Jag gillar Johnny Munkhammar och jag gillar hans blogg. Men hans senaste blogginlägg, det gillar jag inte alls. Det han säger är inte ett dugg nytt för mig. Men medan det är illa nog att höra en sådan undermålig analys komma ifrån en SSU:are, så är det inte lika roligt att höra det komma ifrån Munkhammars mun.

I sitt senaste inlägg påstår Munkhammar mycket bestämt att anledningen till varför så många röstar på socialdemokraterna, i val efter val, inte har ett något att göra med att de faktiskt har ett stöd för deras politik. Inte heller beror det på att borgarna har misslyckats med att sälja sin egen politik. Nej, ideologi har ingenting med saken att göra. Munkhammar skriver:

Tyvärr är det inte alls konstigt att de väljs om gång på gång trots resultaten. Tvärtom. Ju fler som görs beroende av staten – genom lön, ersättningar eller bidrag – desto fler kan de som styr staten bestämma över. En längre tid har en majoritet av de vuxna medborgarna i Sverige varit helt eller delvis beroende av staten för sin försörjning. De partier som lovar att bibehålla eller till och med öka de offentliga ersättningarna får sannolikt deras stöd. Och dessa partier kan skrämma medborgarna med att de riskerar förlora sin försörjning om oppositionen skulle vinna. På det viset betalar de allt färre arbetande för att s, v och mp ska sitta kvar vid makten.

Förklaringen är enkel: det är ekonomiska faktorer som styr väljarnas beteende och därmed historiens gång. Men detta är ju när allt kommer omkring inget annat än marxism. Nej, jag förnekar inte att det finns en gnutta sanning i detta. Många röstar alldeles säkert med hänsyn till plånboken, men att ideologi inte skulle spela någon roll är bara struntprat.

Om Munkhammar hade haft rätt, hur förklarar han då att Sverige blev en välfärdsstat till att börja med? Det verkar inte gå upp för Munkhammar att orsaken till varför så många är ekonomiskt beroende av staten beror just på att väljare faktiskt har röstat för en sådan politik, och de har gjort det just eftersom de ansåg och anser att det var och är det enda ideologiskt riktiga.

SvD: ”På blott en vecka utrymde Israel 25 bosättningar. När alla hus har rivits och soldaterna försvunnit hotar ett nytt dödläge: Palestinierna vill se fler eftergifter, medan Israel tycker sig ha gjort sitt.”

Ja, och att det här skulle hända kunde man ju inte räkna ut på förhand. Eller jo, det kunde man visst. Ger man ”palestinierna” lillfingret, ber de snart om hela näven. Men går man med på att förhandla med och ge efter för terrorister, får man faktiskt skylla sig själv.

Pat Robertson proposed (although he now denies it) the assassination of a known political dictator, an open enemy of freedom. There’s nothing wrong with proposing the assassination of a known dictator. You don’t have to agree that this is a good use of American resources; but there’s nothing wrong with expressing this opinion. Dictators are cruel, unfeeling, and ruthless people. If they kill and otherwise violate the basic individual rights of their victims, they deserve to die. None of us should pretend otherwise.
– Dr Hurd

Fred Kaplan förklarar varför Iraks konstitution är en enda röra. Ett utdrag:

Much has been made of the assembly’s debate over whether Islam should be declared ”the source” of legislation or merely ”a source.” But look at how it came out: ”a fundamental source”—which, as professor/blogger Juan Cole notes, amounts to pretty much the same thing as ”the source.” Cole, who has translated the document himself from a version made available in an Arab publication, also stresses that section (a) refers to ”the essential verities of Islamic law”—not, as the commonly used AP version has it, ”Islamic standards.” The latter might be open to wide interpretation; ”Islamic law,” however, seems to enshrine sharia, which not only denies rights and liberties to women, but also allows religious jurists to question secular legislation. Or does it? The constitution is, at best, ambiguous on this most crucial question.

Pat Robertson är en företrädare för den religiösa högern och är därför en knäppskalle. Det är inget snack om den saken. Häromdagen sade han att USA borde skjuta Venezuelas diktator och Castro-wannabe, Hugo Chavez. Kritiken lät sig inte vänta. FoxNews:

”It’s absolutely chilling to hear a religious leader call for the murder of any political leader, no matter how much he disagrees with such a leader’s policies or practices,” said the Rev. Barry Lynn, executive director of Americans United for Separation of Church and State.

Många tar givetvis detta som ytterligare bevis för att den religiösa högern är knäpp och farlig. Men Pat Robertson har faktiskt helt rätt. USA borde börja med att först avskaffa den lag som idag förbjuder CIA från att döda USA-fientliga diktatorer, och de borde sedan göra slut på Hugo Chavez. För som Robertson säger, är det bra mycket billigare än ännu ett 200 miljarder dollar-krig. När vi väl är igång, varför inte sätta ett pris på Ayatollah Ali Hoseini-Khameneis och Irans president Mahmud Ahmadi-Nejads huvud? Varför passar man inte på att sätta ett pris på huvudet av samtliga USA-fientliga diktatorer?

Att låta CIA skjuta världens Hugo Chavez är naturligtvis inte en långsiktig lösning på USA och västvärldens säkerhet. Men i många fall kan det vara en lösning som köper USA tid. Och fria länder som USA har all rätt i världen att avrätta vilken diktator som helst; de har rätt att göra precis allt som krävs för att försvara sig. Så om USA bedömer att de kan köpa lite tid, genom att kortsiktigt tillintetgöra ledarna för länder som Venezuela och Iran, då bör de också göra det.

Fredrik Reinfeldt har en underlig syn på facket. Hans syn ger oss en mycket klar fingervisning om varför en borgerlig regering inte kommer medföra en politik som kan göra slut på massarbetslösheten. (Om någon nu någonsin var så dum och naiv, att tro en sådan sak.) Reinfeldt tror nämligen inte att facket ställer till med några problem på arbetsmarknaden. Detta är naturligtvis inget annat än rent nonsens. Varför tror Reinfeldt detta? Ett skäl är, som alltid när vi talar om Reinfeldt, att han är ett makthungrigt svin som häver ur sig vilket strunt som helst för att få över socialdemokratiska väljare. Men det finns även en annan mer sofistikerad förklaring. I alla fall om vi frågar Erik Moberg. I ett mycket intressant debattinlägg i Upsala Nya Tidning, förklarar han vad det är som ligger bakom moderaternas irrationella och antiliberala förhållande till facket och arbetsmarknaden. Jag rekommenderar alla som vill veta varför ni inte ska kasta bort er röst på de nya socialdemokraterna, förlåt, de ”nya” moderaterna, att läsa den.

DN:

Fredrik Reinfeldt valdes till ordförande för moderaterna på stämman för knappt två år sedan. Det är inte bara socialdemokratiska valstrateger som kliat sig i huvudet över hur Reinfeldt har målat om partiet. Själv tycker han att han har utgått från moderata grundvärderingar, samtidigt som han har breddat frihetsbegreppet.

Ursäkta mig, men vad menar egentligen herr Reinfeldt med att han ska ha ”breddat frihetsbegreppet”? Låt oss fundera lite över vad detta egentligen betyder.

Numera föreslår moderaterna mer pengar till ”skola, vård och omsorg” än socialdemokraterna. Moderaterna står sålunda för en större, inte en mindre, välfärdsstat än vad socialdemokraterna gör. Är det detta han menar med att ”bredda” frihetsbegreppet?

Numera tycker moderaterna att fackföreningarnas destruktiva makt att driva upp lönerna över marknadsnivån, och därmed skapa en massarbetslöshet på hela 25 %, inte längre utgör något större problem. Moderaterna delar därmed samma syn på fackföreningarna som deras påstådda ideologiska fiende, socialdemokraterna. Är det detta som avses med att ”bredda” frihetsbegreppet?

Nu för tiden kan man höra herr Reinfeldt kritisera socialdemokraterna för att de ville sänka förmögenhetsskatten och avskaffa arvsskatten. Är det detta att ”bredda” frihetsbegreppet?

Nyligen kunde vi höra herr Reinfeldt försvara hyresregleringarna… Ni förstår poängen.

Jag är rädd för att om herr Reinfeldt ”breddar” frihetsbegreppet ännu mera kommer det till slut att sakna all mening. Ungefär som moderaterna som parti numera saknar all mening.

Trots att Irak håller på att bli ett ”nytt” Iran, lär det finnas terrorister som kommer att motsätta sig utvecklingen i Irak. En del neokonservativa, och andra Irak-optimister, tar detta som ett säkert bevis för att utvecklingen i Irak, trots allt, måste vara i rätt riktning och därför värt besväret. Men de begår ett mycket allvarligt misstag. Observera att Al-Qaida betraktar Saudiarabien som en av deras fiender. Varför? Därför att Saudiarabien (vars ”konstitution” består av koranen) som ju är ett av de värsta teokratierna i världen, inte är en tillräckligt konsekvent teokrati, enligt Al-Qaida. Detta vet vi eftersom Osama bin Laden själv har sagt det. Så om Saudiarabien inte är bra nog för bin Laden och hans likar, varför skulle då en ”demokratisk teokrati” som Irak vara ett dugg bättre i deras ögon?

Det är ungefär lika korkat som att USA skulle ge bort en av sina delstater till Al-Qaida i hopp om att det ska resultera i fred. Vi vet att terroristerna inte kommer att svara med ”tacksamhet”, de kommer att svara med ännu mera terrorism. De ser nämligen, rätteligen, detta som en stor eftergift för deras terrorism. Så när Israel gör detta ber de mer eller mindre om stryk!

Frågan är om de inte förtjänar det denna gång.