I Ungtval 2006 blev sverigedemokraterna det tredje största partiet. Detta chockade många. Vad beror detta på?

I Aftonbladet har man haft en artikelserie där man har intervjuat unga sverigedemokrater. Syftet med artikelserien är inte i först hand att reda ut frågan varför så många ungdomar röstade på dem eller vad det är som får ungdomar till att engagera sig i sverigedemokraterna. Syftet är att dumförklara sverigedemokraternas medlemmar och framställa dem som hycklare. Ett exempel: ”Louise Erixon skär små bitar av kycklingfilén. Skrapar ihop lite jordnötsås. – Om man är emot mångkultur är sverigedemokraterna det enda alternativet, säger hon. Vi träffas på hennes och kompisen Nina Erikssons favoritrestaurang – kinakrogen Österns pärla” (min kursivering).

Nu är det säkert så att många sverigedemokrater, kanske till och med de allra flesta, är så dumma och hycklande som de ger sken av att vara i denna artikelserie. Men det är i slutändan helt irrelevant, menar jag, när det kommer till frågan om varför de är sympatiskt inställda till just sverigedemokraterna. Det finns trots allt många mer eller mindre normalintelligenta människor som har brunnit för irrationella politiska ideal. Intelligens är ingen som helst garant mot irrationella idéer eller de rationaliseringar som ursäktar anammandet av dem. Så varför är så många unga engagerade i sverigedemokraterna? För att svara på frågan tänker jag ta de unga sverigedemokraternas svar på allvar.

I en av dessa artiklar säger, Louise Erixon, 17, följande: ”Jag är ungdom och ska ut på arbetsmarknaden. Därför är invandringspolitiken en viktig fråga för mig.” Artikeln fortsätter lite längre ned: ”Men största hindret för att få jobb är enligt henne ett ‘mångkulturellt samhälle’. – Vi har haft en massinvandring de senaste åren. Vi har en hög arbetslöshet som vi måste ta tag i först.” Detta är inte den ideologiska orsaken till hennes engagemang, det är dock den primära sakpolitiska orsaken.

Notera premisserna i detta resonemang: Unga svenskar får inget jobb idag pga invandrare som, får man förmoda, ”tar jobben” ifrån oss. Notera den vidare implikationen: Människors egenintresse är i grunden oförenliga med varandra; eftersom antalet jobb är begränsade måste vi välja mellan att äta eller ätas. Sverigedemokraterna säger därför: ”Sverige åt svenskarna” och lägger sedan till: ”Därför också jobben åt svenskarna.” Konflikten ligger dock inte i första hand på en individnivå, utan på en gruppnivå: det är (utomeuropeiska) invandrarna mot de infödda svenskarna; det är vi eller de – och sverigedemokraterna vill bara att du ”solidariskt” väljer ”dina egna”, svenskarna.

Men det handlar inte om rasism. Nej, förklarar Louise: ”Vi vill värna om vårt land. Vi svenskar behöver också något att tillhöra.” Premissen här är att svenskarna har rätt till detta land, eftersom vi bor här, och följaktligen har svenskarna rätt att bestämma vilka som ska få vara här och varför. En underliggande premiss här är att kollektivismen är riktig: gruppen som utgör majoriteten har rätt att köra över de grupper som utgör minoriteten; men eftersom majoriteten här är den etniska majoriteten, betyder detta att den underliggande premissen är att raskollektivism är riktigt, dvs att rasism är riktigt. Svenskarna har rätt till Sverige; det svenskarna tycker är det som är rätt – och om svenskarna vill ha ut invandrarna, då är det så det bör vara. Så, när allt kommer omkring, är det rasism det handlar om. Och det är fundamentalt sett detta som är den ideologiska faktorn som styr hennes partival.