SvD:

President George Bush vägrar utesluta atomvapen om diplomati misslyckas med att lägga band på Irans kärnkraftsambitioner. Det sade USA-presidenten i går.

George Bush sade att han ska samtala om Irans kärnkraftsaktiviteter med Kinas president Hu Jintao som besöker USA den här veckan. Det var då Bush gav beskedet att han inte utesluter atomvapen i konflikten.

– Alla alternativ är möjliga. Vi vill lösa denna fråga med diplomati och vi anstränger oss för att göra det.

Det är bra att Bush inte utesluter kärnvapen. Det är däremot otroligt dåligt att han fortfarande tror att diplomati kommer att stoppa Iran. Bush borde lära sig av historien och inse att diplomati är hopplöst.

Jag har, på den här bloggen, flera gånger argumenterat för nödvändigheten och rättfärdigheten i att gå i krig mot Iran. Iran ett stort och växande hot mot Israel, USA, och västvärlden i övrigt. Iran sponsrar sedan decennier tillbaka islamisk terrorism mot väst, Israel och USA i synnerhet. Iran styrs av religiösa fanatiker som i åratal har hotat att förinta Israel och USA. Detta hot har på sistone upprepats mer och mer. Iran försöker aktivt skaffa sig kärnvapen och ni kan kallt räkna med att de kommer att använda den, utan någon som helst tvekan, så fort de bara kan.

En del hävdar att det kommer att ta dem flera år till innan de har sin första bomb och att vi därför har ”tid” att lösa denna konflikt med hjälp av diplomati. Dessa människor lär sig visst ingenting av historien. När ett land – ett land som Iran – inte bryr sig om hot från omvärlden, då finns det inte längre några andra praktiska eller moraliska alternativ än krig. Dessa människor ignorerar också att diplomati varken fungerade med Nazityskland, eller med Irak, eller med Nordkorea. Det enda som vinner på diplomati är våra fiender. Ingen annan.

Med anledning av detta vill jag göra er uppmärksamma på två artiklar som jag nyligen har kommit i kontakt med. Den första heter ”The faithful hour has arrived” och är skriven av Caroline Glick. Den andra heter ”Time to Fight the Real War” och är skriven av Robert Tracinski.

I dessa artiklar, framför allt Tracinskis, presenteras argumenten för varför ett krig mot Iran måste ske, och varför vi inte har någon mer tid för diplomati. Den bild de målar upp är i sanning skrämmande. Någon kanske vill säga att jag och andra krigshetsare överdriver. Det anser inte jag. Alla som har följt utvecklingen i världen sedan Irans president Mahmoud Ahmadinejad fick makten vet att vi har att göra med ett monster i ordets fulla innebörd.

Glick har helt rätt när hon skriver följande: ”If we accept Bush’s definition of the aims of the war, then five years on, the inescapable conclusion is that the US and its allies, such as they are, are losing this war and losing it badly.” Varför? Läs hennes artikel här.

Tracinski har även han helt rätt när han skriver: ”Four and a half years after September 11—which was supposed to awaken us to the threat of devastating attacks by state-sponsored terrorists—America is finally beginning to confront the world’s largest and most dangerous state sponsor of terrorism: the Islamic Republic of Iran.

For the past week, newspapers and magazines have been filled with discussion of possible military action against Iran. The debate, so far, is between those who merely want to ”threaten” the use of force, and those who argue that the Iranian threat is illusory. No one is yet willing to face the fact that Iran is already at war with the United States—and that Iran is the central enemy we have to defeat if we are going to win the War on Terrorism.” Läs resten av hans artikel här.

Många som vill betona hotet från Iran påpekar gärna att Ahmadinejad för ett tag sedan sade att man borde ”radera ut Israel från kartan”. Jag vill bara här påpeka att Ahmadinejad också har sagt att han också har en vision om ”en värld utan Amerika”. Lägg nu ihop ett och ett, så förstår ni att han menar allvar. Ni förstår också att detta monster inte kommer att tveka vid att använda kärnvapen mot USA och Israel, så fort han bara kan. Detta monster måste bort och det nu…

Jag vill inleda denna diskussion med ett citat:

Människan är en sårbar del av ett känsligt ekologiskt system där allt hänger samman. Försiktighetsprincipen innebär att vi måste hantera naturen med stor varsamhet och vara ödmjuka inför vår egen ofullständiga kunskap om alla dess samband. Vi människor måste ta ansvar för att förvalta jordens resurser i balans med naturen så att den biologiska mångfalden bevaras. Vi anser att allt liv har ett värde i sig, oberoende av dess nytta för människan. När människan håller sig inom de ramar naturen ger finns grunden för goda livsförutsättningar och en hållbar välfärd. (Min kursivering.)

Detta är ett citat ur miljöpartiets program. Vad betyder detta? Detta betyder att miljöpartiet anser att naturen – växter och djur – har ett intrinsikalt värde, dvs ett värde i sig, dvs ett värde oberoende av huruvida det har ett värde för oss människor. Detta betyder att man betraktar naturen som något ”heligt” och som vi människor inte får påverka eller utnyttja för att det ska tjäna våra egna behov, våra liv, och vår lycka.

Vi vill bygga ett samhälle där ekonomin utgår från sociala och ekologiska hänsyn, ett samhälle där resurser fördelas rättvist och där hänsyn tas till djurens välfärd och naturens begränsningar. Det innebär att vi sätter den ekologiska balansen och människors och djurs välbefinnande före kortsiktig ekonomisk vinning. Ekonomisk utveckling måste ske inom naturens ramar, utan att människor slits ut. Vi anser därför att tillväxt i konventionell mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.

Detta betyder – inom kontexten av att naturen har ett intrinsikalt värde – att man betraktar människan och människor som mindre värda än naturen, och att man därför hellre ser till att den ”biologiska mångfalden” bevaras, även om det sker till priset av att några enstaka människoliv får offras. Så om valet står mellan att skapa materiellt välstånd som gör det möjligt för fler människor att överleva, och fler människor att leva bättre och rikare liv, och att något utrotningshotat djur ska få överleva, väljer miljöpartiet hellre det senare, även om det på marginalen innebär att några människor kommer att få leva med en sämre levnadsstandard, eller i värsta fall, en del människor får ge upp livet helt och hållet.

Observera att de praktiska konsekvenser av deras politik inte alls syftar till att ta någon hänsyn till människans välbefinnande. Ty är man emot skapandet av materiellt välstånd (dvs ekonomisk tillväxt i ”konventionell” mening), då är man emot mänsklig välfärd, och är man emot det, då är man också emot mänskligt välbefinnande. Det är inte en slump att de betonar att all ”ekonomisk utveckling” (ett uttryck som de lämnar helt odefinierat) måste ske ”inom naturens ramar”, och att de sätter ”den ekologiska balansen” och djurs välbefinnande framför ekonomisk tillväxt, något som de utan vidare motivering avfärdar som en ”kortsiktig” ekonomisk vinst. Det syns också i andra mer konkreta frågor såsom energifrågan. Dessa människor har redan med hjälp av deras samarbete med regeringen fört en mycket människofientlig politik som har inneburit en så kallad grön skatteväxling. Denna politik har inneburit att elpriserna har stigit, vilket har gjort att människors levnadsvillkor har försämrats drastiskt. När folk till följd av de stigande elpriserna måste välja mellan att konsumera mindre av allt annat, bara för att de ska ha råd med den allt dyrare elen, då försämras människors levnadsstandard i praktiken.

Under rubriken ”Djurens rättigheter” fortsätter de:

Människan måste respektera djurs naturliga beteenden och skapa förutsättningar för dem att leva efter sina naturliga mönster. I dag behandlas djur mer som handelsvaror än som kännande varelser. Människan har ett moraliskt ansvar att skapa ett samhälle som värdesätter och tar hänsyn till djuren. I ett samhälle som respekterar och är solidariskt med djur har djuren rätt att få utlopp för sina naturliga beteenden och de slipper utsättas för lidande.

Att de betraktar ”allt liv” som intrinsikalt värdefullt, betyder inte att de betraktar människors liv som intrinsikalt värdefulla. Varför inte? Därför att om människan har ett värde i sig själv, oberende av vår relation till naturen i övrigt, då skulle det inte finnas någon anledning att ta någon speciell hänsyn till allt annat liv i naturen (växterna och djuren). Men de betonar just att naturen har ett värde oavsett vilken nytta den har för oss, dvs obereonde av vilket värde den har för oss människor. Detta betyder att de underordnar oss allt annat liv.

Så när man, givet denna kontext, läser att de anser att djur har rättigheter som innebär att vi ska verka för att djur ska slippa att lida för vår skull – detta med motiveringen att allt som har en förmåga att uppleva smärta har rättigheter – då säger man uppenbarligen att människans liv är mindre värt än djurens. För om djur har rättigheter, då betyder det att vi inte har rätt att t ex döda djur för att tjäna våra behov. Det betyder att vi inte har rätt att t ex utsätta djur för eventuellt plågsamma försök för att framställa mediciner som kan förbättra eller i bästa fall även rädda människors liv.

Hur är egentligen det tänkt att man ska förstå den konkreta innebörden av att respektera djurens rätt till att få ”utlopp för sina naturliga beteenden” eller att leva efter sina ”naturliga mönster”?

Betyder detta att djuren har rätt att döda andra djur (som också har rättigheter?) liksom människor, eftersom det är ett utlopp för deras ”naturliga beteenden”? I så fall är miljöpartiet inkonsekventa och motsägelsefulla. Varför har djur rätt att döda andra djur (trots att det resulterar i lidande), men inte vi människor? Eller menar de att djuren har precis som vi en rätt att kränka andras rättigheter? Men det finns ingen sådan rättighet; att göra anspråk på en sådan rätt är att göra anspråk på en motsägelse. Det är antingen det eller så tycker de kanske att det är en rationell position att fängsla djur som har begått mord på andra djur och människor.

Eller betyder det ”bara” att djur har rätt att bete sig som sig själva, i sin naturliga miljö, och att slippa oss människor? Om så, då betyder det inte desto mindre att vi människor inte har några rättigheter. Att de anser att djur har rätt att få leva i fred, men att vi människor inte har rätt att exploatera dem som en ”handelsvara” för att tjäna våra liv, är bara logiskt givet deras premiss om att naturen har ett intrinsikalt värde. Nej, detta är inte en fråga om huruvida vi människor gör rätt i att plåga eller döda djur utan att det fyller ett syfte för oss. Frågan är om vi har rätt att plåga eller döda djur, om vi kan få ut något värde av det (mat, kläder, mediciner, smink, osv). Antingen har vi det, eller så har vi det inte. Om vi har rätt till liv, då har vi det. Om vi inte har rätt att göra det, då har vi inte heller rätt till liv.

Att miljöpartiet är emot ekonomisk tillväxt och industrisamhället – som är orsaken till vår höga och ständigt stigande levnadsstandard och som har gjort det möjligt för miljarder människor att leva bortom femårsdag – och att de därför tar ett tydligt ställningstagande emot mänsklig välfärd och mänskligt välbefinnande är illa nog. Men observera vad de höjer upp som ett alternativ och som ett ideal:

Självtillit innebär att kunna lita till sina grundläggande resurser och möjligheter. Småskalig, lokal och decentraliserad produktion måste öka på bekostnad av centralisering. Länder, regioner och människor ska ta tillvara lokala möjligheter att klara av basförsörjning av mat och energi. Motmakten till en allt mer skenande globaliserad ekonomi ligger i ett starkt lokalsamhälle som producerar och konsumerar sina egna livsmedel. Människan har behov av delaktighet, insyn, ansvar och gemenskap och kan inte reduceras till en egoistisk aktör på en marknad. Självförvaltning och kooperativa organisationsformer är viktiga medel för att i större utsträckning ta till vara hela människan som individ och social varelse.

Jo, det är förstås en värld och ett samhälle utan arbetsfördelning, där vi alla lever i små hippiekollektiv och försöker överleva genom självförsörjning. Det var så här människor spenderade sina korta, smutsiga liv före industrisamhället. Då jobbade vi dessutom mycket längre och mycket hårdare, allt bara för att överleva. Jag tror inte de flesta ens kan föreställa sig hur mycket sämre och fattigare deras liv kommer att vara om miljöpartiet en dag fick som de ville. (Nu tror jag inte att de kommer att lyckas i detta avseende, men det är illa nog att de ens går ut med det som om det vore ett ideal.) Miljontals människor som har fått en chans att leva, kommer inte att ha den i det samhälle som miljöpartiet drömmer om. Svält i stor omfattning kommer att återigen att bli ett problem i det tidigare industrialiserade väst. Fattigdom och misär som vi inte har sett på flera hundra år kommer att återigen bli en del av vardagen. Att detta är deras ideal säger egentligen allt om miljöpartiet och deras hat för människan.

Denna människofientliga linje vill miljöpartiet fortsätta med om de vinner valet. Inte bara det. Miljöpartiet tänker göra vad de kan för att hamna i en koalitionsregering med socialdemokraterna. Om så blir fallet, då kan vi nog kallt räkna med att de får ett ännu större inflytande och därmed en ännu större möjlighet att föra en människofientlig politik. Och jag anser verkligen att miljöpartiets politik är så oerhört människofientlig att man genom att rösta bör verka för att få dem ur riksdagen eller i varje fall göra dem mindre inflytelserika. Faktum är att jag anser att miljöpartiets destruktiva inflytande är ett av de främsta skälen, kanske det allra främsta, till varför man bör verka för en borgerlig regering i höst. Inte för att en borgerlig regering generellt sett är särskilt attraktiv, utan för att det är det enda sättet man säkert kan sätta stopp för miljöpartiet.

Anna Sjödin skrev för ett par dagar sedan en i sedvanlig ordning oärlig debattartikel i SvD. Den är oärlig på så många nivåer att det är svårt att hålla reda på alla lögnerna. Temat är de reglerna för ungdomar i Frankrike.

Miljontals irrationella fransmän har protesterat och demonstrerat emot arbetsgivarens rätt att sparka vem han vill, när han vill, oavsett motivering. Vilket betyder att de i drivor har gått ut för att demonstrera emot principen om individens rättigheter.

Att arbetsgivaren har rätt att sparka vem han vill, är egentligen inte ett dugg märkligare än att jag som abonent till t ex Bredbandsbolaget har rätt att säga upp det när helst jag så behagar (såvida kontraktet inte säger något annat). Det är i båda fallen ett uttryck för individens rätt till liv, frihet och egendom; och för principen om individen som ett självändamål.

Företag och arbetsgivare behöver inte moraliskt motivera eller ursäkta sin existens genom att förse andra människor med arbete bara för de är i behov av ett arbete. Det är detta som massorna i Frankrike kräver. Och naturligtvis ska även SSU ifrågasätta det. Sedan undrar de varför deras företagsklimat är helt värdelös, varför deras ekonomi är sedan år tillbaka i stagnation, varför deras arbetslöshet är hög, i synnerhet bland ungdomar. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Evasionerna som demonstranterna måste ha gjort sig skyldiga till är enorma. I en intervju för någon vecka sedan läste jag i Metro en intervju med en av de ungdomar som demonstrerade i Frankrike. Han eller hon (jag minns inte vilket) frågade sig indignerat: ”Varför ska inte vi få några jobb?” Det verkar inte gå upp för denna unga människa att orsaken är just deras hat till frihet, deras fullständiga ovilja att erkänna och respektera individens rättigheter, vilket i detta fall uttrycks i deras vägran att erkänna och respektera arbetsgivarnas rättigheter.

Varför regleringar som gör det svårare för folk att få sparken också gör dem mindre attraktiva på arbetsmarknaden skapar arbetslöshet, för ungdomar i synnerhet, är inget mysterium. Säg att du enligt lag inte fick säga upp din städhjälp eller barnvakt eller målare eller whatever, nästan hur inkompetent eller olämplig han eller hon än visar sig vara? Skulle du då våga anställa någon? Nej, naturligtvis inte.

Betyder detta att man säger att alla ungdomar är dumma i huvudet och hopplöst inkompetenta? Nej, det betyder bara att man inte vill ta några onödiga risker. Och eftersom ungdomar som saknar arbetslivserfarenheter är de redan från början i en sämre situation än andra. Naturligtvis bör man inte bara göra det lättare att sparka ungdomar, man borde göra det lättare att sparka vem som helst. Det vore det enda rättvisa.

Vad är det då för oärliga påståenden som Anna Sjödin gör? Den värsta anklagelsen är att Centerns förslag som i mångt och mycket liknar det franska, är ”ungdomsfientlig”. Det är är oärligt eftersom denna politik kan och lär resultera i jobb för ungdomar. Hur kan detta då vara ungdomsfientligt? Det enda som är ungdomsfientligt är den politik som idag gör över en miljon svenskar arbetslösa i Sverige, vilket naturligtvis inkluderar många ungdomar. Men om detta säger inte Sjödin ett ord. Men det blir värre:

Högern tänker inte framåt. Nej, istället söker de sina lösningar i dammig konservativ politik från de äldsta historieböckerna. De vill att vi ska låta marknadskrafterna sköta sig själva helt på egen hand.

Det är inget nytt och inte ett dugg förvånande. Den borgerliga drömmen är som vanligt att alla ska klara sig på egen hand och aldrig råka ut för problem som de inte kan lösa själva.

Sen att verkligheten inte ser ut så struntar de i. Vi har sett konsekvenserna där denna politik har prövats. Mindre anställningstrygghet och välfärd gör att arbetslösheten dröjer sig kvar samtidigt som utslagningen och otryggheten breder ut sig.

Vad handlar trygghet om? Jag ska nu vara så ”fräck” att jag ska citera mig själv:

Det handlar om att kunna försörja sig. Om att kunna köpa det man behöver och vill ha. Om man blir arbetslös blir det för många genast mycket svårare att försörja sig. Och eftersom det är så svårt att finna ett nytt arbete så är tanken på att förlora sitt arbete en mardröm för många. Men vad är det som gör att det är så svårt idag att finna ett nytt arbete? Dvs vad är det som gör det till en mardröm för många att förlora sitt arbete? Det är det faktum att vi idag har en ofri arbetsmarkand. Det är detta som har gjort det oerhört svårt eller rentav omöjligt för många att finna ett nytt arbete. Så den ”trygga” arbetsmarknaden är i själva verket inte trygg alls. Så går det när man offrar friheten för tryggheten – man slutar upp med ingetdera. Så vad som krävs för att få en trygg arbetsmarknad och en äkta ekonomisk trygghet är etablerandet av en fri arbetsmarknad. Ty när man vet att man har den ekonomiska frihet som krävs för att man ska kunna konkurrera på arbetsmarknaden vet man också med sig att det inte längre är hela världen om man skulle bli av med sitt arbete. Det är äkta trygghet. (”Det moraliska idealet: En fri arbetsmarknad”.)

Vad värre är att hon faktiskt påstår att en friare arbetsmarknad inte fungerar. Men då ignorerar hon bland annat det faktum att länder som har en ”trygg” och genomreglerad arbetsmarknad har mycket högre arbetslöshet än länder som inte har det, som t ex Irland och USA (som båda har mer eller mindre full sysselsättning). Hon ignorerar också att det är just ”välfärden” som själv bidrar till att skapa och hålla uppe arbetslösheten. Det är delvis så att alla de skatter som krävs för att finansiera denna välfärd ser till att företag aldrig startas och att företag som finns inte kan anställa eller investera så mycket som de hade gjort om skatterna var lägre. På detta sätt skapar välfärdsstatens arbetslöshet. Men det är inte på detta sätt som ”välfärden” skapar arbetslöshet. Höga ersättningsivåer till arbetslöshetsförsäkringen skapar indirekt en minimumlön, vilket som alltid skapar arbetslöshet. När det inte lönar sig för människor att arbeta, kommer de naturligtvis inte att se någon större vits med att börja arbeta. Och när det lönar sig för människor att arbeta, då är det ofta till löner som gör att det inte lönar sig för företagen att anställa dem. På detta sätt skapar ”välfärden” inte bara arbetslöshet, den ser även till att hålla den uppe på väldigt höga nivåer. Den värsta evasionen i det Anna Sjödin säger är hennes lösning på massarbetslösheten:

Vi vet också att vägen till fler jobb inte går genom uppsägningar utan genom att göra det lättare för företag att anställa. Därför vill vi socialdemokrater satsa offensivt för att få in unga på arbetsmarknaden.

I år införs regler i Sverige som innebär att unga som varit arbetslösa i mer än sex månader kostar företagen hälften så mycket att anställa. Resten subventioneras solidariskt av skattebetalarna så att unga kan få in en fot i arbetslivet.

…

Eftersom vi tycker att småföretag ska gynnas sänker vi arbetsgivaravgiften för enmansföretag som vill anställa.

För det första är det ironiskt att socialdemokrater som alltid annars avskyr sänkta skatter, och som i andra sammanhang säger att det inte har någon som helst betydelse för t ex sysselsättningen, nu är så desperata att de t o m föreslår sänkta skatter på arbete för ungdomar och sänkta arbetsgivaravgifter för enmansföretag.

För det andra är det värt att notera att dessa förslag inte räcker på långa vägar. Det tycks t ex inte gå upp för Sjödin att om förutsättningen för att någon ska vilja anställa en ungdom är att det är tillräckligt billigt, och om man gör att det blir lika dyrt som vanligt efter sex månader, så kommer en sådan åtgärd, på sin höjd, att ha ytterst kortsiktiga effekter. Detta är därför inget seriöst förslag. Detta är inte ens en halvmesyr.

För det tredje är det intressant att Sjödin inte verkar reagera över det hon själv säger, när hon säger att den svenska arbetsmarknaden och det svenska företagsklimatet är så dåligt att det krävs subventioner för att få företagen till att anställa unga människor. Detta är nästan en ”freudiansk felsägning”.

Det är uppenbart att SSU och socialdemokratin är intellektuellt bankrutt när de känner sig tvungna att föreslå små och på lång sikt obetydliga sänkta skatter som deras ”lösning” på massarbetslösheten.