Moderaten Andreas Norlén skrev för några dagar sedan ett inlägg om kulturrelativismen i Corren:

Den stora skiljelinjen i kulturdebatten går mellan vad man kan kalla kulturrelativisterna och kulturobjektivisterna. Kulturrelativisterna menar, förenklat beskrivet, att man inte kan föra en meningsfull diskussion om vad som är god respektive dålig kultur, eftersom det inte finns några objektiva värden, ingen måttstock som kulturen kan mätas med. Alla omdömen om kulturella ting är känsloyttringar. ”Det där är en dålig bok” betyder med det synsättet detsamma som ”jag gillar inte den där boken”. I praktisk politik tar sig kulturrelativismen ofta formen av en kulturradikal hållning, som innebär att förespråkarna förnekar värdet av till exempel traditioner och kulturarv och den passar således väl tillsammans med den sociala ingenjörskonsten. Det var den hållningen som skövlade svenska stadskärnor på 1960- och 70-talen. För en kulturrelativist är invändningar om bristande estetik i stadsplaneringen inget att bry sig om. ”Jaså, du gillar inte betongkolosser. Det gör jag och mina känslor betyder lika mycket som dina och man kan inte säga vem som har rätt.”

Detta är, antar jag, en under omständigheterna helt OK beskrivning av vad kulturrelativismen säger. Men vad är då alternativet till kulturrelativismen? Kulturobjektivism svarar Norlén:

För en kulturobjektivist, däremot, är kultur och estetik något man kan föra en meningsfull diskussion om, skiljt från de känslor som olika kulturyttringar ger upphov till. Jag kan t ex säga: ”Jag gillar Air Force One med Harrison Ford mycket mer än De sju samurajerna av Kurosawa, men De sju samurajerna är ändå tveklöst den bästa filmen av de båda”. Den centrala frågan om vilken måttstock man skall använda, när man värderar olika kulturyttringar, finns det inte utrymme att närmare utveckla här. Fullständig enighet kan säkert aldrig nås och det viktigaste är inte att objektivt kunna värdera varje enskild kulturell yttring. Poängen är att kvaliteten på kulturyttringar – och hela kulturer – kan diskuteras med sakargument, på ett objektivt sätt, inte enbart på det subjektiva känsloplanet. Detta är oerhört centralt, för att vi på ett intellektuellt hållbart sätt skall kunna kritisera kulturella företeelser, men inte desto mindre kontroversiellt, eftersom många i kulturdebatten och i samhället i övrigt tycks hysa motsatt uppfattning… Om alla värdeomdömen bara är känsloyttringar, så kan man inte på principiella grunder ta avstånd från vare sig det ena eller det andra. På så vis hänger kulturdebatten samman med debatten om hela samhällets värdegrund. Därför måste borgerligheten ta upp kampen mot kulturrelativismen – och därmed våga ta striden om kulturens innehåll, inte bara om kulturpolitikens former.

Norlén har förstås alldeles rätt att vi kan – och bör – diskutera sådana saker som kulturers olika värde. Han har också alldeles rätt i att en objektiv diskussion om detta är möjlig – givet vi har en måttstock att gå efter. Men vad är det då för ”objektiv” måttstock som Norlén verkar stå för? Efter att ha gjort sin redogörelse för kulturrelativismen säger han helt plötsligt: ”Kulturrelativism och kulturradikalism kan för övrigt återfinnas med både socialistiska och liberala förtecken. Det är således ingen slump att det i det republikanska lägret finns både socialister och en del liberaler, i opposition mot den historiskt och kulturellt förankrade monarkin.”

Så bland liberaler förekommer det ”kulturrelativism” eftersom de rätteligen är med människans liv som måttstock emot denna objektivt sett omoraliska institution? Vad antyder detta? Givet kontexten, dvs att Norlén sörjer ”skövlandet” de svenska stadskärnorna under 1960- och 1970-talet, verkar hans standard vara: ”det som är gammalt.” Om ”det som är gammalt” är måttstocken, då måste man givetvis oja sig över att någon motsätter sig en sådan ”historiskt” förankrad institution som monarkin.

Med en sådan måttstock är det kanske inte undra på att ”kulturobjektivisterna” har haft så få framgångar i debatten? För vad antyder det i ett idéklimat där multikulturalism, subjektivism, kollektivism, etc är dominerande inslag? Det antyder att ”det gamla” som ju här är ett Sverige utan en större invandrarbefolkning är idealet. Detta implicerar därför, förmodligen utan några som helst illvilliga avsikter från Norléns sida, att ett ”etniskt homogent” Sverige är bättre och att föredra än dagens moderna och ”mångkulturella” Sverige. Men då ingen vill bli förknippad med visioner om ett ”etniskt homogent” Sverige, och därmed med invandrarfientlighet, och därmed med rasism (och därmed de rasistiska Sverigedemokraterna) lär inte en sådan här måttstock bli särskilt attraktiv.

Detta visar klart och tydligt vikten av att ha rätt måttstock.