SvD:

Det är ordkrig om ekonomin i valrörelsen. I dag presenterar socialdemokraterna sitt valmanifest, och partisekreteraren Marita Ulvskog anklagar nu de borgerliga partierna för att ljuga.

Enligt socialdemokraternas sammanställningar vill allianspartierna genomföra ofinansierade skattesänkningar och satsningar för sammanlagt 70 miljarder kronor.

64 miljarder handlar om skattesänkningar, 6 miljarder om nya satsningar enligt en s-genomgång.

– Det är oseriösa luftlöften. Det är en överbudspolitik som vi trodde var förbi. De riskerar att skicka oss tillbaka till en situation som mitten av 1990-talet med massarbetslöshet och höjda räntor, säger Marita Ulvskog.

Jag har inte granskat Marita Ulvskogs uppgifter, men tillåt mig, för ett ögonblick, att tvivla på att de stämmer.

Saken är den att det spelar ingen roll om det är sant det hon säger. Visst, ofinansierade löften är alltid en dum idé. Inget snack om saken. Men det finns ingen rim eller reson i det Ulvskog häver ur sig. Vad stora skattesänkningar än resulterar i, så är det inte i massarbetslöshet!

Och låt oss, för ett ögonblick, tala om massarbetslöshet. I vilket land lever Marita Ulvskog? Inte kan det vara Sverige, för i så fall skulle hon känt till att vi har en massarbetslöshet idag. Återhållsamma uträkningar tyder på att vi har en arbetslöshet som ligger på omkring 17%. I ”högkonjunkturens” Sverige. Det Ulvskog säger om de borgerliga må vara sant, men vad har jag för skäl att lita på en person som tror sig göra sanningens tjänst genom att bemöta vad hon betraktar som lögner med… ytterligare lögner?

Apropå svårigheter med att hålla sig till sanningen. De senaste dagarna är det i princip bara lögner och vilseledande påståenden som har präglat den socialdemokratiska valkampanjen. Munkhammar har de senaste dagarna uppmärksammat två tydliga exempel på det.

Det första är en rapport från LO där man gick ut och sade att tre fjärdedelar av den borgerliga alliansens skattesänkningar endast går till människor med ”högst inkomster”. Inte för att det vore något fel med det, tvärtom vore det väldigt bra. Men när Munkhammar studerade vad de menade med ”högst inkomster”, kom det fram att det rörde sig om inkomster på 18 260 kr i månaden och där över. Men genom att tala om människor med ”högst inkomst” framställer man det som att det är höginkomsttagare vi talar om. Och allt detta betyder att de anklagar borgarna för att ljuga om att låg- och medelinkomsttagare är primära förmånstagarna för deras skattesänkningar. Munkhammar konstaterar: ”Denna punkt är talande för hela rapporten likväl som för LO:s ekonomiska analyser som helhet. De är som en tomteverkstad för bluffsiffror som kamoufleras till fakta som helt enkelt inte kan bedömas seriöst.”

Dagen därpå kommenterade Munkhammar hemsidan ”Sanna siffror”, en propaganda kanal anordnad av Socialdemokratiska studentförbundet. Munkhammar skrev:

Ett av artikelns och sajtens huvudnummer är att det är fel att påstå att Sverige har tappat positioner i den s k välståndsligan på senare år. (OECD:s lista över länder rangordnade efter köpkraftskorrigerad BNP per capita.) ”Sanna siffror” påstår att Sverige förvisso föll från plats 4 år 1970 till plats 17 år 2000 men sedan dess har återtagit positioner till nummer 10 år 2005.

Intressant. Men var har de fått denna uppgift ifrån? Enligt OECD själva låg Sverige år 2000 på plats 11 och den senaste siffran är från 2004 och då var vi på plats 13. Det finns ännu inte färdiga siffror för samtliga länder 2005. Det finns ingen källa för deras påstående. Enligt OECD har Sveriges eftersläpning fortsatt.

Siffror – ja. Sanna – nej.

Och så här håller det på. Dag efter dag, lögn efter lögn, halvsanning efter halvsanning, manipulation efter manipulation. Ja, vi har onekligen fått en smutsig valrörelse. Kul.

Ann Coulter:

Baby formula doesn’t kill people. Islamic fascists kill people.

Ben Shapiro har skrivit den bästa analysen i ämnet än så länge:

There are many reasons Israel did not finish off Hezbollah. It underestimated Hezbollah’s capabilities. It overestimated its own capabilities. But most of all, Israel did what it has done in varying degrees since its inception: It mis-defined its enemy. Israel, afraid of defining its enemy in ideological terms, fell into the trap of defining it in military terms. Israel’s enemies, Prime Minister Ehud Olmert stated in a speech to the Israeli Parliament (Knesset) on July 16, 2006, were those who ”challenged [Israel’s] sovereignty,” those ”radical, terrorist and violent elements” interested in ”sabotaging the life of the entire region and placing its stability at risk.” Even though Israeli Muslims rallied throughout the war in support of Hezbollah, even though Israeli Arab parties openly opposed Israeli self-defense, even though Arab party members have visited with Hezbollah and announced their support for terrorism in the past, the Israeli government refuses to define its enemies in ideological terms.

Läs hela här.

Robert Spencer:

Of course, however unpleasant or politically inconvenient a fact it may be, young Muslim Arab males are responsible for the overwhelming majority of terrorist violence around the world today. Since 9/11 Islamic jihadists have perpetrated well over 5,000 terror attacks; no other group even comes close. Sane and courageous law enforcement officials will therefore subject young Muslim males to greater scrutiny, within the bounds of the law — and political correctness can take the hindmost.

I debattartikeln ”Sarneckis stendöda teser” skriver paret Levander:

Den amerikanske sociologen Martinsons mantra (nothing works, ingenting fungerar) från 1974 om behandling inom kriminalvården fick ett oerhört genomslag bland 1968-generationens kriminologer. Att Martinsson hade fel konstaterade han själv ganska omgående.

Ungdomsfängelse i Sverige avskaffades 1978. I den statliga utredningen hävdades att ”effekter saknas” och att ”de intagna blir värre”. Förutom avsaknaden av empiri är det logiskt oförenliga påståenden.

Sarnecki driver samma sorts resonemang, utan empiri och med svepande hänvisningar till ”forskare” som visat att aktiva åtgärder mot kriminalitet, ”piskan”, är kontraproduktiva.

”Ju mindre man ingriper, desto lägre blir kriminaliteten.” Stämplingsteorin borde vara stendöd sedan många år eftersom empiri saknas.

I USA fick man under 1990-talet en drastisk nedgång i kriminaliteten som kopplats till introduktionen av en lågtoleransmodell. I Sverige provades i slutet av 1990-talet en svensk variant av lågtoleransmodellen i Eskilstuna – en arbetsmodell som bygger på väl etablerad kunskap om att det lilla föder det stora och där polisen proaktivt och strategiskt ska utföra det arbete som ligger i deras uppdrag: att minska brottsligheten och öka människors trygghet.

Resultaten var lovande. Repressiva åtgärder, ”hårdare tag”, kan ha brottstreducerande effekt enligt en relativt aktuell internationell litteraturöversikt. Allt detta bestrids av ledande svenska kriminologer för ”det får inte” vara så. Just nu är man mycket aktiv därvidlag. Är det valåret? Vem är beställaren?

Sarnecki ger recept på andra åtgärder, utanför kriminalpolitiken, som påstås minska kriminaliteten, till exempel barnomsorg och arbete åt alla. God vilja, vackert tänkt men ingen empiri.

Till detta vill jag bara tillägga några observationer som Jeff Jacoby kom med i en kolumn han skrev i ämnet för några år sedan:

Major crime in the United States is at a 30-year-low, and the Christian Science Monitor can’t understand it.

In a story this week headlined ”A drop in violent crime that’s hard to explain,” the Monitor’s Alexandra Marks reported on the latest data from the Bureau of Justice Statistics, an agency of the US Justice Department. According to the BJS, there were 23 million instances of violent and property crime last year — 48 percent fewer than the 44 million recorded in 1973. (The numbers don’t include murder, which is measured separately by the FBI.) In just the past 10 years, the violent crime rate has plummeted by a stunning 54 percent, from 50 crimes per 1,000 US residents in 1993 to 23 per 1,000 in 2002.

The plunge in serious crime is pervasive; it crosses racial, ethnic, and gender lines and shows up in every income group and region. But welcome as they are, the new data are only the latest extension of a downward trend that first appeared in the 1980s, not long after the nationwide crackdown on crime got underway. The dramatic drop in criminal activity followed an equally dramatic boom in prison construction and a sharp surge in incarceration rates. The conclusion is obvious: Stricter punishment has led to lower crime.

Sarnecki säger: ”Jag tror knappast att några seriösa politiker, än så länge, vill att Sverige ska tillämpa samma kriminalpolitik som man för närvarande har i USA”. Så sjunkande brottslighet, vilket är konsekvensen av USA:s satsningar på hårdare straff och fler poliser, är vad Sarnecki varnar för. Jacoby noterar samtidigt att brottsligheten bara blir värre och värre i Europa:

While crime has been tumbling in the United States, it has been soaring elsewhere. ”Crime has recently hit record highs in Paris, MadriD, Stockholm, Amsterdam, Toronto, and a host of other major cities,” Eli Lehrer wrote in the Weekly Standard last year.

”In a 2001 study, the British Home Office found violent and property crime increased in the late 1990s in every wealthy country except the United States. American property crime rates have been lower than those in Britain, Canada, and France since the early 1990s, and violent crime rates in the European Union, Australia, and Canada have recently begun to equal and even surpass those in the United States. Even Sweden, once the epitome of cosmopolitan socialist prosperity, now has a crime victimization rate 20 percent higher than the United States.”

Att fängsla brottslingar lönar sig och det stort, konstaterar Jacoby:

Actually, keeping known criminals locked up is a sensible and effective crime policy. The Times laments that it costs $22,000 per year to keep each inmate in custody, but that is not an exorbitant price for preventing millions of annual murders, rapes, armed robberies, and assaults. The cost to society of a single armed robbery has been estimated at more than $50,000; multiply that by the 12 or 13 attacks the average released prisoner commits per year, and $22,000 an inmate looks like quite a bargain.

Men inte bara det. Sarnecki skriver också:

USA har numera 10–12 gånger fler fångar per 100 000 invånare än Sverige. Detta kostar cirka 20 miljarder dollar per år, vilket beräknas motsvara kostnaderna för en väl fungerande barnomsorg för varje amerikansk familj som inte har råd med det i dag eller försörjningsarbete för alla arbetslösa ungdomar.

Kriminologisk kunskap säger att dessa alternativa sätt att använda allmänna medel skulle ge större effekter på brottsnivån än ökning av antalet fångar.

Vad alla dessa fängelseår dessutom innebär i mänskligt lidande, och då i synnerhet i vissa befolkningsgrupper (till exempel bland unga fattiga afroamerikaner, som i mycket stor utsträckning befolkar USA:s fängelser) går inte att föreställa sig.

Förutom att fängslandet av brottslingar inte är en dålig affär, vilket antyds ovan, är det tragiskt att Sarnecki antyder att fattigdom är orsaken till brottslighet, i synnerhet bland svarta amerikaner, och att en större offentlig sektor och AMS-åtgärder, därför skulle vara lösningen. Detta tyder inte bara på evasioner om relationen mellan fattigdom och brottslighet, det tyder också på en okunskap om relationen mellan fattigdom och brottslighet, och om ämnet nationalekonomi. För att illustrera detta vill jag citera ett inlägg jag själv skrev i en debatt på Frizon för ett tag sedan:

Tittar man historiskt så var brottsligheten i nästan hela västvärlden lägre förr i tiden när den relativa och absoluta fattigdomen var mycket större än vad den är idag. Det finns inte heller något som visar på att brottsligheten skulle gå ned allt eftersom man i ”förebyggande” syfte bygger ut välfärdsstaten. Tvärtom. Den stora explosionen av brottslighet i USA kom när välfärdsstaten byggdes ut som allra mest dvs mellan 1960-1980. Samma sak har vi kunnat observera även här i Sverige, och det finns säkert flera liknande observationer man kan göra i andra länder.

Det är förvisso sant att det förekommer ett samband mellan t ex fattigdom och brottslighet. De allra flesta brottslingar vill inte försörja sig genom hederligt arbete, så de är förstås fattiga innan de gör sin kupp. Och många av dem förstör sina egna chanser att skaffa sig ett jobb genom att skaffa sig en bakgrund som brottsling, något som knappast gör en attraktiv bland arbetsköpare. Sedan är det förstås som så att brottslighet skapar fattigdom eftersom brottsligheten kostar pengar. En hög brottslighet gör t ex att företag inte vill bedriva sin verksamhet där vilket gör arbetsmarknaden sämre än vad som hade behövt vara fallet. Storköp där priserna annars är låga får lägga ned eller för att minimera de ekonomiska förlusterna förknippade med brottsligheten, ha ett mindre utbud vilket medför högre priser. Detta är förstås något som gör att folket som bor i dessa områden tvingas handla dyrare varor, vilket förstås gör dem fattigare i onödan (för detaljer se t ex Walter Williams artikel ”Unseen Crime Costs”).

Om man tvunget vill argumentera för att det råder något slags kausalt förhållande mellan fattigdom och brottslighet, då beror det uteslutande på att staten genom alla sina skadliga ingrepp i ekonomin har gjort det mer eller mindre omöjligt för människor att försörja sig på ett hederligt sätt. Det kan handla om statligt understödda minimumlöner som slår ut de mindre produktiva från arbetsmarknaden [i USA råkar det av en ren händelse vara väldigt många svarta som antingen saknar utbildning eller som har fått en dålig sådan via den offentliga skolan]. Det kan handla om alla de företag som inte vågar anställa pga alla regleringar på arbetsmarknaden. Det kan handla om alla de företag och jobb som aldrig någonsin blev till pga alla kapitalskatter som gör det mindre lönsamt att starta företag. Det kan handla om hyresregleringar som gör det omöjligt för folk att skaffa sig en bostad där jobben finns. Osv. Men inte hör jag några socialdemokrater förespråka laissez-faire kapitalism för att lösa dessa problem. Det enda vi får höra är ytterligare statliga interventioner, som endast kommer göra det ännu svårare för folk att försörja sig själva, och göra folk som har ett jobb fattigare.

Gissa hur socialdemokraten jag debatterade med svarade? Jo, han hänvisade förstås till ”forskning” och en påstådd ”konsesus” bland forskare. Förmodligen till Sarnecki och hans likasinnade kollegor.