Jag vet inte hur många gånger jag får höra borgerliga politiker säga att anledningen till att de inte upplever större politiska framgångar i opinionsundersökningar och i valen än vad de gör, är att de inte är så bra på att få fram sitt budskap. Stämmer det verkligen? Och om det stämmer, vad betyder det då? Vad beror det på?

Som jag ser det beror det på att de allra flesta borgerliga politiker är, precis som deras politiska motståndare, otroligt okunniga inom det allra mesta. Inte minst inom ämnet nationalekonomi. (Jag säger otroligt eftersom man ju skulle kunna tro att de borde veta bättre om de nu är så övertygade om att ett mer kapitalistiskt samhälle är något värt att kämpa för.) Den borgerliga alliansen är nästan alltid oförmögen att leverera moraliska argument för kapitalismen. Men i vissa fall kan de inte ens leverera några ”värdeneutrala” ekonomiska argument för sin sak.

Det är väldigt sällsynt att se några pålästa politiker. I den mån de överhuvudtaget kan sägas vara ”pålästa” är det tyvärr nästan uteslutande i en massa felaktiga teorier (keynesianism och en massa neoklassiskt flum). Och är det inte dem så är det deras ”rådgivare” och ”chefsekonomer” (se moderaternas Anders Borg som ett exempel här).

Sverige har just nu vad som ser ut att vara en oväntat och ovanligt bra tillväxt. Men på grund av bristande kunskaper kan de borgerliga inte leverera några vettiga svar på hur detta kommer sig. Detta gör att socialdemokraterna kan ta åt sig äran för den ekonomiska utvecklingen. Och om de kan göra det, då kan det kosta de borgerliga röster i valet. (Allmänheten är ju knappast några experter i ämnet heller och lär därför inte kunna se igenom socialdemokraternas retorik.)

Det kan i detta samband tyckas märkligt att när jag ibland rekommenderar politiskt aktiva att läsa diverse böcker, då får jag istället höra föraktfulla och ifrågasättande kommentarer. De säger: ”Vad är vitsen med det där? Jag är ju redan övertygad om att kapitalismen är bäst!”

Det är denna anti-intellektualism som är orsaken till att de sällan blir mer pålästa och till att de, val efter val, bara levererar dåliga argument. Sedan undrar de efter valet, förbluffade, hur de inte lyckas ”nå ut med sitt budskap”. De verkar inte begripa att de kanske förlorar valen just eftersom de har lyckats nå ut sitt ”budskap”, dvs sina dåliga argument och förklaringar?

Thomas Sowell:

Most studies show unemployment resulting from minimum wages. But a few studies that reach different conclusions are hailed as having ”refuted” the ”myth” that minimum wages cause unemployment.

Some of these latter studies involve surveying employers before and after a minimum wage increase. But you can only survey employers who are still in business. By surveying people who played Russian roulette and are still around, you could ”refute” the ”myth” that Russian roulette is dangerous.

Minimum wage laws play Russian roulette with people who need jobs and the work experience that will enable them to rise to higher pay levels. There is now a glimmer of hope that more people are beginning to understand this, despite political demagoguery.

Vad är skillnaden mellan socialdemokraternas sjukvårdspolitik och moderaternas? Socialdemokraterna inser, på något sätt, att det är vansinnigt att låta kostnaderna för den offentliga sjukvården vara obegränsad. Så för att hålla kostnaderna under kontroll ransonerar de sjukvården. Resultatet är dödliga och smärtsamma vårdköer. I en del fall blir det ingen vård alls.

Vad tycker då moderaterna? Moderaterna vill införa en vårdgaranti vilket innebär att man ska få vård inom 3 månader. Hur ska man garantera detta? Moderaterna säger att det handlar om att skriva in det i lagen. Det är ett irrationellt synsätt. Bara för att man skriver in något lagen betyder inte att det blir så. Det står sedan länge i lagen att det är förbjudet att stjäla och mörda. Så hur ska man då se till att folk verkligen får vård snabbare? Det handlar om mer pengar. Potentiellt sett mycket mer pengar. Så här skriver moderaterna:

Det finns egentligen ingen övre gräns [för vad sjukvården ska få kosta], det är behoven som styr. På kort sikt vill vi skjuta till resurser bland annat för att utveckla vårdens kvalitet och förbättra tillsynen. Moderaterna satsar därför 10 miljarder kronor mer än regeringen på vård och omsorg de kommande tre åren.

Eller med andra ord: ”Ransonering är socialdemokratiskt och därför dåligt. Obegränsade offentliga kostnader är, av någon outgrundlig anledning, det inte.” Under dagens socialistiska sjukvård slåss läkare med byråkrater om resurserna, byråkraterna slåss med politikerna – och politikerna slåss med väljarna. Väljarna vill ha vård. Men de vill helst inte betala något för den. Den ska ju vara ”gratis”, vilket tydligen betyder att alla ska tvingas betala för den – gemensamt och ”solidariskt”.

Om den kollektiva och offentliga budgeten för sjukvården är begränsad, då betyder det att olika grupper kommer att slåss om de begränsade resurserna. Den enes vård är den andres död och lidande. Det är bland annat därför som vi ser politiker och intressegrupper föreslå sådant som förbud mot rökning på offentliga platser, och på privata krogar, eller fett- och sockerskatter för att motverka svenskarnas dåliga matvanor, som ett sätt att begränsa kostnaderna för sjukvården.

Om den kollektiva och offentliga budgeten för sjukvården inte är begränsad, då betyder det att kostnaderna kommer att explodera. Detta betyder att skatterna som kommer att krävas för att finansiera den offentliga sjukvården måste höjas. Högre skatter betyder att människors levnadsstandard kommer att bli lägre. Högre skatter kommer även att drabba den privata sektorn. Det kommer nu att uppstå en riktig konflikt mellan sjukvården som aktör i ekonomin och alla andra. Förr eller senare kommer budgeten för den offentliga sjukvården att begränsas. Och då är vi åter tillbaka till ruta ett. Moderat sjukvårdspolitik är sålunda ingen lösning.

Det finns bara en genuin lösning: privatisera sjukvården helt och fullt. Privatisera sjukhusen och finansieringen. Att bara privatisera verksamheten samtidigt som finansieringen är offentlig räcker, som vi kan se, inte.

Låt istället var och en betala för sin egen sjukvård. Låt var och en själv bestämma vad de är villiga att betala för sjukvården. När var och en betalar för sin egen sjukvård, då är det vår egen plånbok som sätter gränserna. Det blir då upp till var och en att bestämma hur mycket eller lite de värdesätter vården de erbjuds. Den enes vård blir därför inte den andres död.

Människors förmåga att betala beror på deras produktivitet. Därför är det bara rättvist om somliga kan köpa mer och bättre vård än andra, precis som det idag bara är rättvist att somliga kan köpa bättre datorer, bilar, kläder, försäkringar, etc, än andra. De få som av någon anledning inte kan betala för någon sjukvård alls, får förlita sig på andras välgörenhet.

Privat sjukvård betyder ett återinförande av profitintresset i sjukvården. Ett återinförande av profitintresset inom sjukvården betyder att patienter slutar bli betraktade som kostnader, utan som intäkter, som en källa till profiter. Detta betyder att det kommer finnas ett stort incitament hos sjukhusen att till förmånliga priser producera så mycket och bra sjukvård som möjligt.

Privat sjukvård är sålunda praktiskt just eftersom det är moraliskt.

Israel har, precis som USA, än så länge varit väldigt återhållsamma i detta krig. Och eftersom Hizbollah håller till vid de civila och eftersom Israel gör sitt yttersta för att skona de civila, betyder det att det tar jättelång tid att göra slut på terroristerna. I den här takten kommer det kanske aldrig att ske. Detta faktum stärker terroristerna i sin tro om att de kan vinna. Varför?

Israels vägran att göra allt som krävs för att vinna detta krig, även om det innebär att man avsiktligen bombar civila mål (antingen för att straffa de civila för deras stöd för Hizbollah eller för att döda terroristerna som gömmer sig bland de oskyldiga), gör att terroristerna ser på Israel som svagt. Det gör att de inte längre räds Israel.

Det faktum att Hizbollah ännu kan utföra dödliga attacker mot Israel är inte lovande. Kom ihåg att Israel tidigare har besegrat hela arméer efter bara sex dagar av krig. Israel har bombat Libanon i två veckor nu och ännu fortsätter raketer att regna över de norra delarna av landet. Detta lär göra många israeler trötta på kriget. De kanske börjar inbilla sig att det inte går att vinna kriget, att det är hopplöst.

Det är inte uteslutet att landets ledare grips av panik, kanske utav altruistiska skuldkänslor, och till slut går med på att inleda en slags förhandling. Om inte annat kan vi inte utesluta risken att USA tvingar Israel att sluta försvara sig. Det skulle inte vara första gången USA gör något sådant.

Även om Hizbollah slutar upp med sina attacker, kanske för att raketerna har tagit slut, då kan och kommer det inte att ses som en seger för Israel. Det betyder nämligen inte att Hizbollah har gett upp, att de vill ha fred. Det betyder bara att de tar en strategisk paus för att slicka sina sår och rusta upp sig inför ett nytt krig inom en snar framtid. Och inför detta krig lär de peka på det faktum att Israel varken lyckades med att förstöra deras förmåga vilja att kriga, dvs att Israel har förvandlats till en ”papperstiger”, som ett rekryteringsargument.

Vad har detta för långsiktiga konsekvenser? Förutom att kriget kommer att ta onödigt lång tid, kosta onödigt mycket liv och pengar, lär Israel inte avskräcka några av sina fiender i regionen från att återigen angripa dem. Iran talar fortfarande om att förinta Israel – och de försöker fortfarande skaffa sig kärnvapen. Det är bara en tidsfråga innan de har kommit över en atombomb och när de väl har den, då råder det ingen tvekan om att de kommer att använda den.

Jag verkligen hoppas att jag har fel, men jag tror tyvärr inte det.