behålla och bestämma över sina pengar från en angelägen frihetsfråga till ett socialpolitiskt fördelningsinstrument.

Fjärran från att ”enbart erbjuda marknadsliberala lösningar på politikens alla områden” har moderaterna alltid ryggat för marknadsekonomi när det gäller de egna väljargrupperna, vare sig de är storföretagare, jordbrukare eller bor i billiga hyresrätter på Östermalm. Moderaterna vågade, trots ringlande bostadsköer, inte förespråka marknadshyror, man tappade globaliseringsdebatten genom att inte tydligt kräva avskaffade tullar och subventioner för jordbruket, och när den s k Bennetgruppen föreslog statliga miljardinvesteringar i privata företag, applåderades förslaget av moderaternas näringspolitiske talesman. Lägg till detta att moderaternas enda förnyelse av välfärdssektorn är att du får välja offentligt kontrollerade, reglerade och finansierade alternativ till offentligt drivna monopol.

Det enda som har hänt sedan Fredrik Reinfeldt har tagit över är att man har fortsatt på den linje som Bo Lundgren inledde. Dick Erixon bemödar sig inte med att fråga sig vad som är meningen med att få en borgerlig regering om vi ändå inte kommer få något annat än en blek kopia till socialdemokraterna.

Putin har förvandlat Ryssland till en fascistisk diktaturstat. Putin tystar ned oppositionen genom att vägra delta i debatter, genom att bedriva kampanjer mot affärsmän som stöder oppositionen ekonomiskt, och genom att göra slut på alla fria medier. Han nationaliserar på helt godtyckliga grunder stora företag som t.ex. oljebolaget Yukos. Samtidigt bedriver han ett brutalt krig i Tjetjenien, vars enda syfte verkar vara för att i ”stabilitetens namn”, ständigt kunna tillfoga sig själv ännu mer kontroll över det ryska samhället. Och som om detta inte vore illa nog försöker Putin stoppa spriandet av demokrati i världen genom att etablera villiga lydstater i sin närhet (t.ex. Ukraina). Och precis som man kunde förvänta sig leder de alltmer omfattande statliga interventionerna i ekonomin och hetsen mot affärsmän, till ekonomisk stagnation.

På grund av detta, och många andra faktorer, har många analytiker börjat fråga sig själva om Putins Ryssland är nära en kollaps. Jag vet inte, men rysslandkännaren Masha Lipman, har skrivit en ganska intressant artikel i Washington Post. Läs den här.

Religiösa människor är irrationella. Men det visste ni säkert. Men visste ni att religiösa människor, t.ex. katolikerna anser att död och lidande är idealet? Nyligen gick Vatikanen ut och sade att John Paul den andres stoiska lidande av Parkinsons utgör ett moraliskt föredöme för oss alla. Att däremot försöka göra något åt vårt lidande genom att söka oss till den moderna läkarvetenskapen, är att hänge sig åt en, enligt Vatikanen, närmast ”religiös” strävan efter välbefinnande. Istället ska vi, förklarar Vatikanen, omfamna lidandet för det är en del av meningen med livet!

Nej, fy fan för religiösa människor!

Någon kulturbög på Aftonbladet har ”recenserat” Och världen skälvde. Som man kunde förutse blev det en allt annat än saklig recension. Faktum är att detta inte är någon recension alls. En fråga som ständigt återkommer medan man läser den är: ”Talar vi om en och samma bok?” Detta är i sanning något av det sjukaste jag någonsin har läst. Läs den själv och låt er förundras. Vad är det egentligen som driver människor till att hata Ayn Rand? Frågan är om jag verkligen vill veta. Nej, man kan verkligen spy för mindre.

För ett par år sedan skrev jag en artikel där jag förklarade att det av allt att döma inte förekom någon lönediskriminering mellan män och kvinnor. De löneskillnader som fanns berodde på, skrev jag då, att män i allmänhet jobbar mer än kvinnor, att det är fler män än kvinnor som jobbar, och att fler män än kvinnor jobbar inom den avlönade privata sektorn där lönerna i allmänhet är högre än lönerna inom den offentliga sektorn där kvinnor dominerar. Nu är det så att det nyligen har kommit ut en bok som heter Why Men Earn More. Cary Roberts från ifeminists.com har läst den. I denna bok framgår det klart och tydligt att mina tidigare observationer var riktiga. Bokens tes är nämligen att det inte förekommer någon lönediskriminering av kvinnor (i varje fall inte i det amerikanska samhället). Att kvinnor tjänar mindre beror snarare på att de gör andra prioriteringar än män. Kvinnor föredrar exempelvis arbeten som lärare, och sjuksköterskor. Det är arbeten som betalar mindre, men som samtidigt innebär mer flexibilitet. För mer information läs Cary Roberts artikel Unequal Pay for Equal Work?

Hej läsare. Jag har sedan en längre tid tillbaka en hemsida där jag då och då har publicerat texter. Men då jag inte alltid finner inspiration eller för den delen tid för att skriva så blir den inte uppdaterad så ofta som man skulle kunna önska. Men jag har däremot ofta tid och lust att kommentera dagsaktuella händelser och observationer i vardagen. Och det är för detta ändamål som denna blogg finns till. Denna blogg kommer alltså att utgöra ett komplement till min hemsida. För de av er (de flesta skulle jag tro) som däremot inte är det minsta lilla bekanta varken med mig eller min hemsida bör jag kanske kort introducera mig själv. Jag heter Carl Svanberg. Jag studerar praktisk filosofi vid Lunds universitet. På min fritid brukar jag läsa, skriva, spela trummor och umgås med mina vänner. Jag är anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen. Och på denna blogg kommer jag att behandla saker och ting utifrån ett objektivistiskt perspektiv.