Det finns de som säger att det inte finns några altruister, att alla egentligen är egoister. Det är ett påstående som inte stämmer för fem öre. Det grundläggande felet många begår är att de inte gör någon som helst skillnad på motiverat handlande och egoistiskt handlande. De gör med andra ord ingen skillnad på det faktum att en altruist t ex kan vilja uppoffra sig själv för andra och det faktum att handlingen i sig själv faktiskt inte tjänar dennes egenintresse.

Vad som är i någons egenintresse eller inte avgörs inte av vad människor vill eller av vad människor känner. Nej, det är en fråga om fakta om vad som tjänar vårt egenintresse och bara genom att se till fakta kan man rent objektivt avgöra vad faktiskt som ligger i vårt egenintresse och vad som inte gör det.

Att vara egoist är inte, som många tror, det enklaste som finns. Vi kan inte avgöra vad som främjar vårt liv och lycka bara genom att se till de konkreta och direkt observerbara följderna av ett handlande. Varje handling måste ses utifrån sin kontext (att sova i sin säng på natten är bra, att sova på jobbet brukar inte vara så bra) och långsiktigt. En del handlingar och val människor gör har inga synbara konsekvenser förrän i framtiden. Det är bland annat just därför som vi behöver moralprinciper som talar om för oss hur vi ska handla för att leva inte bara idag utan även imorgon.

Igår läste jag i Metro en mycket grotesk historia från Frankrike. Den fungerar på flera plan som en makaber illustration av varför det här med att vara egoist inte alltid är så enkelt som det verkar. Den fungerar som en perfekt illustration på varför sann egoism kräver hänsyn till långsiktighet, något som endast kan uppnås med hjälp av rationella principer. Jag tänker med detta exempel som bakgrund i kommande blogginlägg diskutera vilka dessa principer är.

Det handlade om en familj som helt höll på att duka under på grund av föräldrarnas enorma irrationalitet. Paret ville låtsas som att de var rikare än vad de var. De ville vara rika, men de ville inte arbeta för sin rikedom. Det vill säga, de ville ha frukterna av hårt arbete, utan att behöva arbeta. Så vad gjorde de? De såg till att leva på krediter. De sökte ett 20-tal krediter. De hade ca 15 kreditkort och tio bankkonton.

Vid en första anblick kan detta framstå som om vårt par drivs av ett ohämmat egoistiskt begär efter en högre levnadsstandard. Men tjänade deras handlande deras objektiva egenintresse? Låt oss se vad som hände: ”Till slut sprack bubblan. Paret kunde inte längre betala sina skulder, bankautomaterna började sluka korten när de försökte ta ut pengar och skuldsaneringen misslyckades.” (Metro, 2005/10/18).

De försökte leva i en lögn. Men det var, som alltid, dömt att misslyckas. Man kan inte vinna i ett krig mot verkligheten. Så när deras bankautomaterna började sluka deras kort var det som om deras egna lögner exploderade dem i ansiktet. Egoistiskt så att det förslår, eller hur? Uppenbarligen inte, nu är ju hela familjens ekonomi förstörd.

Man skulle ju kunna tro att historien skulle sluta här. Men det gjorde den tyvärr inte. Paret hade nu försatt sina barn i en hopplös ekonomisk situation, därför bestämde sig paret för att de skulle mörda sina barn och därmed dra med dem i skiten som de själva hade skapat. Men notera att motivet för att mörda sina barn var altruistiskt. De gjorde det för att de inte ville att barnen skulle behöva lida av deras misstag (!). Bara med altruismen kan man komma undan med sådana rationaliseringar!

(Föräldrarna försökte mörda sina barn med en insulinöverdos. En av familjens fyra döttrar dog, de andra överlevde tack och lov. Nu riskerar föräldrarna livstidsfängelse.)

Det finns mycket mer att säga om denna berättelse, därför tänker jag återkomma med fler kommentarer imorgon.

”Svenska folket får underkänt i kunskapstest från Demoskop som presenteras av författaren Johan Norberg. Okunnigheten om framstegen på miljöområdet är överväldigande. Majoriteten av de tillfrågade svarade fel på samtliga åtta kunskapsfrågor som ställdes om miljö och levnadsstandard. De högst utbildade visade sig vara de mest okunniga. De yngsta klarade sig minst dåligt. Det visar den opinionsundersökning som idéhistorikern och författaren Johan Norberg presenterar. Exempelvis tror hela 76 procent av de tillfrågade att fler människor lever i extrem fattigdom i dag jämfört med 1980. Sanningen är att andelen halverats.” (DN.se)

Denna text skrev jag för mer än ett år sedan, men då det handlar om Ryssland, och Ryssland ständigt är aktuellt, ser jag inga problem med att publicera den idag.

Efter det senaste gisslandramat i den lilla ryska byn Beslan har Rysslands krig mot Tjetjenien åter uppmärksammats av media.

Vad är bakgrunden till denna konflikt? För båda parterna finns det många saker som har spelat roll. Det föreligger många historiska faktorer långt tillbaka i tiden. Det här är inte första gången Ryssland har krigat med tjetjenerna. Men om vi för enkelhetens skull håller oss till 1990-talet så har det för Rysslands del varit en fråga om att uppnå ”ordning”.

1990-talet var en i många av seenden kaotisk period för Ryssland. Som om ekonomisk och politisk oordning i landet inte vore nog så led den ryska federationen dessutom utav en alltmer påtaglig inhemsk terrorism utförd med stöd från krigsherrar i det laglösa Tjetjenien. På så vis blev Tjetjenien som en symbol för kaoset i Ryssland.

Ryssarna trötta på eländet ville se en ”stark ledare”. Vladimir Putin levererade genom att svara den tjetjenska terrorismen med en brutal invasion av Tjetjenien. Detta gjorde Putin populär och sedan 2000 har han med folket bakom sig varit Rysslands president.

Under Putins tid vid makten har Ryssland långsamt förvandlats till en fascistdiktatur. Medierna kontrolleras av Krelm. Censur råder. Oppositionen bekämpas. Oligarker arresteras för att de stöder oppositionen. Staten får ett ökat inflytande över ekonomin. Ryssland har blivit alltmer militariserat. Vid det förra kriget mot Tjetjenien var medierna fortfarande tillräckligt fria för att rapportera om vad som hände vid fronten. Idag så arresteras självständiga ryska journalister i Tjetjenien.

Vad värre är att en stor majoritet av ryska folket faktiskt stöder Rysslands utveckling under Putins ledning. Opinionsundersökningar gjorda i Ryssland talar sitt tydliga språk:

”52 procent anser att ett flerpartisystem gör mer skada än nytta, 15 procent att det gör mer nytta än skada. När ‘frihet’ ställs mot ‘ordning’ väljer 88 procent ‘ordning’. 76 procent vill att massmedierna censureras. 74 procent beklagar Sovjetunionens sammanbrott. 72 procent vill begränsa privata ekonomiska initiativ. Tillfrågade om hur de vill att Ryssland skall uppfattas av andra länder svarar 48 procent ‘mäktigt, oslagbart’, 22 procent ‘rikt och välmående’, 6 procent ‘välutbildat, civiliserat och kultiverat’, 3 procent ‘fredsälskande och vänligt’ och 1 procent ‘laglydigt och demokratiskt'” (040822, ”I väntan på Ryssland”, Sydsvenskan).

Ryssarna vill med andra ord att ha en brutal och hänsynslös ledare. Genom kriget i Tjetjenien, censuren och bekämpandet av oppositionen och oligarkerna har Putin etablerat sig som en sådan ledare. Ryssarna var villiga att offra sin frihet för ”ordning”. Putin tvekade inte och gjorde precis som de önskade när han lovade dem ”lagens diktatur”. I Tjetjenien ägnar sig de ryska ockupationsstyrkorna åt att avsiktligen våldta kvinnor, plundra hus på värdesaker, bränna ned dem och avrätta de som motsätter sig. Det här är inte ”terroristbekämpning” – det är terrorism!

Missförstå mig inte. De tjetjenska terroristerna är väsentligen militanta Islamister. De söker genom terror få Ryssland att gå med på att upphöra ockupationen av Tjetjenien och sedan låta Islamisterna få bilda sig en teokrati. De tjetjenska Islamisterna har mördat hundratals ryssar, många av dem helt oskyldiga barn. De är således inte ett dugg bättre än ryssarna.

Så vad vi talar om är alltså två terroristgäng som slåss – inte för frihet – utan över ett territorium. Personligen har jag svårt att se varför man ska ta ställning i konflikten så länge den inte direkt berör våra intressen. Ingen av dem förtjänar nämligen vårt stöd. Men om man tvunget ska ta ställning så gäller det förstås att tillfälligt stöda det ”minst onda” vilket i det här fallet är Ryssland. Fascism är trots allt (om än bara marginellt) ett mindre ont än Islamisk teokrati.

Ryssland kan på kort sikt vara till viss hjälp när det kommer till att bekämpa de militanta Islamisterna men på lite längre sikt finns det all anledning att vara orolig. Filosofen Ayn Rand har noterat att ett lands utrikespolitik avgörs av dess inrikespolitik. Om det stämmer så är slutsatsen given: ett alltmer militariserat och fascistiskt Ryssland är inte att leka med. Låt därför denna konflikt få tjäna som exempel på när ”min fiendes fiende inte är min vän”.

(040910)

”Moderaterna vill minska biståndet med ungefär sex miljarder kronor, jämfört med regeringens satsningar 2006. Och enligt partiets budgetmotion ska biståndet minskas med nästan åtta miljarder 2008. Biståndsminister Carin Jämtin är upprörd över förslagen: – Det är en enorm summa pengar som försvinner. De fattigaste länderna behöver mer pengar, inte mindre. Det finns ingenting som man kan ta från biståndet som inte drabbar fattiga människor, säger Carin Jämtin.” (SvD.se)

Detta är en bra början, fast man borde sikta på att dra in hela biståndet så snabbt som möjligt. Biståndet är inte bara omoraliskt eftersom det förvandlar svenska folket till trälar åt fattiga i omvärlden. Det är dessutom, vilket ju har bevisats gång på gång, skadligt för dess emottagare.

”Kristdemokraterna föreslår i sin budgetmotion att bolagsskatten höjs med två procentenheter. Det skulle ge 5,7 miljarder kronor till statskassan, vilket kan hjälpa till att finansiera de sänkningar av momsen på drivmedel som partiet vill ha. – Börsbolagen gör sådana enorma vinster nu, så det är rimligt att höja bolagsskatten, säger partiledaren Göran Hägglund till SvD.se.”

Altruismen är oförenlig med kapitalismen.

I Sudan pågår det ett folkmord. Militanta araber, Janjaweed, ägnar med hjälp av den sudanska regeringen sig åt ett folkmord. Uppskattningsvis har 2 miljoner flytt. 180 000 har dödats.

Det som händer är onekligen hemskt. Det är därför inte undra på att många reagerar som de gör. De blir förbannade över att ingenting händer. Att FN, USA, EU, Sverige – västvärlden – inte griper in och sätter stopp för det hela. De kräver att någonting görs. Att någon gör något. Premissen är att vi har en moralisk skyldighet att rädda människorna i Darfur. Men har vi det? Nej. Inte om varje människa har rätt att leva för sin egen skull.

Vi får inte heller glömma bort att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Det är inte statens uppgift att skicka iväg våra pengar eller våra soldater, på ”humanitära” räddningsaktioner. Tvärtom är det, om våra intressen inte står på spel, statens moraliska skyldighet att inte skicka iväg våra pengar och soldater till den ena oroshärden efter den andra.

Det är därför alltid med en viss förundran jag kan se så kallade liberaler, kräva att vi ska börja behandla människor som medel för andras ändamål, som om de vore offerdjur utan några rättigheter. För det är precis vad de säger, implicit, när de indignerat kräver att västvärlden ska ”göra något”. Tydligen slutar västerlänningar att ha rättigheter, så fort en oroshärd uppstår någonstans i världen.

Vad är det som händer? Det är altruismen som spökar. Ayn Rand skrev:

En gång när en student frågade Barbara Branden: ”Vad kommer att hända med de fattiga i ett objektivistiskt samhälle?” – svarade hon – ”Om du vill hjälpa dem, kommer ingen att hindra dig.”

Detta är hela frågeställningens kärna och ett perfekt exempel på hur man vägrar att acceptera motståndarens premisser som grund för diskussionen.

Bara enskilda människor har rätt att avgöra när och om de önskar hjälpa andra; samhället – som organiserat politiskt system – har ingen rätt alls härvidlag.

…

Om en människa spekulerar om vad ”samhället” borde göra för de fattiga, accepterar hon därmed den kollektivistiska premissen att människans liv tillhör samhället, och att hon, i egenskap av samhällsmedlem, har rätt att förfoga över deras liv, bestämma deras mål eller planera ”fördelningen” av deras ansträngningar.

Detta är den psykologiska bekännelse som är underförstått i sådana frågor och i många frågeställningar av samma slag.

I bästa fall avslöjar den en människas psyko-epistemologiska kaos; den avslöjar ett felslut som man kan kalla ”den frusna abstraktionens felslut” och som består i att ersätta en vidare abstrakt klass med en särskild konkret som tillhör denna – att i detta fall ersätta den vidare abstraktionens ”etik” med en specifik etik (altruismen). En sådan människa kan således förkasta den altruistiska teorin och hävda att hon accepterat en rationell kodex – men genom att inte integrera sina idéer fortsätter hon tanklöst att närma sig etiska frågor i av altruismen fastställda ordalag.

Oftare avslöjar emellertid denna psykologiska bekännelse en djupare ondska: den avslöjar i vilken enorm utsträckning altruismen undergräver människors förmåga att fatta begreppet rättigheter eller värdet av ett enskilt liv; den avslöjar ett medvetande ur vilket en mänsklig varelses verklighet har utplånats. (”Kollektiviserad etik”, Själviskhetens dygd, översättning av Per-Olof Samuelsson.)

Det är därför sådana ”liberaler” som Henrik Alexandersson och Mathias Sundin, utan moraliska betänkligheter kan gå ut och kräva uppoffringar till höger och vänster. För dem verkar det som om de enskilda människor som kommer att offras för att rädda folket i Sudan, inte riktigt finns.

I en debattartikel i Dagens Nyheter sade Jan Björklund, från folkpartiet, att man borde förbjuda ”obehöriga” lärare från att undervisa i skolorna. Men som Mattias Svensson påpekade, är detta inget annat än ett försök att införa ett licensmonopol inom lärarkåren dvs ett statligt tvångsmonopol. Det som gör detta förslag ännu lustigare är att folkpartiet gärna utger sig för att vara ”liberaler”. ”Liberaler” my ass!

Det finns i stort sett två argument för att införa ett licensmonopol inte bara inom lärarkåren utan inom alla tänkbara områden.

Det första är staten har en skyldighet att upprätta en viss standard inom vissa områden, där det är ”viktigt”. Vi kan t ex inte låta vem som helst ”leka” läkare och börja operera på människor, eller låta ”vem som helst” få undervisa i skolorna, eller låta ”vem som helst” få bygga ett hus, eller låta ”vem som helst” få köra taxi, osv. Det är nämligen farligt. Tänk om lärarna är dåliga? Tänk om läkarna inte är läkare överhuvudtaget? Tänk om taxiförarna bara har vanligt körkort?

Det andra är att folk helt enkelt är alldeles för dumma för att ”liberala” politiker ska våga ge dem friheten att ta eget ansvar för sina liv och sina val. Tänk om en del är så dumma att de söker sig till kvacksalvare för vård eller till människor utan några som helst bevisbara meriter för att undervisa sina barn?

Låt mig börja med att begrunda det första argumentet. Det enda som händer om man inför ett licensmonopol är att staten sätter upp en godtycklig minimunstandard för vilka som ska få jobba inom ett område. Detta i sin tur resulterar endast i att utbudet av lärare, läkare, taxiförare, osv blir mindre än vad det annars hade varit. Det i sin tur gör deras tjänster dyrare än vad de annars hade varit, helt i enlighet med lagen om utbud och efterfråga. Vad händer? Jo, för många låg- och medelinkomsttagare kommer en del eller i värsta fall alla dessa tjänster vara utom räckhåll. (Det här samma ”liberaler” brukar hävda att marknaden har misslyckats, varför vi behöver statlig finansiering, subventioner, skatter, osv.) Det som händer är alltså detsamma som skulle hända om staten bestämde vad som utgjorde en minimunstandard för hur en bil ska se ut eller en bostad, eller för den delen en dator. Det enda detta resulterar i är att göra dessa varor så dyra att de blir utom räckhåll för många människor. Det är därför helt uppenbart att det inte tjänar några av dessa människor att man gör så här, även om genomsnittsläraren eller genomsnittsläkaren eller genomsnittsdatorn numera har en högre kvalité. Så för konsumenterna av dessa varor och tjänster finns det kort sagt inga fördelar. (De som hade tillräckligt höga inkomster för att kunna köpa den bästa vården, eller bästa undervisning, eller de bästa datorerna, som pengar kan köpa, är uppenbarligen inte i något behov av minimunstandarder av detta slag.) Så det enda som händer är att låg- och medelinkomsttagare förbjuds från att skaffa sig de bästa varor och tjänsterna de kan givet deras inkomster. Det finns med andra ord inga fördelar med ett licensmonopol.

Hur kan ”liberaler” försvara ett licensmonopol? Det är för mig uppenbart att detta i bästa fall måste röra sig om en stor okunskap om grundläggande nationalekonomi. I värsta fall handlar det om att dessa ”liberaler” inte är liberaler överhuvudtaget. De tror nämligen att vanliga människor helt enkelt är för dumma för att de ska våga dem få bestämma själva. Men om folk verkligen är så här korkade, varför skulle de då lämpa sig för att rösta på Folkpartiet? Att somliga människor kan göra dåliga val, och därför söker sig till kvacksalvare när de blir sjuka, är inget som helst argument för att begränsa alla andras frihet att söka sig till riktiga läkare.

På en fri marknad, utan licensmonopol, så skulle folk vara tvungna att ta personligt ansvar. De skulle vara tvungna att själva granska vilka de gör affärer med. Eftersom de flesta inte är dumma i huvudet, skulle de flesta försökt ta reda på vem de har att göra med. De skulle i regel lita på människor eller företag som har lyckats etablera sig och skaffa sig ett bra rykte. Människor som har blivit utbildade på erkända skolor skulle givetvis få en högre status och ha ett bättre rykte, än andra aktörer inom samma bransch. Det skulle på en fri marknad finnas ett enormt behov av marknadens alla aktörer att bygga upp och upprätta ett gott rykte. Eftersom ”vem som helst” kan försöka etablera sig, kommer konkurrensen att vara så mycket större än vad den är idag, och därmed också behovet av att skaffa sig ett gott rykte. Det skulle även i fortsättningen finnas organisationer, föreningar, tidningar, m fl som i kundernas tjänst systematiskt granskade och utvärderade olika företag, varor och tjänster. Det skulle även finnas privata certifieringar av olika slag. Självfallet skulle det fortfarande vara bedrägeri att utge sig för att ha fått sin läkarexamen från en viss skola, när man i själva verket inte alls har gjort det. Det skulle fortfarande vara förbjudet att sälja varor och tjänster under falska förespeglingar. Utöver allt det här så skulle ju också långivare, banker, försäkringsbolag se till att fungera som granskare. Försäkringsbolag lär ju t ex sätta upp sina standarder för hur de vill att bostäder ska se ut för att de ska vilja försäkra dem. Vidare är det ju så att precis som jag som inte kan någonting om att producera datorer, eller vårda människor, eller installera kök hos människor, inte skulle få för mig att försöka konkurrera inom dessa områden, så skulle ju inte heller slaktare börja jobba som läkare. När konkurrensen är fri kommer det som alltid att resultera i ett större utbud, lägre pris och generellt sett högre kvalité.

Så för att summera, kan vi konstatera att det inte finns några legitima skäl för staten att införa ett licensmonopol. Det ser endast till att göra tjänster och varor otillgängliga. Hela idén bygger på den falska premissen att marknaden inte fungerar eller att människor är för dumma för att ta ansvar för sig själva. Människors rationella egenintresse kommer på en fri marknad, i kombination med sådana lagar som förbjuder bedrägeri, att sätta stopp för de värsta farhågorna som dessa ”liberaler” bär på. En marknad fri är det moraliska eftersom det gör det möjligt för så många som möjligt att få konkurrera på en marknad, och för så många som möjligt att komma över de tjänster de vill ha, givet deras plånbok. Det gör det med andra ord möjligt för alla att obehindrat tjäna sitt rationella egenintresse. Det är därför också det praktiska eftersom det resulterar i ett större utbud, lägre pris och en generellt sett högre kvalité.

På grund av _stress_ som är skadlig för min hälsa, tänker jag inte att prioritera min blogg så mycket den närmsta tiden. Jag kommer inte att överge den, men den kommer ligga på is. Jag kommer i framtiden _endast_ att publicera någonting när jag verkligen anser att jag har något _speciellt_ att säga. Många inlägg har, ska det medges, bara varit ”utfyllnadsinlägg” för att få folk att fortsätta besöka min blogg. Men det är slut med det. Det kommer pga av min livssituation att bli mindre kvanitet, och förhoppningsvis, mer kvalité.

I en kommentar ägnar sig SvD-reportern åt att baktala egoismen, eller som han kallar det för ”ekonomisk patriotism”:

Det går en våg av ny ekonomisk patriotism över Europa i dessa dagar. Snart sagt varje dag möts vi av rubriker om hur olika ekonomiska och politiska aktörer i EU-länderna försöker skydda sina nationsgränser från intrång.

Gränsöverskridande företagsköp, som tidigare ofta bejakades som ett tecken på en hälsosam strukturomvandling verkar numera uppfattas som något hotande och obehagligt. Samgående mellan företag från olika länder, avsedda att stärka företagens (och därmed Europas) globala konkurrenskraft, ses som något negativt som bör stoppas.

Jag undrar hur förvrängd föreställning man måste ha om egoismen, för att komma fram till en sådan bisarr slutsats som att ”den nationella egoismen överskuggar meningen med europeisk union”. För det finns absolut inget egoistiskt motiv bakom politikernas protester. Det är möjligen så att dessa politiker själva tror att de värnar om sina länders intressen, men det faktum att de tror en sådan sak förändrar inte det faktum att det faktiskt inte ligger i deras länders intresse att bekämpa gränsöverskridande företagsköp.

Precis på samma sätt som det inte ligger i mitt rationella egenintresse att Helsingborgs kommunalpolitiker söker stoppa något företag i Stockholm från att köpa upp ett företag etablerat här i Helsingborg, så ligger det inte heller i Sveriges intresse att bekämpa tyska företag från att köpa upp de som idag ligger i Sverige. För vad är det sådana här uppköp tenderar att resultera i? Jo, det är en effektivare och bättre arbetsfördelning. Och en effektivare arbetsfördelning gynnar ju alla inblandade i längden.

Det finns ett stort pedagogiskt problem med att baktala egoismen på det här viset. Om man faktiskt går med på att det är egoistiskt av dessa politiker att bekämpa detta, då säger man ju indirekt att det faktiskt är emot ländernas egenintresse att låta marknaden få agera fritt. Och hur är det då meningen att man ska övertala folk om värdet av en fri ekonomi? Genom att ljuga och säga att kapitalismen handlar om altruism? Att komma med motsägelsefulla resonemang om hur ”själviskt” det är att vara osjälvisk?

Efter 300 inlägg och 6537 besökare, vill jag passa på att tacka för intresset.