Ralph Kinney Bennett från TCS har skrivit bra artikel om hur Hizbollah avsiktligen gömmer sig bland civila för att orsaka så många civilas död som möjligt:

Maybe, as this terrible business in Lebanon unfolds, we’ll finally get it:

Guerrillas like to hide behind civilians.

Muslim guerrillas take it a step further: ”Civilians” are a weapon to them — as much a part of the fight as the AK-47 or RPG they carry.

Those who have visited any Hezbollah installation in Lebanon over the years always remark on the fact that there are families, women and children, in and around the place. ”Secret” bases are usually hidden in plain site. Houses or apartment buildings become weapons storage or even operations centers. An innocent shed or garage may contain a Toyota or a missile launcher.

Seldom, if ever, has a guerrilla movement been able to so openly and exquisitely weave itself into the fabric of a society as Hezbollah has done in Lebanon.

If the civilians in and around what are in effect operational bases happen to be of Hezbollah’s own brand of Islam they automatically become a part of the ”sacrificial,” suicidal equation. Often without choice or foreknowledge, they die an ”honorable” death in the battle against infidels or apostates.

Trots detta gör Israel allt vad de kan för att minimera de civila dödsoffren i Libanon, även om det innebär att kriget blir utdraget, vilket medför att fler och fler oskyldiga israeler kommer att dödas:

Suffice it to say the Israeli bombing operations are not indiscriminate. The targets, even those in downtown Beirut, are from painstakingly prepared lists compiled over years of watching the Hezbollah military buildup. The IDF is making often sacrificial efforts to pinpoint known Hezbollah installations and use precision guided weapons. They are making mistakes, yes, and they are probably victims from time to time of Hezbollah efforts to purposely mislead them into bombing completely innocent buildings.

Bennett konstaterar, helt riktigt, att ansvaret för de oskyldiga offren i denna konflikt, ligger hos Hizbollah:

However, these mangled bodies and wailing women with arms outstretched do provide an immense propaganda payoff, especially in the Western ”crusader” media — which still places a quaint value on human life . . . Meanwhile, the headlines are filled with the shedding of blood, some innocent, some not so obviously innocent. But all the blood of this terrible struggle is on the hands of Hezbollah. As they have grown tactically and operationally wise in their hatred, they have shown more fully their utter disregard for human life. They have calculated the bloody effect of what they and their mentors in Tehran and Damascus have started.

Om bara fler av våra politiker kunde inse detta, då skulle de kanske sluta kräva omoralisk ”återhållsamhet” av Israel.

Tommy Sandberg skriver idag på SvD Brännpunkt:

Svenskarna sägs ibland vara världens mest säkerhetsinriktade folk. Nationella katastrofer och olyckor och skaderisker i trafiken, i arbetslivet och på andra håll har högsta prioritet i det svenska samhället.

I tsunamin dog 543 svenskar, förra året dödades 480 människor i trafiken och när Estonia förliste för tolv år sedan omkom 501 svenskar. Debattens vågor går höga och politiskt ansvar utkrävs.

Något som dock ingen uppmärksammar är att mellan 3 000 och 4 000 svenskar varje år dör till följd av medicinska felbeslut inom den svenska sjukvården. Hur kan vi år efter år acceptera sex till åtta Estonia-katastrofer utan att någonting händer?

Siffrorna som jag bygger mina uppgifter på är framtagna i en studie gjord av Stockholms läns landsting. Mellan 400 och 600 stockholmare dör varje år helt i onödan.

Anders Fagerlund, utredare inom medicinsk felbehandling, Akademiska sjukhuset i Uppsala, säger att de nationella siffrorna ligger på nivån 3 000 till 4 000 årligen.

Orsakerna till dödsfallen är många. Felmedicinering, felaktiga beslut inom psykiatrin och felaktiga eller försenade diagnoser är vanliga dödsorsaker.

Vad är orsaken till detta? Dåliga omdömen och slarv är i någon utsträckning omöjligt att undvika. Läkare är människor och precis som alla andra är de felbara. Men det betyder inte att det inte finns vissa faktorer som gör att misstag, felaktiga bedömningar, slarv, etc mer vanligt. En sådan faktor är just det faktum att sjukvården är offentlig.

Den offentliga sjukvården har en budget som politikerna och byråkraterna inom sjukvården vill hålla. Detta betyder i praktiken en ransonering av sjukvården. Detta betyder inte bara många onödigt långa vårdköer som leder till död och lidande. Detta betyder också att läkarna blir pressade av byråkrater att snåla och spara på allt möjligt. Felaktiga bedömningar är då ett oundvikligt resultat.

Men inte bara det. När läkarna inte längre är fria att handla efter deras eget rationella omdöme, när man tvingar dem att ge sämre vård än vad dem själva dömer som nödvändigt, bara för att hålla en budget, då gör det att de bästa läkarna, till slut lämnar sjukvården. De kan och vill nämligen inte jobba under sådana här omständigheter. Vilka läkare blir då kvar? Dr. Hendricks i Atlas Shrugged sade:

Let them discover, in their operating rooms and hospital wards, that it is not safe to place their lives in the hands of a man whose life they have throttled. It is not safe, if he is the sort of man who resents it — and still less safe, if he is the sort who doesn’t. (For The New Intellectual, Ayn Rand, s 114)

Leonard Peikoff fyller i:

In medicine, above all, the mind must be left free. Medical treatment involves countless variables and options that must be taken into account, weighed, and summed up by the doctor’s mind and subconscious. Your life depends on the private, inner essence of the doctor’s function: it depends on the input that enters his brain, and on the processing such input receives from him.

What is being thrust now into the equation? It is not only objective medical facts any longer. Today, in one form or another, the following also has to enter that brain: ‘The DRG administrator [in effect, the hospital or HMO man trying to control costs] will raise hell if I operate, but the malpractice attorney will have a field day if I don’t — and my rival down the street, who heads the local PRO [Peer Review Organization], favors a CAT scan in these cases, I can’t afford to antagonize him, but the CON boys disagree and they won’t authorize a CAT scanner for our hospital — and besides the FDA prohibits the drug I should be prescribing, even though it is widely used in Europe, and the IRS might not allow the patient a tax deduction for it, anyhow, and I can’t get a specialist’s advice because the latest Medicare rules prohibit a consultation with this diagnosis, and maybe I shouldn’t even take this patient, he’s so sick — after all, some doctors are manipulating their slate of patients, they accept only the healthiest ones, so their average costs are coming in lower than mine, and it looks bad for my staff privileges.’ Would you like your case to be treated this way — by a doctor who takes into account your objective medical needs and the contradictory, unintelligible demands of some ninety different state and Federal government agencies? If you were a doctor could you comply with all of it? Could you plan or work around or deal with the unknowable? But how could you not? Those agencies are real and they are rapidly gaining total power over you and your mind and your patients.

In this kind of nightmare world, if and when it takes hold fully, thought is helpless; no one can decide by rational means what to do. A doctor either obeys the loudest authority — or he tries to sneak by unnoticed, bootlegging some good health care occasionally or, as so many are doing now, he simply gives up and quits the field. (The Voice of Reason, Ayn Rand, s 306-307)

DN:

Den islamistiske prästen Omar Bakri Mohammed, som blivit av med sitt uppehållstillstånd i Storbritannien efter att ha prisat terrordåd mot väst, vill evakueras i säkerhet från Libanon med ett brittiskt örlogsfartyg.

…

Den 48-årige Bakri hade fått politisk asyl 1985 som oppositionell mot diktaturen i hans hemland Syrien. Under sina tjugo år i London blev han känd som Tottenhamajatollan med hatfyllda predikningar mot västvärlden.

Bakri förklarade att hans rörelse var Bin Ladins ögon och öron. Han kallade terrordåden i USA den 11 september för storartade. Bombdåden i London i juli ansåg han var det brittiska folkets eget fel eftersom det inte ansträngt sig tillräckligt för att stoppa sin regerings illdåd i Afghanistan. Han förklarade också att han inte tänkte anmäla självmordsbombare till polisen och att premiärminister Tony Blair borde dödas.

Men efter bombattentaten i London drog den brittiska regeringen in hans uppehållstillstånd med motiveringen att han inte främjade det allmännas bästa. Sedan förra sommaren har han bott i Libanon.

Det kan ju tyckas otroligt fräckt av den här islamisten att komma med sådana här anspråk. Det kan tyckas otroligt naivt av honom att han skulle kunna komma undan med det. Men egentligen är det inte alls konstigt.

Detta är sannerligen ett utslag av dubbelmoral. Men varför tror sig somliga, som t ex den här fanatikern, att dubbelmoral behövs? Därför att deras egen moral är självdestruktiv. Islam står nämligen för ohämmad altruism. Det är detta som ligger bakom den dödskultur och dödsdyrkan som föreligger i de muslimska länderna i Mellanöstern. Det är uppenbart att denna moral är opraktisk – om man vill leva. Därför är integritet omöjligt för altruister.

Hur kan då Mohammed här tro att han ska komma undan med detta? Därför att han förväntar sig det som de onda alltid förväntar sig för att de ska kunna komma undan; att de goda ger efter för hans synder; att de goda kompromissar. Med tanke på att det finns alldeles för mycket altruism i den västerländska kulturen, är det inte ett dugg naivt av honom att tro att han har en chans här. Det är ju trots allt samma överdos av altruism, eller avsaknad av egoism, som ligger bakom västvärldens ovilja att fullt ut försvara sig mot sådana här bestar till att börja med. Det är samma överdos som ligger bakom västvärldens ständiga fördömande av Israel, som enligt den kristna ”vänd andra kinden till”-doktrinen, istället förväntas att offra sig för sina fiender.

Det onda är impotent; det kan inte klara sig utan det godas hjälp och medgivande. Deras främsta vapen är de godas altruism och därmed deras vilja att kompromissa, att ge efter, att visa på nåd. Dagens tillstånd är verkligen, som Ayn Rand säger, ett resultat av en moralisk kris. Och inget annat än en upptäckt av en rationell filosofi – objektivismen – med en rationell etik kan, i slutändan, rädda oss.

och fler att det inte längre är möjligt att blunda inför det faktum att islamiska terroristorganisationer inte bara får ett stöd från regeringarna i Mellanöstern, utan även från civilbefolkningen.

Alan Dershowitz, professor i lag vid Harvard, skrev häromdagen en artikel i ämnet som hade rubriken: ”‘Civilian Casualty’? It Depends”. Dess undertitel var: ”Those who supports terrorists are not entirely innocent.” (Nej, de är i själva verket inte ett dugg oskyldiga.) Dershowitz skrev:

THE NEWS IS filled these days with reports of civilian casualties, comparative civilian body counts and criticism of Israel, along with Hezbollah, for causing the deaths, injuries and ”collective punishment” of civilians. But just who is a ”civilian” in the age of terrorism, when militants don’t wear uniforms, don’t belong to regular armies and easily blend into civilian populations?

…

There is a vast difference — both moral and legal — between a 2-year-old who is killed by an enemy rocket and a 30-year-old civilian who has allowed his house to be used to store Katyusha rockets. Both are technically civilians, but the former is far more innocent than the latter. There is also a difference between a civilian who merely favors or even votes for a terrorist group and one who provides financial or other material support for terrorism.

Finally, there is a difference between civilians who are held hostage against their will by terrorists who use them as involuntary human shields, and civilians who voluntarily place themselves in harm’s way in order to protect terrorists from enemy fire.

These differences and others are conflated within the increasingly meaningless word ”civilian” — a word that carried great significance when uniformed armies fought other uniformed armies on battlefields far from civilian population centers. Today this same word equates the truly innocent with guilty accessories to terrorism.

…

Turning specifically to the current fighting between Israel and Hezbollah and Hamas, the line between Israeli soldiers and civilians is relatively clear. Hezbollah missiles and Hamas rockets target and hit Israeli restaurants, apartment buildings and schools. They are loaded with anti-personnel ball-bearings designed specifically to maximize civilian casualties.

Hezbollah and Hamas militants, on the other hand, are difficult to distinguish from those ”civilians” who recruit, finance, harbor and facilitate their terrorism. Nor can women and children always be counted as civilians, as some organizations do. Terrorists increasingly use women and teenagers to play important roles in their attacks.

The Israeli army has given well-publicized notice to civilians to leave those areas of southern Lebanon that have been turned into war zones. Those who voluntarily remain behind have become complicit. Some — those who cannot leave on their own — should be counted among the innocent victims.

If the media were to adopt this ”continuum,” it would be informative to learn how many of the ”civilian casualties” fall closer to the line of complicity and how many fall closer to the line of innocence.

Trots detta avslutar han sin artikel med att säga: ”Every civilian death is a tragedy, but some are more tragic than others.” Nej, att oskyldiga civila dör är synd. Men när skyldiga civila dör, då är inte synd, precis som det inte var synd om sådana civila som Saddam Hussein eller Adolf Hitler.

Denna reaktion är en naturlig konsekvens av altruismens dominerande ställning i vår kultur. (Altruismens dominerande ställning är i sin tur ett uttryck för kristendomens länge dominerande ställning i väst.) Den gör det nämligen omöjligt för människor att inse rättvisan som somliga av dessa civila får möta. Det är samma saker som får många att reagera emot dödsstraffet mot mördare. Altruism är nämligen fundamentalt oförenligt med rättvisa.

Altruismen kräver att man osjälviskt ska offra sig för andra. Att offra sig kräver att man ger upp något av värde till förmån för något av ett lägre värde eller rentav inget värde alls. Detta betyder, bara för att ta ett exempel, att de oskyldiga måste offras för de skyldiga. Ett sätt att göra det är att låta mördare komma undan rättvisan. Ett annat sätt är att vända andra kinden till (såsom USA har gjort i över 20 år mot Iran). Ett tredje sätt är att kräva av Israel att de ska visa på ”återhållsamhet” i ett självförsvarskrig – allt för att man ska skona de ”oskyldiga” i södra Libanon. Rättvisa är ytterst själviskt, därför måste man som altruist bekämpa rättvisan.

Detta visar på ett tydligt sätt varför den enskilt viktigaste faktorn i samhällets utveckling är filosofin. Detta visar varför det är så oerhört viktigt att plädera för bättre idéer. Vad väst behöver göra är inte att ”gå tillbaka” till moralen, som de konservativa säger. Det är ju trots allt den traditionella kristna moralen som har lett oss dit vi är idag. Vad de måste göra är, som Ayn Rand säger, upptäcka den.

Det är i alla fall journalisten Jennifer Griffins slutsats i sin rapport för FoxNews. Se hennes redogörelse här. Om hon har rätt, då är det uppenbart att Israel har svara extremt oproportioneligt. Och apropå Israels ”oproportionella” svar, så Tammy Bruce fann en intressant kolumn av Ben Stein, där han skriver:

So, now I see that some commentators are saying that Israel’s bombing of Lebanese Hezbollah strong points and neighborhoods is ”disproportionate.” The Israeli campaign, so this story goes, is bullying and terrorizing the Lebanese populace, and this is (so the argument goes) typical Israeli thug behavior.

Hmmm.

Let’s see. In World War II, the Germans bombed exactly no United States cities or towns. We bombed the hell out of them, day and night, for more than two years, including helping the British with firebombing Dresden, one of the most appalling civilian killings by a free people of all time.

Was it disproportionate? Well, no. The Nazis had bombed our allies, the British, in terror raids for years. They had started a world war. They had created a genocide unspeakable in human history. So, yes, there was horrible killing, but is anyone now saying it was disproportionate? Maybe a few, but not many.

Sant.