Jag har sett dokumentärfilmen 1200 miljarder av Martin Borg. Jag såg den alldeles gratis via Skattebetalarnas hemsida. Filmens tema är: slöseriet med våra skattepengar. Jag gillade den.

Det som är riktigt bra med filmen är, förutom alla humoristiska inslag, att Borg verkligen för fram två viktiga poänger som avsiktligen eller ej är mycket vidare än vad som verkar vara filmens tema.

Den ena är att den offentliga sektorn faktiskt utgör en börda för folket. Inser man detta, då inser man hur bisarrt det är att tala om skattesänkningar som om de kostade oss någonting. Det är ett fullständigt bakvänt resonemang som förstör en stor del av en sund debatt om skatterna.

Den andra är att bara genom att betrakta värden som subjektiva eller intrinsikala, kan man motivera mycket av detta omfattande slöseri som våra skattepengar slängs på. Bara genom att skilja värden från ett värderande subjekt, kan man intala sig själv att det finns ett värde i att tvinga folk som i själva verket inte är ett dugg intresserade, att finansiera både det ena och det andra, som ingen skulle lägga ett öre på om de hade haft ett val. (Något som illustreras klart och tydligt i filmen av folks totala vägran att frivilligen skänka pengar för olika ändamål.)

Jag gillade när folk vägrar att ställa upp med pengar med motiveringen att deras är deras pengar, att de behöver dem själv, att de inte är intresserade av verksamheten ifråga, etc. Men av någon anledning tror jag inte att dessa människor skulle förstå om man sade till dem att de skulle betala mina sjukhusräkningar eller min utbildning, eller mina barns utbildning. Då hade de, verkar det som, tagit det som en självklarhet att man ska betala för det.

Vad är då dåligt med filmen? Jo, som jag ser det är filmens största brist att man antyder dels att det finns en del saker som skattepengarna går till och som inte är slöseri, och en del saker som är det. Men som jag ser det är allt som skattepengarna går till, mer eller mindre, slöseri. Även när pengarna går till t ex sjukvård eller skola, anser jag att det är slöseri. Sjukvård och skola är bra, men det är inte rätt att tvinga folk att finansiera detta. Sedan innebär ju socialism inom dessa områden att kvalitén blir sämre än vad den hade varit på en fri marknad för sjukvård och skola.

Andra saker som jag störde mig på var klippningen. Och jag gillade inte heller de musikaliska inslagen. Men utöver detta är det väl en helt OK film. Se den om ni har tråkigt någon dag.

Expressen:

Bomberna faller över Libanon – dagligen dödas män, kvinnor och barn som flytt sina hem. Men hjälpen dröjer. Svenskarna ger inte pengar till insamlingarna.

Jag vet inte vad detta beror på. Men jag tror och hoppas innerligen på att det beror på att de allra flesta svenskar inser sanningen om detta krig och inser därmed också att det vore dumt att skänka pengar till dessa terroristsympatiserande människor.

Caroline B Glick:

There is a good reason that Hizbullah chief Hassan Nasrallah has accepted UN Security Council Resolution 1701, which sets the terms for a cease-fire between his jihad army and the State of Israel.

The resolution represents a near-total victory for Hizbullah and its state sponsors Iran and Syria, and an unprecedented defeat for Israel and its ally the United States. This fact is evident both in the text of the resolution and in the very fact that the US decided to sponsor a cease-fire resolution before Israel had dismantled or seriously degraded Hizbullah’s military capabilities.

…

By handing a victory to Hizbullah, the resolution strengthens the belief of millions of supporters of jihad throughout the world that their side is winning and that they should redouble efforts to achieve their objectives of destroying Israel and running the US out of the Middle East.

Glick har tyvärr helt rätt. Att Israel accepterar denna resolution är inget annat än ren en katastrof. Och det är inget annat än en skam att Bushadministrationen pressade Israel till att acceptera den.

Detta dokument kan mycket väl bli vår tids motsvarighet till det dokument som Neville Chamberlain sade skulle garantera ”fred i vår tid”. Och vi vet ju alla hur det slutade. För att verkligen förstå implikationerna av denna resolution, måste ni läsa Glicks artikel.

Aftonbladet:

Fler än hälften av förstagångsväljarna vill förbjuda porr. Av tusen tillfrågade i åldrarna 18 till 21 instämmer 55 procent helt eller delvis i påståendet att porr borde totalförbjudas.

Nu begriper jag visserligen inte hur man bara delvis kan ta ställning för att totalförbjuda porr. Men även om vi för ett ögonblick ignorerar den absurditeten, vill jag bara säga att jag tycker att detta är sjukt. Sjukt och skrämmande.

Denna undersökning säger alltså att en majoritet av de unga vill totalförbjuda porr, dvs att de vill införa en censur mot porr, dvs att de är emot yttrandefrihet. Det är i sådana här stunder man kan vara glad över att vi inte lever i en genuin demokrati. Demokrati är inget annat än majoritetens diktatur. Det är inget annat än en form av kollektivism, där den största gruppen säger sig ha rätt att göra vad helst den så behagar, endast i kraft av sin storlek.

Tyvärr är frågan om vi i praktiken inte redan lever i en obegränsad demokrati. Det må finnas en del hinder i vår kultur som än så länge håller tillbaka majoriteten från att fullständigt ”rösta bort” människors rätt till liv. Men politikerna har tydligt visat på olika sätt, inte minst genom sitt rökförbud på krogar, att de inte har några som helst problem med att systematiskt kränka individens rättigheter, när de tror att de kan få ut någon politisk vinning av det.

(Strikt talat kan man förstås inte ”rösta bort” någons rätt till någonting; rättigheter är inte ett objekt för omröstningar. Vad man kan rösta om är om lagarna ska erkänna dessa rättigheter eller inte. Och om staten följaktligen ska respektera dessa rättigheter eller inte. Om det verkligen var som så att man kunde rösta fram eller bort rättigheter, då hade man i princip sagt att människan i själva verket inte har några rättigheter alls, utan endast en massa privilegier och tillstånd som kan dras in när helst folket känner för det.)

Och det börjar alltid med att man förbjuder impopulära företeelser från att bedriva sin verksamhet eller säga sin mening. Vi har redan en del censur i Sverige. Vi har t ex ett förbud mot ”hets mot folkgrupp”, dvs man får inte säga elaka saker till en del folkgrupper. Att så få ha reagerat här beror nog just på att rasister och böghatare är små impopulära grupper. (Det är värt att påpeka att folket än så länge inte kräver att det även ska vara förbjudet att ”hetsa” mot t ex de rika.) Folk struntar helt enkelt i om deras rättigheter kränks. Men folket glömmer då bort att yttrandefrihet som så många andra frågor är en principfråga.

Man kan inte, som pragmatiker tror, ”isolera” en sådan sak som censur. Antingen har man rätt att säga vad som helst eller också har man det inte. Och om man inte har det, då finns det inget annat än sådana saker som popularitet och godtycke som bestämmer vad man får säga och inte säga. Porren är inte politiskt korrekt eller populär. Följaktligen verkar somliga tycka att det är helt i sin ordning att totalförbjuda det, om bara en majoritet känner för det.

(Därmed inte sagt att folk har rätt att t ex offentligt avslöja information som hotar landets säkerhet. Rätten till egendom implicerar att man har rätt att t ex äga vissa saker som har förvärvats på ett legitimt sätt. Men den implicerar inte att man har rätt att t ex göra vad man vill med sin egendom. Bara för att jag har rätt att köpa och äga en pistol, betyder inte att jag samtidigt har rätt att skjuta ihjäl oskyldiga människor som passerar förbi. Av samma anledning följer det inte att bara för att jag har rätt att yttra mig, har jag också rätt att säga saker som har dödliga konsekvenser. Det är nämligen likvärdigt med mord.)

När yttrandefrihet blir en fråga om popularitet, då har vi inte längre någon yttrandefrihet. Hela poängen med yttrandefrihet är att man inte ska behöva be om andras tillstånd för att få säga sin mening, för att få komma till tals, för att få publicera sina texter, sjunga sin sång, spela sin musik, måla sina tavlor – eller producera pornografiskt material.

(Så de ”moderata” muslimer som först sade att de stod för yttrandefrihet, bara för att sedan kräva ”respekt” för deras känslor, stod i själva verket inte för någon yttrandefrihet alls. Om man inte får säga saker som är impopulärt hos muslimer, då har vi inte längre någon yttrandefrihet. Många muslimer pekade på lagen om hets mot folkgrupp som ett argument för ett sådant resonemang. Detta illustrerar hur till synes ”ofarliga” doser av inkonsekvens kan användas som ett argument för ytterligare inskränkningar i vår yttrandefrihet.)

Anledningen till att yttrandefriheten är så oerhört viktig är just för att det aldrig har varit några problem att hålla med andra, majoriteten eller diktatorn. Det väsentliga för ett fritt samhälle, vilket Ayn Rand mycket riktigt påpekade, är inte rätten att hålla med, utan rätten att inte hålla med.

Vad är det för fel på dessa ungdomar? Vad är det som har hänt? Är detta må hända resultatet av den offentliga skolans fördummande ”utbildning”? Har de blivit ”hjärntvättade” i feministiskt flum? Det var några år sedan jag gick i grund- och gymnasieskolan, men på ”min tid” fick man definitivt en dos av propaganda för både ekologism och välfärdsétatism. Jag vill också minnas att jag fick ta del av en liten dos av feministiskt flum. Frågan är om det har blivit värre på sistone. Det skulle inte förvåna mig det allra minsta.

SvD:

De misstänkta bakom den nu avslöjade terrorkomplotten har stora likheter med gruppen som i fjol mördade 52 människor i Londons kollektivtrafik: Unga britter med rötter i muslimska länder som konspirerar bakom medelklasskvarterens fasader.

Implikationen av idén att terrorismen i Storbritannien är ”inhemsk” är uppenbar: detta är ett ”nytt” krig, som är unikt, som skiljer sig från alla andra tidigare krig. Det finns ingen fiende, ingen nation, ingen stat. En vidare implikation är: det finns i stort sett inget vi kan göra åt detta; detta är ”frihetens pris”; vi får helt enkelt acceptera att det finns terrorister mitt i bland oss, och börja anpassa oss till det som om det vore ett slags naturfenomen.

Om vi för ett ögonblick bortser från att det helt enkelt inte är sant att denna våg av islamisk terrorism som väst har varit exponerat för de senaste 20-30 åren, inte har varit direkt sponsrat av stater som Afghanistan, Iran, Irak, Libyen och Saudiarabien, vill jag när det kommer till terroristerna i Storbritannien uppmärksamma en aspekt som massmedierna inte har gjort sig besväret att ta upp. Det visar sig nämligen att det finns ett gemensamt drag hos de som låg bakom attackerna den 7 juli 2005 och de som planerade denna attack. De hade alla en koppling till Pakistan. Journalisten Stephen Schwartz redogör denna koppling:

The British and other media are referring to the arrested suspects in the airline conspiracy–as they did when bombs exploded in the London Underground last year–as ”homegrown.” If history is any guide, politicians will soon wring their hands and ask why people brought up in the West turned so violently against it. Leftists and isolationists will blame the war against terror for terror.

But the force that drives mosque congregants and their children to build bombs in Britain does not originate in social conditions experienced by Muslims in Europe. Rather, it represents a doctrine brought from the Arab world, via Pakistan and well-funded groups like Lashkar-e-Taiba, to communities from Birmingham, England, to Fairfax, Virginia.

Och:

This reticence in naming the focus of so significant a terrorism inquiry is a symptom of the larger problems of Islam in Britain, and of ”Euro-Islam” more generally. Put plainly, Pakistani Sunnis in Britain–more than a million strong–are the most radical Muslims in Europe. British Islam is dominated by Pakistan-born clerics. It is saturated with extremist preaching, media, and charity efforts which support the recruitment of terrorists . . . News from Pakistan itself indicates the main trail from there to Heathrow. British and Pakistani sources linked the plan to the Pakistani government’s house arrest of Hafiz Muhammad Saeed, founder of the armed paramilitary movement Lashkar-e-Taiba (LET, or Army of the Righteous). LET, which is designated a terrorist organization by the State Department, is an ally of al Qaeda and is present wherever Pakistani Sunnis congregate and violence is hatched.

Denna ”inhemska” terrorism är med andra ord direkt importerad från Pakistan. Vem eller vilka göder den i Pakistan? Bortsett från att idéerna utgör en del av deras kultur, finns det religiösa skolor och träningsläger där, som till stor del sponsras av den pakistanska regeringen själv. Washington Post rapporterade förra året i samband med attackerna i London:

Although investigations into the terrorist attacks in London are still at an early stage, it is already clear that at least one of the bombers attended a radical Islamic school, or madrasa, in Pakistan. For those in the West who believed President Pervez Musharraf’s promises to clean up the militant religious schools, it is time to think again.

Shehzad Tanweer, who police say killed six people and himself on the Circle Line train near Aldgate station on July 7, recently spent as long as four months in a madrasa reportedly run by the avowedly militant group Lashkar-i-Taiba in Lahore, Pakistan. The madrasa and the organization operate freely despite an official ban on their activity since 2002.

Inte bara det:

Whether or not it turns out to have been part of the London bombing story, Lashkar-i-Taiba is an excellent example of how Musharraf’s government has failed to curb extremist religious militants. Formed by Arab-influenced veterans of the Afghan jihad in 1988, the group enjoyed the military’s patronage in its jihad against India in Kashmir. Though formally banned in 2002, Lashkar-i-Taiba simply renamed itself Jamaat ul-Dawa and continued its activities, including the promotion of jihad in Kashmir, where it has openly claimed responsibility for terrorist attacks.

The organization’s leader, Hafiz Sayeed, was temporarily detained, but only under Pakistan’s Maintenance of Public Order legislation, not its much more stringent Anti-Terrorism Act, and he was soon released. Prominent figures from this and other formally banned groups such as Sipah-i-Sahaba and Jaish-e-Mohammed appear to enjoy virtual immunity from the law.

Och LET håller igång. Låt mig återigen citera Stephen Schwartz:

In America, LET was behind the Northern Virginia jihad network, whose members were jailed beginning in 2003 and sentenced to varying federal prison terms for terrorism-related acts. LET was also accused in the Bombay train bombings in India last month. It has significant resources in Pakistan, Britain, and elsewhere.

Där ser man. Stater som Pakistan sponsrar terrorismen. Implikationen är tydlig: vi kan göra något åt terrorismen. Krossa staterna som sponsrar den!