På MUF:s debattforum, Frizon, publicerade nyligen en kommunist som går under smeknamnet ”stalinisten” en mindre uppsats med titeln ”Kommunismens väsen vs nykommunismens perversitet”. Det är en i sanning mycket intressant och avslöjande läsning. En del saker är förstås bara underhållande, men andra saker är direkt skrämmande. Det som gör detta inlägg så kusligt är att denna kommunist är så ovanligt ärlig. Till skillnad från de ”nykommunister” som han kritiserar i sitt inlägg låtsas han inte som att kommunismen är en god ideologi. Han säger rakt ut vad den innebär och varför den innebär det den innebär. Jag vill därför citera några höjdpunkter ur uppsatsen.

Stalinisten inleder med att definiera kommunismen: ”kommunismen handlar om strävan efter ett slutligen statslöst och klasslöst samhälle där produktionsmedlen tillhör kollektivet och inte de utvalda och där produktionen fördelas rättvist efter behov.” Sedan går han in för att diskutera hur man ska gå över till det kommunistiska samhället. Hans redogörelse är lika detaljerad som den är skrämmande:

Jag skulle inte vara förvånat om de flesta kommunisterna ni råkat ut för är mycket ovilliga att diskutera revolution. De luras folk att tro att maktövertagande kommer att gå hur enkelt som helst, frid och fröjd bara. ”Väpnad revolution” är förbjudna ord. Men åsikten att väpnad revolution är blott den enda möjligheten att upprätta arbetarstyre är inte någon långsökt godtycklighet, i grunden ligger stark verklighetsförankring. Kapitalisterna kommer aldrig att lämna ifrån sig sin makt frivilligt, enligt deras doktrin har de ju rätt att till och med bruka vapen för detta ändamål (dvs. ”försvara sin egendom”) och det finns ingen tvekan om att de också skulle göra det.

I praktiken betyder detta naturligtvis att kommunismen ska införas genom en våldsam och blodig revolution. Det handlar om att systematiskt stjäla all privat egendom från kapitalisterna. De kommunister som inte är villiga att använda sig av våld, att döda, hota och plundra, är enligt stalinisten inga riktiga kommunister. Stalinisten fyller i:

Det kommer även alltid att finnas determinerade övriga reaktionärer som med alla till buds stående medel kommer att agera för socialismens misslyckande, både under och efter revolutionen. Det går inte att komma ifrån och därför är nykommunisterna som försöker komma ifrån denna fundamentala fråga lögnare och hycklare, simpla populister som vill smitta undan att diskutera den kritiska perioden då kommunismens att vara eller att inte vara kommer att avgöras. Så de försöker löjligt nog hävda att denna period inte kommer. Det är att ifrågasätta den marxistiska analysen och ogiltigförklara allt vad erfarenhet tyder på. Det är löjligt och omstörtande.

På frågan ”hur blir det på riktigt?” Svarar han: ”Det blir som teorin hävdar och erfarenheten visar: en svår kamp där kommunismens öde kommer att avgöras på barrikaderna i blodig och svår kamp.” Som exempel på hur blodigt det kan bli ger han följande exempel: ”Det vietnamesiska folkets försök till frigörelse resulterade i amerikanskt angrepp och kommunismens seger först efter över en miljon offer.” Och som exempel på hur illa det kan gå om man inte är villig att mörda för kommunismen ger han följande exempel:

Salvador Allendes socialisering av Chile var en av dessa händelser där socialismen inte lyckades överleva sin krisperiod. Kanske för att lik nykommunisterna trodde man på ”den enkla vägen” till kommunismen istället för att från början satsa på målmedveten välorganiserad revolution? Så istället blev det kaos, fall och seger gick hem till en reaktionär som tagen från 1800-talet – Augosto Pinochet.

Stalinisten ger därför inte mycket för nykommunisterna:

Nykommunisterna är populister och säger helst ingenting som inte låter ljuvt för örat. Att säga att vägen till kommunismen kommer i sin början karaktäriseras av massiva uppoffringar i så väl livskvalite som blod och en väldigt svår krisperiod är definitivt ingenting som låter ljuvt. Men det är sant och konsekvent. Genom lögn kommer vi ingenstans.

Precis under revolutionen, ”befrielsen”, kommer hela landet att genomgå en ekonomisk kollaps. Detta är att vänta sig, menar stalinisten:

En oerhört enorm arbetsbörda för de ledande revolutionärerna men också påfrestningarna på folket i form av uteblivna matleveranser, stillastående industri, delvis förstört infrastruktur och sabotage. Så har det alltid varit och det kommer man inte ifrån pga. arbetarklassens fienders determination.

Men han fortsätter:

Även om den svåraste perioden tar slut – i t.ex. Sovjetiska Rysslands fall var det när inbördeskriget och kriget mot Polen slutade – och situationen förbättras stort till revolutionens fördel, kan man inte glömma att sabotage kan, och med all säkerhet kommer, att fortsätta. Konsekventa åtgärder mot detta krävs.

Sabotage är förstås förklaringen till varför kommunismen var ett helvete på jorden, från början till slut. Men det finns en lösning: ”Om inte Stalins beordrade konsekvens i fråga, kan man förmoda att Sovjet inte hade överlevt det massiva sabotaget flera år in på sin existens. Och hur bekämpar man sabotaget annars om inte genom att skrämma de skyldiga till lydnad och genom lämpliga påföljder?” Vad betyder detta i praktiken? Jo, det betyder förtryck, slaveri, utsvältning av motstridiga bönder som inte vill leva som kommunistslavar. Det betyder massmord. Och det var precis allt detta som Stalin lyckades åstadkomma.

Stalinisten är dock medveten om att det inte räcker med slaveri, förtryck och massmord, för att genomföra kommunismen. Det krävs betydligt mer radikala steg. Det handlar om att skapa en ny människa – den altruistiske kommunistmänniskan; den glada slaven. Stalinisten förklarar detaljerat hur denna ska skapas:

Frågeställningen avgörande för den framtida övergången till full kommunism är skapandet av den nya människan. Och på den punkten brister flera nykommunister så det gör ont. Hur kommer skapandet av den nya människan som krävs för kommunismens framtida existens att gå till? Svaret är enkelt: som det alltid gick till – genom indoktrinering. Indoktrinering har visat sig vara ytterst effektiv i Sovjet och i praktiken i alla länder där man inte slarvade med denna uppgift. Före andra världskriget betraktade man i stora delar av Europa Sovjet och kommunism som en djävulsk ”röd epidemi” som kunde likställas med döden. Bara några få årtionden efter kommunistisk maktövertagande i Östeuropa var socialismen en självklarhet, kritik mot den ofattbar, till och med de våldsamma demonstrationer som svepte genom flera länder i Östblocket har egentligen aldrig haft för avsikt att störta socialismen, man demonstrerade bara emot det enligt demonstranterna felaktiga sättet man applicerade den på. Och någonting måste väl finnas i det, för i 30-talets Sovjet fanns inga arbetardemonstrationer.

Det effektivaste är alltså målmedveten indoktrinering. Ju tidigare den startar desto bättre, en av de mest beundransvärda förslag är dagistvång med daghemmammor bildade i marxism. På samma sätt som skoltvång är redan verkligheten sedan flera år tillbaka utan att man ens tänker på det kan man hoppas att dagistvång följer med. Sedan har vi kommunisterna redan de verktyg som krävs när vi tar över makten. Genom att hålla greppet om barnen i statliga förskolor (och fortsättningsvis i skolor) sedan yngsta år, lämnar man inget utrymme åt reaktion. Man får även en positiv bieffekt på köpet – dagistvång är definitivt ett stort steg mot förverkligandet av det bolsjeviska kvinnoidealet (fullständigt frigörelse och partnerskap). Det måste varje konsekvent socialist förstå, likaså att politisk pluralism är kongruent mot dödsdomen över proletärens diktatur, nästa punkt.

I och med att skapandet av den nya människan är så central i proletärens diktatur kan inga störningar förekomma. Politiska omstörtande åsikter sprider sig i regel som ringar på vatten. Politisk pluralism kommer att omöjliggöra skapandet av den nya människan, då den bara kommer att skapa grogrund för förvirring, falskhet och kontrarevolution. Man måste vara tydlig med vad som är rätt och fel, det som är fel står som mur på vägen till kommunism, det ska bort. Politisk pluralism hör inte till konsekvent socialism och den kommunisten som menar annorlunda är antingen lögnare (dåligt nog) eller idiot (ännu värre).

Kommentarer är härvidlag överflödiga.