Ju högre skatterna är, desto mer måste vi jobba för staten. Sett ur detta perspektiv är det förstås alldeles sant att höga skatter ger oss mindre fritid. För om skatterna vore lägre, då hade inte behövt jobba lika länge för att försörja oss. (Flera månaders arbete om året, går ju åt för att betala skatten.) Men sambandet mellan höga skatter och lite fritid är starkare än så. Det kan först verka märkligt, men sanningen är att den vanlige amerikanen har mer fritid än den vanlige européen. Det är sant att man i USA inte har, via lag, fem veckors (betald) semester. Det är också sant att européernas arbetstid överlag är kortare. Men det är inte sant att européerna för det har mer fritid. Hur går det ihop?

Faktum är att den vanlige amerikanens fritid bara har ökat de senaste fyrtio åren, även om den betalda arbetstiden har varit i stort sett oförändrad. Det som har gjort detta möjligt är att amerikanerna lägger ned mindre och mindre tid på obetalt arbete i hemmet. Förklaringen till detta är inte så mycket att fler kvinnor jobbar och att de jobbar mer. Förklaringen är snarare att amerikanerna har till skillnad från oss européer råd med att anställa folk som sköter sysslor i hemmet: städning, matlagning, underhåll, trädgårsarbete, etc. Allt detta ger mer tid över för oss att göra annat. Det ger oss, så att säga, mer fritid över. Det som gör att amerikanerna har råd med det är inte att bara deras löner är högre, utan framför allt eftersom deras skatter är lägre.

Constantin Gurdgiev skrev nyligen en artikel i nättidningen Tech Central Station, i vilken han förklarar och redogör för detta samband. Han förser oss med en hel del intressant statistik. Visste du t ex att om man räknar in, för européerna den tid de lägger ned på obetalt arbete i hemmet, då arbetar t ex den vanliga tyska kvinnan 1,5 timmar mer i veckan, än den vanliga amerikanska kvinnan.

Det är egentligen bara i ett avseende som européerna har mer fritid, väsentligt mer fritid, än vad amerikanerna har. Och det är om man räknar in alla de arbetslösa européernas ofrivilliga fritid. Och ironiskt nog är dessa arbetslösa på grund av de höga skatterna som krävs för att finansiera de stora och svällande välfärdsstaterna i Europa. (Tragiskt nog håller USA på att utvecklas åt samma riktning: välfärdsstaten har ju expanderat och det snabbt under Bushadministrationen.) Skatter skapar arbetslöshet och på så vis en sämre arbetsfördelning som gör oss alla fattigare: de arbetslösa är uppenbara förlorare, men det är också alla arbetande européer som endast hade tjänat på att folk istället jobbade för pengar istället för att de gick hemma och levde på bidrag. Alla hade blivit rikare och alla hade fått mer (frivillig) fritid.

När man gör sig själv uppmärksammad på den här sortens relationer, då kan man lätt bli nedstämd eftersom det känns som om en bättre framtid är så långt bortom räckhåll. Och jag kan förstå de som känner så. Men varje gång jag känner mig lite deppig brukar jag ögna igenom ett kapitel eller avsnitt ur t ex George Reismans Capitalism. Förutom glädjen jag får av att kanske nå en ny insikt, finns alltid glädjen av att också förstå de praktiska implikationerna av denna insikt: det kan bli bättre – mycket bättre. Och detta är något som glädjer mig väldigt mycket…