Greg Perkins skrev för ett par dagar sedan ett bra inlägg, hos Diana Hsieh, om relationen mellan rationell egoism och sådana företeelser som vänlighet, generositet, och välgörenhet. Perkins har tröttnat på att hela tiden behöva inta en defensiv position i frågan om hur man som rationell egoist ska ställa sig till dessa ting. Han noterar emellertid att föreställningen om att det är altruisterna som så självklart är de välvilliga och egoisterna som inte är det, är helt bakvänd. Han skriver:
It is the selfish egoists who are naturally inclined to kindness, generosity, and charity, while the selfless altruists are not.
See, we egoists are all about trading on every level and in every way — people can be very valuable to us. Our friends, associates, lovers, and so on all stand in mutually-beneficial relations to us, and we look forward to meeting new people who can do the same. Nobody has an automatic claim on us, so duds we discover can be dismissed — and if someone actually demands sacrifice, we shrug them off as morally confused. So it is easy and natural for us to look well upon those close to us (and at least neutrally on those we don’t know) and express our esteem for them and their actual or potential value in the form of kindness, generosity, and charity. Especially when it is an expression of our more important values. Acting this way can be good and is indeed ”no big deal,” so we certainly don’t need to have it drilled into us. We are naturally predisposed to (appropriate) use of kindness, generosity, and charity.
But not so for altruists. If you’re an altruist, people are needy. So fundamentally needy that you’ve got an entire moral code built around that fact. Everybody has an automatic moral claim on you — every need that goes unmet is an unfulfilled duty weighing down your soul, and every value you enjoy is a source of guilt. Talk about an excuse for repression! To the degree you live up to your moral standard you push toward death by giving up values; to the degree you don’t, your self-esteem falters for not acting as you should. Sure, that impossible standard can be used as a basis for kindness, generosity, and charity… But then it only underscores how everyone around you is a threat to anything of value you have. It is easy to come to see people and their actual, potential, and even imagined needs as albatrosses. It is easy to grow to resent them, dreading the inevitable moment they voice a need you’ll be duty-bound to fill. Being already obligated to sacrifice to others’ endless needs, these further reminders of that fact (or of your moral failing for not acting on it) only emphasize the conflicts of interest that altruism sets up, and invite a struggle to suppress the natural reaction, ”Be kind to such people? Get out of my face!” (A memorable line.)
Väldigt sant.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Hehe, man kanske skulle bli randian ändå ;)
Ett bra klargörande av vad objektivismens kritik mot altruism handlar om. Ibland kan man få intrycket att kritiken riktar sig mot altruistiska handlingar, även om de sker helt frivilligt. Men så är väl inte fallet, om jag förstått saken rätt. Kritiken riktar sig mot idén att man är skyldig (moraliskt eller lagligen) att vara altruistisk. Detta borde understrykas mer, för att undvika missförstånd.
hehe, randian o randian kanske det.
gott nog om kan kan konstatera att man INTE e Mouch (Persson, Salin, Wallström, Ohly, Ruwida, Fridolin, Ringholm, Esbati, Ulvskog, Theorin, och…en bataljon parasiter till.
har jag glömt nån?
Apa666:
Nej, objektivismen är emot altruismen helt och hållet. Altruitsiska avsikter såväl som handlingar. Det är *omoraliskt* att offra sig själv för andra, vilket altruismen säger att man ska göra. Altruismen blir inte OK för att den sker på individens egna initiativ, istället för under tvång.
Det finns inget sådant som en moraliskt ”frivillig” altruism. Antingen har du, som altruismen i alla dess olika varianter explicit säger eller implicit antyder, en skyldighet eller plikt att offra dig för andra, eller också har du det inte.
Apa666: Eftersom du verkar ha missförstått objektivismens kritik mot objektivismen, undrar jag vad, om något, du egentligen har läst av Ayn Rand? Har du läst The Fountainhead? Atlas Shrugged? The Virtue of Selfishness?
Jag har tydligen fått någonting om bakfoten här. Menar du att objektivismen anser det omoraliskt att exempelvis hjälpa en människa i nöd?
Du har helt rätt i att jag behöver läsa på om ämnet.
Objektivister tycker dock att det ska vara OK att vara frivillig altruist, precis som att man ska få knarka även om det är omoraliskt. Eller?
Apa666: Nej, under rätt omständigheter, närmare bestämt när så kan ske utan att det innebär en uppoffring, så är det inget fel i att hjälpa andra människor i nöd. Men att hjälpa andra människor på ett sätt som inte innebär en uppoffring från din egen sida är inte altruism. Så jag tror att ditt missförstånd ligger i att du drar ett likhetstecken mellan att hjälpa andra människor och att vara altruist. Det är inte samma sak.
Lundensis: Det ska naturligtvis vara ”OK” att få vara altruist, i den mening att det inte ska vara förbjudet enligt lag att vara altruist.
Men att hjälpa någon annan är alltid en uppoffring. Även om du bara offrar en sekund av din tid är den sekunden likväl offrad. Den enda möjligheten jag kan komma på är att man räknar med att få någonting lika eller mer värdefullt i gengäld.
Hur begreppet ”omoral” definieras av objektivismen spelar väl också roll för detta resonemang.
Jag beställde hur som helst Fountainhead igår kväll så jag ber att få återkomma i ämnet. :-)
Nej, att hjälpa andra är inte alltid en uppoffring. I många fall är det faktiskt en uppoffring man gör om man låter bli att hjälpa vissa människor. Så det är inte bara så att du inte förstår dig på objektivismens etik ens på ett ytligt plan (för annars skulle du inte ens vara fundersam över vad objektivismen menar med att man är ”omoralisk”), du verkar även ha en felaktig föreställning om vad en uppoffring är.
Att t ex hjälpa en vän i nöd är inte en form av uppoffring eftersom det du gör är att du slår vakt om ett stort värde för dig. Om det kräver av dig att du spenderar tid och pengar för att hjälpa honom, då offrar du fortfarande ingenting – inte så länge din vän är mer värd än din tid och dina pengar. (Och ju mer betydelsefull din vän är för dig, desto mer bör du vara villig att riskera för att hjälpa honom.)
Jämför t ex med att handla mat i affären. Mat är ett värde. Men när du går och handlar för att komma över detta värde, då ägnar du dig inte åt att offra dina pengar. Du offrar ingenting alls, eftersom du för dina pengar skaffar någonting som är mer värt för dig än vad dina pengar är, nämligen maten. Det du gör är inte en uppoffring, utan en *vinst*. Du *vinner* ett värde, du ger inte upp det. Du har inte förlorat några värden, du har blivit ett värde *rikare*.
Så att hjälpa en vän i nöd, även om det kan kosta dig pengar, är inte en uppoffring. Exakt hur mycket du är villig att riskera för att hjälpa honom får du själv avgöra; det beror ju på hur mycket värde du sätter på din vän och på om du verkligen kan göra det. Om du t ex själv är ganska nödställd, och att din hjälp skulle försätta dig själv i en miserabel eller värre situation, då bör du kanske inte hjälpa honom. Men vilka risker var och en av oss får ta, är upp till var och en av oss. En rationell filosofi som objektivismen kan bara ge oss principer för att vägleda vårt handlande.
Om du däremot underlåter att hjälpa honom, för att spara in på saker som egentligen är mindre värda för dig, som t ex din tid och dina pengar, *då* offrar du din vän, dvs ett högre värde, för ett lägre, och därmed offrar du dig själv. Du agerar inte nödvändigtvis altruistiskt (eftersom det inte behöver finnas någon annan påstådd förmånstagare för dina handlingar), men du agerar inte desto mindre osjälviskt och därmed – enligt objektivismen – omoraliskt.
Allt det där är självklarheter. Det är nettovinsten som räknas. Jag tänkte dock mer på när man hjälper människor man inte känner. Bör en rättrogen objektivist räcka en hand åt en okänd människa som råkat ramla ner på spåret när tåget kommer?
Några alternativ:
1. Ja, för att objektivisten gör en nettovinst i mentalt välbefinnande i att slippa se en människa bli överkörd av tåget.
2. Nej, för allt som händer människor som objektivisten inte känner har varken positiv eller negativ inverkan på denna, och energin och tiden som går åt för att hjälpa till är alltså bortkastade.
3. Ja, för chansen är stor att objektivisten får en ny vän och således går plus på affären.
Jag tror konflikten ligger i vad man menar med altruism. Enligt objektivismen är det per definition enbart uppoffrande och således självutplånande. Andra använder termen för att beskriva att man förvisso gör en uppoffring initialt men i slutändan går plus.
Apa666: Utöver det att jag inte delar din uppfattning om att det jag säger är ”självklarheter” (förutom möjligtvis för objektivister), och att jag är tveksam till att man ska tala i temer av ”nettovinster” (eftersom det kan missförstås som att objektivismen menar att de rationella moralprinciper en rationell egoist bör leva efter endast är sorts ”tumregler” som endast tenderar fungerar ”för det mesta”), så har jag för tillfället inte ork eller lust att *grundligen* besvara din fråga om hur man bör förhålla sig till att hjälpa mer eller mindre främmande människor.
Det korta svaret är dock att man bör hjälpa andra främmande människor i nöd, bara om och när det inte innebär en självuppoffring, och helst utan några större risker för ens eget liv heller. Annars har Ayn Rand själv behandlat denna fråga betydligt mer grundligt i sin essär ”The Ethics of Emergencies” som finns i hennes bok The Virtue of Selfishness. Jag hänvisar dig dit tills vidare.
Vad gäller hur ”andra” och objektivister använder sig av begreppet altruism, så vill jag bara säga att du har nog missförstått det. Altruism *betyder* att man ska offra sig själv för andra och att offra sig själv betyder att man ger upp eller undviker att sträva efter sina värden. Detta *är* en per definition självmordsmässig etik.
Altruism betyder *inte* att man ska offra sig på kort sikt för att vinna på lång sikt. Det där vore *egoism* dvs den raka motsatsen till altruism (med dena enda reservationen att man *aldrig* behöver/kan eller *bör* offra sig ens på kort sikt för att (kunna) vinna någonting på lång sikt).
Om man vill vattna ur betydelsen av begreppet ”altruism” så att det i själva verket betyder dess raka motsats, då undrar jag _varför_? Vad är vitsen med det? Vilket begrepp ska vi istället använda för att beskriva de människor som utan några som helst avsikter att gynna sig själva, varken i det korta eller långa loppet, offrar sig själva för andras skull?
Kom ihåg att altruism faktiskt *betyder* ”andra-ism”, detta då ”alter” är latin för ”andra”. Så en moralfilosofi som pläderar för att man ska offra sig för andra, har redan ett passande namn: _altruism_. Kom också ihåg att det var i denna mening som August Comte, som ju myntade begreppet, använde det, och det är i denna mening som de allra flesta använder sig av begreppet, och det är också i denna mening som vi objektivister använder begreppet.
Du har rätt om innebörden av altruism. Myntaren av ett begrepp har naturligtvis rätt per definition. Jag hade fel om detta.
”nettovinster” kanske inte är den mest korrekta termen, men om det handlar om att väga olika värden mot varandra tycker jag den funkar helt ok.
Hittade detta på Wikipedia:
”Rand does not believe that altruistic acts are themselves evil; rather, she believes that a doctrine that regards self-sacrifice to be virtuous is wrong.”
http://en.wikipedia.org/wiki/Altruism_%28ethical_doctrine%29
Om detta stämmer tycker jag detta styrker mitt synsätt i post #2.
Och detta (ang. att en rationell egoists principer är giltiga i alla lägen):
”Gerald Goodman:
Miss Rand, then you would say that a person who was starving, and the only way he could acquire food was to take the food of a second party, then he would have no right, even though it meant his own life, to take the food.
Ayn Rand:
Not in normal circumstances, but that question sometimes is asked about emergency situations. For instance, supposing you are washed ashore after a shipwreck, and there is a locked house which is not yours, but you’re starving and you might die the next moment, and there is food in this house, what is your moral behavior? I would say again, this is an emergency situation, and please consult my article ”The Ethics Of Emergencies” in _The Virtue Of Selfishness_ for a fuller discussion of this subject. But to state the issue in brief, I would say that you would have the right to break in and eat the food that you need, and then when you reach the nearest policeman, admit what you have done, and undertake to repay the man when you are able to work. In other words, you may, in an emergency situation, save your life, but not as ”of right.” You would regard it as an emergency, and then, still recognizing the property right of the owner, you would restitute whatever you have taken, and that would be moral on both parts.”
http://www.jeffcomp.com/faq/murder.html
Jag tycker hon svajar betänkligt när hon säger att den svältande ”har rätt” att bryta sig in. Själv skulle jag (med mina erkänt minimala kunskaper om objektivismen) säga att man aldrig har rätt att bryta sig in, men gör det för all del ändå, och hoppas på att husägaren har förståelse. Men vad vet jag… :-)
Wikipedia tillskriver Rand en åsikt som hon inte hade. Altruistiska handlingar är fel, omoraliska, onda, etc, enligt objektivismen. Vad gäller det hon säger i det där citatet om den sortens situationer och att detta skulle tyda på att rationella moralprinciper skulle vara en slags ”tumregler”, eller att citatet tyder på att hon ”svajar betänkligt”, så finns det två saker att säga. För det första när jag sade att rationella moralprinciper alltid är rätt, menade jag det i den meningen att de är kontextuellt absoluta. Vad betyder det? Läs Leonard Peikoffs O:PAR. Vad gäller nödsituationer och hur man bättre ska förstå det hon säger i det där citatet du hade hittat där, läs den essä som hon själv hänvisar till, ”The Ethics of Emergencies”.