Som filosofstuderande finns det inte mycket till arbetsmarknad. Det kan ibland vara lite oroväckande, men det är inget som skrämmer mig. Jag vet vad jag vill och jag kommer göra vad jag måste för att uppnå det. Jag vill jobba inom akademien. Jag vill föreläsa om filosofi i allmänhet, moralfilosofi i synnerhet. Jag vill föra in objektivismen inom den svenska akademien. Det kommer inte att bli lätt, men vem har sagt att det ska vara lätt? Jag har samtidigt insett att just eftersom vägen dit av allt att döma lär vara lång och stundals mycket mödosam — måste jag överväga att göra något annat att för att försörja mig under tiden. Jag har haft lite tankar och idéer, men än så länge har ingen idé varit tillräckligt bra. Men så helt plötsligt får jag läsa om att ett nygammalt yrke på sistone har blivit populärt igen: ”filosofiska praktiker”. Och när jag fick läsa om vad de gör och vad de tjänar, har det helt klart gett mig en idé. SvD:

Freud, 150 år i år, har på senare tid fått konkurrens av antika filosofer, som Platon och Aristoteles. Filosofisk praxis fungerar som en turistinformation för människor som ska göra sina livsval. Den visar på alternativen men bestämmer inte vägen.

Tycker du att livet smakar som aska i munnen? Funderar du på vad i hela fridens namn du ska göra under resten av resan mot graven? Byta jobb? Sambo? Hiva karriären i sopnedkastet och skriva en roman istället?

Kanske är det dags för dig att uppsöka en filosof för att få hjälp med att reflektera över ditt liv?

I Norge finns sedan flera år mottagningar där utbildade filosofer erbjuder den tjänsten för motsvarande cirka 550 svenska kronor i timmen. Filosofisk praxis kallas det.

Och här tror jag att objektivistiska filosofer har mycket mer att erbjuda än etablissemanget. Inte minst med tanke på att de etablerade filosoferna knappt har användbara några idéer att komma med själva. Och detta är inte bara en uppfattning jag har fått efter att ha studerat filosofi på universitetet i några år. Det är faktiskt något som de verkar medge själva, detta då de vill att deras kunder ska stå för merparten av tänkandet. Det verkar som om de har en Sokratisk/Platonsk approach till det hela; som barnmorskor ska de dialektiskt få sina kunder att nå självinsikt:

Filosofen bjuder in gästen – som han eller hon kallas – och serverar te eller kaffe och kex. I rummet finns två fåtöljer, snett bredvid varandra mot ett fönster. Gästen ska ha friheten att kunna se ut genom fönstret och låta tankarna flyga.

Vid den första träffen lyssnar filosofen. Sedan improviserar och experimenterar praktikern med upplägget av samtalen.

Som filosofer menar de att de dels har en insikt i de diskussioner människan alltid fört om val, frihet, ansvar och vad som är det goda livet. Dels är de tränade i att tänka och reflektera på ett öppet och fördomsfritt sätt.
Helge Svare och Henning Herrestad understryker sambandet mellan tanke och tal, att man sällan har något utbyte av att sitta ensam och tänka. Tankarna kommer först när man pratar med någon.

”Vederbörande behöver inte vara speciellt klok, och det är heller inte meningen att du ska fråga honom till råds. Du ska helt enkelt börja berätta om det du har på hjärtat. Då kommer det du själv säger att hjälpa dig fram mot de insikter du behöver”, skriver de i sin bok och citerar den tyske filosofen Heinrich von Kleist. (Min kursivering.)

Eller vad sägs om denna ”konversation” mellan Olov som vill bli romanförfattare, men som inte kommer så långt på grund av pressen?

Filosofen: Vad menar du egentligen med gott om tid?
Olav: Det är väl enkelt. Det är motsatsen till att ha ont om tid.

F: I vårt samhälle finns det många arbetslösa som har gott om tid. Tycker du att de har gott om tid?

O: Ja. Men ordet ”gott” antyder att det är mer än att bara ha tillräckligt med tid. Tiden behöver också vara god.
Filosofen ber Olav definiera ordet ”press”.

O: Det är den känsla jag får när jag inte klarar av att slappna av. Till exempel när jag är ute och går och får dåligt samvete för att jag försummar mitt skrivande.

F: Kan du säga något mer om det?
O: Det känns som om jag aldrig får någon rast eller ro. Jag känner mig som en slav på ett av de där galärskeppen från förr i tiden som roddes av straffångar. När de blev trötta och inte orkade ro lika snabbt, blev de piskade för att hålla tempot uppe.

Filosofen noterar att Olav använder en bild, en metafor. Allt sedan antiken har filosofer intresserat sig för sådana bilder. Den amerikanske lingvisten och filosofen George Lakoff hävdar att vårt dagliga tänkande formas på ett grundläggande sätt av metaforer som vi använder i vardagsspråket.

Det går några veckor. Olav fortsätter att skriva. Men han har svårt att koncentrera sig. Han går tillbaka till filosofen.

O: I dag upplevde jag något konstigt. När jag druckit förmiddagskaffe bestämde jag mig för att gå en promenad. Det var vackert väder, men under promenaden fick jag en stark känsla av dåligt samvete.

F: Kan du säga något mer om det här?
O: Det är som om jag inte hade rätt att gå där medan alla andra jobbar. Det är som att alla jag möter dömer mig eller tänker att jag är en arbetsskygg bidragsmissbrukare.

F: Har du någon idé varför du tänker så?
O: Det förväntas i vårt samhälle att män i min ålder har ett normalt jobb där de tjänar pengar och gör nytta. Kanske finns det en röst inom mig som kräver att jag ska göra samma sak.

Filosofen konstaterar att Olav kommit in på en problematik om olika värderingar, samhällets och hans egna. De resonerar om vad som menas med ”värde”.

Och folk säger att psykologer snuvar folk på deras pengar!

Hur rationaliserar de denna verksamhet? Jo de hävdar självfallet att det är ett egenvärde, och så citerar de Aristoteles

”Det handlar om aktiviteter som är värdefulla i sig själva och som vi värdesätter för deras egen skull. De får inte sin mening från någonting utanför sig själva. De är sin egen mening. För en filosofisk praktiker är det möjligt att hävda att ett gott filosofiskt samtal är en sådan verksamhet”.

Aristoteles i all ära — sanna mina ord, han var verkligen ett stort geni — men det hjälper inte att en sådan intellektuell gigant som Aristoteles sade en sådan här sak. Aristoteles hade helt enkelt fel i att filosofiska samtal och filosofiskt tänkande utgör ett självändamål. Det är bland annat just denna föreställning som har fått en del filosofer till att spåra ur fullständigt, just eftersom de inte ser någon mening i att förankra deras tänkande i verkligheten. Och det är just detta som har gjort att så många har svårt att se hur filosofin ska vara relevant för deras dagliga liv.

Nåväl, jag vet om jag orkar bli egenföretagare som filosofisk praktiker, men blotta vetskapen om att denna marknad överhuvudtaget finns ger mig i alla fall en lite ljusare bild av arbetsmarknaden. ;)