Dagens citat står Francis Wheen för:
Irrationality is both cumulative and contagious. You start by reading your horoscope in the newspaper; then you dabble in chakra balancing or feng shui, saying that it is important to keep an open mind; after a while your mind is so open that your brains fall out, and you read the Protocols of the Elders of Zion without noticing anything amiss.
Nick Cohen har skrivit en väldigt bra artikel om konspirationsteoretikernas natur och om hur overkliga konspirationsteorier ofta är farligare än de verkliga. Läs Cohens artikel ”The Golden Age of Conspiracy” i Standpoint.
Låt mig motivera min rekommendation lite mer. Det finns många saker som är intressant med artikeln. En sak som jag tycker är intressant är det faktum att de som på olika sätt ger utrymme för dessa konspirationsteorier i medierna och i andra ”seriösa” sammanhang, gör det med hjälp av agnosticism och pladder om att vara ”öppen för nya tankar och idéer”. Detta är således ytterligare ett bra exempel på hur agnosticism genom att sanktionera det grundlösa och godtyckliga, sanktionerar och sprider irrationalism och vansinne i hela kulturen. Det är därmed ytterligare ett bra exempel på varför feg agnosticism är en mycket dålig idé.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Innebörden i citatet är uppenbart falskt. Historieböckerna är fulla av människor som ena dagen resonerar stringent och uppställer teorier om både abstrakt matematik och den verkliga världen. Detta får väl ses som höjden av rationalitet; till det närmaste avskuren från känslor.
Men dessa människor har ofta irrationella komponenter genom sitt liv, som inte sprider sig till sitt arbete i vetenskapen. Detta gäller exempelvis Newton, Gödel, Tesla, Nash och Pythagoras. (Dessa representerar också ett brett spektrum av irrationalitet: från vanföreställningar till märkliga filosofiska system.)
Hur kommer det sig att konspirationsteorier räknas som godtyckliga och grundlösa? Ofta knyter de ihop disparata fakta som sedan verkar ha ett sammanhang. Att de sedan allt som oftast är felaktiga är en helt annan diskussion. De flesta av våra teorier är trots allt felaktiga.
Kritik mot idén om att vara ”open minded” är en kritik mot vetenskapens kärna. Under vetenskapens relativt korta livstid har den producerat de mest absurda påståenden: Newtons första och tredje lag, gravitationsteorin, våg-partikel-dualitet, Tidsdilation, längdkontraktion och osäkerhetsprinciper.
Allt detta är, och var på tiden då de upptäcktes, mycket märkliga påståenden. Man skulle givetvis kunna vara som Galileos åhörare och vägra kolla i teleskopet, men då skulle man också undgått alla dessa underbara och approximativt sanna idéer!
Simon Mossberg: ”Innebörden i citatet är uppenbart falskt. Historieböckerna är fulla av människor som ena dagen resonerar stringent och uppställer teorier om både abstrakt matematik och den verkliga världen. Detta får väl ses som höjden av rationalitet; till det närmaste avskuren från känslor. Men dessa människor har ofta irrationella komponenter genom sitt liv, som inte sprider sig till sitt arbete i vetenskapen. Detta gäller exempelvis Newton, Gödel, Tesla, Nash och Pythagoras. (Dessa representerar också ett brett spektrum av irrationalitet: från vanföreställningar till märkliga filosofiska system.)”
Det är naturligtvis inte sant att man helt plötsligt börjar tro på allt möjligt nonsens bara för att man någon gång har läst sitt horoskop. Wheen m fl varnar för just att ha ett ”öppet sinne”, att vara öppen inför det irrationella och godtyckliga, som princip. För är man det av princip, då är det faktiskt bara en tidsfråga innan ens hjärna faller ut.
Du har rätt i att det finns många människor som i vissa aspekter av deras liv kan vara helt rationella, bara för i andra aspekter av deras liv vara helt irrationella. Det finns en sådan sak som att man ”kompartmentaliserar” sitt tänkande. Och vi behöver inte ens sträcka oss efter extrema fall som Newton.
Ta nationalekonomer som personligen är för individualism och kapitalism, men som nationalekonomer kommer fram till fantastiska slutsatser om att statlig inblandning i ekonomin ändå är bäst rent ”samhällsekonomiskt”. Ta religiösa konservativa som säger att de är för kapitalism och frihet, samtidigt som deras djupaste religiösa övertygelser säger att människan är en ond, låg, självisk varelse som man inte gärna vill slippa fri, att profitintresset är ett ont, varför kapitalismen som sådant är ett i grunden omoraliskt system. Ta intellektuella från vänstern som oroar sig över att nationalistiska, xenofobiska högern går framåt i olika val, bara för att sedan släppa fram, sanktionera och försvara anti-semitiska, förintelseförnekande totalitära islamister i debatten.
Kompartmentalism är ett motsägelsefullt tillstånd. Det är ett irrationellt och icke-önskvärt tillstånd. En helt rationell tänkare söker befria sig från sina motsägelser, inte hålla dem i schack genom att aldrig tänka på dem. En helt rationell tänkare som upptäcker att hon har två idéer som inte är förenliga med varandra försöker se hur hon kan förena dem, rent logiskt. Om hon inte kan det, måste hon avfärda en av dem eller båda som falska.
När du blir medveten om dina motsägelser har du normalt sett bara tre val: fortsätta kompartimentalisera genom att evadera motsägelserna; integrera rationellt genom att ta bort allt som är falskt och godtyckligt; integrera irrationellt genom att ta bort allt som är sant och bevisat. Hur tror du att någon som har gett sig själv en stående order att vara ”öppen sinnlig” kommer att välja? Kommer hon att välja bort det irrationella och godtyckliga? Eller kommer hon att omfamna det, tillsammans med en massa annat irrationellt och godtyckligt?
”Hur kommer det sig att konspirationsteorier räknas som godtyckliga och grundlösa? Ofta knyter de ihop disparata fakta som sedan verkar ha ett sammanhang. Att de sedan allt som oftast är felaktiga är en helt annan diskussion. De flesta av våra teorier är trots allt felaktiga.”
Därför att de har ingen grund i verkligheten. Det finns inga observationer, inga logiska argument, ingen rationell integration med allt annat vi vet. De har kanske skrapat ihop en massa irrelevanta fakta. Men irrelevanta fakta utgör inte bevis. Det gör inte en teori grundad i verkligheten. Inte ens om du kan förena, motsägelsefritt, irrelevanta fakta med varandra, utgör det bevis. Koherentismen är falsk.
Notera hur man försvarade O J Simpsons. Man slängde ihop en massa fakta, med en massa lögner, en massa spekulation. Tillsammans kanske det till och med hängde ihop. Men faktan var irrelevant. Ingenting man sade rubbade de relevanta fakta som samtliga pekade ut O J Simpson som mördaren. Försvarets teori var grundlös. Dvs godtycklig. Exakt samma metod kan man finna i samtliga galna konspirationsteorier.
Du kan inte jämföra godtyckliga påståenden med nya vetenskapliga teorier som vid en första anblick förefaller fantastiska eftersom de är så radikala. För det finns nämligen en sak som en aktiv tänkare upptäcker när de undersöker dessa nya rön, om de är sanna, och det är att det finns riktiga belägg för dem.
Jag har svårt att förstå hur agnosticism skulle kunna betyda total öppenhet. Det betyder visserligen att min inte kan förkasta saker som inte kan bevisas vara falska, men å andra sidan att man bör ha rimliga belägg för att tro på saker. Det du beskriver som agnosticism verkar mest vara en slags new age-öppenhet som anammar den första delan av agnosticismen, men hoppar över den andra…
Observera vad verkliga agnostiker vägrar ta ställning till. Om du gör det, kommer du att slås av att att de vägrar ta ställning, trots att de å ena sidan ställs inför bevis och argument, och å andra sidan ställs inför frånvaron av bevis och hållbara argument. Ta t ex agnostiker i frågan om Gud. Det finns inga fakta och inga logiskt hållbara argument för Guds existens. I slutändan kan teisterna bara leverera irrationella, ologiska argument för Guds existens. Dvs rationaliseringar för deras irrationella religiösa tro. Ändå står agnostikerna där och vill inte säga om det finns en Gud eller inte. De säger: Han finns nog inte, men jag vet inte, ingen kan veta, jag är öppen för möjligheten (fast det finns ingen anledning att ens tro på möjligheten).